UNIKABOXEN besöker veteranbilskavalkaden Prins Bertil Memorial 2017

Det började inte så bra

Vi var några stycken morgonpigga som samlats vid den gamla Lögebodavägen i Bellevueparken. Vi hade alla läst i programbladet, som följde med som bilaga i morgontidningen och hittat den absolut bästa platsen för att få se bilkortegen i en passande miljö.

Tiden gick och inga bilar kom. En man på cykel tog sig ner till starten vid Hagas södra grindar och kom tillbaka med beskedet att kortegen med de 340 ekipagen redan börjat köra upp på Sveavägen.

Det hade blivit en ändring i kortegevägen och man hade hoppat över den extra lilla svängen via Roslagstull. Nu blev det bråttom. Som tur var hade jag tagit mig till Bellevue på min scooter, en Aprilla Mojito Custom 50cc. Jag hängde på kortegen och behandlades av arrangörerna vid ankomsten till Djurgården som en i gänget.

Det blev en annorlunda upplevelse och lite plåster på såren för de förlorade bilderna som jag aldrig fick ta i Bellevueparken. Eftersom jag såg möjligheten att avancera i kortegen använde jag det extra körfältet på Sveavägen och Kungsgatan till att köra om ekipagen. Framme vid Djurgårdsbrunnsbron fick jag därför ta del av omkring hälften av fordonen i sitt rätta element, rullande på asfalt över Djurgårdsbrunnsbron.

Första gången Gärdesloppet arrangerades var 1922 och då handlade det om kappkörning. Idag handlar det mer om uppvsning, dels i kortegen och dels i tävlingen Concours de Charme, där även förare och passagerare bedöms. Ett tävlingsmoment finns dock kvar i det moderna Gärdesloppet, som i ny skepnad invigdes 1993. Eftersom stora delar av Djurgården har begränsad hastighet och ambitionen aldrig har varit att anordna någon raceway, blev receptet att tävla i regularitet. Påminner lite om reglerna i Dragracing, där det gäller att komma så nära sin beräknade tid som möjligt. Här gäller det att i tre varv runt en 2,5 km lång bana komma så nära sin ideala varvtid som möjligt. Vid festligheterna år 2000 invigde Prinsessan Lillian det nya officiella namnet för arrangemanget; Prins Bertil Memorial, för att ära motorprinsen och maken. Förra året tackade skaparen och eldsjälen Staffan Kjellberg med team för sig och årets folkfest var ett verk av KAK i samarbete med en rad olika frivilligorganisationer och bilklubbar.

1954 Triumph Sport 20 TR 2

Fick en pratstund med denna Lady*, som berättade om sitt bilintresse och sin smörakolafärgade favorit, en Triumph -54. Inför det första arrangemanget 1993 verkar det som att initiativtagaren Staffan Kjellberg tagit hjälp av bilregistret, förutom sitt eget dedikerade intresse för bilar. Bilar som blir klenoder, konstverk och som av ägaren behandlas som en familjemedlem. Vi pratar inte transportmedel här.

- Det var en man som ringde upp mig och frågade om jag inte ville vara med i en veteranbilskortege genom Stockholm med ett efterföljande Gärdeslopp, eftersom jag hade en sportbil. Jag tackade ja och har sedan deltagit varje år.

24 gånger har det med andra ord blivit och lika många år. Bilen var en present från sonen, men det blev inte riktigt enligt förväntningarna.

På sjuttiotalet förvärvades bilen och efter mycket skruvande, lackade och letande efter delar kunde presenten levereras körklar.

- Det var en liten besvikelse först när bilen kom i kartonger. Delarna förvarades länge i pojkrummet under sängarna, men jag tyckte det var svårt att städa, så jag lyfte upp kartongerna på vinden. Det skulle jag inte gjort. I ett inbrott försvann vitala delar och jag fick vänta ytterligare innan jag kunde sätta mig bakom ratten, redan vid första turen blev den min favorit och den långa väntan med alla historier bidrar säkert idag till att detta forfarande är min absoluta favorit.

Om bilen: Triumph visade först upp en prototyp på London Motor Show i oktober 1952. En öppen sportbil, som i efterhand döptes till TR1. Denna vidareutvecklades till TR2 och började produceras ett år senare. Bilen hade en tvåliters fyra från Standard Vanguard som gav hela 90 hk. Motorn hade dubbla SU-förgasare och en växellåda med fyra växlar. Som extra tillbehör kunde den levereras med överväxel. Karossen var monterad på en separat ram, med individuell framvagn och stel bakaxel upphängd i längsgående bladfjädrar. Den stora motorn i kombination med den ringa vikten gjorde bilen till ett litet monster med imponerande prestanda. Samma år som damens exemplar tillverkades 1954 vann en TR-2:a RAC-rallyt. Produktionen, som pågick endast fram till 1955, uppgick till 8 628 fordon och det är säkert inte många av dessa som håller den här klassen.

*Tyvärr var jag inte lika framgångsrik som Staffan Kjellberg och hittade inte ägarens namn varken i startlistan eller i bilregistret varför Lady blev passande.

Den Kungliga Automobil Klubben hade inför övertagandet av evenemanget inte sparat på krutet. Extra krydda gav de vita föraroverallerna till anrättningen. Funktionärer i röda overaller. Snyggt!

Originalet och förebilden från 20- och 30-talet - Bugatti i racingblått, Frankrikes nationalfärg inom bilracing

Visste du att det finns färger för samtliga av de stora racingnationerna?
England-Grönt, Tyskland-Vitt (eller metallrent), Italien-Röd, USA-Vitt med två blåa längsgående ränder på ovansidan (eller blå med två vita längsgående ränder)

1965 Vanden Plas Princess 4 litre R

Gick förbi denna Engelska "Volvo" och reagerade på en logotyp i relief på motorblocket. Dubbla R signalerade direkt Rolls Royce och jag blev med ens mer intresserad av vad detta var för slags kombination. Hemmabygge eller ett officiellt samarbete? Ägaren Hans Bixt rätade ut frågetecknen för mig och berättade att Vanden Plas var för Brittiska BMC lite grann vad M är för BMW. En karosseribyggare som mellan 1960 och 1980 hade ett eget bilmärke, men där grunden hämtades från BMC:s modeller Austin och Wolseley. Samarbetet med Rolls Royce inleddes i början av 60-talet. Rolls Royce hade planer på att ta fram en mindre bil, men med bibehållen lyxkänsla, en slags Baby-Bentley och kontaktade därför BMC.

Projektet planerades att dela kaross med den tidigare modellen av Vanden Plas Princess från 1959, men krönas av en lättmetallmotor från Rolls Royce. Karossen behövde också modifieras för att anstå en Bentley. Fenorna på bakpartiet ritades om och taket förbättrades, för bättre innerutrymmen. Det blev dock aldrig någon ny Bentley, men i augusti 1964 ledde samarbetet fram till att BMC introducerade Vanden Plas Princess 4 litre R. Bilen tillverkades sedan fram till 1968 och i sammanlagt 6 555 exemplar.

Hur kom då Hans Blixt över denna raritet i Brittisk bilkulturhistoria?

Han står som andra ägare till denna Svenskköpta men högerstyrda pärla som fram till 1978 gick som tjänstebil. Brukaren, som på 70-talet började bli till åren fick allt svårare att parkera vagnen i garaget utan att skada den; - Han visade på stor respekt för den unika bilen och ödmjukhet inför sitt eget tillkortakommande, när han 1978 sålde bilen till mig, berättar Hans. När det gäller respekt får jag verkligen säga att den nuvarande ägaren tagit sitt ansvar för klenoden på största allvar och bilen är i absolut toppskick. Håll med om att bilen har vissa likheter med Volvos lyxsatsning 164, som lanserades i sin första version 1968.

Ekipage nominerade enligt kriterierna; enhet, tidstypiskt och i harmoni med bilkulturhistorian presenterades av tidningen Nostalgia, men även utanför den iordningställda scenen fanns ämnen kvalificerade för tävlingen.

Även i luften fanns det rariteter att titta på. Föreningen Flygande Veteraner och deras Douglas DC-3:a höll ett vakande öga i skyn.

Tala om hästkrafter när Hovstallets ekipage passerade.

- Visst får du fotografera oss, men har du frågor om Rollsen får jag hänvisa till min chaufför.

Nedan Eva Kjellqvists mycket fina Corvette med delad bakruta från 1963.

1959 Austin Healey Sprite MK1

Fick äran att träffa Olof-Verner Berensson, pappa till en Austin Healey född 6 maj 1959. Han berättade att frugan fyller år samma dag och föddes samma år. -Vi brukar fira tillsammans, berättade han och verifierade det jag tidigare nämnde om bilar som familjemedlemmar.

Han berättade hur han en gång hade tagit hand om bilen som var illa tilltygad efter en crasch på racingbanan. År av arbete med rehabiliteringen gav så småningom resultat och nu är hon i en otrolig form.

-Eftersom hon gått på bana ville jag klä henne som en racingbil. Jag replikerade att hon säkert uppskattar det och Olof-Verner skrattade.

- Du pratar om bilen precis som jag, som om hon hade känslor. Det finns förmodligen en diagnos för oss, sa han.

Om modellen: I mitten av femtiotalet fick Donald Healey uppgiften att ta fram en liten billig sportbil, baserad på småbilen Austin A30. Det mesta av tekniken hämtades från Austinbilen, såsom kraftöverföring och hjulupphängning. Kuggstångsstyrningen kom från Morris Minor. Motor var på 948 cc och med dubbla SU förgasare och optimering gav den i original 43 hk. Inget kraftpaket direkt, men den ringa vikten på under 700 kg gjorde den ändå till en sportbil värdig namnet. Tillverkningen av den lilla sportbilen startade 1958 i MG-fabriken i Abingdon. Karossen var mycket enkel och saknade bagagelucka och vevbara sidofönster i dörrarna. Suffletten bestod av en sats stänger och ett stycke tyg som måste byggas upp som ett litet tält varje gång man råkade ut för en regnskur. Hela fronten var pressad i ett stycke, där motorhuv, framskärmar och kylare öppnades framåt. Strålkastarna skulle från början ha varit fällbara, men av kostnadsskäl ersattes dessa av de fasta glosögon mitt på motorhuven som givit bilen dess engelska smeknamn frog-eye. Produktionen uppgick till 48 999 exemplar.

Kolla gärna in reportaget från Prins Bertil Memorial 2016