UNIKABOXEN ser tillbaka på 90-talets resor och besökta kyrkor

Italien 1993

Min fascination för kyrkor och kristen konst tog fart på allvar efter en resa till Italien 1993. Tror att det var där någonstans i Toscana jag insåg vilken enorm påverkan kyrkan haft på konsten och vilka näst intill oberänsade resurser som lagts på Kristen konst från det att Konstantin 313 deklarerade Kristendomen som statsreligion i det Romerska Riket. Gapande av hänförelse besökte jag helgedomarna i Florens, Siena, Lucca, Pisa och Rom, omedveten om att detta skulla bli ett av mina största intressen, men fullt medveten om att detta skulle påverka mig, min omgivning och mina framtida resvanor.

Detalj av skulpturen Gryningen av Michelangelo placerad på Lorenzo II de' Medicis gravtumba i Medicikapellet, Florens. Italienresan 1993

Detalj från en av Ghibertis paradisportar som leder in till Medicikapellet i Florens. Italienresan 1993

Detalj av marmorbelädnaden i Medicikapellet beläget utanför Basilica di San Lorenzo i Florens. Italienresan 1993

Detalj av skulpturen Gryningen avMichelangelo placerad på Lorenzo II de' Medicis gravtumba. i Medicikapellet, Florens. Italienresan 1993

En vecka i den Toscanska kulturmyllan guidad av en Svensk konstvetare lämnades inget åt slumpen. Resan var en lyckosam kombination för mig. Jag skulle visa Italien för mina föräldrar, i gengäld fick jag resa och förtäring betald för min vägledning. Italien och jag hade ett förhållande sedan 1984 och ville verkligen bjuda mina föräldrar på en del av denna skatt både i avseende av kulturminnesmärken och Italiensk matkultur. Det blev kanske inte riktigt som jag tänkt mig.

Basilica di San Lorenzo i Florens 1993

Piazza dei Miracoli eller Piazza del Duomo med det lutande tornet i Pisa 1993

Kristna överdådiga monument från en feodal tid långt ifrån demokrati och solidaritet var kanske lite magstarkt för en ateistisk socialist. Entusiasmen och glädjen fanns när vi besökte vingårdar, vinoteca och åt hemlagad pasta på en bykrog i Chianti, men Pappa tröttnade ganska snart på all religiös fanatism och avgudadyrkan, som provocerade honom och det var först när vi hamnade på fackföreningarnas rekreationsanläggning Riva del Sole vid havet, som han återfick en del av sitt normala positiva jag. Där hade han velat stannat resten av resan.

Gränd i Siena med Domen i bakgrunden. Italienresan 1993

Basilica di San Frediano i Lucca med den mäktiga mosaikdekorationen. Från 1993

Fasaddetalj från Katedralen San Martino i Lucca sannolikt föreställande S:t Martin av Tour och tiggaren. Italienresan 1993

Den rikt utsmyckade fasaden på basilikan San Michele in Foro i Lucca. Italienresan 1993

Det var en mycket påkostad resa inte bara genom den professionella inramningen från vår sakkunnige reseledare. Val av hotell och restauranger var också noga utvalda, för att ge oss i resesällskapet en upplevelse lite utöver det vanliga. Gruppresor är något som jag normalt sätt inte uppskattar eftersom det inskränker på min frihet och blir ofta alltför inrutat samt begränsar spontaniteten. Här fungerade konceptet utmärkt, i alla fall för mig, eftersom resan var uppdelad i två delar; en vecka med buss i Toscana med ett fullspäckat schema och därefter en vecka på egen hand i Rom.

Domen i San Geminiano 1993

Domen i Siena 1993

Tur och retur Stockholm - Rom med flyg, kombinerat med en veckas bussrundtur. Framme i Rom väntade en natt på anrika Grand Hotel Plaza på Via del Corso innan vi satte oss i bussen norut på A1:an mot Florens. I höjd med Perugia tog vi av mot Montepulciano och Toscanas väldiga och böljande kulturlandskap. Första stoppet blev Pienza.

Pienza hette ursprungligen Corsignano och var ett litet samhälle utan någon nämnvärd betydelse då hemmasonen, Påven och renässanshumanisten Pius II 1458 rev stadens gamla bebyggelse och byggde upp en ny stad enligt en för renässansen ideal stadsplanering. Staden bytte namn 1462 till sitt nuvarande och är sedan dess ett tydligt exempel på den tidiga renässansarkitekturen och vilka privilegier en Påve kunde ha på den tiden. När vi besökte staden var den inte med på UNESCOs världsarvslista, men är det nu sedan 1996.

Efter Pienza bar det vidare till Montalcino där vi besökte en av traktens vingårdar, Poggio Antico, som bland annat producerar det berömda vinet Brunello di Montalcino. Efter lite vinprovning och lunch bar det vidare norrut längs strada provinciale del Brunello till den terrakottafärgade staden Siena med den jungfruvita Domen. Efter en skön natt på ett av stadens bättre hotell med utsikt över dalen nedanför den medeltida labyrinten var det dags för stadsrundtur. Turen innehöll besök i Domen, klättring upp till toppen av rådhustornet och avslutades med lunch på en av restaurangerna vid det välkända solfjädersformade torget Piazzo del Campo. Allt ackompanjerat av vår sakkunnige reseledares berättelser om renässansens mästare och Italiens historia.

Efter lunch var det åter dags att stiga in i bussen för vidare transport till Florens, Sienas huvudkonkurent i den inofficiella tävlingen om vem som kunde uppföra den vräkigaste Domen i regionen. Innan hann vi med ett besök i medeltidsstaden San Geminiano och en omväg genom den pitoreska lilla staden Greve in Chianti innan vi sent på kvällen nådde vi fram till vårt hotell i Florens.

Två eller tre nätter (kommer inte ihåg) blev det i detta kulturens mecka, som faktiskt var Konungariket Italiens huvudstad mellan åren 1864-1871 innan Rom åter blev centrum. I Florens fick vi lite egen tid som vi bland annat utnyttjade med ett besök i Brancacci kapellet, där åtminstone jag och Mamma njöt av de nyrestaurerade freskerna av Masaccio från 1400-talet. Med staden som bas gjorde vi utflykter till Pisa och Lucca och efter en natt vid havet på semesteranläggningen Riva del Sole återvände vi till Florens inför den avslutande resan tillbaka till Rom och vår individuella vecka på Grand Hotel Plaza på Via del Corso. Efter denna intensiva vecka var grunden lagd för ett livslångt förhållande, som bland annat resulterat i min kyrksamling här på UNIKABOXEN, timmar av research och otaliga resor i kristendomens spår. Även om veckan i Rom anpassades efter egna behov, som bland annat omfattade Pappa och mått av avkoppling, var fönstret till den Kristna konsthistorian öppet och i Rom råder det inte direkt någon brist på relaterade sevärdheter, så förutom Peterskyrkan, bilden ovan till höger, blev det mer av allt på den nu utstakade vägen. För att spara på Pappas tålamod gjorde jag en del på egen hand.

Siena med Domen 1993

Piazza del Campo, Hästkapplöpningstorget i Siena med Domen i bakgrunden 1993

Parallellt med utforskandet av kristna kulturskatter från renässansen var det oundvikligt att samtidigt ta del av vad som finns kvar av det Romerska Imperiet. På många platser är gränserna utsuddade och det krävs ofta en ganska närgången inspektion för att se de olika årsringarna på byggnaderna och monumenten.

En bra illustration till detta är kyrkan Santi Luca e Martina vars kupol tornar upp sig bakom Septimus Severus triumfbåge från 200-talet. Bilden närmast till höger. Den nuvarande 1500-talsbyggnaden uppfördes på grunderna av en kyrka från 500-talet, som i sin var en påbyggnad på resterna efter Secretarium Senatus, en domstol som dömde åtalade senatorer under den Romerska eran.

I Skandinavien är det också spännande att läsa av årsringarna och se epokernas tidstypiska avtryck. Skillnaden här vid Forum Romanum och i andra delar av Italien är att influenserna går så långt tillbaka i tiden och spänner över en tidsrymd som är svår att greppa. Smått svndlande. Kyrkan är helgad åt evangelisten Lukas och jungfrumartyren Martina. Lukas är konstnärernas skyddshelgon, och kyrkan disponeras av den Romerska konstakademin Accademia di San Luca. Akademin hade tidigare förfogat över den lilla kyrkan San Luca på Esquilinen, men den hade rivits under Sixtus V:s pontifikat 1588 och man fick då överta denna kyrkobyggnad vid Forum Romanum. Bilden ovan till höger porträtterar en av mina favoriter, Domen i Siena, med sin svartvita campanil och med en imponerande interiör av renässansens mästare.

Spanien 1996

Tre år senare när jag och min nyblivna fru planerade en semesterresa och vi båda föll för Spanien, blev innehållet klart inspirerat av min Italientripp. Vi kartlade och beskökte några av de viktigaste kristna landmärkena, men kunde naturligtvis inte undgå att besöka ett av de viktigaste Moriska monumenten, Alhambra. Så när vi hämtat ut vår hyrbil på flygplatsen i Malaga var siktet inställt på Granada.

Utsikt från Alhambra, Granada 1996

Den Moriska fästningen Alcazaba, Granada 1996

Alhambra - Den Röda

Begreppet Morer och Morisk kultur är sedan tidig medeltid tätt sammankopplat med muslimer, men användes som benämning på folken som levde i Nordafrika av både Greker och Romare långt innan Islam fanns. De kalladesMaurisi av grekerna och Mauri av romarna, skrev den Grekiske historikern och geografen Strabon i sitt omfattande verk Geographica, som nedtecknades alldeles i början av vår kristna tideräkning. Beskrivningar av det andra Puniska kriget mellan Rom och Karthago på 200-talet f.Kr. talar om två Moriska kungar Syphax och Masinissa som slogs på var sin sida i kriget. Efter kriget slöts avtal med Morerna och så småningom inkorporerades området med det Romerska riket som provinserna Mauretania Caesariensis och Mauretania Tingitana. Efter det Romerska imperiets fall på 400-talet styrde Vandalerna över stora delar av området och ett århundrade senare hade det Bysantinska Östromerska riket ambitionen att kontrollera området, men det mesta styrdes regionalt av ursprungsbefolkningen, som vi västerlänningar brukar kalla Berber. Området var vid tiden; under Morisk-Berbisk kontroll står att läsa i uppslagsböcker och historisk verk. Även Berber har sitt ursprung i Grekiskans βάρβαρος, bárbaros, som betyder främling eller icke-grek. Samma grekiska ord har även gett upphov till begreppet barbar. Berbernas eget ord för sig själva är imazighen med den något mer tilltalande betydelsen fria män. Att katalogisera och sätta in människor i raser och fack för att skapa stereotyper som förenklar beskrivningen av den egna förträffligheten i jämförelse med andra är fortfarande aktuell och har nog alltid varit ett sätt att mobilisera och stärka de egna leden. Berber blev Morer som efter den Islamiska expansionen på 700-talet blev Araber, trots ett envist kämpade som fördröjde invasionen i över 50 år. När Kristendomen infördes som statsreligion i det Romerska imperiet på 300-talet innebar det en förändring av administrationen i provinserna och nya förutsättningar för den Berbiska urbefolkningen i Nordafrika. I den tidiga Kristna kyrkohistorien finns två Berbiska kyrkomän omtalade. Spår från detta är förmodligen de förislamiska drag vi idag kan se hos de sunnimuslimer i regionen vars religion innehåller både fruktbarhetsriter och dyrkan av helgon. År 710 hade den Islamiska expansionen brett ut sig över hela Nordafrika och året efter räknas som det år då hela den Iberiska halvön och Visigoternas Hispania erövras. Under generalen Tariq ibn-Ziyad kom större delen av Iberiska halvön under islamiskt styre under en åttaårig kampanj. Arméerna fortsatte nordost över Pyrenéerna och först 732 vid Poitiers i nuvarande Frankrike, besegrades de av Frankerna och Karl Martell, mordräparen. Mer om detta finns att läsa på Historiesidorna här på UNIKABOXEN.

Det baskiska kungadömet Asturia initierade återerövringen, som kom att kallas Reconquista, strax efter den islamiska erövringen på 700-talet. De kristna kungarikena i norr och väst, däribland kungadömena Navarra, Galicien, Léon, Katalonien, Kastilien, Portugal, och Aragonien, började efter att ha säkrat sina gränser långsamt trycka på söderut. Vid 1200-talets början bekände sig dock hela 5,6 miljoner av Iberiska halvöns 7 miljoner invånare till Islam. Emiratet i Granada i dagens Spanska region Andalusien fortsatte blomstra i ytterligare tre sekel. Idag är palatsområdet Alhambra ett världsarv. Den 2 januari 1492 kapitulerade det sista muslimska fästet till en Kristen armé under ett nyligen enat Spanien, där de Aragoniska och Kastilianska delarna förenats genom giftermålet mellan Isabella och Ferdinand II. Efter det Kristna erövrandet tvingades Judar och Muslimer i landsflykt eller till konvertering. De som konverterade benämndes morisco om de varit Muslimer och marrano om dom varit Judar, så att deras förflutna inte skulle glömmas bort. Dessutom fanns bland de Kristna en oro att de som konverterat fortsatte att praktisera sina kätterska irrläror. På initiativ av kungaparet skapades därför den spanska inkvisitionen år 1478. En föregångare till det som i modern tid benämns som ett lands säkerhetstjänst eller hemlig polis modell Gestapo eller Stazi.

Alhambra blev 1870 ett nationellt kulturminnesmärke i Spanien och 1984 sattes det upp på Unescos världsarvslista tillsammans med den närbelägna trädgårdsanläggningen Generalife och stadsdelen Albiacin på höjden invid.

Lejongården Alhambra 1996

Morisk arkitektur och vackra planteringar bildar harmoni på Alhambra 1996

Att lämna de dammiga gränderna nere i stan och vandra upp till denna lummiga kulle med sina fantastiska byggnader uppförda med en lättsam och inbjudande arkitektur, var för oss en upplevelse utöver det vanliga. En upplevelse av en helt annan värld. På tal om upplevelser gjorde vi på kvällen en utflykt till en by utanför Granada. En affisch på hotellet vi bodde på bjöd in till en Flamencofest. Vi hörde oss för med hotellportiern, som visade på en karta hur vi skulle ta oss dit. Redan innan vi kom fram till den lilla byn förstod vi att detta var ett stort event. Bilar hade parkerats i vägrenen och en hord av människor till fots var på väg till årets största Flamencofest, med de allra största stjärnorna. Väl framme kunde vi konstatera att vi tillsammans med en Amerikanska klädd i khaki, var de enda turisterna i ett hav av svartklädda män och damer med färgglada klänningar. Röken låg tung över bytorget, med den lilla scenen, från alla öppna eldar där det grillades kött och friterades churros. Det kändes väldigt genuint. Andalusien förknippas med Flamencon och har nästan blivit en sorts logotyp för Spanien. Det var Romer som utvecklade musikformen, när de på 1400-talet sökte sig en fristad här i det sekulariserade Andalusien. Området var vid den tiden en kulturell plats där olika kulturer mötte varandra och levde sida vid sida. Där fanns morisk, persisk, bysantinsk och judisk musik. Det är rimligt att anta att Romerna influerades av musikutbudet och sedan utvecklade sina egna sånger och danser. Tiden efter reconquistan kännetecknades av förföljelser och många Romer förvisades ur landet. Trots detta lyckades en del bli bofasta och fortsätta att utveckla sin musik. Eftersom ursprunget var en oackompanjenrad sång förstärkt med endast handklapp och fotstampande var det ingenting som hindrade utövandet, även i de svåraste förhållanden. Uttrycket och tonaliteten i sångerna har mycket gemensamt med bluesen. Musiken gick vidare muntligt från generation till generation och det var först på 1700-talet, som de första Zigenarsångerna nedtecknades. Sången har utvecklats i ett brett område runt floden Guadalquivir från Sevilla till Cádiz, där de bofasta Romernas antal alltid varit stort. Denna dag hade de i alla fall samlats i denna by utanför Granada för att fira, äta, se och lyssna på sin favoritmusik. Vilken lycka för oss att vi fick vara med och ta del av denna utrycksfulla musikform, med mycket blues och paralleller till den Portugisiska fadokulturen. Förutom känslosamma uppträdanden på och runt scenen fick vi även möta människorna i publiken och i matköerna. Ett riktigt fint minne som vi båda alltid kommer att bära med oss.

Myrtengården Alhambra 1996

En av många vackra byggnader på Alhambra 1996

Förutom denna Flamencofest hann vi under vår vistelse i Granada även med en tur österut till Guadix. En märklig stad vid foten av det väldiga bergsmassivet Sierra Nevada och där människor strax utanför själva staden bor i grottor utkarvade i den porösa bergarten. Modernt inredda med TV, kyl och frys och med ett behagligt och naturligt inomhusklimat utan lufkonditionering året runt. Vi vandrade runt i ett av dessa grottområden, med vitmålade fasader, små täppor utanför och i bland med både carport och garageuppfart, när en dam vinkade åt oss att komma in. Hon bjöd in oss i sin grottas svalka och visade upp en trevlig fyrarummare med alla tänkbara bekvämligheter. Vi drack te och hon berättade om grottans fördelar. Den enda nackdelen, som hon såg var att färgen på väggarna inte var så beständig. Färgen måste hela tiden underhållas och bättras på för att binda den porösa väggen. Annars trivdes hon i sin grotta och hon var stolt över att få visa upp den för två Svenska turister.

Catedral de la Encarnación de Guadix 1996

Den Muslimska borgen med universitetet nu Kristet kloster i Guadix 1996

Tillbaka till Granada och en natts sömn på vårat hotell innan vi styrde kosan mot huvudstaden Madrid. Spanien är ett stort land och sträckan mellan Granada och Madrid över den vidsträckta högplatån La Mancha är krävande. Vi hade gott om vatten i bilen, men ingen luftkonditionering. Ingela var gravid med vårt första barn, vilket också påverkade situationen. Hettan var olidlig. Bilen blev en bastu och jag körde så fort jag kunde för att tiden i denna bastu skulle bli så kort som möjligt. Den gamla huvudstaden Toledo blev ett uppfriskande stopp på vägen.

Kartan ovan visar turen med de viktigaste stoppen. Den visar också vår mer begränsade tur vi gjorde 2004 tillsammans med våra två barn då 7 och 3 år. Den gången blev det något mindre kyrkor och antika monument och mer av den storslagna naturen i Pyrenéerna.

Två nätter blev det i Toledo. Både staden och dess omgivningar utforskades. Bland annat gjorde vi en utflykt till den ringmursomgärdade gamla staden Avila, bilden ovan. Världsarvet Toledo hade mycket att bjuda på. Inte minst målningarna av El Greco i den överdådiga katedralen.

Ingången till ett kloster i Guadix 1996

Utsikt över Toledo från en av de närliggande kullarna 1996

Redan 1986 blev den gamla staden i Toledo uppsatt på UNESCO:s världsarvslista och den är verkligen magnefik där den ligger på en 100 meter hög kulle invid floden Tajo. Floden omsluter staden i en meander, som brukar benämnas el torno del Tajo, på Svenska Tajos böj. Toledos storhetstid var relativt kort men speglar på ett nästan provocerande sätt tiden efter Reconquistan, Spaniens enande och Conquistan. Från bröllopet mellan Ferdinand II av Aragonien och Isabella I av Kastilien 1469, som blev början till enandet av landet, och fram till att Philip II flyttade sitt hov till Madrid 1563, var Toledo landets kulturella och administrativa centrum. En magnet för konstnärer som blev en del i bygget av stadens, landets och den Romersk Katolska Kyrkans anseende i hela världen. Ett varumärkesbyggande där det inte rådde någon brist på resurser. Guldet flödade och leveranserna från den nya världen skeppades regelbundet till Sevilla och sedan vidare ut i landet. Mellan 1500 och 1650 lär det ha hämtats hem 181 ton guld och 16 000 ton silver. Smått ofattbara mängder och en rikedom svår att uttala i kronor med dagens mått mätt. Bara guldet översatt till ett pris om 300 kr/gram skulle bli 5 430 000 000 000 kr. Dessa ofantliga rikedomar som samlades in försvann på ett egendoligt sätt i räntor, krig på flera kontinenter och den kyrkliga administrationen. Det kom aldrig det Spanska folket till godo. Istället skapades ett beroende av import av de mest basala produkter och en skenande inflation. Efter Philip II:s död 1598 fullbordades förfallet och vid den Wesfaliska freden 1647 stadsfästes att storhetstiden var över.

Den mäktiga katedralen Santa María de Toledo, Toledo 1996

Detaljer från fasaden på katedralen i Toledo 1996

Förutom den mäktiga domen, där sammanlagt 15 tavlor av mästaren El Greco hänger, är kyrkan Santo Tomé ett välbesökt turistmål. Där hänger nämligen konstnärens El entierro del señor de Orgaz, en mastodontmålning känd för Svenska konstvetare som Greve Orgaz begravning, målad 1586, 250 år efter grevens död. El Greco kom till Toledo och den Spanske kungens hov 1570. Namnet antyder en Grekisk koppling och han föddes på Kreta som Domenikos Theotokopoulos, men fick sitt smeknamn Greken under sina konststudier i Venedig, där han gick i lära hos självaste Tizian. Under den här tiden lydde Kreta under Venedig, så det var naturligt för en begåvad ikonmålare, som ville utvecklas och hade pengar , att resa dit. Toledo blev efter 10 år i Venedig och Rom hans nya hem och det var där som alla de stiltypiska och beundrade konstverken kom till. 1614 dog han 74 år gammal och begravdes i klostret Santo Domingo el Antiguo. Något som vi inte visste då, varför något hedrande besök vid graven aldrig blev av.

Toledo med det kungliga slottet 1996

Kyrktorn på vägen mellan Toledo och Avila 1996

Den Iberiska halvön befolkades tidigt

Man tror att de första människorna kom till Spanien via Asien för över 500 000 år sedan. Dessa var jägare, och arkeologer har funnit pilspetsar och flintknivar. Kantabrien i norra Spanien har grottor med målningar, som lär vara uppåt 40 000 år gamla, enligt nya rön, som 2012 presenterades genom en ny metod att tidsbestämma utan att skada målningarna. Forskarna använde en dateringsteknik som mäter det radioaktiva sönderfallet hos ämnet uran, som bevarats i kalcitkristaller, som bildats på målningarna. Den mest kända grottan är den i Altamira, men de äldsta målningarna finns i El Castillo grottan.

Vid omkring 3 000 f.Kr. kom Ibererna till Spanien från Afrika. De var jordbrukare och tjuren verkar ha spelat en särskild roll i deras religion och kanske något som fått leva kvar i lite olika former. Jag tänker på tjurrusningen i Pamplona och tjurfäktartraditionen i Andalusien. Ibererna levde i stammar och stammarna i söder blev särskilt rika och det var där som de utvecklade deras första rike, Tartessos. Vad de kallade sig själva vet man inte utan det var Grekerna som kallade dem Iberer eftersom de bodde vid floden Ebro.

Avila

Ungefär 1100 f.Kr. grundade Fenicierna en stad vid den Spanska atlantkusten som de kallade Gadir, dagens Cádiz, Europas äldsta oavbrutet bebodda stad och en av världens äldsta hamnstäder. Fenicierna bytte till sig metaller av Ibererna, som de sedan bytte mot andra varor från hela Medelhavsområdet. På 900-talet f.Kr. bosatte sig Kelter i de norra delarna av halvön och folkgrupperna blandades och den Keltiberiska kulturen uppkom. Runt 400-talet f.Kr. byggde man ett av sina starkaste fästen där staden Avila idag ligger. Man kallade fästningen Obila, högt berg. Staden ligger på en högplatå 1 128 m.ö.h. och är idag mest känd för sin medeltida ringmur från 1000-talet och sina många romanska kyrkor. Dess rektangulära form, där två huvudgator skär varandra vid ett forum, visar alltjämt på den prägel Romarna satte på staden, även om husen bytts ut och endst några lämningar finns kvar från den Romerska epoken.

Morisk försvarsanläggning längs vägen från Toledo till Avila 1996

Avila med ringmuren 1996

Avila är inte bara den 2,5 km långa ringmuren från 1000-talet, katedralen och de medeltida kyrkorna. Avila är också en njutningarnas stad. Goda bakverk, härligt kaffe och torr fin Sherry satte färg på besöket, som avslutades på en uteservering vid Plaza del Mercado Grande. Vi satt länge och bara njöt medan solen sänkte sig ner bakom bergen och det började bli dags för oss att åtevända till vårt hotellrum i Toledo.

Plaza del mercado grande och kyrkan San Pedro i Avila 1996

Från en huvudstad till en annan. Efter Toledo bar det av till Madrid, som vid tillfället visade upp sin allra varmaste sida. Sommar i Madrid, då är det alltid varmt, men nu var det på gränsen till vad en människa klarar av i en storstad långt från hav och vatten. Termometern pendlade mellan 37 och 38 grader i skuggan, för att sedan vid midnatt närma sig 40. På natten slapp vi åtminstone den brännande solen och kunde tillsammans med alla andra, vuxna som barn, gå ut och äta en bit mat. Dagen efter väntade ett av världens största konstmuséer, Prado. Här var det inte värmen som plågade mig utan det oändliga utbudet. Ingela var mer systematisk och hade redan innan valt ut några obligatoriska verk som hon ville se och la sedan upp en rutt genom de väldiga salarna. Jag å min sida försökte bilda mig en uppfattning om helheten och sprang mig snabbt trött och längtade efter svalka.

Svalkan hittade vi senare i Guadarramabergens svalkande pinjeskogar och porlande bäckar, där naturen är ganska långt från de generella bilderna av Spanien. Redan i El Escorial på 1 000 meters höjd över havet var luften friskare, men här tappade vi andan av andra skäl. Filip II:s enorma klosterbygge är ett monument över komplex, storhetsvansinne och fixering vid det egna jaget. Bygget påbörjades 1563 och 1584 stod den vädiga mastodonten färdig. Skapare var den för Spansk renässans så betydande arkitekten Juan de Herrera, som redan 1548 blev en del av det kungliga hovet. Byggnaden är uppförd i stram grå granit och lär vara tänkt att efterlikna ett halster, helgonet St Laurentius attribut och kännetecken. Laurentius är skyddshelgon för kockar, bagare och brandmän, vilket förmodligen inte var anledningen till kopplingen. Men enligt legenden var Laurentius även en beskyddare av kyrkornas böcker och kärl. En bibliotekens skyddspatron och eftersom ett värdefullt och berömt bibliotek byggdes in i klostret med klassiska och arabiska handskrifter, var det kanske därför som kopplingen gjordes. En annan koppling kan vara ett dåligt samvete hos den maktfullkomlige kungen, som insåg att hans utsvävningar kanske skulle kunna innebära problem i nästa liv. Genom att tillbe Laurentius skyddades man mot skärseldens kval, något som vem som helst gärna undvek om det gick.

Filip II:s klosterkomplex El Escorial utanför Madrid 1996

Entrén till El Èscorial utanför Madrid 1996

El Escorial

Stilen på den väldiga fyrkantiga byggnaden, vars frontfasaders bredd mäter över 200 meter och murarna har en höjd på 17 meter, är Italiensk högrenässans i Michelangelos anda. Planen av den centralt placerade klosterkyrkan är en kopia av Peterskyrkan i Rom, men i något mindre format. Under kyrkan finns gravkammaren för den kungliga familjen. Ett litet Panteon i finaste marmor för att hedra Gud och hans far kejsaren över det Tysk Romerska Riket Karl V.

Kulturjournalisten Ulla Britta Ramklint beskriver detta på sajten för Populär Historia 25 maj 2001 och hennes reflektioner och historiska inramning får sätta ord på min och min fru Ingelas tudelade känsla av fascination och avsmak.

Bygg mig en värdig grav, hade han sagt, Karl V, kejsare över halva världen. Och Filip, hans son, byggde honom El Escorial.

På en ökenliknande platå tusen meter över havet, i Guadarramabergen nordväst om Madrid, ligger en byggnad som liknar ingen annan. Liksom kungen var en blandning av munk och bokhållare, pedant och despot, är hans hus en blandning av palats, kyrka, mausoleum, bibliotek och kloster. El Escorial är ett monument över den mest lysande epoken, guldåldern – men ett monument i moll. Isolerat långt ute på den bleka mesetan, omgivet av ingenting utom himmel och jord av bibliskt majestät, symboliserar det också den största av ensamheter, Filip II:s. När Filip ärvde tronen i juli 1556, var Spanien västvärldens stormakt, med tjugo miljoner undersåtar enbart i Europa. Dessutom var han herre över Filippinerna, Centralamerika, Västindien, Mexiko, halva Sydamerika, och i Nordamerika Södern och Kalifornien. Och imperier kostar. Snart insåg han att han hade skulder som skulle svälja rikets inkomster fem och ett halvt år framåt i tiden.

Ändå påbörjade han våren 1563 ett av världens mastodontbyggen, »till Guds ära» – det vill säga fullständigt onyttigt. Men Filip var inte precis någon pragmatiker, och forsande slöseri låg i tiden. Under första delen av seklet hade guld och andra rikedomar flödat in från Nya världen, och inflation hade man ännu inte riktigt lärt sig vad det var. En feber höll landet i sitt grepp, en religiös-konstnärlig extas, och guldet hade bara förvärrat den. Under några få decennier hade elva spanska katedraler uppförts eller avslutats, däribland de i Granada, Sevilla, Málaga och Segovia.

Det skulle ta 21 år att slutföra vad den franske romantikern Gautier kallade »näst efter de egyptiska pyramiderna, den största stenhögen i världen»: 1 200 rum, 3 000 fönster, 16 innergårdar. Men den siffra som en turist mest kommer i kontakt med är 87 trappor, av vilka en del är oändliga. Många arkitekter samarbetade om El Escorial, men den grundläggande designen gjordes av Juan Bautista de Toledo, och fullföljdes efter hans död 1567 av Juan de Herrera, matematiker, mystiker och en av Filips få intima vänner. Men det var Filip som personligen följde arbetet, ibland ledde det, och alltid oroade sig för varje liten detalj. Vid dagens slut drog han sig tillbaka till »kungens stol», en i berget uthuggen sittplats från vilken han betraktade sitt verk.

Man vandrar genom långa ekande korridorer som verkar tomma, trots att väggarna dignar av tavlor och gobelänger. Fyra interiörer minns man längst. Kyrkan, biblioteket, Filips privata rum och kungarnas panteon. I kyrkan, som är en basilika, finns två bedjande skulpturgrupper: Karl V med sin hustru, dotter och systrarna; Filip med tre av sina fyra gemåler och sonen Don Carlos. Ofta ser man också alldeles levande munkar som ber för Filips själ, så som man gjort i fyrahundra år. Biblioteket är en 52 meter lång sal under frescomålade tunnvalv, påminnande om Sixtinska kapellet i Vatikanen. Böckerna står med ryggarna åt väggen och guldsnittet utåt. Stjäl en bok här, och påven kommer och tar dig och lyser dig i bann – det står det anslag om.

Filip var, som så många samtida, prylgalen och samlade på allt: altardukar, militärtroféer, musikinstrument, rustningar, klockor, stjärnglober och statyer av berömda personer (113 st). Målningar – hans favoriter var Tizian och Hieronymus Bosch. Det mesta fick plats i Escorials hallar, även om sakristian hotar att sprängas av 2 000 guld- och silverstickade pälsar och mässhakar. Han kunde också kalla 7 422 helgonreliker sina, varav tolv utgjordes av hela kroppar och 144 var martyrers skallar. Nu fick han härtill börja samla ihop sina döda släktingars lik för att fylla de valv under högaltaret som skulle bli de spanska kungafamiljernas panteon. Utrymmet färdigställdes emellertid inte förrän efter Filips egen död. Det är en åttkantig kupolbyggnad, klädd med svart marmor och prydd av pelare med förgyllda kapitäler. Prydligt namnade likadana kistor är staplade, fyra över varann, på hyllor utmed väggarna, två till och med över dörren, så att det ser ut som ett överfyllt kistlager. Kungar till vänster, drottningar som blivit kungamödrar till höger. Andra drottningar finns i ett annat rum, med sina prinsar och prinsessor. Och helt för sig, i en krokanliknande formation, har man samlat de utom äktenskap födda, bastarderna. Den ädlaste av bastarder, Don Juan de Austria, kallad Västerlandets frälsare för sina krigsbedrifter mot turkarna, vilar i egen sovalkov, skulpterad i all sin skönhet på sin sarkofag.

Filip fick njuta av sitt Escorial bara några veckor per år, eftersom rikets affärer höll honom fången i Madrid eller på annan ort. Sjukdom fördystrade hans ålderdom: efter 1593 kunde han på grund av gikt inte ens teckna sitt namn, utan signerade handlingar med en stämpel. Sista resan till Escorial företog han i bärstol, eftersom han inte längre kunde sitta i en vagn, och färden tog sex dagar. En sista gång bars han genom Escorials salar och gårdar. Två månader senare avled han i sin smala säng, betraktande sin egen kista och ett kranium krönt med gyllene krona. Intill finns det spartanska arbetsrum från vilket han brukade säga att han ”regerade världen med två tum papper”. Eller inte regerade världen. För i en nation som till större delen tycks ha bestått av genier och hjältar, helgon och erövrare, berättar Escorial om tragedin hos en man som, utan att kunna göra något åt det, låter ett världsherravälde falla ihop. Escorial blev ett tyngande arv. Underhållet var enormt dyrt, och senare habsburgare undvek att besöka det. Bourbonerna dömde ut det som obeboeligt men försökte lätta upp det genom att inreda en palatsflygel med siden, väggmedaljonger och kristallkronor.
Men Filips kyla tränger igenom krimskramset.

Segovia med den väldiga Romerska akvedukten 1996

Kyrka strax utanför Segovia 1996

Via Guadarramabergen tog vi oss småningom ner till Segovia, som blev vårt nästa lite längre stopp. Vi stannade två nätter på ett trevligt hotell mitt i den gamla staden och från Segovia gjorde vi sedan utflykter. Utflykter för svalka och utflykter för att stilla vår upptäckarhunger avseende konst, kultur och kyrkor. Våra tre vägledande K:n. Svalkan lyckades vi hitta vid en närbelägen flod med friskt vatten från bergen, där man anlagt en liten enkel badplats, bilden nedan till höger. Konsten, kulturen och kyrkorna fanns på behörigt avstånd alldeles utanför vårt hotell.

Segovia med stadens katedral 1996

Badplats utanför Segovia 1996

Spansk matlagningkonst och deras nationalrätter är kopplade till de olika regionerna. Solkustens och Andalusiens Paella, Tortillas och Tapas är välkända och populära även hemma i Sverige, medan Bacalao från de centrala delarna runt Madrid och Toledo inte fått samma genomslag. Att äta i Spanien är lite speciellt och kräver planering. Passar du inte på vid de strikta tiderna för lunch mellan 13:00-15:00, kan du få gå hungring till åtta, nio på kvällen. Under siestan kan det vara mycket svårt att hitta öppna matställen. Detta hände oss bland annat i Segovia, så när väl restaurangen på en tvärgata invid hotellet öppnade var vi så hungriga att vi kunnat äta menyn. Kanske var det en bidragande orsak till att vi bägge två beställde in en variant på just Bacalao utan något behov av en närmare förklaring till vad som döljde sig bakom namnet. Vi kände igen namnet från våra guideböcker och visste att detta var en Spansk specialitet som vi borde testa. Nu vet vi att Bacalao är en fiskrätt där råvaran hanteras på ungefär samma sätt som vi hanterar vår lutfisk. Skillnaden är att den här i Spanien görs på Kabeljo istället för Långa och kan serveras på många olika sätt. Vår lutfisk var kokt, panerad och friterad. Serverad med pommes frites och sallad. Det mjuka nästan geléartade fiskköttet kontrasterade med den frasiga panaden och Ingela började må illa. Ingela är en allätare och älskar att pröva på nya maträtter, men det är två rätter hon inte kan med; lutfisk och blodpudding. Det blev ett riktigt antiklimax, men vi blev båda en erfarenhet rikare.

Fasadprydnader på kyrkan San juan de los Caballeros, Segovia 1996

Kyrkan San juan de los Caballeros, Segovia 1996

Vår misslyckade middag kompenserades nästa dag med en riktig Spansk bonnlunch i en by som fick tankarna att gå till en spaghettiwestern av Sergio Leone. Vårt mål var Nationalparken Hoces del Rio Duratón och det lilla samhället dök upp i ett annars öde och kargt landskap. Vi tänkte att detta förmodligen var vår sista chans att fylla på energireserverna, eftersom hotellportiern berättat att väl framme vid Nationalparken fanns inga bekvämligheter eller inrättningar för mat och dryck. Då skulle det endast vara vi och den vilda naturen. Mitt i byn hittade vi en bar, en riktig vilda västern saloon med karakteristiska svängdörrar. Vi gick in i den mörka lokalen och möttes av fem män klädda helt i svart. Deras blickar följde oss noggrannt.

- Kan vi äta här, frågade jag på en blandning av Italienska och Franska.

En av männen mumlade något, reste sig från bardisken och ledde oss längs en korridor längre in i lokalen till en stängd dörr. Han pekade på dörren och lämnade oss. Vi tittade undrande på varandra. Hade han fattat rätt eller var detta toaletten. Vi öppnade dörren och framör oss uppenbarade sig en liten matsal med sex bord där tre gäster satt vid två av borden. Borden var dukade med vita linnedukar och vi nickade instämmande åt varandra. En servitör kom ut från det angränsande köket, hälsade oss välkommen och visade oss till ett av de lediga borden. Mannen vi bordet bredvid hade tagit in ett rejält stycke kött som såg ut som hela framdelen på en gris och jag sa till servitören att det där vill vi också ha. Det blev en helt fantastisk lunch. Köttet var helt otroligt mört och välsmakande. Servtören berättade om den långa tillagningstiden, som var anledningen till det goda resultatet. Mätta och mycket belåtna med vår lunch kunde vi fortsätta den sista biten till vårt utflyktsmål.

Nationalparken Hoces del Rio Duratón med klostret Eremita de San Frutos 1996

Nationalparken Hoces del Rio Duratón 1996

Utsikt över Rio Duradón vid klostret Eremita de San Frutos

Nationalparken Hoces del Rio Duratón är ett 5 037 hektar stort område där floden Duratón under årtusenden grävt sig ner i den porösa bergarten och bildat en rafinierad och spektakulär canyon. Duratón är ett biflöde till den mäktiga floden Duero och parken är belägen nordost om Segovia, på några timmars avstånd med bil. Återigen var det en läcker affisch i en hotellreception som lockade till ett behov av förklaring. Skulle vi kunna ta oss dit med bil och hur lång tid skulle det ta var frågor som den artige receptionisten besvarade och vi ställde snabbt in oss på en utflykt utanför de tre obligatoriska K:na.

Det lilla klosteret Eremita de San Frutos vid randen av stupet ner till floden kunde i och för sig kategoriseras som ett K, men anledningen till besöket får nog mer klassas som en naturupplevelse. En naturupplevelse lite över det vanliga. Man skulle kunna tänka sig att en plats så fascinerande som denna lockar horder av turister, både nationella och internationella, men på den lilla parkeringsplatsen stod en bil. Det var vi, gåsgamarna och den mäktiga naturen.

Något som vi inte visste om var att just här finns en stor koloni Gåsgam. En fågel med en tämligen imponerande storlek. Blir mellan 93–110 cm lång, har ett vingspann på 230–265 cm och kan väga upp mot 13 kg. Med andra ord större än en havsörn, som i regel har ett vingspann på upp till 250 cm. Vi trodde det var örnar och först nu 20 år senare i samband med min research för den här publiceringen förstår jag att det var Gåsgamar, som dök mot oss när vi kom för nära deras boplatser. Det var en mäktig syn och de var många. På den enda bilden jag lyckades ta, framgår inget av det, varken storleken, de vackra vingpennorna eller antalet som vakande cirklade högt ovanför våra huvuden.

Rio Duratón bildar en vacker meander i Nationalparken 1996

Staden Burgos 1996

Burgos och de Kantabriska bergen

Efter våra äventyr i trakterna kring Segovia var det dags att dra vidare norrut. Vi stannade till i Burgos för att besöka den vita och väldiga gotiska katedralen, ett bygge som påbörjades 1221 och sedan pågick i 300 år. I kyrkan ligger El Cid begraven och gör besökarna påminda om den blodiga kampen mot Morerna, reconquistan. Han hette Rodrigo Díaz de Vivar och föddes 1040 i Vivar utanför Burgos. Han blev känd under återerövningen som den militära härföraren El Cid, Mästaren eller Herren.

Efter sin död blev han en symbol, med helgoniknande status och legender om honom började spridas över hela den Kristna världen. Först 1919 flyttades kvarlevorna efter legenden och hans hustru Doña Jimenas från Valencia till sin nuvarande gravplats i katedralen. Legenderna om El Cid och staden blev under medletiden en del av Jakobskulten och Jakobsleden, pilgrimsleden till katedralen i Santiago de Compostela.

Katedralen som skymtar i gränden på bilden till höger har sedan 1984 världsarvsstatus. Det är den enda Spanska katedralen som på egen hand har denna status, utan att vara kopplad till en stads historiska centrum eller i en helhet tillsammans med andra byggnader.

Burgos var Kastiliens huvudstad och grundades 884, som ett militärt fäste för den Asturiska Kungen Alfons III. Till en början var Kastilien ett grevskap som lydde under konungariket Asturien och kungarna i León, men från 1073 blev Kastilien ett sjävständigt kungarike. Det var i dessa nordliga kristna maktsfärer med mäktiga biskopssäten som återerövningen av landet från Araberna började. Något som initierats redan under 700-talet av kungarna i León.

De kristna kungarikena i norr och väst; Navarra, Galicien, Léon, Katalonien, Kastilien, Portugal, och Aragonien, började efter att ha säkrat sina gränser långsamt trycka på söderut och på 1100-talet hade de kristna kungarna lyckats återinta de centrala delarna av halvön tillsammans med delar av nuvarande Portugal ner till Lissabon. Se kartorna nedan som är hämtade från Wikipedia.

Som en naturlig gräns till de nordligaste provinserna och den norra Atlantkusten breder de Kantabriska bergen ut sig. Cordillera Cantábrica på Spanska. Bergskedjan är en förlängning av Pyrenéerna i öst och sträcker sig 480 km längs Spaniens norra kust mot Biscayabukten. De högsta topparna når mellan 2000 och 2500 m ö.h. och ingår i nationalparken Picos de Europa. Vägen från Burgos över bergskedjan och ner till Santander vid kusten är en naturupplevelse då du hela tiden färdas i ett kuperat och grönskande kulturandskap med utsikt över byar och betesfält. Lukten av färska blommor tränger in i bilen och vid våra korta stopp för att uträtta det nödvändiga var luften frisk. Nästan en känsla av Svenska Norrland på sommaren.

Landskap i de Kantabriska bergen 1996

Vi hittade inget lämpligt ställe i Santander att slå läger på och påverkade som vi var av de mjuka kullarna och landet i de Kantabriska bergen fortsatte vi österut längs kusten mot Santiago de Compostela. Vi kom inte så långt. Redan i Cabezon de la Sal sa kroppen ifrån och ville ha mat och vila. Vi hittade kanske inte det charmigaste stället; en kombination av bensinmack, motell och vägkrog i direkt anslutning till landsvägen. Ett riktigt långtradarställe. Vårt behov av en natts sömn och något i våra magar var det ända vi ville stilla och sedan skulle vi fara vidare, så det fick duga. Det blev ändå en mycket innehållsrik vistelse med några oförglömliga möten. Spanien spelade semifinal i OS mot Sverige i handboll och självklart direktsändes detta i Spansk TV, och självklart satt alla, inklusive vi två, som klistrade framför TV:n i motellets bardel efter middagen. I halvlek ledde Spanien och vi var ganska ödmjukt inställda på en förlust och ett gemensamt firande tillsammans med våra nyblivna Spanska vänner. I andra halvlek vänder våra Svenska vikingar på matchen, tar ledningen och vinner matchen med 25-20. Stämningen i baren var inte på topp när slutsignalen ljöd. Då kommer nattportiern med våra pass i högsta hugg.

- De är Svenskar, de är Svenskar, och pekade på mig och Ingela. För ett ögenblick blev jag rädd, men det släppte när han fortsatte;
- Då måste vi fira, de har gått till final, en OS-final. Alla kom fram till oss, kramades, tog i hand, gratulerade och dunkade oss i ryggen. Huset bjöd på öl och vi firade tillsammans. Vi skrattade oss till sömns den kvällen. En gripande upplevelse.

Den dramatiska kusten vid Santander 1996

Utsikt från vårt sovrumsfönster i Isla 1996

Efter en Spansk frukost bestående av kaffe och sockerkaka på motellet tillsammans med morgontrötta långtradarchaufförer, som gärna utökade frukosten med ett glas Spansk Brandy, åkte vi nästa dag tillbaka till Santander med sina badvikar och klippiga kust. Vi ville hitta ett lämpligt lite lantligt ställe nära havet. Vi åkte vidare österut förbi Santander på småvägar efter kusten och letade efter skyltar med Rum att hyra. I Isla mellan Somo och Noya alldeles vid havet hittade vi en familj som hyrde ut hela övervåningen i sin nybyggda villa till turister. Efter vissa språkliga problem kom vi överrens och tilldelades ett stort fint rum med utsikt över fälten och de angränsande gårdarna. Se bilden ovan till höger. Havet, sanddynerna och en taverna låg bara tjugo minuter bort. Fem minuter med bil. Det blev en perfekt utgångspunkt i två nätter för våra upptäcktsfärder bland Kantabriens sevärdheter.

Santillana del Mar, bilderna nedan, blev en trevlig oplanerad överraskning på vår väg till grottan i Altamira. På 500-talet grundades här ett kloster och redan på 700-talet började ett samhälle ta form. Namnet kan härledas till den helgonförklarade Juliana, Santa Iliana, som led martyrdöden under Maximianus tid som kejsare år 286-305. På 1100-talet uppfördes här en romansk kyrka på platsen för det gamla klostret till Julianas ära, Colegiata de Santillana. Helgonet Juliana var mycket populär på medletiden och var någon man vände sig till för att stilla sin oro inför en förlossning. Vid vårt besök i denna homogent medeltida stad, där en stor del av boningshusen och den profana bebyggelsen är från perioden 1400-1700-talet, pågick ett bröllop med cermonin i den gamla kyrkan. En stor folksamling hade samlats på torget utanför kyrkan. Både inbjudna och slumpmässigt närvarande turister ville hylla brudparet. Det som är fascinerade är att Santilliana del Mar fortfarande lockar turister på ungefär samma sätt och med samma utbud som gjorde staden till ett populärt stopp längs pilgrimsleden till Santiago de Compostela redan på 800-talet. God mat, en souvenir och lite andlig spis. Smarta affärsmän, hantverkare och värdshusvärdar såg tidigt till att slå mynt av den strida strömmen av pilgrimer och det är nog högst troligt att valet och skapandet av dessa tillsynes avlägsna vallfärdsorter inte styrdes av slumpen, utan ingick i en noga planerad marknadsplan där den Kristna centralmakten samarbetade med regionala potentater för att mobilisera och skydda kyrkans ekonomiska intressen gentemot konkurrenten Islam.

Medeltidsstaden Santilliana del Mar 1996

Klostret och kyrkan Colegiata de Santillana del Mar 1996

Redan hemma i Sverige hade vi läst om grottmålningarna i Altamira. I guideböcker, reseskildringar och även på Wikipedia står att målningarna är utförda någon gång mellan 16 000 och 12 000 år f.Kr, men nya metoder för åldersbestämning, som en grupp forskare presenterade resultatet av i tidskriften Science 14 juni 2012, visar att målningarna har ett betydligt äldre ursprung. En stor klubbliknande symbol daterades till minst 35 600 år gammal, vilket tyder på att målningar gjorts i grottan 10 000 år tidigare än vad äldre teorier och analyser visat. Generationer av konstnärer har sedan återvänt till grottan i mer än 20 000 år för att bättra på målningarna, enligt forskarna. En svindlande tanke.

Vårt besök blev lite av en besvikelse eftersom vi inte gavs tillträde till grottan. Utanför grottan hade ett showroom och museum byggts upp vilket i och för sig var spännande, men vi hade förväntat oss någonting annat. Vi fick i alla fall ta del av historien bakom upptäckten. Altamiragrottan upptäcktes 1868 av jägaren Modesto Cubillas. Han hittade ingången till grottan när han försökte befria sin hund, som hade fastnat i en spricka i berget, efter att ha jagat ett byte. Upptäckten av ännu en grotta i detta grottäta område väckte inte det minsta intresse bland grannarna i området. Fossilforskaren, paleontologen Marcelino Sanz de Sautuola, fick höra om upptäckten förmodligen direkt av Cubillas, som arrenderade ett stycke mark på hans gård. Det tog dock sju år innan han besökte grottan. Han gick igenom hela grottan, trodde han, och kunde endast konstatera vissa abstrakta tecken i form av svarta ränder, men han betraktade dem inte som något mänskligt verk. Fyra år senare, sommaren 1879, återvände Sautuola för andra gången till Altamira. Nu tillsammans med sin dotter Mary, 9 år. Han ville gräva vid ingången till grottan för att se om han kunde hitta några rester av ben och flinta. Under tiden tog sig flickan upp till ett sidorum, där hon såg några målningar i taket och skyndade tillbaka till sin far. Sautuola fick se den magnifika samlingen av målningar som täckte praktiskt taget hela valvet. Följande år 1880, offentliggjorde Sautuola en kort pamflett med titeln Korta noteringar om några förhistoriska föremål. Den beskrev det förhistoriska ursprunget för målningarna och inkluderade en grafisk återgivning. Han visade sin avhandling för professorn i geologi vid universitetet i Madrid, Juan Vilanova, som tog emot den som sin egen. Trots detta, accepterades inte Sautuolas teori av Fransmännen Cartailhac, Mortillet och Harlan, de mest kända vetenskapliga experterna i förhistoriska och paleontologiska studier i Europa på den tiden.

Nyheten om upptäckten var förmodligen så omstörtande att den ledde till misstro hos de lärda. De Franska experterna antydde till och med att målningarna måste ha målats av Sautuola själv mellan de två besöken till grottan, och förnekade därmed stenåldersursprunget. Varken brinnande försvar av Vilanova vid den internationella kongressen för antropologi och arkeologi, som hölls i Lissabon 1880, eller Sautuolas arbete kunde förhindra diskvalificeringen av Altamira. Oppositionen blev alltmer utbredd. Även i Spanien höjdes röster. Ordföranden för Sociedad Española de Historia Natural uttalade den 1 december 1886 sin skepsis; ...dessa målningar har inte karaktär av stenålderskonst, de är inte gamla, inte assyriska och inte feniciska, utan endast ett uttryck som en medelmåttig lärjunge till den moderna skolan skulle kunna ge...

Sautuola och hans få anhängare, däribland Vilanova, stred in i det sista för att få upprättelse och upptäckten accepterad, men båda hann dö utan något erkännande. Målningarna i Altamira förblev ett modernt bedrägeri ända fram till 1902, då de äntligen accepterades.

Santander 1996

Ebb vid den Kantabriska kusten1996

Santiago de Compostela

Idag känns placering av den Kristna världens tredje viktigaste vallfärdsort, efter Jerusalem och Rom, lite märklig, men då på 800-talet var detta en kristen kil, som höll dörren öppen mot den Muslimska och dominerande delen av den Iberiska halvön. Det var i denna nordvästliga del som reconquistan startade och den strida strömmen av pilgrimmer var en del i strategin för att skapa engagemang och samla in resurser till återerövningen.

Det stora genomslaget kom först efter att den mäktiga katedralen kommit på plats. Bygget av katedralen påbörjades år 1075 på order av biskopen Diego Peláez och leddes av mäster Esteban. Den uppfördes på lämningarna efter en tidigare kyrka. En kyrka som byggdes på platsen för de fynd som gjordes år 813 och som man hävdade enligt legenden var aposteln och Jesu lärljunge Jakobs grav. På Spanska Santiago. Jakob avrättades år 44 i Judéen, förmodligen Jerusalem, och var den förste av apostlarna att lida martyrdöden. Enligt Jakobslegenden skall hans kropp på ett mirakulöst och fantasifullt sätt i en båt av sten utan segel blivit förd till Santiago de Compostela. Legenden berättar om några Galiciska herdar och en stjärna som visade vägen till graven med kvarlevorna. Sättet att skapa regional anknytning och utnyttja lokalpatriotismen i den Kristna centralmaktens kamp om världsherraväldet blev stilbildande och förutom att Jakob blev Spaniens skyddshelgon och en enande symbol under dess reconquista med egen helgdag den 25 juli, räknas han också som pilgrimernas skyddshelgon. För att stärka banden mellan katedralen och aposteln Jakob och styrka legenden lät Diego Peláez i början av 1100-talet flytta över relikerna till katedralen, berättar Christine Morris, läkare och konstvetare, som tjänstgjort som ackrediterad i Santiago de Compostela, med att utfärda diplom till pilgrimerna på uppdrag av ärkebiskopen. Det är lite osäkert vad hon menar med ...flytta över och jag har endast tagit del av hennes föreläsning genom den artikel som Harriet Westerlund publicerade på helagotland.se 2010-10-26, men min teori är att relikerna hämtades från Jerusalem. Något som torde varit möjligt efter befriadet av Jerusalem vid det första korståget 1099. Det som är uppenbart, i vilket fall som helst, är resultatet av kampanjen; Santiago de Compostela hamnade på världskartan och lockar fortfarande miljontals pigrimer från hela världen till denna avlägsna plats i Europas västligaste hörn.

Katedralen är helt magisk även för ett bortskämt öga som mitt, som haft förmånen att se en hel del fantastiska byggnader på mina resor. Den är stor och framstår nästan som organisk. Den ursprungligen romanska arkitekturen har under århundraden kompletterats med inslag från både gotiken och nyklassicismen, men det är den Spanska barocken och fasadutsmyckningarna av Fernando de Casas y Novoa som dominerar exteriört. Även interiört sätter barocken en tydlig prägel genom det väldiga högaltaret, som ramar i den rikt utsmyckade statyn över S:t Jakob från 1200-talet. Statyn är centralt placerad och markerar en underliggande krypta med kvarlevorna. Bakom statyn leder en trappa upp till en avsats där pilgrimer kan röra vid Jakobsstatyns axlar genom speciella hål i hans förgyllda mantel. Så gjorde även vi vid vårt besök och rättade in oss i den kö som ledde upp till avsatsen bakom ryggen på stayn. Vi hänfördes över magin och tanken på att någon gång mellan 1341-42 hade den Heliga Birgitta tillsammans med sin man Ulf Gudmarsson stått här efter genomförd pilgrimsresa och tagit vid statyn på samma sätt som vi nu gjorde.

Santiago de Compostela 1996

Santiago de Compostela med katedralen 1996

Efter en natt på ett litet pensionat i denna magiska stad , där öl är vanligare än vin och där ett av Europas Gaeliska* universitet ligger, var det dags att dra vidare söderut. Egentligen ett ofrånkomligt val. Så mycket längre norrut kunde vi inte komma. Både i norr och i väst fanns bara den väldiga Atlanten. Eftersom vi inte ville vända tillbaka österut fanns bara söderut kvar och där låg Portugal och väntade på oss, men vi tog med oss intrycken från Santiago de Compostela. Staden som påverkats av Vikingar, Morer och det faktum att vara Kristenhetens tredje största pilgrimsmål efter Jerusalem och Rom.

*Gaeliska - Ett keltiskt språk som idag annars pratas i de västra delarna av Irland och Skottland. Även kallad Ö-Keltiska.

Carmo kyrkan med den alldeles intilliggande Carmelitas kyrkan bakom, Porto 1996

Carmo kyrkan Porto 1996

Porto/Oporto

Vi stannade till i Porto, portvinets förlovade stad, där vi firade skymning. Vi anlände mitt i siestan, så matintaget blev starkt begränsat. Vi lyckades ändå hitta en bar med några enkla tapasrätter på menyn. Det fick duga och vi fyllde våra tomma magar så gott det gick. Porto eller Oporto som den också kallas är Portugals näst största stad efter Lissabon och är byggd på de nordliga kullarna invid floden Douros utlopp i Atlanten. Samma flod som ringlar över nästan hela Spanien och där heter Duero. Söder om floden breder en annan stad ut sig, Vila Nova de Gaia. Storstadsregionen Porto omfattar hela 11 kommuner och har en befolkning på omkring 1,4 miljoner innevånare. Dess nedtecknade historia går tillbaka till 300-talet då Romarna anlade en kommersiell hamn här, men förmodligen har platsen kring floden varit viktig och bebodd långt tidigare. Rester av försvaranläggningar påträffade i området menar forskare kan härröra från Keltiska kulturer med rötter i yngre stenålder. Med Arabernas intåg och erövradet av den Iberiska halvön 711 kom många av de arkitektoniska influenser som vi ser spår av än idag. Det blå kakelet, som man kan hitta i princip överrallt i staden, både exteriört och interiört, är ett exempel på detta.

Utsikt över Porto 1996

Portvinsbåtar på floden Douro Vila Nova de Gaia 1996

Vi hade nog efter besöket i Porto kunnat fortsätta söderut i detta spännande land, men det var en sak som gjorde att vi bytte riktning efter bara några mil och styrde österut tillbaka in mot Spanien; trafiken. Inte att det var mycket trafik och köer utan det var sättet Portugiserna körde på som skrämde både mig och Ingela. Längs vägen låg resultat av misslyckade omkörningar i form av bilvrak. Det kändes inte tryggt. Det var det värsta jag varit med om. Det var inte en gång som jag var tvungen att väja för blinkande mötande trafik på fel sida. Att sitta på helspänn, beredd på det värsta var som som att delta i 24-timmarsloppet Le Mans utan hjälm och utan störtbåge och med en representant för nästa generation under utveckling i Ingelas mage. Med andra ord inte hållbart. Vägen till gränsen vid Vilar Formoso var dock en utmaning. Europväg nummer tre från Coimbra klättrar upp till landets högst belägna stad Guarda på 1 056 m.ö.h. Vägen, sin beteckning till trots, var smal, krokig och trafikerad med tung trafik. Jag minns särskilt väl en händelse som hade kunnat slutat illa. Efter mörkrets inbrott hamnade vi bakom en långtradare i en stigning med en ivrig Portugis i en Pic-Up tätt bakom oss. Han tutade och blinkade oavbrutet med sina strålkastare. Jag får en lucka, växlar ner och trampar gasen i botten. Hade önskat mer av hyrbilens hästkrafter och innan vi kommit förbi, när vi forfarande befinner oss i vänsterfilen med den väldiga långtradaren till höger om oss, får vi möte. Allt går mycket fort. Jag minns att jag blinkade med helljuset och styrde in mot långtradaren så nära jag bara kunde utan att ta i. Den mötande bilen väjer och svishar förbi och jag fullbordar omkörningen. Allt gick bra. Kanske var det trafikmiljön i Portugal som räddade oss. Här kör du på helspänn och är hela tiden beredd på det oväntade. Hade samma situation hänt i Sverige, där vi blint litar på att trafikregler följs, hade kanske inte den mötande bilens förare reagerat lika snabbt och vi hade förmodligen krockat. Episoden fick dock adrenalinet att bubbla. Så fort det bara var möjligt körde jag bilen åt sidan och parkerade. Jag skakade i hela kroppen och det tog ett bra tag innan jag lugnat ner mig och vi kunde fortsätta. Den natten sov vi i bilen efter vi passerat gränsen till Spanien.

Sevilla och katedralsområdet 1996

Utsikt från den gamla minareten. Med katedralen nedanför, Sevilla 1996

Sevilla

Dagen efter var vi åter i Andalusien och den här gången var det Sevilla som lockade till ett kortare stopp. Staden som nästan blivit en symbol för hela Spanien. Det är bilden av Sevilla jag ser framför mig när Disneys Tjuren Ferdinand i TV på Julafton fraktas till tjurfäktningsarenan i Madrid. Figaros bröllop och Carmen utspelas här och har också hjälpt till att sprida den Spanska schablonen. Sevilla har historiskt varit en viktig stad och benämns av Romarna som Hispalis och en del i det Romerska imperiet. Efter Romarna kom Vandalerna, därefter Visigoterna och på 700-talet blev Araberna stadens herrar. Sevilla blev en del av Emiratet Cordoba och en av huvudorterna på den Iberiska halvön. Vid 1000-talets början hade Emiratet Cordoba krympt på grund av Reconquistan och inre stridigheter, där framförallt två Kalifdynastier stred om makten över Sevilla och Andalusien. Almohaderna, en dynasti grundad i slutet av 1000-talet av Berbern Muhammed ibn Tumart i Marrakech gick slutligen ut som vinnare 1149 under den nytillträdde Kalifen al-Mumin, som då utropades till Emir över Almohadernas rike. 1170 flyttades huvudstaden från Marakech till Sevilla. Det är under den här tiden, närmare bestämt 1184, som moskén byggs med den höga minareten Giralda. För att förenkla för böneutroparen byggdes tornet utan trappor. Istället byggdes trettiofem ramper stora nog för att göra det möjligt att ta sig upp till häst.

Omkring 1250 nådde Reconquistan Sevilla och staden införlivades med det kristna konungariket Kastilien. Den mäktiga katedralen började byggas 1402 på platsen för den Muslimska moskén. Bygget tog nästan 200 år och ambitionerna var minst sagt vidlyftiga. På 1500-talet upplevde staden sin Kristna storhetstid, som centrum för det enade Spaniens handelsförbindelser med kolonierna i Nya världen och med monopol på den betydelsefulla importen av guld och silver. Detta skulle självklart avspeglas i stadens viktigaste symbol, katedralen. Catedral de Santa María de la Sede är världens största katedral. Den är inte riktigt lika stor som Peterskyrkan i Rom men den är ingen katedral utan en basilika. Altartavlan inne i katedralen lär vara den största i världen och för att kröna verket byggdes den muslimska minareten till med klocktorn, spira och överst, vilande på ett klot, statyn Giraldillo. Inklusive statyn mäter tornet 104,1 meter och var en gång i tiden världens högsta byggnad. Den 29 december 1928 förklarades tornet som nationellt minnesmärke och 1987 utsågs katedralen tillsammans med de intilliggande bygnaderna Archivo General de Indias, Giralda och Reales Alcázares till Världsarv av Unesco.

Conil de la Frontera

Den före detta fiskebyn som numera är ett populärt resmål för badturister blev resans sista lite längre stopp med två nätter inne i detta lilla semesterparadis med bevarad bycharm och full service avseende restauranger och barer. Conil är en liten pärla vid Spaniens sydligaste Atlantkust strax söder om Cadiz, som Spanjorerna själva gärna semestrar i, men tämligen okänd för oss Nordbor. Den vidsträckta sandstranden söder om staden är nästan en mil lång och slutet markeras med fyren vid udden Kap Trafalgar. Det var faktiskt här ute som Lord Nelson och den Brittiska flottan 1805 besegrade den Spansk-Franska flottan under Napoleonkrigen. Ett avgörande sjöslag och det sista stora slaget mellan enbart segelfartyg.

Vår vistelse i Conil bestod inte enbart av uppfriskande dopp i den svala Atlanten, promenader i sanden, snäckjakt och mat. Vi hann titta på tjurfäktning i en liten lokal arena, där skådespelet anpassats till tjurarnas fördel och omfattade inget våld eller dödade. Det var mer av ett lustspel där de deltagande aktörerna mer liknade clowner på en cirkus än potenta matadorer. Vi gjorde också utflykter. En till den charmiga bergsbyn Vejer de la Frontera och självklart var vi tvungna att besöka det Brittiska territoriet Gibraltar.

Sandstranden och fyrtornet vid Kap Trafalgar 1996

Sandstranden strax norr om Algeciras med Gibraltarklippan i bakgrunden 1996

Nya mål samma syfte

I Malaga lämnade vi tillbaka hyrbilen och tog flyget hem till Sverige och Stockholm. Det blev höst och Ingela studerade konsthistoria. Ravenna och de fantastiska mosaikerna från 500-talet omtalades. Läraren beskrev dem närmast som ett underverk och något som varje konstintresserad måste sätta upp på listan över platser som måste besökas innan man dör. Tillsammans läste vi, drömde och planerade. Det blev 1997 och i februari föddes vår dotter Fredrika. Fokus förflyttades från kyrkor och konstskatter till vårt egna underverk, men fanns ändå kvar som en liten förhoppning om att detta kunde kombineras. I samband med en inbjudan till ett bröllop i Oskarshamn gjorde vi en liten roadtrip för att testa kombinationen. Första utmaningen blev Birgittasystrarnas gästhem i Vadstena. Alla som bott på ett kloster vet att tystnaden är en del av metodiken för att närma sig andligheten och finna en meditativ frid. För en tre månaders baby är detta inte någon självklarhet. Fredrika klarade emellertid testet och deltog snällt i de olika arrangemangen och fick beröm och uppskattning av systrarna. En annan utmaning var bilen. Skulle hon gilla att sitta still i bilen fastspänd i en barnstol mil efter mil. Jo, det funkade också visade det sig.

Den medeltida träskulpturen Himladrottningen i Heda kyrka 1997

Heda kyrka 1997

Så efter en tur i det Svenska andliga kulturlandskapet med besök i bland annat Heda- och Dalby medeltidskyrkor började vi på allvar planera en Italienresa där Ravenna var ett av de självklara huvudmålen. Så här i efterhand, 20 år senare och efter mina självstudier i Kristendomshistoria har intresset för Svenska och Nordiska kyrkor ökat. Inte bara för att det krävs mindre planering och ansträngning för att besöka dem, utan även det unika med vår övergångsperiod där det Kristna budskapet skrevs i runor. Något som vi fortfarande inte har ett entydigt och säkert svar på är varför runstenar murades in i kyrkväggar och murverk. I dag antar vi att det var en hederbetygelse, ett godkännande av den nya ordningen. Det var inte vem som helst som kunde kosta på sig att resa en runsten. Det var ett privilegium för eliten och traktens ledande personer. Personer som man såg upp till och lydde. På samma sätt som Kejsaren placerades bredvid Jesus i de tidiga mosaikerna i Ravenna var detta ett sätt att marknadsföra den nya administrationen. ÖG 132 är beteckningen på den runsten som gjorts synlig i murverket på Heda kyrka i Östergötland. Runorna säger: Holmsten reste denna sten och gjorde bro efter Myr (?), sin fader, som byggde i Jättingstad. Jättingstad ligger ca 2 km söder om Heda kyrka.

Heda kyrka med inmurad runsten i fasaden 1997

Basilica di San Giovanni Evangilista 400-tal, Ravenna 1997

Ravenna - en resa 1500 år bakåt i tiden

I augusti 1997 var Fredrika sex månader och hon skulle nu för första gången ut på sin lite längre resa till främmande land. Efter att vi hämtat ut hyrbilen på Riminis flygplats, en Fiat Punto och anpassat den efter våra behov av att rymma barnvagn och barnstol, bar det direkt av till Ravenna, där vi letade upp ett hotell, centralt beläget med gångavstånd till de kristna monumenten. Spänningen var olidlig och förväntningarna höga.

Basilica di San Giovanni Evangelista, Ravenna 1997

Biskop Neons babtisteri från slutet av 300-talet med den förnämliga takmosaiken, Ravenna 1997

Kampanilen till basilikan Appolinare in Classe, Ravenna 1997

Skulle Ravenna leva upp till våra förväntningar, högt uppskruvade av Ingelas lärare i konsthistoria, som blev rörd bara någon nämnde stadens namn och som hade brustit ut i gråt första gången han såg interiören i San Vitale. Ravenna levererade och upplevelsen av dessa historiska monument är något av det mäktigaste jag varit med om. En orörd skatt från det förflutna som lämnats kvar till eftervärlden. Fragment och ruiner kan också fascinera, men här kliver du rätt in i en värld som beskriver tiden då Kristendomen gjordes till statsreligion i ett splittrat Romerskt imperium med den centrala makten i Konstantinopel. Innan Påvarnas totalitära inflytande över Västeuropa och i en tid då den östra delen började forma Det Bysantiska riket. Trots att Kejsaren redan 330 flyttat huvudstaden till sin stad Konstantinopel lades enorma resurser på att behålla kontrollen över den Italienska halvön och Västrom, som hotades av flera maktsfärer, som skapats genom brist på resurser att administrera hela det väldiga imperiet. Rom var fortfarande en stark symbol för dessa rivaliserande Kungaledda styrkor, varför huvudstaden för Det Västromerska Riket mest av säkerhetsskäl flyttades till Ravenna 402. Ravenna kunde genom sitt läge vid det Adriatiska havet lätt få understöd av de Östromerska arméerna. Det är bakgrunden till att staden blev ett administrativt centrum för kyrkans västliga del och en ö för det Bysantiska Riket efter Västroms fall 476. Mer om detta och en av stadens profiler kung Theoderik, av våra Vikingar kallad Tjodrik, finns att läsa på Historiesidorna.

Takmosaik från 400-talet i Biskop Neons babtisteri , Ravenna 1997

Johannes Döparen döper Jesus i floden Jordan under överinseende av flodguden, Ravenna 1997

Biskop Neons babtisteri är sannolikt den äldsta bevarade byggnaden i Ravenna, uppförd någon gång under slutet av 300-talet början av 400-talet, kanske i samband med flytten av Västroms huvudstad från Rom till Ravenna år 402. Trots en spridd teori om att byggnaden uppfördes på murarna av ett Romersk bad är nu forskarna eniga om att denna byggnad uppfördes ursprungligen för ett Kristet ändamål. Ett åttkantigt dopkapell uppfört av Biskop Ursus som en del av den stora basilikan som han lät bygga, men som förstördes 1734. Den åttkantiga utformningen hade en symbolisk mening och visade på veckans sju dagar plus en en extra dag för uppståndelsen och det eviga livet. Biskop Neon som efterträdde Ursus sluförde arbetet i slutet av 400-talet då de fantastiska mosaikerna färdigställdes. EN ESPOIR DIEV, ungefär Hopp till Gud, står det inristat i den vita marmorn som flankerar ingången till babtisteriet. Bilden nedan till höger. Bilderna ovan visar den märkliga mosaiken i takkupolen, med Johannes Döparen som döper Jesus under överinseende av den Romerske flodguden Jordan. Att tro på en Gud var ett stort steg och den nya administrationen gjorde vad man kunde för att skapa igenkänning.

Galla Placidias mausoleum från omkring år 420, Ravenna 1997

Ingången till Galla Placidias masoleum, Ravenna 1997

Galla Placidia var dotter till den sista Kejsaren av hela det Romerska Imperiet Theodosius I, han som gjorde Kristendomen till statsreligion år 381, och hon var syster till Kejsar Honorius, som flyttade huvudstaden i sitt rike från Rom till Ravenna. Efter Theodosius död 395 ärvde sönerna Honorius och Arcadius var sin halva av imperiet; Västromerska riket, som från 402 hade Ravenna som huvudstad och Östromerska riket med Konstantinopel som huvudstad. Mausoleet som Galla Placidia lätt uppföra omkring 420 står majestätiskt kvar på sin plats och har så gjort i snart 1600 år. Bild ovan till vänster. Byggnaden kom till användning redan 421 då hennes make avled. Sarkofagerna med hennes make, Constantius III och hennes bror Kejsaren Honorius står fortfarande på sina ursprungliga platserna. Exteriören kan anses anspråkslös, men interiören är desstå mer iögonfallande med bländande mosaiker i kupol och nischer. Redan första dagen hade vi fått uppleva mer än vi trodde var möjligt. Ravenna levererade verkligen.

Kampanilen till Basilica Sant Appolinare Nuovo Ravenna 1997

Mosaikfris från Basilica Sant Appolinare Nuovo 500-tal, Ravenna 1997

Så var det då dags för höjdpunkten; San Vitale som vi hade hört så mycket om. Ganska sparsamt med turister och någon kö till entrén var det inte tal om.

Kyrkan San Vitale invigd år 527

Åter igen en exteriör som inte avslöjar något, men invändigt en himmelsk härlighet som verkligen bländade oss.

Mosaiken i halvkupolen ovanför koret i San Vitale, Ravenna 1997

Den mytomspunna kejsarinnan Theodora med följe i San Vitale, Ravenna 1997

Jag tror inte det finns något liknande någon annanstans. Det var otroligt rörande att få se detta och inse att dessa konstverk visades för första gången i en invigningscermoni år 527 och nu närmare 1500 år senare får vi äran att njuta av detta fantastiska mega konstverk i sin ursprungliga form. Ett verkligt privilegium. Mer om tidiga kristna kyrkobyggnader kan du ta del av här.

Kormosaiken i San Vitale från före år 527

De bevarade monumenten med sina fantastiska mosaiker från den Kristna administrationens barndom dominerade helt vistelsen i Ravenna. Jag minns inte vad vi åt eller var vi bodde, men mosaikerna har för evigt etsat sig fast. Innan vi lämnade staden gjorde vi en utflykt till Classe, en knapp mil utanför stadskärnan, för att besöka basilikan Sant Appolinare in Classe. Kyrkan lär stå på en gammal begravningsplats som användes på 100- och 200-talet under en period då Kristna, särskilt under 200-talet, förföljdes och dödades för sin tro. Enligt legenden kom Apollinaris tillsammans med Petrus till Rom. Petrus skickade honom till Ravenna, där han blev biskop och senare år 75 led martyrdöden. 534 började gravbasilikan byggas till hans ära och den invigdes 549 av biskop Maximianus. Påven Gregorius den store tillät 595 att Apollinaris ben skrinlades, med andra ord helgonförklarades. Helgonvördnaden var i den unga kyrkan ett uttryck för det folkliga och vardagsnära trosmedvetandet. Stiftsbiskopen undersökte noggrant förutsättningarna och efter beslut vann den postuma utnämningen offentlig bekräftelse genom att helgonets reliker skrinlades. I samband med detta firades en för ändamålet anpassad mässa till det nyutnämnda helgonets ära. En religiös agendan togs fram för helgdagen. Detta officium beskrev det heliga dygnets regelbundna böner. Påven, biskopen av Rom, helgonförklarade normalt inte personer utanför sitt eget stift, före år 993.

Kampanilen till Basilica Sant Appolinare in Classe invigd 549, Ravenna 1997

Kormosaiken med biskop Appolinare i Basilica Sant Appolinare in Classe, Ravenna 1997

Sant Apollinare in Classe - urbasilikan

Basilikan är ett kulturhistoriskt mycket värdefullt monument, där den ursprungliga arkitektoniska modellen är bevarad och den enda i sitt slag som inte byggts om och fövanskats över tid. Sant Apollinare in Classe är med andra ord inte bara de odödliga mosaikerna, utan en helhet, som visar hur de första basilikorna i Rom en gång såg ut när de invigdes på 300-talet. Märkligt hur modern och fräsch kompositionen i korets halvkupol ter sig. Bilden ovan till höger. Biskopen med öppna armar möter din blick. Stående i en stiliserad natur symboliskt omgiven av 12 får. Skulle lika gärna kunna vara en komposition i en Svensk kyrka från 1950-talet. Tidlöst och mycket vacker, hoppfull och ljus.

San Vitale i kvällsbelysning, Ravenna 1997

Borgen Castello Estense från 1385, Ferrara 1997

Från fornkristna monument till Renässansen

Ferrara framträdde som en oberoende kommun under Påvlig överhöghet redan under 900-talet, berättar Mikael Hörnqvist, Högskolan på Gotland, i ett webbaserat arbete han kallat Renässanshumanismen.

Det nya kulturmedvetande och den nya kulturella stil som under 1300-talet började växa fram i Italien, kom under 1400-talets lopp att etablera sig som normerande ideal i de italienska stadsstaterna och furstehoven. Medan konsten, arkitekturen och litteraturen hämtade näring och inspiration ur antikens formspråk och föreställningsvärld, utvecklades inom politikens, diplomatins, och de lärda studiernas områden tankesätt, konventioner och umgängesformer som skulle komma att sätta sin prägel på Europas bildade eliter för lång tid framöver.

Den jordägande och livsmedelsproducerande adeln började under medeltiden få en allt större betydelse och skapade mer eller mindre självständiga furstedömen. Ferrara fick en sådan ställning genom familjen Este, som styrde denna bördiga region från 1332 och ända fram till 1597. Det var under dessa närmare trehundra år som Ferrara förvandlades från en lantlig avkrok till en blomstrande regional huvudstad med en mycket karakteristisk arkitektonisk och kulturell stil. Este-palatset är ett mäktigt exempel på denna stil och något som fortfarande dominerar stadens centrum. Bilden ovan till höger. Borgen uppfördes år 1385 av Benvenuto da Imola på uppdrag av familjen Este, som kände sig hotade efter ett misslyckat mordförsök mot Niccolò II d'Este.

Grevskapen och furstendömena har på något sätt överlevt här i Italien även efter 1861, då Italien enades under en gemensam Kung, Viktor Emanuel II. Regionerna har kvar sina särarter, något som vi främst känner till genom maträtter och vinsorter, men på en rundresa som vår är det även städernas utseende i form av arkitektur och monument som skapar särdrag. Någon standardiserad arkitektur för att skapa nationellt igenkännande existerar inte. Inte som i Sverige, där varje stad efter kriget skulle saneras och få ett modernt centrum med ett torg, som inramades av ett eller två stora varuhus.

En annan stad som levde upp och utvecklades under Renässansen och som vi passerade på vår väg norrut var Mantova vid Lago Superiore inte långt från Lago di Garda. Rotonda di San Lorenzo, bilden ovan, är en märklig rund kyrka från slutet av 1000-talet och bara en av många intressanta monument i staden. Enligt de källor jag hittat uppfördes kyrkan på initiativ av Matilde di Canossa, som var en ovanlig personlighet. I en tid då kvinnan ansågs underlägsen mannen lyckades hon skapa en allians med Påvestolen och tillskansade sig en betydande maktposition med ett markinnehav som dominerade områdena norr om Kyrkostaten. Hon kallades även för Matilda av Toscana för att understryka hennes ställning och omfattning.

Den runda kyrkan har förbryllat mig ända sedan vårt besök, men något annat än antaganden har jag fortfarande inte fått. Kyrkan lär ha uppförts för att likna den heliga gravens kyrka i Jerusalem. Jag tror emellertid fortfarande att influenserna är Romerska och att kyrkan från början var ett tempel. Under århundraden förvandlades kyrkan och hus byggdes på och kring det gamla monumentet. Det var först i början av 1900-talet som byggnaden återfanns när en rivning av påbyggnaderna genomfördes. Se bilden från 1901 till vänster som jag hittat på Wikipedia. Vi fann i alla fall staden mycket trivsam och spännande. Nedan en bild av Ferarras magnefika katedral från 1100-talet.

Den romanska katedralen från 1100-talet, Ferrara 1997

Högt belägen by med vy ända bort till Dolomiterna, strax norr om Brixen 1997

Korsgången i Brixen

Från Mantova bar det vidare norrut till Lago di Garda för några dagars avkoppling med bad och god mat innan vi styrde upp mot Tyrolen. Vi hittade ett trevligt penzione i Tyrolsk stil hitom Bolzano. På att-besöka-listan för nästa dag stod Korsgången i Brixen några mil norr om Bolzano. Medeltida valvmålningar, som enligt guideboken var värd en omväg. Efter en hel del cirklande runt staden lyckades vi till slut hitta den berömda korsgången. Passager i ett tidigare kloster med valvslagna tak som dekorerats med religiösa bilder hämtade från bibeln, målade av föregångare till vår Albertus Pictor och hans målningar i Svenska kyrkor i slutet av 1400-talet. Klostret gömdes bakom en färgglad fasad med två klocktorn i en käck barockstil. Se bilderna nedan. Vi hann även med en kyrka i utkanten av Bolzano, med ett vackert Mariaskåp, innan vi kröp ner i våra sängar på pensionatet.

Katedralen och klostret Duomo med anor från 900-talet innehållande gotiska fresker från slutet av 1300-talet början av 1400-talet i 15 valv , Brixen1997

Val Venosta/Vinschgau

Så småningom nådde vi Mals där vi stannade hos vänner från Sverige och använde deras hus som basecamp för utflykter i den vackra Venosta dalen. Det var sonen i huset, en arbetskamrat till mig och Ingela, som bjudit hem oss till sitt och sin familjs sommarboende i Alperna.

Mamman och Pappan hade kommit från Italien till Sverige efter kriget tillsammans med många andra i en tid då våra industrier behövde arbetskraft. Pappan började jobba på Scania i Södertälje och lyckdes efter år av slit och försakan köpa tillbaka en del av det de lämnade, när de flyttade till Sverige. Varje sommar åkte de ner och fixade med huset. Nu väntade de bara på pensionen och att huset snart skulle bli deras permanenta boende.

Liten kyrka högt belägen, Val Venosta 1997

Klostret Marienberg, Val Venosta 1997

Det blev några oförglömliga dagar i Venosta dalen, Val Venosta, eller Vinschgau som de tyskspråkiga säger. Här färdades Romarna och här finns tidiga spår av Kristindomens nordliga mission. Floden Adige har i alla tider gett liv åt dalen och har sin källa vid passet Reschen alldeles vid gränsen till Österrike och Schweiz. Floden ringlar sig mellan bergsmassiven österut till Merano där den strålar samman med floden Passer som kommer från norr. Dalens betydelse har i alla tider varit stor eftersom den skapat en lättillgänglig väg norrut genom Alperna. Här vandrade även Özzi, den ganska välkände mansmumien som hittades 5 000 år efter sin ödesdigra promenad över passet.

Det finns otaliga minnesmärken från Romartiden och några av Alpernas högsta toppar över 3 000 meter över havet ramar in dalen på ett spektakulärt sätt. Vid Lago di Resia på 1500 meters höjd ser du ett kyrktorn mitt i sjön. Det är vad som blev kvar av byn Curon efter bygget av den stora kraftverksdammen El Mezzo. Hela byn dränktes när vattenkraftsstationen byggdes på 1950-talet. Det sägs att vid klart väder syns hela byn i det kristallklara vattnet. När vi besökte platsen duggregnade det och det enda som syntes var den bisarra bild som fotot till höger visar. Här har vi Italien på södra sidan och norrut ligger Österrike och Schweiz. Det är spektakulärt, det är bedårande vackert och en plats inte alla har besökt.

Självklart blev det inte bara kyrkor och historiska minnesmärken under vår vistelse här. Vi passade bland annat på att göra en riktig bergsbestigning upp på toppen av Spitzige Lun 2 324 möh, deltog på Tyrolsk byfest och besökte skattefria Samnaun i Schweitz. Där kunde vi tanka bilen billigt. Annars var det mest dyra kapitalvaror som var billiga. Klock- och guldbutiker fanns det gott om.

Bilen vi hade hyrt i Rimini var kanske inte idealisk för alpvägar. Vår Fiat Punto med begränsat antal hästkrafter ställde extra krav på planering, säskilt vid omkörning i motlut. Det blev några minnesvärda episoder där envisa Italienare med husvagn vägrade bli förnedrade och omkörda. Till slut fick de ändå ge sig.

Utför gick det lättare, men då var det bromsarna som jag hade önskat mer av. Den låsningsfria varianten fanns inte på denna modell, som förmodligen var mer lämpad för transporter till och från stranden i Rimini än på en långstyrning i Alperna.

Efter vår vistelse i Mals tog vi den tuffa vägen upp längs Ortlers bergsvägg och Passo dello Stelvio 2,757 möh. Uppe på passets högsta punkt var det ändå över 1 000 meter kvar till Ortlers topp på 3 905 möh. Vägen med sina 48 sepentiner är Alpernas näst högst belägna pass och ingenting för husvagnar eller förare som slirar för mycket på koppling.

Den dränkta kyrkan i byn Curon, Val Venosta 1997

Passo dello Stelvio/Stilfser joch 2,757 möh och Aplpernas näst högsta bergspass 1997

Efter de 48 serpentinerna styrde vi in i Schweiz och besökte St Moritz, den klassiska vintersportorten med två OS, innan vi åter styrde in i Italien för en natt på ett gammalt hotell vid kanten av Lago di Como. Vårt rum hade en vacker stenbalkong med utsikt över sjön. Här hade tiden stannat och det kändes som vi var med i någon romatisk Italiensk film från 1960-talet. Sängar och övrig inredning hade förmodligen aldrig bytts ut sedan invigningen och underhållet var minst sagt eftersatt, men läget var helt fantastiskt. Den natten somnade vi in till ljudet av vågorna från sjön som mjukt och systematiskt sköljde in under balkongen. Nästa morgons frukost blev väldigt spartansk, men vi lyckades i alla fall få i oss lite kaffe innan vi styrde vidare ner mot Milano.

Domen i Milano 1997

Kyrkofasad med svart och vit marmor , Genua 1997

Milano, Genova, Pisa, Siena, Arezzo och hem

Milano har sin fantastiska Dom, men är förmodligen mest känd för sin väggfasta målning; Natvarden av Leonardo da Vinci. Ett måste naturligtvis. Muralmålningen utfördes 1495–1498 i klostret Santa Maria delle Grazie och är idag ett välbevakat och välbesökt museum. En aldrig sinande kö av människor ringlar framför ingången till klostret. Vi hade blivit varnade för köerna så vi anlände i god tid innan museet öppnade. Vi såg därför aldrig varken kö eller ingång utan började leta efter fresken i den intilliggande kyrkan. När vi efter idogt sökande kom ut från kyrkan hade det bildats en kö och vi förstod var klostret låg. Snopet. På tal om snopet var det ett litet antiklimax att målningen vid vårt besök genomgick en omfattande restaurering med allt vad det innebär avseende arbetställningar och kontraster till den annars så strikta och iordningställda miljön. Samtidigt var det intressant att se hur en konservator tålmodigt arbetar centimeter för centimeter med att rengöra och återskapa färgerna på en väggfast målning av den här typen. Färgerna blandades ursprungligen med pigment som genom århundradena oxiderat och fått en helt ny valör. Arbetet kräver både tålamod och kunskap i kemi. I efterhand har jag fått reda på att notan för restaureringen uppgick till 40 miljoner kronor och speglar tydligt hur vi värderar denna konstskatt. Da Vinci målade väggen al secco vilket betyder att färgerna applicerades på en torr puts. Detta skapade en frihet att arbeta med hela väggen samtidigt och han slapp dela upp målningen i sektioner, vilket hade varit nödvändigt om han hade använt den vanligare metoden al fresco som kräver en våt puts. Nackdelen var hållbarheten och redan under konstnärens livstid kunde förändringar i målningens färger skönjas. Bilden till höger är hämtad från Wikipedia och visar dels målningen efter restaureringen och dels hur målningen är placerad i rummet med sitt tredimisionella djup.

Förutom de obligatoriska turistmålen ligger mycket av stadens normala funktioner nere under semestermånaden augusti. Stängt för semester satt uppklistrat på många av de barer och restauranger som kantar de annars så livliga gatorna kring stadskärnan. Betydligt livligare var det i Portofino vid den Adriatiska kusten strax söder om Genua. Fiskebyn som efter kriget blev en symbol för Italienskt jet-set liv och scen för otaliga modevisningar och filminspelningar. För oss blev det en stunds avkoppling efter allt trampande på hårda marmorgolv i kyrkor och kloster. I den välkända hästskohamnen satt vi på ett av de mysiga caféerna och tittade på lyxyachterna och människorna medan vi läppjade på paraplydrinkar i den bekymmersfria miljön. Resan började nu närma sig slutet, men hela det Toscanska landskapet och allt som ryms där, låg mellan oss och flygplatsen i Rimini. Nu handlade det om att prioritera och anpassa. Skulle vi klara Pisa? Vad gör vi med Florens?

Från hotellet där tiden stannat vid Lago di Como och till Mirakelplatsen i Pisa är det cirka 40 mil, våra avstickare inräknat. Vid midnatt kom vi fram och kunde njuta av platsen i ett magiskt ljus från fullmånen. Det var vi, några nyförälskade par och månen. För att hålla oss till resplanen, som egentligen bara innebar att vi skulle sova på ett hotell i Rimini sista natten, för att göra transporten till flygplatsen och återlämnandet av hyrbilen så odramatisk som möjligt, hade vi nu två dygn till förfogande och drygt 40 mil kvar över Toscanas grönskande kullar och Apenninernas serpentinvägar, innan planet skulle ta oss hem till Sverige.

Efter Pisa körde jag så långt jag orkade med siktet inställt på Siena. När det inte gick längre körde jag bilen åt sidan och vi sov några timmar. Bilden nedan är den vy som mötte oss när vi slog upp ögonen och rätade på våra stela kroppar. Toscanas oändliga, böljande landskap insvept i ett bedårande morgondis. Vi drack frukost tillsammans med morgonpigga lantarbetare och kom till den bevarade och muromgärdade medeltidsstaden San Geminiano ett par timmar innan de första turistbussarna. En helt magisk känsla att vandra runt i gränderna helt på egen hand, klättra upp på stadsmuren och blicka ut över ett landskap på väg att vakna. I Siena käkade vi en tvårätters lunch och Ingela fick ett smakprov på den terrakottafärgade staden med den svartvita Domen innan vi styrde upp i bergen, för att ta oss över den tröskel, som går som en skiljelinje mellan västkust och ostkust tvärs genom hela Italien. Högt uppe i bergen stannade vi till vid ett värdshus som hade vissa likheter med våra Svenska fjällstationer. Robust inredning med öppna spisar, uppstoppade djur och sköna sängar. Det tillsammans med sista dagens avkoppling med lite bad i Rimini blev en skön avrundning på denna mycket innehållsrika resa.

Men hur skulle jag hantera allt detta? Alla bilder och alla upplevelser i mitt huvud behövde en scen, någon form av kanal där jag hade möjlighet att berätta för världen om mina upptäckter. 1998 börjar UNIKABOXEN.NET som idé ta form och sju år senare 2005 blev jag helt digitaliserad med en egen hemsida och digital kamerautrustning. Misionen lever vidare, men de långa rundresorna har blivit färre. Eftersom vi faktiskt har en hel del intressant på nära håll har framförallt flygresorna prioriterats bort. Att minska ner på flygresorna blev med tiden ett ställningstagande för att bidra till en mer hållbar livsstil, men kan också ses som en ursäkt till att det med en växande familj och större barn blivit svårare att samordna dessa temaresor till monument och kylig marmor.

© Text och digitalisering av diabilder Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2017
Källor: Egna anteckningar | Renässanshumanismen - Mikael Hörnqvist | Wikipedia | Europavägboken - Rune Lagerqvist | Berlitz reseguideböcker