Vintern 1981-82 mönstrade ett gäng glada värnpliktiga flottister på M61 Styrsö, en minsvepare av Arköklass.
Arköklass var en serie på 12 minsvepare byggda i trä för att kunna svepa magnetminor. Då man inte hade kunskap om att bygga så stora fartyg i trä, så gjordes omfattande studier av liknande fartyg byggda i USA och Tyskland. Erfarenheter därifrån visade att minsvepare av den tidigare Hanöklassen som var byggda av stål och som var utrustande med elektriska avmagnitiseringsslingor inte gav ett fullgott skydd mot magnetiska minor. Inte ens träbåtar byggda på metallspant gav ett fullgott skydd då minornas känslighet ökats drastiskt. Därför beslutade man att skroven skulle vara försedda med tre skikts furuplankor som skulle limmas mot varandra, detta för att undvika metallspant som kunde ge upphov till magnetiska fält. Fartygen innehöll ändå, även om de var byggda på träspant, så mycket material i form av generatorer och andra ferritiska objekt att de trots allt måste förses med "antimagnetslingor" som kalibrerades i särskilda magnet- banor, lokaliserade i olika hamnar till exempel i Karlshamn.
Kungliga marinförvaltningen beställde våren 1955 konstruktion och byggnad av de tre första minsveparna i klassen. HMS Arkö, HMS Spårö och HMS Karlsö byggdes vid Oskarshamns varv med Fisksätra varv som underleverantör för skroven. Fisksätra varv hade aldrig tidigare byggt så stora träbåtar så omfattande modifieringar och utbyggnad av produktionslokaler fick göras.
HMS Arkö sjösattes som första båt i serien 21 januari 1957 och bogserades därefter till Oskarshamns varv för utrustning och färdigställande. Samtidigt hade byggnationen av de övriga båda fartygen fortskridigt och HMS Spårö kunde sjösättas 1 juli 1957 och HMS Karlsö 20 december 1957. Fisksätra varv fick därefter beställning på skroven till HMS Iggö, HMS Skaftö och HMS Vållö. Utrustning av HMS Iggö och HMS Skaftö skedde vid Kalmar varv och HMS Vållö utrustades vid Helsingborgs Varfs AB. Vid samma tidpunkt lades order på de resterande sex skroven hos Karlskronavarvet, varav HMS Aspö, HMS Hasslö och HMS Vinö även kom att utrustas där. HMS Nämndö och HMS Blidö utrustades vid Helsingborgs Varfs AB och HMS Styrsö vid Kalmar varv.
Fartygen utrustades med motorer från Daimler-Benz av aluminium och brons. Även sveputrustningen var tillverkad av aluminium eller rostfritt stål. Detta för att så lite som möjligt av fartygen skulle vara av magnetiskt material som kunde påverka minor. Tidigt började fartygen få problem med läckande däck. Redan 1965 började det upptäckas rötskador på de tidigaste fartygens däck. Man gjorde prover med att byta däcket på HMS Hasslö mot glasfiberarmerad polyester med fullgott resultat. Fartyget utrustades då också, liksom även de övriga fartygen i dåvarande 412:e (1968) minsvepardivisionen, med kupol över kanonen (enkel 40 mm Bofors) och centralt automatiskt målsökande riktsystem styrt från bryggan, dock ej från styrhytten. I samband med halvtidsmoderniseringen i början av 1980-talet fick HMS Arkö, HMS Skaftö och HMS Styrsö modernare hydrauliska lyftkranar. De försågs även med en nyare typ av riktsystem för kanonen med automatisk målsökning, som även kunde avfyras från styrhytten. Fartygen utrangerades mellan 1981-2005.
Faktatexten hämtad från Wikipedia källor: Kungl. Marinförvaltningen (1966). Minsvepare typ Arkö, Beskrivning. Stockholm: Kungl. Marinförvaltningen dnr SF 1230/66 den 6.4.1966
Hans Bergström, Paul Swahn (1996). Minsvepare, Med svenska flottans minsvepare under 100 år. Falkenberg: CB Marinlitteratur.
Sommaren 1981 ryckte jag in och anmälde mig på bataljon Sparre i Karlskrona (Pinan). Jag skulle utbildas till telegrafist, men det rådde överskott på telegrafister och underskott på teletekniker, så efter bara några dagar flyttades jag och en kompis till PBS:arnas logiment för att drillas till värnpliktiga befäl. Tillsammans med dem gjode jag mina tre veckors grundutbildning ute på Rosenholm innan det var dags att flytta igen. På Berga Örolsskolor utanför Stockholm fanns radarskolan och där pluggade jag miltitär teleteknik och ledarskap hösten och vintern 1981.
Vintern 1982 mönstrade jag på M61 Styrsö som teletekniker med ansvar för all kommunikationsutrustning ombord. Övrig besättning förutom jag, vpl PB maskin och en kock var redan intrimmad och hade mönstrat på långt tidigare. Det kändes som alla andra var råbarkade sjömän förutom jag och jag minns hur svårt det var att tolka de sociala koderna den första tiden.
En händelse som jag tror ingen glömt var när vi gick på grund. Under en transport på västkusten vid Eggskär inte långt från Marsstrand, mitt på dagen den 25 maj 1982 under gynsamma förhållanden small det till. Först blev det tvärstopp, sedan vred sig båten och fick en ordentlig slagsida innan den rätade upp sig fast på grundet. Inga personskador och ingen man överbord som tur var, men de materiella skadorna blev omfattande. Vi bogserades ner till Göteborg och Nya Varvet där båten lyftes upp på land och där blev den kvar med sin besättning hela sommaren.
Under och strax efter andra världskriget var 412:e minsvepardivisionen en viktig del i Svenskt grundförsvar för att säkra vattenvägarna för handelsflottan. Militär grundutbildning på 70-talet handlade mycket om att leka krig och med livlig fantasi måla upp en hotbild från grannen i öst. Den 27 oktober 1981 hände något som faktiskt kunde utnyttjas och ge fantasin en verklig händelse att utvecklas i. U 137, en rysk u-båt går på grund i Karlskrona skärgård vid Torumskär i Gåsefjärden. Ingenting blev sig likt efter den händelsen. Jag befann mig i skolbänken på Berga Örlogsskolor och trots att jag och skolkamarterna ännu inte hade fått någon aktiv krigsplacering påverkades vi av den ökade beredskapen. Alla permissioner drogs in och vaktstyrkan på Berga utökades. Kriget hade kommit och Svenskt territorium hade kränkts.
Leken blev allvar och alla flottbesök i främmande hamnar drogs in. HMS Halland gjorde 1982 endast en kortare långresa i medelhavet. Det var viktigt att samtliga flottans enheter nu var hemma och bevakade Svenska vatten. All tänklig utrustning dammades av och användes i jakten på ryska u-båtar. Besättningarna uppdaterades i utrustning och alla var fokuserade på att kartlägga ryssarnas närvaro på Svenskt territorium.
När vi till sjöss kommenderades Klart Skepp, full stridsberedskap, var min uppgift att med ett vanligt ekolod samt en anpassad variant registrera misstänkta undervattensekon och rapportera till brygga och "Radar" för positionering. En uppgift som förmodligen "Fiskarolsson" klarat betydligt bättre. Bevakningen bygger på att kunna avläsa skillnader både i ljud och plottad bild och har du ingen tidigare vana är det svårt att på kort tid lära sig att känna igen avvikelserna. En fiskare använder ekolodet för att hitta fiskstim dagligen och har därför åtminstone någonting att referera till. "Fiskarolsson" var svepmatros och var ofta placerad långt från styrhytten vid Klart Skepp och kunde inte vara behjälplig i tolkning och avläsning.
Under min tjänstgöring ombord på M61 Styrsö hade jag många järn i elden och det var få syltburkar som jag inte var och grävde i. Jag utsågs till fartygsfotograf med tillgång till divisionens utrustning ombord och framkallningsmöjligheter i marinens hamnar runt vår kust. Förutom en enklare dokumentation av livet ombord (bland annat dessa bilder) var min uppgift att genom fotografering identifiera fartyg och fartygs utrustning. Det fanns ett intresse av att undersöka vanliga främmande (ryska) handelsfartyg med omfattande signalspaningsutrustning för kartläggning av utrustning och omfattning.
I varje hamn var jag oftast först i land. Då skulle telefon kopplas in och jag hoppade i land med kabeln och hoppades varje gång att det inte blivit något brott på den. Kabeln var lång och det var ett helvete att hitta var någonstans det hade blivit ett brott. För det mesta fungerade det bra och jag kunde rapportera landanslutning av telefon på plats. När vi lämnade en hamn var det samma sak. Bråttom, bråttom att koppla från och koppla in all utrustning ombord, skyddet på plats och materielen avprovad. FC Hasselberg var noga med att kommunikationen fungerade och var det någon lur som inte gjorde det gällde det att snabbt byta ut den mot en som jag visste fungerade. När det blev lite lugnare kunde jag gå ner i radiohytten och reparera utrustning så att jag hela tiden hade fungerande utbytesmaterial.
Eftersom jag under min tid på båten utvecklade en förmåga att lätt bli sjösjuk om jag inte hade möjlighet att referera till en fast vattenlinje, ville jag helst ägna mig åt reparations- och kalibreringsarbeten när vi låg i hamn. Ett viktigt instrument för allas vår säkerhet ombord var radarn. Vid mörkernavigering i trafiktäta passager som till exempel Öresund var den oumbärlig. Det var då viktigt att den var rätt kalibrerad. Jag minns särskilt ett tillfälle då jag skulle kalibrera radarn utan att stänga av strömmen. Något som jag hade gjort flera gånger tidigare för att det sparade lite tid, men som jag definitivt aldrig senare gjorde om. En radar arbetar under högspänning och det betyder tusentals Volt. Jag arbetade med isolerad skruvmejsel och var lite darrig på handen och träffade fel. Blixten brände igenom isoleringen och gick in i mig i höger pekfinger, slog till mig i höger axel så jag for tvärs över styrhytten och slog i väggen med en duns. Chiefen hittade mig och tog ner mig till sin hytt där jag fick ligga under observation en tid. Hur länge vet jag fortfarande inte. När jag piggnade till återvände jag till styrhytten för att försöka att förstå vad som hade gått snett. Där låg den sönderbrända skruvmejseln och jag tittade på mitt pekfinger som hade ett brännsår vid andra leden. Jag hade haft en osannolik tur trots allt, men minns att jag fortfarande där uppe i styrhytten mådde lite illa och hade huvudvärk.
Det är ingen myt att uniformer lockar tjejer. Om man bortser från Karlskrona där det kanske kan bli lite för mycket av det goda upplevde jag att det var lätt att träffa tjejer under våra flottbesök. Västkusten i allmänhet och Lysekil i synnerhet. I Lysekil blev det alltid fest när vi kom. Jag minns särskilt en Romeo och Julia scen. Några tjejer på en balkong som vinkade och några hungriga flottister på trottoaren. Efter en lång serenad med lovsång bjöds vi upp och där stannade vi natten lång. Underbart för självförtroendet, men förödande för nästa dags arbetsinsats.
2012, trettio år senare går jag ombord på HMS Styrsö tillsammans med kocken Janne Halling. Båten ligger förtöjd i Linasundet, Södertälje och tjänar som bostad för flottisten och sjömannen Arne Göthammar, som köpte två av marinens minsvepare avArköklass 1991. En såldes vidare efter bara ett par veckor, men Styrsö blev kvar i Arnes ägo och är numera hans hem.
Arne tog emot oss med öppna armar och tyckte det var roligt att prata marina minnen.
Jag och Halling gjorde en tidsresa och minnena slog emot oss när vi gick runt på båten. Märkligt hur trångt det egentligen var. Minnesbilderna beskriver allting mycket större. Jag minns hur jag städade korridoren utanför officerarnas hytter. Jag skurade och dammsög i all oändlighet minns jag. Vid besöket visade det sig att korridoren var max tre meter lång och borde inte tagit lång tid alls att få ordning på. Likadant med byssan.
- Fattar du att här befann sig tre kockar samtidigt, utropade Janne och skramlade med grytlocken.
Styrsö upplevs lite könlös utan kanonen, men invändigt var mycket sig likt, även om Arne gjort vissa justeringar för att öka komforten.
Redan då för trettio år sedan var mycket av utrustningen från förr. Idag känns det som vi låg inne under andra världskriget. Utvecklingen när det gäller styr och reglerteknik via smarta chips och digitala instrument har gått med raketfart under dessa trettio år. Till och med utrustningen på de då nya patrullbåtarna och M04 HMS Carlskrona som gjorde sina första testturer under 1982, skulle te sig stenåldersmässig idag.
Maskinarnas territorium. Här gällde det att hålla grytan kokande. De tolvcylindriga Daimler-Benz motorerna spann som väldiga tigrar, medan de två Scaniadieslarna som drev elgeneratorerna för att all utrustning skulle fungera ombord, vrålade öronbedövande och luktade vidrigt. Maskin blev därför aldrig en naturlig tillflyktsort för mig och jag lät oftast maskinisterna vara ifred. De var av ett speciellt virke som kunde stå ut med detta i ur och skur.
Styrhytten var förutom rorsman, mitt och Radars territorium. Till skillnad mot maskin var detta en social plats där erfarenheter från senaste permisionen spreds tillsammans med order om plott och kursändringar. Mycket tack vare att rorsman ständigt byttes ut. Till och med kocken blev vid ett tillfälle uppkallad till styrhytten för att hålla i ratten. Det rådde hårt väder och många var utslagna av sjösjuka. Halling var en av dem som inte blev sjösjuk i första taget.
Radar, Olle Thåström blev tidigt min mentor trots sin ringa ålder. Född på julafton 1962 var han nästan tre år yngre, men han visste allt som jag borde och ville veta. De först nätterna till havs med Thåström i bingen var ingen lek, men som tur var hade han lärt mig ett och annat trix för att hålla bryggan nöjd med min rapportering. Det var också Thåström som visade hur jag skulle rondera fartyget. När vi låg i hamn hade vi alltid en vakthavande. Ofta låg vi tillsammans med vårt systerfartyg HMS Aspö och den som hade vakten skulle rondera bägge fatygen. Vid några tillfällen speciellt under hundvakten kunde det vara svårt att purra nästa vakt. Vid ett tillfälle hade vakthavande väkt nästa vakt och fått ett överlämnande och gått ner i bingen och somnat. Tyvärr hade även pågående vakt somnat om vilket resulterade i att när befälet vaknade på morgonen för att ta emot nattens rapport fanns ingen vakt. Det blev naturligtvis ett helvetes liv och vi blev tvungna att ändra våra rutiner vid överlämnande.
Trots att mycket var på lek och vi hade ingen riktig fiende var naturligtvis det mesta otroligt viktigt för gruppens säkerhet. Det jag tror vi ibland missade var hur viktigt det är med strikta regler för att få en grupp att gå åt samma håll och samarbeta. Ibland kan jag i det civila sakna ordergivning. Om jag säger en sak ska du göra så utan att ifrågasätta. Bara verkställa. DETTA ÄR EN ORDER!
När det gäller svensk lag och hur vi förhåller oss till den kan det ibland vara skrämmande. Jag tror att vi måste lära oss att följa den. Hur? Som fastighetsägare har du ett ansvar för de boende till exempel. Det är lag på att ett systematiskt brandskyddsarbete finns. Hur många fastighetsägare följer den lagen? Även om värnplikten innebar mycket onödigt fjant lärde vi oss att samarbeta med människor från skiljda förhållande inom en gemensam ram och vi klarade av det, trots allt, allihopa. Jag tycker det är synd att värnplikten som ett sammanfogande kitt har försvunnit.
Jag hoppas att detta bara är början på något nytt. En reunion av besättningen 81-82 på M61 HMS Styrsö.
Det finns en vänförening som håller till i Stockholm och bland annat hyr ut en minsvepare av lite äldre modell för aktiviteter. Besök gärna deras hemsida och låt fantasin dra iväg med dig. Föreningen M20 drivs på ideell basis och innehåller många minnen precis som våra minnen från HMS Styrsö. Läs gärna minnesanteckningarna från sommaren 1948, precis efter kriget och med många krigserfarenheter i färskt minne. Efter besöket hos Arne tror jag att det blir svårt att skapa något liknande med HMS Styrsö, men han var dock inte främmande för en liten tur med fartyget. Vem vet...
© Bild och text Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2012
