Morgondimman hade lättat när jag anlände till Rånnesta vid fågelsjön Tysslingens norra ände nordväst om Örebro. Luften var krispig med ett par minusgrader och jag var spänd av förväntan inför mötet med dessa långväga gäster som varje år rastar just här på sin väg mot sina häckningsplatser i Lappland, norra Finland och Ryssland. Sångsvanen är inte lika vanlig som sin släkting Knölsvanen. Någon enstaka individ kan ibland dyka upp på Stockholms ström, men det hör till ovanligheterna. De allra flesta övervintrar i södra Europa vid Adriatiska havet och flyttar sedan norrut för att häcka på myrar, mossar och i mindre sjöar. Till Tysslingen kommer de i mars och vissa år är det då fortfarande is på sjön. Det är ett verkligt skådespel att få uppleva detta. Tysslingen är en fredad plats där naturen får spela fritt utan alltför mycket mänsklig inblandning år efter år. Foder läggs ut när snö och is skapar svårigheter att på egen hand söka föda och ringmärkning förekommer, men annars får naturen sköta sitt. Så har det inte alltid varit. På 1800-talet bedrevs en intensiv jakt på dessa åtråvärda fåglar med sin imponerande fjäderdräkt. Sångsvanen har faktiskt flest fjädrar av alla fåglar. En vuxen fågel har mellan 25 000–30 000 fjädrar. Jakten höll nästan på att utrota arten i Skandinavien, men den har nu återhämtat sig efter att jakten begränsats. I Finland är den sedan femtiotalet helt fredad från jakt och i Sverige fridlystes den när man konstaterade på 1960-talet att endast ett 20-tal häckande par återstod i nordligaste Lappland. Tack vare fridlysning och utplantering av svanar har beståndet sedan ökat kraftigt. Antalet häckande sångsvanar i dag torde vara närmare 4.000 par.
Genom ringmärkningen har fåglarnas rörelsemönster kartlagts och vissa tillryggalägger varje år sträckor på tusentals kilometer. 2019 gjordes en observation här vid Tysslingen av en svan med en tydlig blå ringmärkning. Det visade sig att 2016 hade den märkts vid Kashin Island, Nenets State Nature Reserve i Ryssland.
Flygsträckan dit bara från Tysslingen är närmare
2 000 kilometer. Imponerande.
När jag ser dessa flyttfåglar som inte har några gränser utan rör sig fritt över väldiga områden kan jag inte låta bli att tänka på oss människor. Det fanns en tid för väldigt länge sedan som vi också rörde oss fritt och gränslöst. Vi var jägare och samlare som flyttade likt flyttfåglar efter årstidernas påverkan i jakt på föda. Vi var inte bofasta utan följde naturen och de andra djuren, men för omkring 10 000 år sedan hände något som förändrade förutsättningarna radikalt. Några började bruka jorden, vi blev bofasta och började med djurhållning. Allting förändrades. Områden mutades in, försvarades, samhällen bildades och naturen fick en prislapp, ett värde. Människans förändrade livsvillkor gick ganska hänsynslöst fram med naturen. Allt eftersom människorna växte i antal krävdes mer och mer resurser. Djur som konkurrerade om utrymmet utrotades eller trängdes undan för att ge plats åt åkrar och beteshagar för tamboskap.
Människor som inte anammade jordbrukskulturen trängdes också undan, mördades eller tvingades till slavarbete. Yuval Noah Harari beskriver detta mer ingående i sin bok Sapiens och hur detta sedan ledde fram till den tid vi lever i nu med taggtrådsbeklädda murar som skiljer oss från dem. Vår strävan efter rikedom och välfärd har inte bara delat in naturen i vild och tam del utan även människorna. I alla tider har människor försökt att tämja andra människor. Människor behövde tidigt myter för att skapa samvaro och något gemensamt att tro på. Vissa myter fick större genomslagskraft än andra och skapade världsomspännande religioner som övertygade väldiga grupper anhängare. Anhängare som sedan mördat och slaktat i Guds eller någon politisk mytologis namn. Än idag ser vi prov på det i form av människor på flykt. Enligt UNHCR tvingas varje dag 44 400 människor fly sina hem på grund av konflikter och förföljelse. 2018 fanns det över 70 miljoner människor i världen som hade tvingats lämna sina hem. 85 procent av alla dessa flyktingar lever i utvecklingsländer. Även om vi ser det som ett stort problem när ett fåtal av dessa tar sig till Europa är det bara en liten del i en global katastrof.
När jag ser på dessa vackra fåglar och förstår hur vi människor faktiskt räddat dem från utrotning tänkar jag på oss och hur vi ska rädda mänskligheten från utrotning. Vi har en del utmaningar att ta tag i om vi vill fortsätta att vara kronan av skapelsen på vår planet. Svårast verkar vara en gemensam agenda, något som alla vi människor kan tror på och agera efter.