KB-Hallen var inte fullsatt, men vi var ändå några hundra lyckligt lottade som firade World Pride och att vissa lättnader införts i restriktionerna. Vår presentatör under kvällen var tjusiga modellen May Lifschitz. Mellan artisternas framträdanden såg hen till att publiken fick lite bränsle till kampen för likaberättigande och #youareincluded. 
På scenen intervjuade May olika personer om deras vardag, erfarenheter och framsteg.
2021 borde vi ha kommit längre, men tyvärr händer det övergrepp hela tiden. Till och med i vänliga Köpenhamn. En grupp Dragqueens på väg hem natten till torsdag blev brutalt misshandlade mitt i centrum och mitt under World Pride, berättade en av gästerna på scenen. Det otäcka är att det skapar en kollektiv otrygghet, även om det var en isolerad händelse. Jag kände mig själv drabbad. Inte direkt, men dagen efter tänkte jag mycket på det och jag kände att det begränsade mig. Att ens tänka tanken på att min klädsel eller utseende skulle kunna reta upp en främmande grupp människor på stan, så till den milda grad att de vill så ihjäl mig, är helt befängt. Helt galet men oavsett får jag inte låta det begränsa mig.
Både före och under min visit till Köpenhamn försökte jag planera in guldkornen, som jag absolut inte ville missa. Under The Rainbow Consert hade jag tidigt bockat för, så efter frukost på Comfort Hotel i Vesterbro, ett stenkast från Rådhuspladsen och centrum för World Pride, började jag promenera ut mot Fælledparken, ett gigantiskt grönområde i Østerbro. Jag hade uppfattat att konserten skulle ske utomhus på ett avgränsat område i parken.
Efter en uppfriskande promenad på lite drygt fyra kilometer hittade jag platsen och fick tag på några vollontärer, som beskrev att allt inte var klart för att släppa in än, men försäkrade mig om att jag hade fullt tillträde med mitt mediapass, när väl grindarna öppnades. Det var ju skönt, men jag fick också reda på att konserten endast skulle visas på storskärm. Live konserten var i KB Hallen ute i Fredriksberg och ytterligare sex kilometer bort.
Dålig planering helt enkelt. Jag beslöt mig för att testa tunnelbanan. En nymodighet som inte fanns när jag bodde i Köpenhamn på 1980-talet. Att ta sig ut till Fredriksberg verkade omständigt, så jag åkte in till Rådhusplatsen, hämtade bilen på hotellet och körde ut till KB-hallen, där jag turligt nog hittade en parkeringsplats. Det hela tog lite tid så jag missade tyvärr inledningen av konserten. Däremot blev jag positivt överraskad när jag via personalingången blev insläppt bakom scenen och upptäckte en rad av lediga platser längst fram för fotografer och journalister. Lyxigt!
Så för första gången på mycket länge kunde jag njuta av en konsert, komma artisterna in på livet och skapa förutsättningar för ett reportage under On stage. Ivy Rosenbaums pampiga uppträdande imponerade, men det var Princess Nokia och hennes energi på scenen som påverkade mig mest. Genrellt var stämningen hög och det märktes tydligt att det inte bara var jag som längtat efter detta. Både artister och publik har under en evighet, som det känns, levt i ett vakum och bara väntat på att Covid 19 ska ge med sig och restriktionerna lätta.
