Corvette med dragkrok!

Skönheten och odjuret - visst finns det en och annan skönhet, men det är odjuren som dominerar. Byggena är inte alltid så estetiskt tilltagande, så för den som suktar efter nostalgi, krom och dollargrin kanske finparkeringen inte räcker till. Men den som tilltalas av muskler är detta ett mecka utan dess like. Jag och min dotter är svaga för både och. Redan vid parkering när vi hörde den första V8:an spinna loss på strippen reste sig håret av exaltering. Även de tävlande teamen verkade sugna på att tända publiken och bjuda på en sista burn out. Både med och utan släp.

Crazy Muscle Meet är avslutningen på en hel veckas tävlande. Fem banor, fem dagar och en resväg mellan banorna på 150 mil. Tricket är att tillryggalägga transporten mellan banorna i samma bil som du tävlar med på strippen, vilket ställer lite annorlunda krav både på bilen och teamet. Idén kommer från USA där flera Svenskar varit över och tävlat. 2017 var första året som tävlingen arragerades i Sverige. Då var start och mål på Björkvik Ring. I år var det Laxå motorstadion och Laxå Motorklubb som stod värd. Förutom strippen i Laxå kördes tävlingarna på Dala-Järna Raceway, Hudik Raceway, Tallhed Dragway och den femte och sista på Linde Raceway. Det tävlas i olika klasser så utrymme finns även för både Europeiska och Japanska muskelmaskiner. Gemensamt för alla är att allt som behövs i form av däck och reservdelar ska finnas med från början och transporteras av den tävlande själv. Det är tillåtet att ha med ett team med mekaniker och co-driver, men antalet passagerare får inte överstiga antalet säten i fordonet. Det är bara dessa från början medföljande personer som tillåts arbeta med reparationer och förändringar under tävlingen. Något som gäller både under transportsträckorna och i depåerna.

Seniorer och juniorer - veteraner och nybörjare

I tävlingen finns plats för alla. För några var detta första gången bakom ratten i en dragracingbil. Andra var uppväxta i muskelstinna jänkare och en av tjejerna berättade att hennes första Camaro fick hon av sin Pappa i 18-årspresent. Dragracing är en av få sporter där kvinnor och män tävlar på lika villkor. Anita Mäkelä, flerfaldig Europamästare i Top Fuel Dragster, som jag träffade på Tierp Arena 2017, är ett exempel på framgångsrika kvinnor inom motorsport. Även om likheterna till dragracing är många är denna tävlingform högst unik. Den har sitt ursprung i olagliga streetrace arrangerade av adrenalinstinna pojkar och män. Det är därför extra roligt att denna legaliserade form lockar fler och fler kvinnor. För Frida Andersson högst upp till höger på bilden ovan var detta första gången hon tävlade och på Laxå gjorde hon sin första burn out. Trots att bilen gick sönder och hon blev tvungen att bryta var hon strålande glad och nöjd när jag träffade henne. Ridning och hästar har tidigare upptagit det mesta av hennes tid, men nu har hon börjat leka med andra hästkrafter. Vad jag förstår var det inte sista gången. Bilen hon körde var Anders Anderssons Dodge Challenger med en femliters Mopar. Anders och hans firma Double A Custom behövde en förare eftersom han skulle köra sitt nybygge en Dodge 59 och ville gärna ha med två bilar i tävlingen. Han kontaktade sin sponsor ANAB och erbjöd dem en plats bakom ratten. På ANAB jobbar Frida och hon var inte sen att tacka ja.

Nedan till vänster hittar vi Karin Tägtström, som köpte sin snygga och tävlingsklara Plymouth Duster -70 i sextioårspresent till sig själv förra året och deltog med den i Gasoline Street Week 2018. Hon har alltid gillat bilar, men det är först de senaste åren hon börjat intressera sig för dragracing. När jag träffade henne var hon inte riktigt nöjd med bilen, men glad att hon tagit sig runt. Milen hem till Leksand skulle den nog också klara trodde hon. Gissar att det kommer bli en del skruvande innan nästa repa med Plyman. För utomstående är det inte lätt att förstå vilka påfrestningar det blir på både bil, förare och medföljande passagerare. Ett racingmaraton där allt ställs på sin spets under tävlingen. Efter målgång gäller återhämtning och en stunds vila innan prisutdelning, avslutningsbankett och resan hem till sängen.

Tidningen Gasoline fanns förstås på plats

Gasolines chefredaktör Manfred Holz med fotograf gick runt bland deltagarna för att få några slutord och en inramning av årets racingvecka.. Jag stötte på dem vid ett samtal med det Norska teamet och deras iögonfallande Opel Blitz, en blandning av väghyvel och bärgningsbil. Teamet med Frode Engelund i spetsen var anmälda redan till förra årets tävling, men hann inte få bilen klar. Förväntningarna var därför extra uppskruvade inför årets Streetweek. Om en tjugofemteplats i klassen True Street och två repor under tio införlivade förväntningarna är kanske svårt att bedöma, men tävlingen bidrar med så mycket annat. Uppmärksamheten både före, under och efter tävling var det i alla fall inget fel på. I likhet med många andra team är hela familjen engagerad på något sätt och passionen för snabba bilar delas. De flesta som håller på med någon form av motorsport och inte nått den absoluta eliten där sponsorer tar hand om hela cirkusen måste förlita sig på att sina nära och kära bidrar. Det är en förutsättning eftersom passionen upptar en sån stor del av vardagen. För många i stort sätt all tid. I synnerhet om fritid och arbetstid flätas samman i ett bilbyggarbolag.

Jag fastnade för en Cheva 57:a med Holländsk flagg. Den visade sig tillhöra Eric Pellegram från Den Haag. En snubbe som ägnat sitt liv åt passionen för Amerikanska bilar och då i synnerhet Chevrolet. I garaget där hemma har han en 56:a, ytterligare en 57:a och en 65:a. I tjugo år drev han den Holländska biltidningen KR8, men har nu lagt det arbetet åt sidan och ägnar sig nu åt racing. Holland är kanske inte det landet i Europa som man först förknippar med muskelbilar och dragracing, men Dutch Hot Rod Association firar faktiskt 30 år i år och strippen Drachten Airport är en av banorna i den Europeiska dragracing serien. Att Eric har ett sinne för grafisk formgivning och marknadsföring var den egenhändigt framtagna tischan ett tydligt exempel på, men han var duktig på strippen också. Hans tusen hästkrafter starka maskin tävlade i Max Outlaw och hade två tider under sex sekunder, men straffades tyvärr i Linde och rasade ner i resultatlistan. På transportsträckorna mellan banorna på närmare 150 mil hade han sällskap av sin flickvän och i den medföljande trossen fanns några kompisar från hemlandet i Hot Rods och annat passande för finbilsparkeringen.

Vinnare av årets Street Week

Det blev storslam för Michael Bjälvik i sin Chevrolet S10. Han tillsammans med Co-Driver Rasmus Stenfeld tog hem totalsegern i Street Week 2019, vann klassen Max Outlaw och satte den snabbaste tiden någonsin på Street Week med en 4,76 sekunders repa. Med den repan tog sig Micke som tredje medlem in i Street Weeks exklusiva fyrasekundersklubb. Dessutom vann de Dala-Järnas klassvinsthäst för snabbaste repan i Dala-Järna och det av Johnny Cronström instiftade priset för totalsnabbaste repan på Linde Raceway. Förra årets totalsegrare och medlem i Fyrasekundersklubben Dennis Andersson på bilden ovan blev snuvad på totalsegern med en tiondels sekund.

För hela resultatlistan besök streetweeksweden.se

Ta gärna del av reportagen fråm tidigare år