En resa i tid och rum

Stockholm-Östersund och sedan via Sollefteå till Skellefteå. Från Skellefteå till Selet vid Byskeälven. Tillbaka till Skellefteå och därefter nordväst till Bodö via Arjeplog. Polcirkeln passerades vid Vouggatjålme. Från Bodö söderut till Mo i Rana och vidare till Trondheim. Resans sista stopp blev Falun innan vi styrde hem mot Stockholm igen.

Det blev på många sätt en spännande resa där perspektiven blandades och skapade frågor, som ibland fick ett svar, men där några hamnade i högen av existentiella funderingar - Vad är meningen med livet? Det är i mötet med den väldiga naturen, dess omfattning och människans närmast obefintliga tid i den som tankarna far iväg. I de sammanhang vi känner igen och i vissa fall till och med kan relatera till är det tryggt och logiskt, men det finns så mycket mer. Som den enorma älgtjuren som ställde sig mitt på vägen framför oss på väg ner mot den Svenska gränsen vid Idre. Han stirrade på oss och sedan skakade han på huvudet och lommade lugnt och graciöst in i skogen och försvann. Ville han säga något? Vet han någonting som vi människor inte känner till? Ja, ni förstår kanske vad jag menar med att det finns så mycket mer. Det okända, det som både skrämmer och lockar, som en brusande fors, en älg eller svärtan i en skogstjärn.

Mötet med människor är också fascinerande och hur vissa människor från första stund och i ett ögonblick kan påverka ditt inre. Det där klicket som Kungen myntat. Det händer mig ibland och det hände när jag skulle besöka glaciären Svartisen. Vissa människor påverkar mig, så jag blir varm i hela kroppen och efteråt är det svårt att tänka på någonting annat. Det är tämligen könlöst och kan handla om både män och kvinnor. Det påverkar inte min kärlek till min fru Ingela på något sätt, men det är en sorts förälskelse, som är svår att förklara. När jag idag tittar på bilden jag tog på Uri vid Svartisvattnet är den där goa känslan fortfarande kvar och jag funderar - var är han nu?

Storsjöbygden

Vackra Storsjöbygden blev första stoppet på denna lilla semestertripp norrut. Det finns flera kopplingar till Norrland, en anledning till att det alltid känns naturligt att besöka denna vidsträckta del av vårt avlånga land. Särskilt på sommaren.

Med en Mamma född och uppvuxen i Hallen vid Storsjön och Oviksfjällen är Storsjöbygden en del av min barndom. Besöken till Mostrarna på Frösön och Hallen är kära minnen. Min fru växte upp i Åbyn mellan Skellefteå och Piteå och i Skellefteå finns syskonen och flera av våra barns kusiner fortfarnde kvar. När dottern sedan hittade kärleken i Änge, beläget i vackra Offerdalsbygden strax norr om Östersund, skapades nya band till Norrland.

Snökanonerna var tysta och timida där de stod högst upp i Gustavsbergsbacken på Frösön och väntade. Symboler för nya imkomstkällor och sportlovsturism i detta kulturlandskap, som varit befolkat av människor ända sedan inlandsisen försvann. Sveriges nordligaste runsten, Frösöstenen, står idag utanför Landstingshuset på Frösön och restes ursprungligen på 1000-talet på en plats vid bron över till Östersund. Den restes enligt texten till minne av brobyggaren och missionären Östman, Gudfasts son. Om bron som omnämns gick över sundet till fastlandet var det i så fall ett mycket imponerande byggnadsverk för tiden och något tämligen unikt för regionen, även om arkeologiska fynd visat att Frösön var en viktig ort under Vikingatiden.

Det är inte bara Åre och Duved som erbjuder branta backar och välpreparerade pister i Jämtland. I söder finns Vemdalsskalet som bildar gräns till Härjedalen, i väster lockar Höglekardalen och Bydalsfjällen och är du ute efter ett riktigt fjälläventyr finns här Jämtlandstriangeln med fjällstationer vid Sylarna, Blåhammaren och Storulvån. Ett område som garanterar ett äventyr både sommar och vinter, men den här gången var vi bara intresserade av dotterns svärföräldrar. För Ingela var det första gången. På tiden med andra ord.

Från avfolkningsbygd till framtidstro

För att slippa åka den vanliga vägen mellan Östresund och Sundsvall tog vi den något långsamare vägen över Sollefteå. Mest för att få uppleva något nytt och obeprövat. Vägen gick förbi nedlagda bruk och små samhällen, som tidigare varit viktiga för både näringsliv och innevånare. Sollefteå var en sprudlande metropol vid Ångermanälven. Här fanns tidigt sågkvarnar drivna av vattenkraft för att hantera timret, som sedan skeppades ut till havet och vidare söderut. Ett järnbruk kom till och när det sedan blev möjligt att transportera el byggdes älven ut med vattenkraftverk. I början av 1960-talet fick Sollefteå sitt alldeles egna kraftverk mitt i staden. Älven har hela tiden präglat orten och vattnet har verkligen bidragit till mycket.

Redan 1857 bildades Solefteå Bryggeri. Senare med KF och Wårby Bryggerier som ägare skapades varumärket Norrlands Guld. Bryggeriets förste Tyske bryggmästare, Christoffer August Zeunert har sedan givit namn åt ett annat varumärke, Zeunerts, som bildades 1993. Idag ett dotterbolag till Kopparbergs Bryggeri AB. Bryggeriet i Sollefteå är sedan förvärvet 2000 nedlagt och all produktion sker nu i Kopparberg.

Sollefteå var länge en militärstad och sedan förra sekelskiftet hemvist för Västernorrlands regemente. Blev såsmåningom en garnisonsstad med två regementen och en brigad. Under sin glansperiod utbildades här 2000 värnpliktiga varje år. Försvarsmakten blev en viktig arbetsgivare, som lockade människor och som ställde krav på service, nöjen och utbud. Den militära aktiviteten avslutades även den år 2000 genom Riksdagens beslut att anta Proposition 1999/2000:30 – Det nya försvaret.

Neonskyltarna på gågatan i centrum blir nostalgiska tidsdokument och minner om en annan tid, ett annat Sverige. Älven är fortfarande viktig och skapar näring till regionen. Sportfisket lockar turister och de nedlagda bruken blir museum med sommarcafé, men det räcker inte. Det måste finnas en bas av bofasta som genererar skattemedel för att finansiera bland annat vård och omsorg. När det gäller vård och omsorg har debatten om akutvård och BB på Sollefteå sjukhus säkert inte undgått någon. Våldsamma demonstrationer och till och med en ockupation följde på beslutet 2017 att lägga ner akutvården på sjukhuset och hänvisa till Örnsköldsvik och Sundsvall. Det är naturligtvis ett hårt slag mot en ort, när sjukhus och skolor och serviceinrättningar inte längre bär sig och behöver läggas ner. Dålig marknadsföring som skapar ringar på vattnet och en stämning som kan vara svår att stå emot. Kanske hoppet nu åter står till Försvaret och återinförandet av allmän värnplikt. Tragiskt att det ska vara något så fasansfullt som krig som ska skänka hopp och framtidstro.

Hos Marklunds i Selet

I ett bönhus i Selet, fyra mil nordväst om Skellefteå vid Byskeälven, firade vi Midsommar. Mitt intresse för människor och människors intressen har hela tiden varit en röd tråd här på Unikaboxen.net. I Selet blev intresset tillfredsställt på många sätt. Här fanns både gamla och blivande vänner, musik, god mat och massor av kärlek. Vildmarken fanns dessutom bakom knuten även om det vildaste presenterades från den provisoriskt iordningställda scenen.

Bakgrunden till allt heter Polarna Per, en musiktrio bestående av Per Milwertz, Håkan Marklund och Urban Schander. Lika rörigt och underbart som vi hade det i bönhuset under Midsommarhelgen lika rörigt blir det om jag ska förklara hela bakgrunden. Men jag ska göra ett försök. Åbyn, Byske är centralorten där min fru Ingela och Lotta lekte som barn varje sommar. Ingela som bofast och Lotta som sommarbarn hos sin Farmor och Farfar. Barnen växte upp och flyttade såsmåning till en gemensam lägenhet i Stockholm. Lotta träffade Pelle och Ingela träffade mig. Pelle gör karriär i ABB och tar med sig familjen till Ludvika. På ABB dyker Håkan upp. Magi uppstår i mötet och kort därefter bildas Polarna Per tillsammans med Urban (deltog ej i Selet). Det gemensamma för oss alla är musiken. Musiken är något som fört oss samman och alla har vi någon gång medverkat på något sätt, när Pelle mobiliserat en spelning, men att Byske än en gång skulle förena oss var lite oväntat.

Barn och barnbarn, släkt och vänner i en salig blandning. Två dygn av intensivt frossade i social gemenskap, mat och dryck i rikliga mängder samt massor av musik och klassiska sällskapsspel. Sammantaget gjorde detta denna midsommarhelg till en minnesvärd och skön kontrast till vardagen.

Vissa människor har en naturlig magnetism och bara efter en kort ordväxling känns det som vi känt varandra hela livet. Det brukar heta att musiken förenar, men jag tror att dessa människors frikostighet och vilja att dela med sig hade funkat även utan musik. Befriande och hoppfullt i dessa tider när utmaningarna radas upp till oöverstigliga berg. När vanmakt och känslan av att vara otillräcklig stör nattsömnen. Här var vi fria, fria från oro och ingenting kunde stoppa oss. En härlig känsla som vi utnyttjade och tog med oss hem. Det går om man bara vill.

Fisk, fjäll och fina fasader i Bodø

Redan i Skellefteå skyltas det mot Bodø. En sträcka på knappt 500 km. Väg 95 går över Boliden, Jörn, Glommersträsk, Arvidsjaur och Arjeplog till den norska gränsen vid Graddis där Norska riksveg 77 tar över. Vägen brukar kallas för Silvervägen och är den enda riksvägen i Sverige som går över kalfjället. Vid Vouggatjålme passeras Polcirkeln. Bilden ovan är från Nordland nasjonalparksenter, ett litet basecamp vid foten av Saltfjellet, där 77an möter E6an norrut mot Kirkenes.

I Bodø möter det moderna det traditionella. Staden blev hårt ansatt under andra världskriget. Flera bombräder drabbade staden, men det var den masiva attacken den 20 maj 1940, med över 200 sprängbomber och mer än tusen brandbomber, som lade hela staden i ruiner och omkring 3 700 av stadens cirka 6 300 innevånare blev hemlösa. Det strategiska läget var intressant både för Tyskarna och de allierade. Det gällde att snabbt ta kontroll över de viktiga hamnarna i Nordnorge, där Bodø var en och Narvik en annan. Det strategiska läget var också en anledning till att den militära flygbasen byggdes här efter kriget. Den blev en viktig del i Natos försvarsstrategi gentemot Sovjetunionen under det kalla kriget. Flygbasen är fortfarande ett viktigt nav i totalförsvaret av regionen och hyser två divisioner med stridsflygplan typ F16, där varje division omfattar mellan 18-24 plan.

Men det är i första hand inte minnen från kriget som besökare i denna stad sju mil norr om Polcirkeln möter. Det är istället midnattssol, utbudet av spännande restauranger och ett öppet och välkomnande sinne hos människorna. 2016 genomfördes street art festivalen UpNorth i Bodø, en festival som satte lite extra färg på staden. I bildcollaget ovan ser du högst upp till vänster en fasad av den begåvade konstnären David de la Mano och längst ner till höger en fasad av Millo, vars verk spridits i städer över hela världen. Fler målningar nedan av Phlegm, Rustam Qbic (After School) och Martin Whatson (Butterfly - målad 2018).

Saltstraumen

En av Bodøs främsta turistattraktioner är Saltstraumen, världens starkaste tidvattenström. Finns att beskåda tre mil söder om staden. Hit kommer turister från hela världen för att ta del av fenomenet, som kan ses från bron över sundet, från stranden eller i en av många ribbåtar som tar turister hit från hamnen i Bodø. 372 miljoner kubikmeter vatten passerar genom det 150 meter breda och 31 meter djupa sundet mellan Saltenfjorden och Skjerstadfjorden. Ett magiskt skådespel.

Kjerringøy Handelssted

På Bodøs turistcenter blev vi tipsade att besöka Kjerringøy och ta del av lite kulturhistoria. Det är aldrig långt till havet i Norge och det öppna havet har egentligen i alla tider skapat förutsättningar för handel och ett välmående näringsliv i landet. Olja, fisk och genom den Norska Strömmen isfria transporter med båt året om. Redan innan det blev känt att fossila bränslen som gas och olja kunde utvinnas ur havet var Norge rik på en annan sorts olja utvunnen ur tran. Det var framförallt när sillen åter gick till, som det heter, i slutet av 1700-talet, som industrin med tran och trankokerier etablerade sig längs hela västkusten från Lofoten och ända ned till Bohuslän. Sillfisket 1747–1810 skapade en jättelik tranindustri som gav väldiga exportinkomster. I Paris brann gatlyktor med tran, i Tyskland tillverkade man såpa av tranet och i Europas alla katolska länder lystes helgonbilderna upp av denna olja som var billigare än vaxljusen.

På Kjerringøy Handelssted visualiseras resultatet av denna industri på ett tydligt och välbevarat sätt. Här får du ta del av vad denna handel kunde innebära för en liten fiskeby i Nordnorge. Resultatet syns på de påkostade byggnaderna och de serviceinrättningar som fortfarande går att besöka, men också på Herrskapshuset, en liten herrgård från 1700-talet, som initiativtagaren och handelsmannen lät uppföra till sig och sin familj med all tänkbar lyx inspirerad av Europas överklass.

Det blev en heldagsutflykt med spännande kulturhistoria i en gränslöst vacker natur, innan vi nästa dag begav oss söderut mot ett av resans huvudmål; Norges tredje största glaciär Svartisen (Østre Svartisen).

Nationalparken Saltfjellet-Svartisen

1986 besökte jag Svartisen för första gången. Nu var jag spänd på hur klimatförändringarna hade påverkat denna glaciär. En gång i tiden var detta bara en liten del av inlandsisen. Ett upp till kilometertjockt täcke av is som täckte hela Skandinavien. Ett istäcke som byggdes upp under 100 000 år, men som genom klimatförändringar började smälta bort för drygt 10 000 år sedan. Flera av idag kända glaciärer som Svartisen försvann helt. Det vi ser idag är resterna från den glaciär som bildades för omkring 2 500 år sedan, då klimatet åter började bli kallare. Fram till 1930-talet lär den östra delen av glaciären Østre Svartisen gått ända ned till Svartisvattnet, men har sedan dess dragit sig kraftigt tillbaka, som du kan se på mina bilder. Både Vestre och Østre Svartisen är tillgängliga för vandrare. Den östra tungan lite enklare att nå. Efter 13 minuter med bil norrut från Mo i Rana vid Røssvoll svänger du av mot vildmarken. Vägen går längs med den gråa och sedimenttunga glaciärälven fram till Svartisvattnet. Där finns en turbåt som tar dig till sjöns ände där klättringen upp till glaciären börjar.

Bilderna nedan är från augusti 1986. Nästan 40 år har gått och jag har svårt att avgöra om glaciärkanten flyttat sig. Det som är tydligt är hur den övre glaciärsjön såg ut då jämfört med idag. Då var den full av mindre isberg. Det antyder att block kalvat från glaciärkanten och hamnat i sjön vilket i sin tur tyder på att galciärkanten då låg närmare sjön. Den högra bilden nedan skapar perspektiv och visar på landskapets förhållande till oss människor. Den gula pricken är en vandrare på väg upp mot glaciärkanten.

Att stå inför naturens märkliga scenerier är rogivande på ett meditativt sätt. Du behöver bara njuta och ta in. Ditt tillkortakommande i jämförelse skapar ingen stress. Det är ingenting du behöver göra. Du är helt underordnad sammanhanget. Det du möjligtvis kan fundera på är hur vi människor förvaltar mänskligheten, men det struntar planeten i. Den har sett många arter komma och gå under de över fyra miljarder år som förflutit sedan jorden skapades. Människans närvaro, hur framgångsrik den än varit i fråga om anpassning och utveckling, är endast en parantes. Det som sticker ut är vår förmåga att föröka oss. När jag föddes 1960 fanns 3 miljarder människor. 40 år senare hade den siffran fördubblats och nu finns det smått obegripliga 8,3 miljarder människor på planeten. Självklart får detta en påverkan på oss, vår miljö och den omgivning vi lever i, men det kommer sannolikt inte påverka Jordens agenda nämnvärt.

På parkeringsplatsen vid Svartisvattnet mötte jag Uri Hershenhorn, en mjukvaruutvecklare ursprungligen från Israel. Han hade lämnat sitt jobb och hem i Kanada och befann sig sedan januari i år på luffen. Vi hade mycket gemensamt och efter mötet med glaciären sammanfattade vi våra respektive upplevelser och konstaterade hur mycket vi vet, men hur lite vi kan. Tillsammans med planetens historia och utveckling är vi inte ens en droppe i en oscean. Tanken är svindlande och skapar ofrånkomligt en ödmjukhet, som generellt kan vara en bristvara i vardagen.

Ett ständigt flöde av smältvatten

Under isen flödar smältvattnet som i tusentals år format och skulpterat berget. Tunnlar och grottor har slipats fram och längre ner i dalgångarna har det bildats sjöar och älvar som leder ut till havet. Det sedimentrika vattnet ger vattendragen en säraktig gråblek och mjölkig ton. Hela området förändras över tid på ett organiskt sätt. Det sker långsamt men allt rör sig och isen kan vara mycket förädrisk. Sprickor vidgas, delar bryts loss och kan orsaka livsfara även för vana vandrare.

Vi lever i världen och den i oss

Rubriken är hämtad från Den Osynliga Cirkeln av C G Öhlén från 1985 och beskriver mänsklighetens ofårmåga att se helheten och utnyttja sin potential. Lustigt nog sammanfaller publiceringen med mitt första möte med Svartisen. Inte exakt på året, men det är i princip fyrtio år sedan. Mycket har hänt samtidigt som ingenting hänt. Vi är lika nära eller långt ifrån en världsordning i balans. Han beskriver hur ramarna för mänsklighetens utveckling ritades upp redan för 5 000 år sedan i Mesopotamiens städer, men också att avsaknaden av ett holistiskt synsätt vid problemlösning skapat en återvändsgränd. Även om vi alla förstår att allt har ett pris och att du inte både kan äta kakan och ha den kvar, krävs det en större förståelse och ett nytt sätt att tänka. Om vi ska nå klimatmålen måste världens ekonomiska resurserna fördelas på ett annat sätt, krig måste bli fred och makten demokratiseras. Först då kan vi ha ett klimatmöte och diskutera målen. Där uppe vid glaciärens kant tillsammans med en handfull turister från Finland och Tyskland satt vi och bara njöt av tystnaden. En andäktig tysnad som vaggade in oss i en gemenskap, där naturen och dess eviga storhet omfamnade oss och världsproblemen blev banala och lättlösta i sammanhaget. Hur svårt ska det va?

Ett helhetstänkande innebär att vi börjar att uppfatta vår verklighet som en väv där allt ingår och där vi själva påverkar och påverkas av denna helhet. Vi upptäcker då också snabbt att vi inte kan styra de miljarder olika delar som i ett kontinuerligt samspel bildar denna verklighet utan att vi måste höja oss till en ny dimension. "Den Nya Tiden" innebär ett återuppvaknande där vi tar oss ur den mentala låsning som vår existerande världsbild har hamnat i där vi istället betraktar vår verklighet från en helt ny infallsvinkel och ifrågasätter alla gamla recept för att lösa våra ännu äldre problem. Istället för att fråga hur vi kan rena avgaserna på bilarna eller bygga fler tunnelbanor så frågar vi oss varför vi reser så mycket. Istället för att mekanisera och effektivisera prylproduktionen där vi tvingas att arbeta mer och effektivare så frågar vi oss vad vi ska producera. Och istället för att försöka hinna äta, köra, semestra, sova och älska så snabbt som möjligt så frågar vi oss hur ska vi leva.

Tror det gagnar alla människor, men särskilt oss i den priviligierade delen av världen, att stanna upp en stund och fundera på hur jag vill leva, vad jag mår bra av. Hur utnyttjar jag min stund på jorden? Likt myror bär vi våra strån till stacken, men tänk om jag böt riktning, gick emot strömmen och hittade ett alternativ. Kanske skulle fler följa med.