UNIKABOXEN blir nostalgisk sommaren 2015

Bilder från ett Sverige som annars bara finns i våra minnen.

Nostalgi kommer från grekiskans nostos, hemkomst, hemresa och algos, smärta, lidande. Används för att beskriva längtan efter ett ofta idealiserat förflutet.

Begreppet Nostalgi myntades ursprungligen år 1678 av den 19-årige schweiziske läkarstudenten Johannes Hofer, som en medicinsk diagnostisk term för sjuklig hemlängtan. Nostalgi ansågs vara en allvarlig och ibland dödlig sjukdom. Det var unga soldater, som låg i krig långt hemifrån, som led av nostalgi. Även långt senare fick krigsveteraner från det Amerikanska inbördeskriget, 1861–1865, som förmodligen led av vad vi idag skulle kalla posttraumatiskt stressyndrom, diagnosen Nostalgi. 1700-talsläkaren Leopold von Auenbrugger skrev så här om patieter som drabbats av nostalgi; De sover dåligt, känner sig deprimerade och har koncentrationssvårigheter. De kroppsliga symtomen är hjärtklappning, ätstörningar, smärta, magont, andnöd. De blir tystlåtna, apatiska och enstöriga. De suckar och stönar i ett och blir till slut totalt likgiltiga inför livet. Ingenting kan hjälpa dem, varken medicin, argument, löften eller hot om bestraffning. Kroppen tynar bort medan hela deras jag är riktat mot denna fåfängliga längtan...

En betydelseglidning gjorde att uttrycket snart även betecknade längtan efter platsen för en oskuldsfull barndom. Immanuel Kant var den förste som hävdade att nostalgin är en längtan efter ett då snarare än ett där. Det är med denna tidsinriktade betydelse ordet fick sin nuvarande användning.

Nostlginbyn i Hosta har en hemsida och där finns att läsa hur familjen Norman för åtta år sedan startade projektet.

Det här är vi!
En familj på fyra personer, som efter ett besök i Köping på crusing blev helt sålda på det här med gamla bilar, vilket ledde till att vi även besökte vårmönstringen i Lindesberg, och där ”fann vi vår bil”, en Opel Olympia Record Caravan/58.

Med en 50-tals bil, behövdes letas rekvisita som stämde in på den tiden, varpå det blev motormarknader, veteranmarknader, bilträffar m.m. Som tur är, är alla i familjen, pappa Bosse, mamma Barbro, yrvädret vår dotter Viktoria och största nörden sonen Ernst, alla lika intresserade, så det ena gav det andra. Plötsligt hade vi börjat samla på bensinsaker, kaffeburkar, kakfat m.m. och till dessa saker behövdes en miljö, därav blev det en bensinmack, Nynäs, eftersom det var på en sådan som Bosses pappa tankade när han var barn, och Barbro arbetade på café på en liten plats vid ostkusten i närheten av Mönsterås som heter Nynäs.

Självklart behövde vi också en inramning för våra kakfat och burkar, och en mysig plats att fika på med våra gäster och ett 50-tals café med genuina 50-tals möbler och inredning kom på plats. På den vägen är det nu, idéerna sprudlar och vi stormtrivs i vår 50-tals miljö och kommer hela tiden ”förnya” vår by för att göra den intressant och för nöjet att se och känna hur mycket vi kan utveckla vår by, Nostagibyn i Hosta.

Är själv lite nördig när det gäller gamla prylar och har lätt för att samla på mig saker, ibland till familjens förtret, men detta är makalöst och en upplevelse för alla vill jag lova. Ett stycke nutidshistoria från en inte alltför avlägsen dåtid. En hel del minns jag från mitt eget 60-tal.

Vilka fantastiska människor och vilken glädje dessa entusiaster sprider med sin nördighet.

Jag blev mäkta imponerad. Det som eventuellt fattas och som skulle sätta kronan på verket är om det gick att få dit ett äkta gammalt motell och skapa möjlighet till övernattning. Förmodligen en dröm som kanske kräver för mycket, med tanke på dagens myndighetskrav.

Katrine Marçal skrev en artikel i Aftonbladet den 26 juli 2015 om faran med att använda nostalgin i politiken.

Det finns en sorg över att vissa värderingar som vi uppfattar har präglat Sverige i dag har ersatts av något annat. Att något har gått sönder och kanske behöver vi ha en konversation om vad detta är. Vilket förstås bevisar det grundläggande med nostalgi: Att vi inte längtar tillbaka till något som har funnits på riktigt. Utan till en bild som vi i efterhand har skapat.

Och visst är det så när spridda delar av ens barndom väcks till liv genom några burkar och skyltar från förr. Det är lätt att glömma bort de delar i barndomen som inte var lika sockersöta och oskuldsfullt lyckliga. De som utnyttjar vårt sätt att filtrera barndomen i syfte att stänga ute utveckling och bevara ett Sverige där homosexualitet var en sjukdom och Svenskheten en ras som måste skyddas, måste vi värja oss för och nyktert bemöta, men vi måste samtidigt kunna unna oss lite romantik och lekfullhet.

Nostalgi behöver inte vara en längtan efter det som var, utan kan också ses som en respekt för den tiden och förutsättningarna som fanns då. Hur våra föräldrar och deras föräldrar kämpade med sina drömmar. Bara för att utvecklingen kräver sitt utrymme behöver inte allt omodernt rivas och ersättas med nytt. Nostalgi och känslan för äldre ting kan ha en pedagogisk inverkan i vårt konsumtionssamhälle. Allt kanske inte behöver vara nytt. Renovering och återanvändning är något som vår generation i allt högre grad intresserar sig för och det måste var ett mått på att vi värdesätter och vill bevara en del av vårt förflutna. För att göra oss påminda kan hända.

Vi kan stryka rasismen, sexismen, tristessen, provinsialismen, fegheten och korruptionen och bara minnas det vi i dag känner att vi saknar. Det är lustfyllt, men är det politiskt användbart? fortsätter Katrine Marçal i artikeln.

Det som är politiskt användbart är att vi tillsammans faktiskt byggt Sverige. Vår politiska 1900-tals historia och fram till idag kan vi vara stolta över. Ett målmedvetet arbete som succesivt tagit oss fram till den position vi har idag. Just nu har vi lite växtvärk och beter oss lite som en tonåring, som både vill åtnjuta vuxenvärldens privilegier, och samtidigt inte ta ett vuxet ansvar. Sverige kommer att mogna med rätt politisk vägledning och ta ett nytt steg i landets utveckling för bevarandet av Sverige, som ett land man vill bo och leva i. Ett välkomnande land.

Varför har vi muséer? Varför detta samlande?

I alla tider sedan nationalstaternas födelse har vi velat skapa samlingar för att visa på makt och inflytande. Med tiden blev muséerna ett slags levande uppslagsverk för att beskriva världen utanför nuet och vår vardagliga horisont. Idag vill vi ha en upplevelse, helst något för alla sinnen. Den tidsresa som familjen Norman och Nostalgibyn bjuder på är magnefik. Ett sanslöst arbete och privat engagemang har gjort detta möjligt och jag är inte ensam om att fascineras. På facebook har Nostalgibyn totalt 1814 besökare (checkins) och 1660 likes.

I en intevju med Anna Lund från Nerikes Allehanda 15 augusti 2014 får vi en bild av antalet fysiska besök.

– Vi kan ha mellan 300 och 400 kafégäster här på en dag och att så många hittar hit beror bland annat på det här, säger Bosse Norman och håller upp en bunt motormagasin. Nostalgibyn har uppmärksammats i många reportage och häromdagen var ”Året runt” här.
– Vi har numera besökare från hela Europa. I början hade de flesta gäster ett specialintresse men nu ser vi fler barnfamiljer här. Och i morgon kommer årets 42:a buss hit. Det är PRO från Ludvika.

En museijärnväg är en järnväg som fungerar som ett museum. En museijärnväg kan antingen vara byggd för detta ändamål, eller tidigare ha använts i reguljär tågtrafik men lagts ned och gjorts om till museijärnväg. Men förutom att då köra fullskalig trafik med historiska tåg, bevarar och förvaltar även museijärnvägarna, ofta i form av ideella föreningar hela järnvägen, inkluderat spår, byggnader och all rullande materiel.

Nora Bergslags Veteran-Jerväg har en innehållsrik hemsida, där man kan läsa att; stiftelsen Nora Järnvägsmuseum och Veteranjärnväg, NJOV, förvaltar gemensamt den svenska normalspåriga järnvägens vagga.

Nora-Ervalla öppnades som Sveriges första järnväg med allmän trafik i juni 1856, nästan ett halvår före statens första järnvägslinjer.

Varför var det så viktigt med järnväg till Nora då?

Jo, i Nora, mitt i Bergslagen fanns det vid den här tiden mer än hundra järngruvor, järnbruk och hyttor. Eftersom all transport skedde med båt eller hästforor fanns det ett stort behov av att snabba upp transporterna. Trafiken på järnvägen mellan Nora och Ervalla togs år 1874 över av den nyöppnade Nora-Karlskoga Järnväg. Från Karlskoga förlängdes järnvägen till Otterbäckens hamn vid Vänern och band på så sätt samman Bergslagens gruvor med Vänern och resten av världen.

Ett museum är en sak. Spännande att beskåda saker från förr, men att bevara ett stycke järnväg och underhålla allt som ingår är imponerande. Reservdelar till ånglok från tidigt 1900-tal hittar du inte på Clas Ohlsson direkt. Dessa dedikerade och målmedvetna människor skapar förutsättningar för de som vill dokumentera händelser från förr. Möjliggör autentiska filminspelningar som ett exempel. Jag går verkligen igång på detta och hoppas innerligt att det finns en yngre generation som en gång kan ta vid. Lära sig hantverket innan det faller i glömska.

Vi hade hittat ett boende på Prostgårdens B&B i Sunne och från Sunne till Gräsmark är det inte långt. Kan vi åka dit och kolla om Boa finns kvar frågade jag min fru Ingela. Sagt och gjort. På eftermiddagen körde vi upp bilen på gårdsplanen och allt var sig likt. Boa, ladugården och allt fanns bevarat så som jag minns min barndoms somrar i Gräsmark. Det var bara människorna som saknades.

Det var slumpen som gjorde att vi första gången hamnade hos familjen Halvardsson i Trötvik. Pappa är Värmlänning från Ölme och ville fira en sommar som hemvändare. Mamma vurmade alltid för lite kulturell bildning och föreslog besök på Mårbacka och Rottneros varför vi hamnade i Sunne. På turistbyrån rekommenderade man en stuga vid en fantastisk sandstrand utmed Rottnen alldeles intill Gräsmark. Vår Boa var född. De två första åren hyrde vi, men när den yngre generationen tog över blev Boa vår och vi fick bo där så mycket vi ville och ingen annan hade tillträde. Det blev sex fantastiska somrar i Trötvik.

Bilder från Trötvik anno 1973

Barnen Halvardsson; Roger, Elisabeth och Ann-Sofi. Grannpojken Larry kom också med tillsammans med jakthunden Speja.

Nedan föutom bilder på mig och Roger, kvarteten till höger; Jag, Torbjörn, Mona-Lisa och Carina.

Minnena kom som en varm vind när jag vred om den gigantiska nyckeln och steg in i Boa. Förutom en massa bråte var allt sig likt. Teckningen från 1967, som en ung sommargäst gjort året innan vi kom, planschen med den lyckliga familjen och vedspisen som Pappa glödstekte fisk i.

Tankarna gick naturligtvis också till mina lekkamrater och min första besvarade förälskelse, Mona-Lisa. Hon som lärde mig att tungkyssas. Jag kom ihåg att jag efter några timmar på höskullen hade träningsvärk i hela munnen. Det var 1973. Jag var 13 år och Mona-Lisa skulle fylla 13. Efter den sommaren har vi inte hörts av och hon och mina somrar i Gräsmark är blott ett underbart minne från en barndom som flytt.

Stay tuned and keep that crazy feeling at UNIKABOXEN.NET...