Trettio år tillsammans

Ända sedan den 18 januari 1996 har vi firat varje bröllopsdag. Firat att vi tillslut hittade varandra och kärleken. Efter en resa till Kreta sommaren 1995 började vi på allvar planera ett liv tillsammans. Ett liv som bland annat resulterat i två barn och allt vad det innebär. Det är en utmaning i sig att bilda en allians med en annan människa, att bilda familj och vara förälder är någonting helt annat. Det var ett tämligen moget par som reste till Kreta för att testa gränser och komma underfund med hur bra eller dåligt vi passade ihop. En omtumlande och avslöjande resa, som ändå resulterade i ett positivt beslut. Vi blev ett par, flyttade ihop och redan i januari året efter gifte vi oss i Rådhuset. Efter en spännande smekmånad på Bali, som blev lite kotare än en hel månad, kom Fredrika åttonde februari 1997. Allt gick väldigt fort, men eftersom vi hade bestämt oss och båda passerat trettio, fanns det inte så mycket att vänta på. Drygt tre år senare kom Gabriel och vi hade plötsligt blivit en liten familj.

Vad är då hemligheten? Varför pirrar det fortfarande i kroppen på mig när jag tänker på Ingela och hur kan kärleken överleva i trettio år? Ingen aning, men ibland händer det. En kemi som harmoniserar, respekten för varandras olikheter och en vilja att finnas till och vara ett stöd för sin partner, låter kanske bara som floskler, men varje par består av två självständiga individer, som kompletterar varandra. Två individer med egna drömmar, förväntningar och idéer. Det gäller att få dessa, tillsammans med gemensamma mål, att samverka. Vi ska gå hand i hand genom livet du och jag, som Gunnar Wiklund sjöng en gång, låter romantiskt, men även som metafor blir den begränsande. Du måste våga släppa taget, lita på din partner och ha ett eget liv, inte bara ett eget arbetsliv. Du behöver inte lägga allt i samma korg. Mina vänner behöver inte vara dina vänner. Det kan snarare vara bra att ha kvar sitt egna nätverk för att boosta egot och bli en bättre och mer intressant partner över tid.

Inför Pärlbrollopet 2026 hade vi tänkt oss en resa till Paris, romansernas huvudstad och en av Europas städer vi aldrig besökt tillsammans. Det hade säkert blivit mysigt, men av olika anledningar valde vi istället Brösarp på Österlen. Fyra nätter hos Anders Cederberg på Brösarps Gästgiveri med spa, god mat och intressanta möten. De långa promenaderna på stranden vid Haväng, utflykterna till Ystad och Simrishamn gav oss möjlighet att njuta tvåsamheten och i poolen, matsalen och skänken fick vi dela med oss av våra erfarenheter och lyssna på andras. På lördagskvällen innan middagen fick vi en stund med Anders, skaparen av det moderna Gästgiveriet. Det blev magiskt och skänkte hopp om mänskligheten. Framför den öppna spisen i skänken berättade han hela historien för oss. Alla människor som gjort projektet möjligt och allt slit som det inneburit att få det nedgågna och förfallna gästgiveriet på fötter. En ödmjuk och fin berättelse från en man som nu lämnat över sin dröm till nästa generation. En berättelse om livet och hur det kan levas.

I med och motgång

På mitt Instagramkonto har under åren publicerats otaliga bilder på oss leende mot kameran i lycklig symbios, men dessa bilder visar bara den ena sidan av myntet. Det är nog snarare i vardagen och i de gemensamma utmaningarna, som förhållandet prövats och där ett stabilt och tryggt fundament skapats som vi har kunnat bygga vidare på.

Det är när det skaver och prövningarna är på gränsen till det orimliga, som kärleken kommer till sin fulla rätt. Att slippa stå ensam när allt rasar runt omkring dig och hopplöshetens kalla vind viner. Att då finnas där för varandra skänker styrka. Det handlar om att det alltid finns en utsträckt hand som villigt hjälper till hur mörkt det än ser ut. Det skapar trygghet och en miljö där kärleken bara växer. För varje svårighet eller hinder vi tillsammans passerar ökar tilliten och banden stärks. Även om vi fortfarande hittar på bus, njuter och firar är det med stigande ålder mer och mer respekten för varandra jag värdesätter. Respekten och den idividuella friheten har alltid varit viktig, men har med tiden vuxit. Att vara kompromisslöst älskad är sexigt och jag är så glad att vi har varandra.

Nästa generation

Även om våra barn fortfarande bor hemma har det sedan en tid blivit en allt tydligare uppdelning på vi och dem. Inga gemensamma semestrar och en förflyttning av de vardagliga initiativen till nästa generation. Då utmanas relationen och det kan kännas tomt och lite meningslöst. Den viktiga rollen som förälder tar aldrig slut, men förändras. När barnen börjar stå på egna ben minskar behoven av stöd och föräldraskapet blir inte längre det som förenar och håller ihop tvåsamheten.

Det finns något vackert i förgängligheten, att allting har ett slut. Tills döden skiljer oss åt heter det i löftet vi gav varandra för trettio år sedan. Samtidigt vill vi alla lämna ett fotavtryck, något som visar eftervärlden att vi levt och verkat. Att ge eftervärlden en ny generation är förvisso en livsgärning, men var det allt? Var det livets mening? Allt vi varit med om, alla samtalen och alla människor vi träffat vilken betydelse får det för kommande generationer?

Meningen med livet har tolkats och uttryckts på många sätt genom historien. Ingela har alltid haft en tro och jag har alltid varit en tvivlare, men tillsammans har vi ändå skapat en andlighet. Tacksamhet är och har varit en stor del av denna andlighet. En tacksamhet över att vi fann varandra och att vi fick möjlighet att forma ett liv tillsammans. I denna tacksamhet finns också hopp, hopp om att få fira ett guldbröllop. Det är bara tjugo år dit, men det betyder att vi båda passerat åttio, vilket inte är någon omöjlig ålder att uppnå idag. Det känns ändå som en viss utmaning, som stärks av en längtan. En längtan till att få uppleva livet som pensionär tillsammans. Det blir något nytt. Ett nytt sammanhang med helt andra förutsättningar.