Du kanske inte letade. Några extra dagar ledigt bara och möjlighet att resa bort. Oavsett på vilket sätt de lediga dagarna under Påsken utnyttjades är det något magiskt som stärks av när. När infaller den och varför just då? I Sverige följer vi den Kristna kalendern med de Kristna högtiderna, men Påsk firades innan Kristendomen uppfanns. När Jesus föddes firades Påsk och sannolikt fanns det ett firande även innan Judarna använde denna magiska tid för att fira uttåget ur Egypten för över tretusen år sedan.
Vad är det då som gör denna tid så magisk? Svaret hittar du i stjärnhimlen och hur solen och månen rör sig. Deras rörelser påverkar allt på vår jord och har så gjort ända sedan människan tog sina första steg på två ben. Deras rörelser har beskrivits i olika former av kalendrar och givit upphov till mängder av religiösa förklaringar, riter och samhällsstrukturer.
Vårdagjämningen den 20 mars sätter punkt för vintern och är kanske den viktigaste dagen för alla som lever med årstider. Dagen är då lika lång på hela jordklotet vilket skapar samhörighet och gemenskap. Nyckelord än idag när vi firar Påsk, men Påsken är inte bara beroende av solen, månens placering är minst lika viktig och det är därför tidpunkten för firandet varierar. Påsken bestäms av att det först skall vara vårdagjämning, sedan skall det bli fullmåne och slutligen blir Påskdagen den första söndagen därefter.
Nu för tiden är beroendet av planeternas rörelser på himlavalvet och årstidernas inverkan på utbudet av livsmedel i princip helt utsuddat. Idag är det annat som påverkar om det finns ägg på Konsum eller tillgången på lamm. Globaliseringen har skapat ett oberoende eftersom vi kan utnyttja skillnaderna mellan norra och södra halvklotet. En del av magin går på så vis förlorad, men det som fortfarande är intakt och som har stor inverkan är ljuset. Ljuset som symboliserar hopp och pånyttfödelse. Särskilt i tider som nu när mörkrets krafter dominerar och vi matas med dystopier om världens undergång. Det krävs inte mycket av andlighet för att glädjas åt vårens intåg.
På Påskafton den 30 mars i år kom solen och värmen till huvudstaden. En underbar dag med blå himmel, lätta molnslöjor och en temperatur på närmare 15 grader. Vårljuset är brutalt och avslöjande och tar ingen hänsyn. Brister avslöjas och resultatet av vinterns härjningar synliggörs. Naturen är ännu brungrå och signalerar död, men mitt i förruttnelsen spirar krokus, snödroppar och vintergäck fräckt och provocerade. Som en del i detta vaknar även vi människor, trötta på mörkret och kylan, söker vi värmen, ensammen eller tillsammans med någon vi tycker om. Kanske räcker det så. Några dagar av eftertänksamhet, fri från vardagens måsten och en möjlighet att faktiskt stanna upp och njuta. Kanske har kyrkan spelat ut sin roll. Vi kanske själva kan fira Påsken på vårt sätt och behöver inte längre religionernas allegorier och metaforiska beskrivningar av hur vi ska vara som människor. I tusentals år har våra olika religioner skapat berättelser för hur vi lättare ska förstå att ödmjukhet, tröst och förlåtelse är hörnstenarna i ett hållbart samhälle, ändå har detta kärleksbudskap inte nått fram.
Historien om Jesus och hans död på korset är för mig en tydlig symbol för det meningslösa dödandet. Han dog som det heter för våra synder, eller för att synliggöra våra synder. Den största synden måste vara att döda en annan människa, att leka Gud och bestämma över andra människors liv. Varje människa har sina årstider, vi föds, vi lever och vi dör. Det är naturligt. När jag möts av bilder från Ukraina eller Gaza tvivlar jag, inte på Gud, utan på oss människor. Det är värre än kannibalism och något som inte är naturligt. Vi dödar våra barn, systrar och bröder och så har vi gjort sedan tidernas begynnelse. Jag längtar efter en vår, ett ljus i detta mörker. På min Påskaftonsvandring såg jag ljus och kände hopp. Det är dags att begrava stridsyxan nu och skapa fred, om vi ska rädda mänskligheten. Det finns betydligt viktigare saker på agendan än att döda varandra.
Hittade jag Påsken? Kanske och kanske inte, men jag satte mig åtminstone ner för ett ögonblick och tänkte tillsammans med de bilder som fastnade i min kamera Påskafton 2024.
