Oh vilket party
Äntligen var det dags för Spring Beast i Snösätra. Grafittifestivalen som varje vår sedan 2015 ger ny färg åt väggarna i Snösätra industriområde och som lockar allt från barnfamiljer till outlaw bombers. Arrangemanget är tämligen väderkänsligt och i år hade vi inte lika tur som förra året, då det både var riktigt varmt och regnfritt. Jag hade tänkt att ta scootern och smidigt susa förbi fredagsköerna, men regnet hängde i luften så jag tog bilen vilket gjorde att eftermiddagen nästan blev kväll innan jag kom fram. Väl framme möttes jag av Hop Louies målning där en ny typ av Pippi Långstrump visualiserades. En mer bestämd Pippi med tydliga karaktärsdrag av en viss Greta och med texten: We need to get angry and transform that anger into action. Fyndigt. Gissar att han målat väggen tidigare i veckan, så som han brukar göra. Har ännu inte haft förmånen att träffa denna ikon inom streetart.
Längre in på området var det slående många vita väggar som ännu ingen ens börjat skissa på. Kanske beroende på vädret kanske beroende på brister i administration och marknadsföring. Facebookinlägg från arrangören hade tidigt signalerat ekonomiska brister och bett om resurser både i mankraft och pengar för att kunna genomföra festivalen. Det skulle visa sig att uppslutningen ändå var god och efter mitt besök söndag eftermiddag hade det mesta blivit färglagt och de flesta konstnärerna kände sig nöjda. En av dem, Vegan Flava, berättade att han hade lite större ambitioner och skulle återvända senare för att färdigställa sin målning med sina karakteristiska skelett.
Det blev många kända ansikten och kära återseenden. De flesta från tidigare festivaler här i Snösätra, men några var här för första gången. Stine Hvid från Köpenhamn som jag träffade i Helsingborg förra sommaren och Artista från England som i höstas hade en utställning hos Jimmie Hall och Wallery Gallery var två internationella artister som debuterade på årets Spring Beast.
Förutom alla duktiga artister fanns flera personer på plats som betytt mycket för streetart och att konstformen alltmer börjar accepteras av konstvetare och kulturelit. Jacob Kimwall, bilden nedan till vänster, har skrivit böcker i ämnet och är lektor vid Institutionen för kultur och estetik på Stockholms Universitet. När jag träffade honom hade han med sig en grupp människor som han guidade runt bland målningarna och satte grafitti och streetart i en samhällskontext där han säkert beskrev nolltolleransens verkningar. Journalisten Lars Epstein är en annan nyckelperson som betytt mycket för streetart och grafitti i allmänhet och Snösätras Spring Remake i synnerhet. Det var hans artikel i DN 2015 med bilden på Linus Yash Lundins taxar, som skapade nyfikenhet hos den breda massan och gjorde den första Spring Remake till en megasuccé. En stor inspirationskälla åtminstone för de äldre målarna och för mig är Joakim Pirinen. Stötte på honom under lördagen och fick ett litet samtal om Socker Conny, streetart som inspirationskälla och hans resa från serietecknare till etablerad konstnär. Det finns ett samband mellan serietecknare och spraykonstnärer. Det har tagit lång tid för bägge konstformerna att få ett godkännande och att det verkligen är konst det handlar om. På något sätt har streetart och spraykonsten ökat intresset för det genuina hantverket. Vi ser det framförallt i reklamen. En branch som digitaliserades i slutet av 1980-talet och där reklamtecknare i princip utrotades, men som nu börjar leta unikitet genom hantverksskicklighet och äkthet. Grafitti Stockholm drivs sedan 2008 av målarlegenderna Klive och Kaos och har bara i år fått flera kommersiella uppdrag, där väggen på Clarion Hotel vid Skanstull kanske är den mest kända. Den kreativitet som släpps loss när ett område som till exempel Snösätra öppnas upp för fritt skapande ger ringar på vattnet och du måste nästan vara känslomässigt död för att inte inspireras.
Tyvärr är hela området hotat och i detaljplanen finns inget utrymme för fortsatt verksamhet, men denna subkultur med sina nomader ständigt på jakt efter något övergivet och lämnat kanske hittar en ny Wall of Fame i en annan del av staden. Det vore synd för Stockholm att tappa denna magnet, som faktiskt blivit en turistattraktion i sin råa och opolerade form.
