Ökenstaden vid foten av Atlasbergen

Marrakech har sedan 1100-talet varit ett handelscentrum och en nyckelort för karavaner och människor i Nordafrika. I vår tid ett mycket populärt och välbesökt resmål. Turister från hela världen kommer hit, men hur hamnade jag och Ingela här?

Vi fick ett erbjudande att delta, när pensionärsklubben Seniorerna Första Sparbanken i Stockholm bjöd in till en resa i sitt program. En paketresa arrangerad av Gränslösa Resor, där du som deltagare bara hänger med. Allt i princip ingick och hela arrangemanget var regisserat av resebyrån. Inget som vi brukar gilla, då friheten och själva äventyret med att möta något obeprövat påverkas. Att resa i grupp är också en utmaning, eftersom du behöver anpassa dig till gruppen och dess sammansättning. Nu var detta ett sammansvetsat gäng som rest tillsammans förut med endast några få inbjudna utomstående, så vi attraherades av tanken att komma bort från vintermörkret några dagar och njuta sol och värme i en exotisk miljö. Vi ångrar det inte.

Vi lämnade Stockholm tisdagen den 7 november. Via Paris flög vi med Air France ner till Marrakech. Redan på flygplatsen Charles de Gaulle i Paris sattes min skolfranska på prov och sedan på planet ner till Marocko hamnade jag bredvid ett par från en stad i södra Frankrike och fick verkligen öva mig. Mannen i sällskapet jobbade på Air France och paret fick därför lite VIP-service. Det betydde att även jag fick ta del av dessa förmåner. Vi serverades Champagne och fick varma handdukar samt några extra Ça va från den gulliga flygvärdinnan. Paret skulle delta på en internationell körfestival i Marrakech och mannen skulle sjunga. Jag fick se det imponerande programmet, men förstod att något deltagande för egen del inte skulle bli aktuellt, med tanke på vårt eget fullspäckade schema. Resan mellan Paris och Marrakech gick som du förstår fort, men annars gick i princip hela tisdagen åt för att ta oss ner till resmålet. Strax innan midnatt kommer vi fram och på flygplatsen möttes vi av vår guide Malou Gustafsson Rida, som tog oss till bussen och vårt hotell Kech Boutique Hotel. Ett läckert hotell lite utanför centrum med all tänkbar service.

Redan på flygplatsen, vid vårt första möte, förstod jag att det var något speciellt med Malou. Just då var det svårt att sätta fingret på vad detta speciella bestod av, men det kändes väldigt bra. Innan resan hade vi matats med olika typer av hotbilder och förmaningar om att inte visa några Svenska symboler, som eventuellt skulle kunna provocera fram våldshandlingar. Strax innan vi reste hade en grupp Svenska fotbollssupportrar attackerats i Bryssel av en extremist, som dödade två av dem. En fruktansvärd händelse som givetvis skakade om hela det Svenska samhället och förstärkte hotbilden mot Sverige och Svenskar.

Jag luftade ämnet på flyget med mina fransktalande vänner. -Jag förstår, vi har samma problem i Frankrike. Det är inget unikt för Sverige, sa mannen och avfärdade min oro att alla muslimer skulle hata oss på grund av koranbränningar och en ökad islamofobi i landet. Vi Svenskar har sannolikt en övertro på vår betydelse i ett globalt perspektiv. Allt kretsar inte kring vad som händer i Sverige och vad vi Svenskar gör. Världen är större än Sverige. Världen är större än Europa. De allra flesta människor har fullt upp med sitt och att få vardagen att fungera. Vi matas med bilder i media av en selekterad verklighet som skapar misstro och rädsla. Vi tror att vi tillhör de upplysta och fria, men egentligen styrs våra tankar av den tredje statsmakten på gott och ont. Massmedia har i vårt land ända sedan mitten av 1800-talet haft uppgiften att granska Regering och Riksdag, men med tiden tillsammans med utvecklingen av sociala medier fått en utökad betydelse, där val inte bara kan påverkas utan även avgöras på förhand.

Ibland behöver man överge tryggheten på den egna bakgården och lämna Europa för att få perspektiv. Det var länge sedan för oss och det kändes. För övriga i vår lilla grupp, samtliga vana globetrotter, som haft världen inte bara som resmål utan även som arbetsplats, var detta bara ännu en liten utflykt.

Minareten till den gamla moskeen verkade bekant

Bussen från hotellet gick prick klockan nio varje morgon. Något Malou var noga med att poängtera. Efter en stadig frukost med färsk frukt, Marockanska Fattiga riddare och kaffe steg vi in i bussen som först gjorde ett stopp vid Koutoubia moskéen. Den anses vara en av de vackraste i den västra delen, Maghreb (där solen går ner), i den Muslimska världen. Den östra delen i den gamla Arabiska geografin benämns Mashriq (där solen går upp) och omfattar länderna öster om Egyptens västra gräns till Irans västra gräns. Byggnaderna uppfördes under åren 1157-1158 och minareten har sedan dess blivit ett landmärke och symbol för staden.

Arkitekturen är bekant för de som besökt Sevilla och dess katedral. När Almohaderna dominerade den Pyreneiska halvön och stora delar av den Nordafrikanska Medelhavskusten under andra halvan av 1100-talet byggdes flera Moskéer. Systertornen i Marrakech och Sevilla är båda magnefika även om det i Sevilla kräver lite extra av besökaren. Efter reconquistan och införandet av Kristendomen i det som idag är Spanien förlorades lite av den ursprungliga karaktären. Toppen på minareten byggdes om för att bättre passa in som klocktorn i den nya contexten, Catedral de Santa María de la Sede, som stod färdig i slutet av 1500-talet.

Bara två månader innan vår resa drabbades landet av en omfattande och kraftig jordbävning. Epicentrum var bara sju mil sydväst om Världsarvet Marrakech och ledde till skador inne i staden. Värst drabbade blev byarna i Atlasbergen där vägar, hus och infrastruktur slogs ut, tusentals dödades, lika många skadades och massor förlorade sina hem. Den värsta på hundra år och Kung Mohammed VI utlyste tre dagars landssorg. Den medeltida stadsmuren runt Medinan i Marrakech fick skador och Koutoubia minareten skakade olycksbådandet. Den övre delen av tornet förstärktes med ett metallförband och Moskéen stängdes för besökare.

När vi kom ner var Moskéen fortfarande stängd och metallförbandet påminde oss om det hemska som hänt. Jag hade förväntat mig, utifrån de bilder som kablades ut i Svensk TV, att förstörelsen skulle synas mer. Nästan läskigt hur landet på så kort tid skakat av sig händelsen, rest sig och fortsatt som om inget hänt. Visserligen är Marocko ett land som kontinuerligt drabbas av jordbävningar, men detta var en katastrof utöver det vanliga. Vi tänkte nog ett tag att det inte skulle bli någon resa.

In till centrum och det mytomspunna torget Djemaa el-Fna

En resa till Marrakech är som att resa in i ett äventyr från Tusen och en natt. Den färgrika och livliga staden ligger i utkanten av Sahara, vid foten av de majestätiska Atlasbergen i sydvästra Marocko och är landets fjärde största stad efter Casablanca, Rabat och Fez. Som många andra marockanska städer, är Marrakech uppdelad i en gammal stadsdel, Medina, och en nyare del, Guéliz. Den gamla stadsdelen har sedan 1980-talet varit upptagen på Unescos världsarvslista.

Djemaa el-Fna, det stora torget mitt i staden, är enligt sägnen det livligaste i Afrika och här överträffar gycklare, eldslukare och ormtjusare varandra för att få vår uppmärksamhet. Här finns också Marockos största traditionella marknad, eller souk.

Men allt detta hade vi inte på samma sätt kunnat smälta utan Malous vägledning och berättelser från verklighetens Marocko. I 25 år har hon bott och arbetat i landet med Agadir som bas. I Agadir har hon sitt hem och sin familj. Gift med en Marockan, Muslim och med god kunskap i det Arabiska språket blev hon ovärdelig. Lägg sedan till erfarenheter från otaliga rundresor och arbetet som platschef för Ving i Marocko. Som om det inte skulle räcka är Malou också en härlig personlighet med massor av lagrad kärlek som hon gärna delar med sig av.

Det finns inga tiggare i Marocko, de vill bara ha lite av ditt överflöd; De allra flesta människor här är vänliga, snälla och vill dig väl; Tycker du att du betalt för mycket, tänk då på att försäljarens familj får lite extra att äta för, är några visdomsord jag tagit med mig hem. När hon jobbade som platschef för Ving i Marocko blev hon uppmärksammad för att samlat in motsvarande 13 000 kronor till ett barnhem i Agadir. Eftersom den Marockanska valutan Dirham inte får föras ut ur landet tog hon det som en vana att fråga gästerna på väg ut till flygplatsen om de hade några överblivna mynt eller småpengar. De insamlade medlen gick till blöjor, välling, leksaker och skolmaterial och blev ett viktigt tillskott till barnhemmet La Creche, på Agadirs statliga sjukhus Hassan II.

Istället för att höja ett varnande finger bjöd hon in till sitt Marrakech och bad oss att se männisorna i ögonen och hälsa. Visst finns det människor som vill utnyttja dig, men det är inte värre här än i Stockholm.

Att redan första dagen möta denna smältdegel av allsköns kulturer och traditioner på en och samma plats var utmanande, även om torgets sanna jag kom till sin rätta först efter att solen gått ner.

Souken i Medinan bjöd på ett fyrverkeri av ljud, färg och dofter

Här inne i gränderna har varor bytt ägare sedan medeltiden. Inte mycket har förändrats förutom sortimentet och utbudet. En jättelik galleria med allt du kan tänkas vilja ha. Frågar vi uppslagsverket vad en Souk سوق är beskrivs det som ett kommersiellt kvarter i en arabisk stad, men termen används också ofta för att namnge den lokala marknaden. Det kan också referera till den veckovisa marknaden i vissa mindre städer där neutralitet i konflikter mellan stammar utlyses för att ge rum åt utbyte av varor. I Medinans virrvarr av kommersiella kvarter hittar du allt. Mängden av varor förbryllar och skapar funderingar. Särskilt när det gäller matvaror. Kommer allt att säljas?

För bara drygt hundra år sedan rymdes hela staden innanför den väldiga stadsmuren. Det var innan Fransmännen kom. De kontrollerade landet mellan 1912-1956 och har satt sin prägel framför allt på det som byggts utanför stadsmuren. Längre tillbaka var Marrakech fram till slutet av 1200-talet huvudstad för Almoraviderna och Almohaderna, två viktiga konkurrerande dynastier i Marockos historia. Det var under Almoravidernas hårdföra styre som staden grundades. Denna Berberdynasti hade en kort men intensiv era. Hundra dramatiska år från 1040, när teologen Abdallah ben Jasin grundade denna fanatiska form av Islam, fram till 1154, när det sista fästet Granada föll till Almohaderna.

Genom härföraren Yusuf ibn-Tasjfin (Emir mellan 1061-1106) utvidgades väldet, men detta hade sannolikt inte varit möjligt utan Zaynab al-Nafzawiyya, hans hustru, medregent och politiska partner. Hon utnämndes till Drottning och fick titeln Malika, något som långt ifrån var någon självklarhet för en kvinna gift med en monark i den muslimska världen. Hon beskrivs som en talangfull förhandlare och det sägs vara tack vare henne, som Yusuf lyckades erövra Marocko, Algeriet och Spanien. Hennes diplomatiska talanger gav henne smeknamnet Magikern. I bevarade dokument beskrivs hon på följande sätt: Under hennes tid fanns det ingen mer vacker eller intelligent eller kvick... hon var gift med Yusuf, som byggde Marrakech åt henne.

Zaynabs regeringstid och offentliga roll hade stor betydelse för kvinnors situation i Marrocko. Liksom andra berberkvinnor bar hon inte slöja trots att hon var muslim. Unikt i den Muslimska världen och något som påverkade synen på kvinnor generellt. Under Almoravidernas styre behövde kvinnor inte bära slöja, kunde helt okontroversiellt utbilda sig och prinsessor deltog i politiken. Vid den här tiden fanns åtminstone två kvinnliga läkare och det var en kvinna, Prinsessan Fannu utklädd till man, som 1147 vägrade ge upp huvudstaden och det kungliga palatset. Almohaderna lyckades inte erövra borgen förrän en ung almoravidkvinna, klädd som en man, föll i strid. Segrarna blev då förvånade över att en av de stridande försvararna av borgen var en kvinna.

Marocko har sedan förhistorisk tid varit befolkat. Innan Araberna kom styrde olika Berberstammar området. Berbiska traditioner och kulturyttringar påverkar fortfarande utbudet på marknaden. De starka färgerna och de vackra smyckena har en lång tradition och är populära runt om i världen. Kanske är det också Berbiska traditioner som gjort landet lite liberalare än andra Muslimska länder, när det till exempel gäller synen på kvinnor och barn. I en artikel från 11 mars 2005 i On-Line Magasinet fria.nu berättar Zhour El Horr om den nya lagen för familjer, Moudawana. Hon är domare och kunglig rådgivare och säger: -Koranen är inte dålig för kvinnor. Men männen har tolkat den på ett sätt som är dåligt för kvinnor. Den nya lagen ger kvinnor och barn ökad trygghet i äktenskapet. Tidigare kunde en man skilja sig och lämna fru och barn bara genom att upprepa Jag skiljer mig från dig tre gånger. Nu med den nya lagen som trädde i kraft 2004 måste ärendet avgöras i en domstol. Den nya lagen stödjer också unga kvinnor. De precis som männen måste nu ha fyllt 18 år innan de tillåts ingå äktenskap. -Ibland kan en flicka få tillstånd att gifta sig tidigare: om hon är gravid, fattig, inte har några föräldrar eller inte går i skolan. En domstol måste bestämma att hon får gifta sig. Men helst ska flickan inte gifta sig innan hon är vuxen och har gått ut gymnasiet, säger Zhour. För att råda bot på den utbredda analfebetismen bland kvinnor (~70%) är det synnerligen viktigt för landets framtid. I Marocko har Mamman i familjen en särställning och äger ensam omvårdnaden för sina barn om något skulle hända Pappan. Det förutsätter att du som Mamma bekänt dig till Islam. Det var anledningen till att Malou konverterade, så att om hennes man dog, inte någon av hans släktingar skulle ta barnen ifrån henne.

Hos apotekaren

Marocko är ett fattigt land, men rik på traditioner. Hos Apotekaren fick vi vila trötta fötter och för en stund komma bort från larmet och stöket i Medinans gränder. Sortimentet av olika örtmediciner, salvor och kryddor var imponerande. Han höll hov och berättade entusiastiskt om innehållet i burkarna och vad de kunde åstadkomma. Det var en underhållande show, som även gav honom lite lön för mödan. Vi bjöds på te och det shoppades. Som grädde på moset bjöds det även på lite massage. Han huserade i en mycket vacker byggnad med inspiration från arkitekturen i en klassisk Riad. En klassisk Riad består av en fyrsidig byggnad, som omger en central gård. Ursprungligen bestod byggnaden av bara en våning. Gården skulle ha fyra symetriska planteringar med fruktträd och i mitten av gården skulle det finnas en fontän. Apotekarens hus hade även en takterrass med utsikt över Medinan.

Koranskolan Medersa Ben Youssef

مدرسة ابن يوسف

Efter lunch på Kafe Merstans takterrass väntade en av Medinans små underverk - Medersa Ben Youssef. Namnet kommer från moskéen (bild ovan till vänster) med samma namn och som ligger mitt emot Medersan, på andra sidan gränden. Stadens äldsta moskée uppförd på uppdrag av stadens grundare Yusuf ibn-Tasjfin.

Koranskolan Medersa Ben Youssef i Marrakech uppfördes i mitten av 1500-talet och stod klar 1564-1565. Det var under den Saadiska Dynastin ledd av Sultanen av Marrakesh, Ahmed al-Araj. Samtida porträtt av honom till höger hämtat från Wikipedia. Dynastin lyckades ända fram till mitten av 1600-talet hålla både Portugiser och Ottomaner borta från ett Marocko, som till stora delar var ett med det Marocko som existerar idag.

Det blev den största Medersan i den västliga delen av den Muslimska världen, Maghreb (där solen går ner). Skolan kunde inhysa upp emot 800 elever, som studerade Koranen utifrån olika tolkningar och användningsområden, för att studenterna efter utbildningen skulle kunna ta ledande platser i det muslimska samhället.

Den oansenliga ingången från gränden skvallrar inte på något sätt om vilka skatter och arkitektonisk fulländning som väntar besökarna där inne. Himmelrikets portar öppnar sig och helt plötsligt befinner du dig i en drömvärld. En enorm detaljrikedom kombinerad med strama linjer och en absolut balans.

Mustafa, vår officiella guide, som hela tiden följde med oss tillsammans med Malou, läste högt för oss från korantexterna som i band vackert smyckade väggarna längs den magnefika innergården.

Han berättade också om den gamla Romerska marmorsarkofagen, som innan restaureringen av etablissemanget 2018 stod ute på gården och tjänade bland annat som askkopp och papperskorg. Idag har den fått en mer vörnadsfull plats och står under det vackra trätaket inhängnad bakom en glasvägg, framför den Mihrab som visar riktningen till Kaba i Mecka.

I Marocko finns många bevarade spår från tiden då Romarna härskade över området. Romarna kallade provinsen i sitt imperium för Mauretania Tingitana och förlorade kontrollen först 429 till Vandalerna som styrde sitt Nordafrikanska rike från Kartago (nuvarande Tunisien). Avståndet till Kartago gjorde att landet blev mer eller mindre självständigt. Enligt vissa källor skapar denna självständighet såsmåningom en suverän stat med egen kungamakt redan på 700-talet. Då hade den Arabiska expansionen pågått i hundra år och Islam som organisation och statsreligion etablerats i hela Nordafrika, inklusive i princip hela den Pyreneiska halvön (nuvarande Spanien och Portugal). Gränser har flyttats och Kungaätter bytts mot andra, men landet har bevarat sin särart. Alaouitedynastin har sedan 1666 styrt landet med undantag för åren 1912-1956 då det skedde under Franskt protektorat. Den nuvarande Kungen Muhammad VI är ättling till dynastins anfader Al-Rashid av Marocko (1666-1672). Värt att notera är att Ottomanerna aldrig kom längre än till Algeriet under sin expansion av det Osmanska väldet.

En stad full av kontraster

Efter besöket på den utsökt vackert utsmyckade Medersan tog vi vägen förbi smedernas verkstäder. Det var en helt annan värld. En resa i tiden. Miljön kan verka avskräckade, men bakom sotet och de tillsynes enkla verktygen finns en hantverksskicklighet och förmåga att både laga och tillverka nytt. En kunskap som blir alltmer sällsynt i vår del av världen. Här är det snarare sällsynt med halvfabrikat och legotillverkade komponenter. Det gäller det mesta. Allt från kärror till det som serveras på matbordet bygger på hantverk, erfarenhet och tradition.

Det är så långt från vår vardag att det blir skrämmande och det är inte Marockanerna som skrämmer mig, det är min egen livsstil som gör mig rädd. Om det lossnar en knapp ur skjortan slänger jag den och köper en ny, istället för att sy fast knappen. Det är smidigare och kostar mindre. Tid är ju också pengar. Det samma gäller det mesta i min vardag. Nästan ingenting gör jag själv utan anlitar folk som kan hjälpa mig. Går något sönder slänger jag det och köper nytt. I en utsatt situation skulle jag sannolikt inte klara mig.

Rikedom och hög levnardstandard har gjort oss bekväma. Jag är ändå stolt över att vi i min familj åtminstone städar själva.

Djemaa el-Fna vaknar när solen går ner

Djemaa el-Fna, det stora torget mitt i staden, är enligt sägnen det livligaste i Afrika och livet tar fart när solen gått ner. Då dukas det upp med allsköns läckerheter. Förutom ätbart sätter historieberättarna igång. Ett klassiskt inslag och en viktig del av kommunikationen i ett land med många analfabeter. Ormtjusare och män med apor i koppel pockade på uppmärksamheten, tandvårdaren med tång fanns på plats och magikern med sitt sortiment kunde ge dig svar på alla dina funderingar om du behärskade språket. Dofterna, ljudet och med smaken av ett kaktusfikon i munnen lämnade vi torget för att bege oss mot kvällens middag på anrika Restaurant Dar Essalam. Restaurangen har varit i samma familjs ägo sedan starten 1952 och ligger i en gammal riad med anor från 1600-talet. Miljön är magnefik och skapar en perfekt kuliss, något som Hollywood tog fasta på när Alfred Hitchcock 1956 spelade in några scener i sin film The Man Who Knew Too Much i lokalen. En händelse som ägarna fortfarande är väldigt stolta över med tanke på alla fotografier i foajén. Här möter du inte det genuina Marocko. Detta är ett skådespel för turister, både inhemska och utländska, men ett underhållande skådespel med god traditionell mat, gott vin, folkmusik och vackert utförd magdans.

När vi mätta och nöjda begav oss mot bussen var vi på väg att avsluta dag ett i Marrakech. Det kändes nästan overkligt när jag på hotellrummet försökte att sammanfatta upplevelserna denna vår första dag. Intrycken, alla bilder i mitt huvud skapade en illusion av en betydligt längre tidsrymd. Alla upplevelser kunde omöjligt rymmas på en dag.

Trädgårdarnas Marrakech

Dag två ägnade vi oss åt trädgårdar, konst och avslutade dagen med en avkopplande kväll för kontemplation och återhämtning på hotellet med Champagne.

Vackra trädgårdar har alltid varit en betydelsefull ingrediens i Morisk arkitektur och Morer var ursprungligen Romarnas benämning på den Berbiska befolkningen i Nordafrika. Alla som besökt Morernas sista fäste Granada på den Iberiska halvön och komplexet Alhambra har säkert i likhet med mig inte bara fascinerats av byggnaderna, utan blivit lika betagen av den homogena och vackra miljön runt byggnaderna. Vattenspeglar, fontäner, blommor, buskar och frukträd i harmonisk ordning, blir till en andäktig och rofylld upplevelse som skapar lugn. Bilden till höger får illustrera detta och är från en rundresa i Spanien och Portugal 1996. Även om det genom århundradena funnits olika stilar, trender och åsikter har behovet av en trädgård hängt med och den Moriska stilen är fortfarande en källa till inspiration.

Under vår första dag i Marrakech fick vi se lite av Morisk arkitektur både vid besöket på Medersan och hos Apotekaren. Även senare på kvällen på restaurangen som ursprungligen hade varit en Riad, men utan någon imponerande trädgård. Förväntningarna var höga när bussen stannade strax utanför en av stadens och hela Marockos mest besökta turistattraktioner, Jardin Majorelle. Trädgården besöks årligen av mer än 700 000 besökare och inträde måste förbeställas och bara ett visst atal personer får vistas där samtidigt. Planteringarna och byggnaderna blir till en otrolig upplevelse, men är du bara intresserad av klassiska Moriska trädgårdar blir du kanske besviken. Detta är något annorlunda. En mer naturlig och friare harmoni.

Bygget av den en hektar stora anläggningen påbörjades 1923, då den Franska konstnären Jacques Majorelle köper till sig och sin fru en två hektar stor tomt intill en palmlund i det som idag räknas till den nya staden, Guéliz. Redan 1917 skickades den då unga konstnären till Marocko för att bli fri från sina hjärtproblem. Efter en kort tid i Casablanca reste han till Marrakech och blev med ens fäst vid pulsen och de starka färgerna. Han reste runt i Nordafrika ett tag innan han återvände till Frankrike, gifte sig och sedan beslutade sig för ett permanent boende i Marrakech. 1931 anlitade han den Franska arkitekten Paul Sinoir för att bygga den kubistiska villan som är centralt belägen i trädgården. Majorelle blev en erkänt duktig målare och benämns som en modernist inom det orientaliska måleriet, men med tiden blev han mer känd för sitt engagemang med trädgården, som rikligt dekorerades med hans alldeles egna färg, den djärvt kobolt blåa Bleu Majorelle. En färg han strax före sin död fick patent på.

Trädgården blev hans livsverk, men med tiden blev det ett kostsamt intresse. 1947 öppnades trädgården för allmänheten mot en entréavgift, för att täcka lite av underhållskostnaderna. Det gick inte så bra. På 1950-talet skiljer sig Majorelle från sin fru och blir tvungen att sälja huset och sin kära trädgård. Anläggningen förföll och det var först på 1980-talet när paret Yves Saint-Laurent och Pierre Bergé fick syn på egendomen, som en renovering av byggnaderna och en återuppbygnad av trädgården kunde återskapa dess forna glans och skapa ett privat semesterparadis för paret. Yves och Pierre använde sin egendom flitigt ända fram till Yves död 2008. Nu ägs egendomen och hela etablissemanget av Foundation Pierre Bergé – Yves Saint Laurent och drivs av Foundation Jardin Majorelle. Två ideella Franska föreningar grundade av paret för att säkra framtiden för denna unika trädgård, som nu även inkluderar ett fantastiskt fint Berbermuseum och ett mindre galleri med konst av Jacques Majorelle.

För att ge lite liv åt bilderna från trädgården fick jag hjälp av några besökare från New York i passande haute couture, som villigt poserade framför min kamera i den exotiska miljön. Nedan Jardin Majorelle på Berbiskt skriftspråk.

ⵓⵔⵜⵉ ⵎⴰⵊⵓⵔⵉⵍ

La Musee De La Palmerai

Musée de la Palmeraie grundades 2011 av mångsysslaren och professorn Abderrazzak Benchaâbane;
-My passion is a spiritual project, not a business project, så uttrycker han sig i en intervju med Jeanette Lowdon publicerad på benchaabane.com 25 mars 2015.

Benchaâbane är en legend i Marrakech, känd för sina parfymer, men det är hans vurm för trädgårdar och växter som skapat respekt och legendstatus. Genom grundandet av Jardins du Maroc Magazine, ett magasin för att lyfta den Marockanska trädgårdskosten och Festival Jardin’Art samt senare ansvarig för Foundation Jardin Majorelle, har han aktualiserat behovet av stimulerade och harmoniska miljöer i stort och smått. Här kommer också hans akademiska bakgrund väl till pass. Med en doktorand i botanisk ekologi i bakfickan ville han skapa en medvetenhet kring både behovet av en stimulerande miljö, där naturens resurser nyttjas, och en hållbar sådan med respekt för och kunskap om naturen och förutsättningarna. Som professor på universitetet i Marrakech (Université Cadi Ayyad) föreläser han i botanik och ekologi för att dela med sig av sina erfarenheter och skapa en förståelse hos den yngre generationen kring utveckling, bevarande och underhåll av vår unika miljö.

En dryg mil norrut från vårt hotell, mitt i den gamla dadelpalmsoasen, har denna filantrop skapat en magisk plats, med exempel på olika former av trädgårdar och det första muséet för samtida Marockansk konst. En kombination som verkligen lockar fram det andliga och spirituella.

1998 fick Abderrazzak Benchaabane i uppdrag av Yves St. Laurent och Pierre Bergé att kartlägga växterna i Jardin Majorelle. Efter att han katalogiserat alla de 120 olika arterna och namngivet dem med sina latinska namn påbörjade han en restaurering av hela trädgården, inkluderat ett helt nytt bevattningssystem. För att hedra trädgårdens skapare Jacques Majorelle utökade han sortimentet med variationer från de ursprungliga växtfamiljerna så att det totala utbudet hamnade på 325 olika varianter. Tio år tog det honom att ge trädgården nytt liv och färdigställa restaureringen. Idag är han ansvarig för den ideella förening som driftar Jardin Majorelle.

From the Kingdom of Silence to the Kingdom of Fragrances

Samarbetet med paret St. Laurent och Bergé vidgade hans vyer. Yves bad honom 2001 att ta fram en parfym som skulle representera Jardin Majorelle. Genom hans studier i botanik hade han lärt sig att varje växt har en egen parfym och som barn hade han sett sin mor lära ut konsten att samla, torka och konservera medicinalväxter till sin syster. En konst vi tidigare fått se prov på hos Apotekaren. Precis som hos honom konserverades de olika medikamenterna i glasburkar. En del som pulver, medan andra konserverades i honung eller olivolja. Senare tog Abderrazak fasta på denna tradition och skrev en bok om Maroccanska medicinska och aromatiska växter från de höga Atlasbergen, så när Yves bad honom var han inte en fullkomlig novis. Fragrance Jardin Majorelle blev en succé och modeskaparen uppmuntrade honom att skapa en helt egen collection och idag har hans första parfym Soir de Marrakech kompletterats med en rad nya dofter under varurumärket Benchaabane.

Pure joy in creating my perfumes, sharing my dreams, emotions and love in a bottle
Just another facet of sharing the art of life here in Morocco

Hans kärlek till Marocko och den Marockanska själen uttrycker han också genom kameran. Några av hans bilder finns i fotoboken Maroc intime som gavs ut 2011. En av dem är den suggestiva och uttrycksfulla Le Maroc en Noir et Blanc (Marocko i svart och vitt) tagen i Essaouira 1981. Fotot hänger centralt i ett rum på muséet och fångar din blick direkt. I en nisch i samma rum hänger ett ljussatt fascinerande collage av porträtt placerade i glasburkar. Idén med konserverade porträtt är lysande och kopplar samman hans mission att dela med sig av det Marockanska arvet med sina erfarenheter av att katalogisera och ta fram essanser som parfymör. I det collage av bilder jag här presenterar finns båda med tillsammans med några av alla målningar som finns i muséet. Över 50 samtida konstnärer finns representerade i den permanenta utställningen.

Lugnet i trädgården skapade förutsättningar för att smälta intrycken, inte bara från det galleri av färger och former som presenterades i muséet, utan hela den sammantagna bilden av ett Marrakech som visat upp sig för mig och vår lilla grupp på bara två dagar. Till skillnad från Majorelles trädgård, där alla besökarna och de otaliga väktarna, skapade puls, liv och en viss oro, dominerade här lugnet. Vi var de enda besökarna och mannen i den lilla kiosken vid entrén, som hanterade inträde och försäljning av böcker och lite annat, representerade personalstyrkan. Helt underbart och en fantastisk och exklusiv upplevelse. Här finns ett tydligt släktskap till den Moriska trädgårdsarkitekturen i den Andalusiska trädgården och många fina platser för kontemplation och sammanfattning. Kaktusträdgården intill är imponerande med 40 olika arter hämtade från hela världen, men det är i de små lusthusen vi hittar ro och suger in, åtminstone lite av den Marockanska själen.

Abderrazzak Benchaabane imponerar på många sätt, men det som genomsyrar hans gärning är hans passion för att dela med sig. Alla har inte den självinsikten att livet är ändligt och vill man sprida sina frön gäller det att passa på medan möjligheten finns. I mångt och mycket handlar det om att så, även om du inte kan vara med att skörda själv. På samma sätt som han ömt och vördnadsfullt underhåller och utvecklar sina trädgårdar vill han vårda den Marockanska själen genom att undervisa barn och ungdomar i livets goda och det sköna med Marocko. Regelbundet bjuds barnen i grannskapet gratis in till muséet. Konstnärer lär ut sitt hantverk och det hela finansieras med överskottet från den lilla kiosken. På så sätt får även de barn i grannskapet, som inte har ekonomiska möjligheter att ta sig till en skola inne i stan, lära sig ett hantverk. Ett annat projekt handlar om jordbruk, ett ekologiskt jordbruk, för att lära ungdomar hur man odlar ekologiskt och hållbart. Grundförutsättningarna är en plantering om 30 000 palmer på tre hektar uppe i Ourikadalen, Benchaabane’s Ourika Valley Ecology farm.

Tillbaka på Djemaa el-Fna för lunch

Efter en givande vandring i de vackra trädgårdarna var det dags för en sen men massiv lunch på en av torgets restauranger. Med utsikt över Djemaa el-Fna intog vi en traditionell Tagine med couscous. Tagine är den för det Nordafrikanska köket så typiska lergrytan med det konformade locket. Formen på locket med sin skorsten gör att ångan som bildas fångas upp och droppar ner på innehållet i grytan. Vätskan återförs till köttet och grönsakerna och resultatet blir saftigt utan att man behöver tillsätta vatten eller annan vätska.

Portionerna var väl tilltagna. Vi fick varsin Tagine och det blev lite för mycket för de allra flesta trots att vi var hungriga. Mätta och nöjda gick vi ner till torget och för första gången fick vi själva välja om vi ville hänga med gruppen, dela upp oss eller hitta på något på egen hand. Ville vi åka hem med den chartrade bussen fick vi i alla fall en tid att förhålla oss till.

Både jag och Ingela kände oss ganska nöjda och kände inget direkt behov av att kuta runt i medinan, så vi frågade Malou vad hon skulle hitta på. -Jag ska bara visa några i gruppen vägen in i souken och sedan sätta mig på fiket vid torget och ta en kaffe, svarade hon. Det lät utmärkt tyckte vi. Precis lagom att på behörigt avstånd från ormtjusare och vattenförsäljare sitta och njuta en god kopp kaffe. Men innan det hängde vi med till souken. På torget fick jag syn på två iögonfallande personer, som jag bara var tvungen att stoppa och fråga om jag fick ta några bilder. De var på besök från Paris och vi bytte några ord och kontaktuppgifter. När jag hemkommen började jobba med det här reportaget visade det sig att kvinnan på bilden är Vyva de Paris, smyckesdesigner, modell och artist.

När vi lämnat de köpsugna vid ingången till souken blev vi ensamma med Malou och började gå mot torget och kaffet. På vägen stannade vi vid en liten affär som sålde kaftaner. Vi köpte tillslut alla tre varsin efter en del traditionellt köpslående, där Malou hjälpte oss med språket. På Bilderna till vänster poserar vi med våra nyinköpta långskjortor. Mössan köpte jag av en gubbe utanför kaféet som vi tillslut hamnade på. Kaffet på hotellet var sådär. Även deras espresso, men detta var kaffe, som kaffe ska smaka. Vi njöt och småpratade. Malou bjöd på fler erfarenheter samtidigt som en ung man med bandspelare började dansa framför oss på torget. Han ville ha lite av vårt överflöd, men våra småpengar var slut.

Efter bussresan hem till hotellet spenderade vi kvällen på balkongen och läppjade på vår medhavda Champagne medan solen gick ner bakom huskropparna. Dag två var till enda.

Fredagsmarknaden i Ourikadalen

Dag tre började rutinmässigt och klockan nio lämnade bussen hotellet. På vår väg upp till bergen och mötet med Berberfamiljen stannade vi till för att uppleva en genuin fredagsmarknad. Här i den lilla byn har varor bytt ägare sedan urminnes tider. En ganska exklusiv upplevelse och vi stack helt klart ut. Det lockade några envisa men gulliga gubbar som ville sälja stenar med glittrande innehåll. Speciellt en av dem var särskilt enträgen. Han lyckades sedan på något vis följa efter vår buss upp i bergen och långt senare när vi stannade för en kisspaus vid en mattaffär dök han upp som gubben i lådan och fortsatte sin intensiva marknadsföring. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte köpte några stenar av honom. Visst har jag råkat ut för envisa telefonförsäljare, men den här killen slog dem alla.

På marknaden fanns verkligen allt. Från kläder, verktyg och skrot till allsköns livsmedel. Intensiteten, dofterna och alla människorna var berusande och väldigt häftigt, men känslan av att bara vara åskådare fanns där också. Detta var ju inte Skansen och något iscensatt för att beskriva hur man jobbade förr i tiden. Detta är en vardag och en context som flertalet Marockaner lever i. Tack vare Malou och hennes kunskaper i språket kunde vi ändå närma oss människorna, provsmaka de friterade bakverken och få lite information om varor som vi inte riktigt visste vad det var. Det var förlösande och avdramatiserade känslan av vi och dem. Just den här dagen var vi de enda turisterna på marknaden, men det var bara stenförsäljarna som var på oss. Inne i själva souken fungerade handeln inte så olik den på Hötorgshallen.

Turismen är en väldigt viktig inkomstkälla för Marocko och styrs genom en rad ramverk, där de officiella och certifierade guiderna har en viktg funktion. Ourikadalen är utflyktsmålet nummer ett för den som besöker Marrakech. Här finns allt och variationen av organiserade dagsturer närmast oändlig. Förutom besök på marknad, lunch hos en Berberfamilj och tur till ett vattenfall, som är lite av det obligatoriska utbudet, finns en mängd olika och anpassade turer för mindre grupper att med Jeep eller minibuss utforska bergen. Höga Atlas bjuder på en alpin upplevelse och äventyrare från hela världen lockas till dessa vilda och vackra miljöer där de högsta topparna i bergskedjan Atlasbergen finns. Den högsta toppen är på över 4 000 möh och mäter sig väl med de Europeiska motsvarigheterna. Eftersom vi reste i vår chartrade turistbuss fanns det begränsningar. Vägarna blev smalare och smalare ju längre upp i bergen vi kom och tillslut nådde vi vårt vägs ände. Vi vände och åkte tillbaka till den by där vår Berberfamilj väntade på oss.

Marocko - ett kallt land med en varm sol

Någon lär ha beskrivit landet med den beskrivande frasen ett kallt land med en varm sol, vilket är en utmärkt beskrivning, men kanske inte bara för Marocko, utan något som gäller för regionen i stort. Jag tänker då närmast på de stora temperaturskillnaderna mellan dag och natt i länderna i och kring Sahara. Klockan nio på morgonen när vi steg in i bussen var det tämligen kyligt och temperaturen någonstans mellan 10-13 grader. Efter att solen fått verka en stund visade kvicksilvret på närmare 30 grader. Det betydde att varje dag fick du både frysa och svettas och det var ganska svårt att på morgonen välja kläder. Höjden över havet påverkar naturligtvis också temperaturen. Det var svalt i huset hos vår Berberfamilj, men gästfriheten värmde. Arrangemanget var iscensatt av Mustafa. De licensierade guiderna väljer lämplig familj i sitt kontaktnät och gör upp pris samt vad besöket ska omfatta.

Vårt arrangemang omfattade besök med lunch där ett visst antal grillade kycklingspett, sallad, couscous, vatten och te tydligt angivits. Efter vi ätit satte sig Mustafa, Malou och ansvarig man i familjen ner för att göra upp om betalningen. Innan hade Malou kommit överens med Mustafa om att pruta då antalet grillspett inte stämde. En smart liten luring för att påtvinga en mer rättvis fördelning, som gjorde det möjligt att ge kvinnorna en del av kakan. Vilken relation mannen hade till familjen är lite oklart, men enligt Malou skulle han behållit alla pengarna om inte hennes lilla plan hade verkställts. Han kändes lite grann som en agent som förmedlade den här typen av upplevelser och tjänade pengar på att saluföra olika familjer och deras hem. En känsla som kändes lite olustig och som förstärktes när jag blev ensammen med kvinnorna i köket. De unga kvinnorna bad mig om pengar vilket inte kändes ok. Dels för att jag inte hade några pengar på mig och dels för att jag förväntade mig att Malou skulle se till att vi gjorde rätt för oss och gav dem ordentligt med dricks. Jag berättade för dem att de skulle få betalt av Malou, men visste då inte om hennes lilla luring. När hon senare i bussen berättade det blev jag väldigt nöjd och tacksam då det lättade mitt samvete.

Trots allt blev det ett spännande möte och jag fick en viss kontakt med familjen och en viss inblick i hur de levde och verkade i vardagen. I jämförelse var detta sannolikt en ganska välbärgad familj med ett stort hus, flera djur i bottenvåningen och rinnande vatten, men för oss naturligtvis en levnadsstandard som vi, för att hitta något liknande hos oss, behöver gå tillbaka åtminstone hundra år. Något som var iögonfallande var den blåa färgen som dök upp lite varstans i dessa Berberbyar. Hur fungerar egentligen patenten som Jacques Majorelle fick? Är inte detta Bleu Majorelle?

Avskedslunch i Guéliz

Dag fyra och dags för hemresa, men först en lunch på fashionabla Rôtisserie de la Paix i den nya staden, Guéliz. Att väskorna var packade, notan på hotellet betald och vi var på väg att lämna Marrakech la en viss sordin på stämningen, samtidigt som jag upplevde en dominerande förnöjsamhet. Alla var väl förberedda på resans begränsningar och de upplevelser vi fått bedömdes som en tillräcklig dos och ett skönt avbrott från novembermörkret i Stockholm. Det är egentligen först nu, när jag sitter och sammanfattar intrycken jag hittar outforskade hål och sammanhang jag gärna hade tagit del av om förutsättningarna varit annorlunda.

Nästa gång, om det blir någon, skulle jag vilja bo mer centralt och upptäcka mer av den nya delen av staden. Kanske besöka restaurang Bagatelle, där Yves St. Laurent och Pierre Bergé var stamkunder. En utflykt till kuststaden Essaouira är också något som lockar, samt en mer omfattande tur upp i bergen. Smakprovet vi fick av Malou och Gränslösa resor gav helt klart mersmak och gruppresor inte lika avskräckande som tidigare. Nu var detta förvisso ett sammansvetsat gäng som kände varandra väl och rest tillsammans tidigare, med endast några få utomstående nykomlingar, som jag och Ingela, men för oss ändå ett helt nytt sätt att resa på.

Tack Birgitta, som bjöd in oss, och tack till alla ni andra som tog emot oss, och ett särskilt tack till dig Malou, som genom din personliga presentation och välorganiserade guidning av Marrakech och Marocko gjorde resan till ett minne för livet.