UNIKABOXEN besöker Stockholm Americana på Mosebacke 2018

Americana - en musik genre

Americana är en tämligen bred musik genre som enligt wikipedia sägs omfatta traditionell musikfrån USA och där traditionell musik betyder folkmusik, countryblues, bluegrass, alternativ country,rockabilly, rotrock och heartland rock. I Nashville bildades 1999 American Music Association för att uppmärksamma, stötta och utveckla förutsättningarna för traditionell musik från USA. Även om själva termen är ny för mig är jag sedan länge väl inlyssnad på artister som Bob Dylan, Neil Young, Ry Cooder, Bruce Springsteen och Johnny Cash. Efter internet har en spridning av musik på ett effektivare sätt möjliggjorts och mitt intresse breddats, vilket lett till att jag hittat artister och band som Handsome Family och Jason Isbel med flera. Jag har egentligen aldrig reflekterat över att en stor del av den musik jag lyssnar på och gillar ryms under detta begrepp Americana.

In the late 1990’s, a group of about 30 volunteers from radio, record labels and media met informally at the South by Southwest music industry conference in Austin, Texas, to discuss collective action that could help the Americana community, including the possibility of a trade association. A facilitated retreat in October 1999 galvanized the idea, and the Americana Music Association was born.

Since 1999, the Americana Music Association has helped American roots music assume an elevated and secure place in the artistic and commercial life of the nation. What began as an informal gathering of dedicated colleagues has grown into a movement endorsed by major media and iconic artists. The Recording Academy added the category of “Best Americana Album” in 2009, and Merriam-Webster included the musical term into the dictionary in 2011, hämtat från AMA´s hemsida.

Först ut på Stockholm Americana - Whitney Rose

En tjej med betydligt mer skinn på näsan än vad skivomslagets modellerade bild antyder. Whitney föddes 1986 i Kanada, men det är i Texas hon hittat hem i musiken. Idag bor hon i Austin, Texas och medlemmarna i bandet för denna Europaturné är samtliga namnkunniga studiomusiker från staden. Efter konserten fick jag en liten pratstund med Devan Jones som spelar andra gitarr i bandet. Den här spelningen på Mosebacke var avslutningen på en lång turné som började den 17 april på La Cripta i San Sebastian. Efter att flackat runt i stora delar av Europa i två månader och spelat på olika klubbar och barer nästan varje kväll skulle det bli skönt att få komma hem till familjen, tyckte Devan.

Whitney´s texter handlar om relationer, kvinnorollen och kärlek. Ibland klassiska bluestexter om vägen, lastbilen och den Amerikanska vardagen, som skapar igenkänning genom namn på kända orter som Arizona och Georgia och blandas till en både romantisk och realistisk Texas Chilli. Kryddan känns efter ett tag och skapar en svidande närvaro, som får mig att ifrågasätta mina egna förutfattade meningar och perspektiv. Whitney är jäkligt vass och en dedikerad och begåvad talesperson för kvinnans rätt i samhället. En kamp fortfarande nödvändig och viktig, i synnerhet inom showbiz.

And sometimes it's hard to see, Am I driving it or is it driving me?
And it's times like this that make me feel, I'm tied to the wheel

Hennes senaste platta Rule 62 är en liten parafras på Route 66 samtidigt som det är en regel hämtad från Anonyma Alkolisters regelsamling - Don’t take yourself too seriously, och är ett bra exempel på Whitney´s förmåga att blanda diskbänksrealism med rockromantik. Låten Can´t Stop Shakin från plattan förstärker ytterligare de dubbla meningarna och skapar djup i en annars tämligen banal och stiltypisk rocklåtstitel.

Someone please turn off the news, I got the six o'clock blues

Lindi Ortega

Även hon ursprungligen från Kanada kör med influenser från Mexico och får mig att tänka på ett av mina favoritband Calexico. Texterna har svärta och även i låtar som svänger finns en eftertänksamhet och djup som skapar en air av mystik. Hennes röst är speciell. Där finns en smärta som när hon med finstämt vibrato vädjar till publiken; - Baby, you don't know what it's like to love somebody. Helt plötsligt får den gamla hiten en helt ny betydelse och det låter så sant och trovärdigt när orden formas av henne. Tillsammans med ett innovativt och suggestivt gitarrkomp och en taktfast trumma skapar hon magi.

I think the most important thing for me was that I ended on a very positive note because I've had so many people tell me that my songs helped them through really hard times in their life. That struck a chord for me, because just like everybody else, I have had hard times in my life, and continue to have pockets of difficult moments here and there. If I can provide some sort of solace with my music, then that gives me every reason to make music. I wanted this record to be all about helping people through the darkness.

/Lindi Ortega om sin senaste platta Liberty.

I don't know, I don't care - Why must love be so unfair?

Lindi Ortega debuterade med sin första platta 2001, The Taste Of Forbidden Fruit. Coreen Wolanski skribent på den Kanadensiska musiktidningen Exclaim! skrev: the closest thing to vocal perfection. Rrösten är verkligen perfekt för detta sammanhang, även om den på Mosebacke inte lät lika övertygande som på plattorna. Helheten var ändå en stor musikalisk upplevelse.

I en finstämd duett med Whitney Rose

-Where is she? There she is, come up Whitney and sing a song with me. Om det var planerat eller inte spelar ingen roll. Det gav i vilket fall som helst en avspänd festivalkänsla. En spontanitet som speglade den där längtan efter frihet som så ofta beskrivs i hennes låtar. En kvinnas rätt till frihet från att vara ett offer för manlig frihet; Didn't I wait up all night and worry about you? Didn't you come home with some crazy lame excuse? I would have believed it if it weren't for her perfume - Why am I so hypnotized by everything you do?

Sarah Shook & The Disarmers

The Disarmers består av Eric Peterson, gitarr, John Howie Jr. på trummor, Jason Hendrick, bas och Phil Sullivan på steel guitar.

Musiken är lite tuffare och Sarahs honky-tonk benämns ibland punk-country. Efter att hon släppt sin första platta Sidelong skrev Maeri Ferguson i No Depression - The Journal of Roots Music: Shook and her band the Disarmers have created a throwback punk-country love letter to drinking. Shook has a rough-around-the-edges twang with a slight quiver that shows itself in unexpected places.

Sarah föddes i New York 1985, men flyttade tillsammans med sin familj som 19 åring till Gamer, North Carolina och fem år senare startade hon sitt första band, Sarah Shook & The Devil till hennes föräldrars förskräckelse. Hon hade uppfostrats i ett strikt kristet hem där all annan musik än klassisk var förbjuden. En musikalisk följeslagare på Sarahs resa bort från barndomens normer, förbud och regler är och har varit ända sedan första bandet Eric Peterson som med sitt fingerpicking och känsliga komp skapar en stabil ljudmatta för Sarah att stå på.

Här har vi ännu en av dessa starka kvinnor som inte räds att sjunga om orättvisor och mänskliga rättigheter även för kvinnor. Hennes stil, språk och förmåga att ge ett finger till de normer som förtrycker oss är befriande och känns äkta. Hoppas bara att hon även kan ge rockmyten och drogromantiken fingret och inte som många av de förebilder hon nämner i intervjuer; Sex Pistols, Janis Joplin med flera, hamna i en egen återvändsgränd där drogerna tar över. Festvalens friskaste fläkt fick tyvärr spela i teatern för en sittande publik. Ett misstag som arrangörerna lovat förbättra till nästa år, då även Kägelbanans scen kommer att utnyttjas, vilket dels skapar en större rörlighet mellan scenerna men också en hyffsat stor inomhusscen med stående (dansande) publik.

This record is shouting “fuck you, I do want I want” from the rooftops to the motherfucking cosmos.

/Sarah Shook om sin senaste platta Years hämtat från hennes skivbolags hemsida.

Handsome Family

En musikduo bestående av makarna Brett och Rennie Sparks ursprungligen från Chicago, men sedan början av milleniet rotade i Albuquerque, New Mexico. Duon bildades 1993 och jag blev introducerad till musiken första gången 2001 genom det alternativa musikspridningsprojektet Musikresan. Helt olagligt och något som byggde på den delningsfilosofi som fällde Pirate Bay och la grunden till mångmiljardaffären Spotify, som Brett gärna ondgör sig över. Särskild när han besöker Sverige och Stockholm - home of the devils. Amy Fleming skrev 2009 ett fint porträtt som publicerades i The Guardian, där makarnas strävsamma och dedikerade samverkan beskrivs; They met over a tambourine and a bottle of tequila...

Musiken är filmisk och skulle lätt kunna vara ett passande soundtrack till en film av David Lynch. Texterna är inte sällan morbida och säkert en anledning till att låten Far From Any Road från gruppens sjätte album valdes till ledtema i första säsongen av HBO:s kriminalserie True Detectives.

From the dusty mesa, Her looming shadow grows, Hidden in the branches, Of the poison creosote
She twines her spines up slowly, Towards the boiling sun, And when I touched her skin
My fingers ran with blood

Efter konserten fick jag en pratstund med Brett som berättade om den självständiga familjeduon som sedan 2016 ger ut sina plattor från ett eget bolag, Milk & Scissor. - Handsome Family det är jag och Rennie men på turné behöver vi förstärkning, berättade han och förstärkte att de inte är något band utan två kreatörer som tillsammans med andra skapar skivor och konserter. Det lät väldigt alternativt och fritt. En sorts övervintrad hippiefilosofi utan att vara flummig utan snarare knivskarp men fri. Rennies texter är fantasifulla, förstärker frihetstanken och kan handla om allt från grodor till automatiska sprinklers för bevattning. Alltid i en njutbar men samtidigt lite skrämmande kontext där Bretts finstämda harmonier kontrasterar mot Rennies texter likt en vaggvisa om styckmord. För denna turné hade Jason Toth på trummor och sampler engagerats. En fantastisk takt- och ljudkreatör. Enligt deras hemsida hade även Alex McMahon, gitarr, steelguitar och klaviatur, engagerats i denna jubileumsturné för att fira att det i år är tjugo år sedan deras kultförklarade och hyllade genombrottsplatta Through the Trees kom ut. Alex var däremot inte med denna dag i Stockholm.

Jag frågade Brett varför han tog några falska toner i slutet av ett framförande och om detta var en del av friheten och ett bevis på deras oberoende.

- Så du märkte det, ja vi säger att det var mitt sätt att vara lite punk, det låter bra, svarade han och skrattade.

Matthew Logan Vasquez

För mig är detta punkrock mer i stil med Ebba Grön och Imperiet än Amerikanska förebilder som Iggy & The Stooges och MC5. Att familjefadern Matthew Logan Vasquez döpt sin son till Thor behöver inte betyda att han lyssnat på Skandinavisk punk, men är en rolig koppling till hans musikstil och konstnärliga skapande. Spelningen ägde rum i Södras Bar för en liten men dedikerad publik som trängdes och svettades framför den lilla scenen. Matthew har ett förflutet i indiebandet Delta Spirit. One of San Diego’s biggest indie exports, enligt Rutger Rosenborg på Sounddiego. Matthew frontade bandet från 2010, men har nu tagit en timeout på obestämd tid för att skapa på egen hand. Hittills har det blivit tre soloplattor utgivna på Dine Alone Records, Solicitor Returns 2016, Does What He Wants 2017 och nu i år Texas Murder Ballads.

Musiken är intensiv och medryckande. Texterna berättar om kamp, att livet är en kamp oavsett vem eller vad du kämpar mot.

The truth rarely comes to you in an easy way — not unless you’re a wiser person than I am. My point is that life is a struggle. But how can you have optimism and hope if you don’t have something negative? Context is what makes it meaningful.

/Från Matthew Logan Vaquez biografi på Dine Alone Records.

Jason Isbel & The 400 Unit

Festivalens största affischnamn. En ny Bruce Springsteen så som jag kommer ihåg Bruce från de tidiga åren i början av 1970-talet innan det stora genombrottet kom med Born To Run 1975. Jason är fräck och har en bred repertoar där lugna ballader blandas med pampiga rockarrangemang. Förmodligen är jag tämligen ensam med att dra paralleller till Bruce Springsteen, men jag har mina preferenser och tar inte hänsyn till skillnaderna mellan cityrock och countryrock. För en Amerikan låter detta säkert märkligt då kontexten och de bilder som målas upp genom musiken är så vitt skilda åt. För mig är kampen och längtan gemensam oavsett var den utspelar sig. Visst skiljer sig Madison Squar Garden från Grand Ole Opry men i grund och botten är vi människor ganska lika och drivs av gemensamma behov.

För Jason har musiken alltid varit närvarande. Under sin uppväxt i Green Hill, Alabama blev han genom sin morfar och morbror tidigt introducerad till gospel, bluegrass och de återkommande spelningarna på The Grand Ole Opry. De lärde honom att spela flera instrument och som sexåring blev mandolinen hans favorit, sannolikt på grund av att instrumentets storlek harmoniserade med den unge Jasons fysiska förmågor. Som ung tonåring spelade han i några garageband som framförde covers av utvalda countrylåtar och han lärde känna några etablerade musiker. En av dessa var Patterson Hood som låg bakom skapandet och framgångarna med gruppen Drive-By Truckers och som Jason lärt känna genom pappan David Hood, också musiker och mentor till den unge Jason. Allt resulterade i ett sex års långt samarbete där Jason spelade och levererade låtar till Drive-By Truckers.

Solokarriären tog ordentlig fart med plattan Southeastern 2013. The Americana Music Honors & Awards, tilldelade Jason och plattan Song of the year, Album of the year och Artist of the year 2014. För uppföljaren Something more than free 2015 vann han 2016 två Grammys; Best Americana Album och låten 24 frames från albumet vann Best American Roots Song.

STHLM AMERICANA ÅTERVÄNDER FÖR TREDJE GÅNGEN TILL SÖDRA TEATERN & MOSEBACKE DEN 16 JUNI 2019

Vi har sedan starten velat bjuda in till en festival som vi själva inte hade velat missa, men som tidigare bara gått att hitta i den amerikanska södern. En typiskt familjär historia där högkvalitativ musik står i centrum av gemenskapen. Mottagandet av årets festival har varit över all förväntan, och vi tackar för förtroendet genom att utöka med ytterligare en scen till 2019, skriver Nothern Trail på sin hemsida.

Stay tuned at unikaboxen.net - always more to come

get informed by follow