Det globala i det lokala - ortens betydelse

Överallt finns vi, i slott som i koja, i ett höghus i Botkyrka eller i en villa i Djursholm. Vi är alla människor och de grundläggande behoven är desamma. När det centrala krackelerar finns det lokala initiativ som gör allt för att inte kulturen vi lever i fullständigt ska rämna. Kulturen kan vara strikt lokal och inte alltid så välkomnande och inkluderande, men kan också vara global, sammanflätad och lockande. Utställningen MIN på Botkyrka Konsthall; är en utställning där poesins kraft möter konstens olika uttryck. MIN är en fläta av rötter och öden, en värld av världar. Här möts dåtid, nutid och framtid i en berättelse om gemenskap, identitet och drömmar. Så beskriver Konsthallen själva sitt projekt som från och med den 5 april är öppen för allmänheten och med fri entré.

Idén till projektet kom från Mikael Nyström och Patricia Palma, båda engagerade på Botkyrka Konsthall sedan en tid. De tog sin idé till konsthallschefen Miriam Andersson Blecher, som tyckte det lät intressant och gav tummen upp till projektet. Det blev startskottet och början på arbetet. Mikael och Patricia blev drivande i projektet som engagerade hela konsthallen och halva Norra Botkyrka. Illustrationer till poesi och bilder för att öka förståelsen för en text är inget unikt och har en lång historia, men att skapa en utställning där tre ganska olika konstnärer med lokal anknytning fritt får skapa, med inspiration från ortens egna poeter, för att sedan sammanflätas till ett gemensamt uttryck, var unikt åtminstone för mig. Resultatet blev tre olika uttryck, från tre olika konstnärer, som på ett sätt beskriver samma sak, strikt förenklat; kärleken till livet, eller konsten att leva och överleva i generationer.

Vad är drivkraften? Vad får oss att må bra och tro på en framtid i en tid där mycket pekar mot total ödeläggelse och ett slut på den mänskliga eran? Vill vi leva eller bara överleva? Utställningen ger såklart inga svar, men bjuder in till kreativa samtal där konstnärernas tolkningar möter betraktarens nyfikenhet. En viktig utställning för alla.

En stark kontrast till betongen

Amara Muñoz mer känd under artistnamnet Amara Por Dios har jag följt ända sedan mitt intresse för streetart tog fart på allvar för tio år sedan, när Snösätra Wall Of Fame öppnade upp för allmänheten med en remake 2015. Artistnamnet Por Dios speglar konstnären väl tycker jag och anknyter fint till den dubbelbottnande betydelsen av begreppet. Jösses, För Gud och Av Gud är bara några varianter på översättningar, men för mig är det Amara, herregud! Vilket då anspelar på hennes förmåga att överraska och skapa en helt egen dimension av tillvaron, där betraktaren får ta del av det gudomliga.

Hennes ofta färgsprakande verk kontrasterar verkligen mot den grå betongen. På samma sätt är det med människan bakom de bombastiska verken. Den lite försiktiga och kärleksfulla konstnären gömmer på en hel värld av bilder och har förmågan att vidarebefordra dem på en husvägg, kanvas eller som nu även i skulptural form. Det är så väldigt och mäktigt. Bilderna ovan är från vänster The Travel To Earth Borås 2020 och de andra två från Snösätra 2023 och 2018.

Vad kommer finnas kvar av oss?

Minnen finns i dofter, ljud och bilder i våra huvuden, men tingen kan hjälpa oss att komma ihåg och minnet, själva berättelsen kommer tillbaka när vi ser på föremålet. Ett minne som ständigt återkommer i Leons drömmar är kompisens vinterjacka. Ovan i installationen till vänster ingjuten i vit oskuldsfull lera. Kompisen blev offer för det meningslösa skjutandet och jackan var allt som fanns kvar av honom när Leon besökte mordplatsen. Som en mumie i sin sarkofag vilar nu jackan i denna installation.

Snart kanske bara minnena finns kvar. Som resultatet av en framtida utgrävning ligger vad som blev kvar av vår civilisation på obehandlade plywoodskivor i Leon Mendez installationer. Illustrationerna ovan är foton signerade Ricard Estay, fotograf och poet, som tillsammans med Valentina Cuevas och Nora Khalil genom samtal, texter och fotografier varit med och inspirerat konstnärerna. För 20 år sedan var jag och mina vänner här. Vi gjorde en graffiti. I dag är graffitin borta, mina vänner är borta. Bilden summerar mitt jagande av minnen, säger Ricard Estay i en intervju från 2021 med Sveriges Radio, om bilden ovan till höger tagen under en bro som går mellan Fittja och Masmo.

Islossning - lika olika

För mig blir samtalen en mental islossning som bryter mot fördomar och förutfattade meningar. De skapar en insikt kring hur lika olika vi är. Det förflutna och minnet påverkar oss alla. Mer eller mindre, men är alltid en pusselbit som hänger med vare sig vi försöker att ignorera den eller bejaka den. Arvet är inte bara genetiskt, men framförallt handlar det om hur du som individ förvaltar och hanterar arvet. Hur du genom dina uttryck känner för ditt kulturella arv och hur stor plats den får ta i ditt liv. Som flykting är det lätt att fokus hamnar på anpassning och ditt rätta jag inte får den plats den förtjänar. Oavsett om du flyr från en ohållbar situation, från förnedring eller för att överleva blir resultatet av flykten ett nu och då. Livet, att mogna och stå på egna ben är i sig en resa som i vissa fall kan jämställas med en flykt. En flykt vi alla behöver göra, men som inte alla klarar. Förhållandet mellan nu och då blir med tiden och allt eftersom din personlighet utvecklas, en spännande kulturell ingrediens som är både generations- och gränsöverskridande.

Saba Tadele är inte bara konstnär, fotograf och författare hon är också Mamma. Som Mamma är hon orolig. I en intervju med Sveriges Radio förra året efter det tragiska mordet på Mikael framför sin son i gångtunneln beskriver hon sin rädsla och frustrationen över politikernas handfallenhet. Många som kan flyr orten på grund av rädslan, men Saba verkar fast besluten att stanna kvar och kämpa. - Jag har alltid bott i förorter, det är där jag känner mig hemma och jag kommer aldrig flytta från förorten, jag kommer inte ge upp... sa hon, samtidigt som hon tillsammans med flera andra i inslaget vittnade om att rädslan efter mordet på den 39-årige Pappan förstärkts och att vi inte längre som vuxna vågar visa civilkurrage och säga ifrån. En kollektiv tystnadskultur uppstår, som sprider sig som en löpeld genom landet i takt med mediernas ensidiga rapportering och summering av antalet skjutningar. Det har gått så långt att Rapport på SVT nu avslutar varje sändning med några ljusglimtar för att vi inte helt ska kollapsa och tappa tron. Mitt besök på Botkyrka Konsthall var för mig en sådan ljusglimt. Den öppenhet och det intresse som mötte mig, och bjöd in mig till samtal är sannolikt en av många osynliga nycklar till en ljusare framtid. Åk till Fittja och besök utställningen.

Samtiden förklaras bäst av dåtiden

Samtalen med poeterna Valentina Cuevas, Ricard Estay och Nora Khalil var en grundläggande ingrediens för att föda utställningen med en gemensam kärna och en kontext för konstnärerna att skapa i.

Arvet efter Pappan lever kvar i det som Ricard Estay skapar. Pappa José var också fotograf. Han finns inte längre, han gick bort 2012, men hans bildarkiv finns kvar. Bilder från ett Chile och ett Sverige som inte längre finns kvar. Minnen som Ricard arbetat med. Ricard är född i Sverige, men är inte bara Svensk. Pappans flykt från militärjuntan i Chile till Sverige, mötet med Ricards Mamma och uppväxten i Fittja har naturligtvis påverkat honom, men det är inte alla som kan förmedla och göra konst av sina minnen och sitt förflutna. Nu hade jag förmånen att träffa honom och det var mycket inspirerande. Både där och då och sedan hemma framför datorn, när jag letade vidare i hans filmer, bilder och böcker. De svartvita bilderna ovan är hämtade från några av hans filmer. Jag kan tänka mig vilket bränsle dessa poeter och textdomptörer gav till de andra konstnärerna. Det syns på det bländande resultatet.