I en fjällstuga i Lofsdalen

Ibland är det skönt att lämna stadens larm och njuta stillheten och lugnet. Det är inte alltid så lätt. Tystnaden kan vara störande och lugnet kan skapa stress, men om du anstränger dig lite, andas lugnt och metodiskt blir en vecka i fjällen som ett motgift, ett vaccin mot gastrit och högt blodtryck. Hela familjen var med, alltid en utmaning, men samtidigt något som vi alla sett fram emot och planerat. Lämna allt jobbigt och alla måsten och bara vara. Bli ett med naturen och låta naturen vara den som skapar motstånd och utmaningar. På fjället lever du i nuet. Ett hastigt väderomslag gör att du måste agera där och då. Ett felsteg kan leda till en stukad fot eller i värsta fall ett brutet ben. Vad som än händer är det du och naturen. Du måste vara fokuserad och närvarande. Släppa din oro och dina olustkänslor. Koncentrera dig på att överleva. Det blir en sorts meditation där onödiga tankar lyfts bort och hjärnan får vila. Den fysiska belastningen och kroppens signaler till hjärnan hjälper också till att skingra tankarna och lyfta fram djuret i oss. Djuret - fri från normer, måsten och känslan av att inte duga. Med ens förstärks alla sinnen. Syn, hörsel och lukt aktiveras på ett nästan magiskt sätt.

Människans unika förmåga att föreställa oss det som inte finns och skapa berättelser som förenar har tagit oss till en position där vi härskar och styr över nästan allt på jorden. Djuren har vi tämjt eller hägnat in i nationalparker och reservat. Vädret kan vi ännu inte styra, men vi har skapat verktyg för att kunna leva på jordens mest ogästvänligaste platser. Ändå är det just denna förmåga som tar livet av oss, ger oss ångest och skapar krig och en dag förmodligen utrotar oss. Naturen kommer finnas kvar, men vem ska då berätta hur skön den är?

Att bestiga ett berg

Respekten inför att du befinner dig i en miljö där dina erfarenheter från vardagen och ditt normala kommunikationsutbud inte går att lita på till fullo är något du behöver ta med dig när du planerar en fjällvandring. Oftast finns ett mål. En topp ska bestigas eller en viss rutt tillryggaläggas. Att beräkna tiden är svårt och det är lätt att glömma bort vägen tillbaka. Ett hastigt väderomslag kanske kräver att du behöver söka skydd, byta till torra kläder eller rentav avbryta turen. I Lofsdalen finns fina vandringsleder på båda sidor om sjön Lofsen. Vi valde den norra sidan med topparna Hovärken 1125 möh och Digervålen 1032 möh. Det fanns en anledning till detta. Dålig eller obefintlig planering krävde att vi kunde transportera oss med bil så högt upp som det bara gick. Den möjligheten finns bara på den norra sidan som är exploaterad med fjällstugor ända upp över trädgränsen.

Tanken var att vi (jag och barnen) skulle kunna klara av bägge topparna i ett svep. Vi hade lätt klädsel. Jag hade kängor medan barnen hade sina vanliga träningsskor. I min kameraväska hade vi stoppat ner varsin banan och Gabriel hade var sitt kokt ägg i jackfickan. Vädret var strålande och det skulle bli en lätt vandring från parkeringen på den markerade leden. På leden mötte vi ett par som redan tagit sin tur och var på väg tillbaka. De varnade oss för att det nog kunde komma en skur, men att det fanns vind- och regnskydd vid solgropen strax innan leden snirklade sig upp till Digervålens topp.

Strax innan Solgropen kom regnet. Mörka moln drog in över oss, vinden tilltog och temperaturen skönk. Vi tog skydd vid en stuga och pressade oss mot väggen under det utskjutande taket. Det egentliga vindskyddet gick inte att nå då marken var alltför sank och det vi hade på fötterna var inte anpassat för myrmark. Vid väggen intog vi vår lilla matsäck. När regnet upphörde och övergick i ett lättare duggregn fortsatte vi vidare upp mot toppen. Det var en ganska flack stigning vilket gjorde vandringen lätt, men den flacka sluttningen bjöd på andra utmaningar, där stövlar eller vattentäta kängor hade underlättat. Flera partier bestod av blöta mossar där det gällde att sätta ner fötterna på något som bar. Redan efter första blöta passagen var våra skor och strumpor genomsura, men vi hade bestämt oss för att ta oss upp, så vi bara fortsatte. De sista steniga hundra metrarna upp till toppen forcerades medan regnet åter började tillta och vinden öka. Uppe på dryga tusen meter hade utsikten varit fantastisk om inte molnen funnits. Nu kändes de som vi befann oss i ett moln. Det var mörkt och kallt. Isande kallt. Nya moln rullade upp längs bergssidorna och vinden fick mina bara ben att domna. Temperaturen var bara några grader över nollan, men vi njöt ändå över bedriften och jag tog några bilder på det mäktiga och trollska landskapet (ovan).

Så var det då detta med att ha krafter kvar till vandringen tillbaka. Vi hade nu uppnått målet och tagit oss upp till toppen, men vi hade helst önskat att någon kunde beam us down till bilen på något mirakulöst sätt som i Star Trek när situationen krävde det. Verkligheten krävde nu att vi kunde behålla fokus trots domnade ben och frusna kroppar. Inga felsteg, inga stukade fötter eller brutna ben. Den första steniga biten ner var värst och jag uppmande barnen att ta det försiktigt vid flera tillfällen. När vi nådde den upptrampade leden gick det lättare och vi kunde forcera även de blöta partierna effektivare än på vägen upp. Nu var vi ändå så genomblöta att det spelade mindre roll var vi satte fötterna. Vi tog oss helskinnade men ordentligt nerkylda ner till bilen där vi ringde till Ingela som befann sig i vår fjällstuga och bad henne sätta på bastun. Allt gick bra, men vi lärde oss att även den enklaste lilla vandring i ett fjällandskap kan bli dramatisk och leda till en nödsituation. Planering är därför alltid viktig och att man i den gör en rimlig riskanalys med marginal för det oplanerade.

Sonfjällets nationalpark

Ett av Europas första fredade områden. Redan 1909 beslutades att Sonfjällets nationalpark skulle upprättas för att skydda en del av den sydligaste fjällkedjan i Sverige. Ett litet område om 27 kvadrakilometer avsattes för att skydda de ovanligt lavrika fjällhedarna som endast i mindre grad var påverkade av renar, samt för att skydda den enda spillra av vildren som då fanns i Sverige. 1989 utvidgades parken från 27 till 104 kvadratkilometer och är idag även känd för sin bofasta brunbjörnsstam. Nationalparken och de angränsande områdena räknas som landets björntätaste. Någon björn fick vi inte se, men väl en vidunderlig utsikt när vi vandrade upp från Nyvallens fäbod upp mot Lillfjället 1010 möh. Nästa gång och med lite bättre planering kanske vi gör en topptur upp till 1278 möh. Turen utgår från Nyvallens fäbod och är cirka 11 km lång. Enligt nationalparkens turförslag tillryggaläggar en normaltränad turen på omkring 8 timmar.

Sveriges högst belägna väg - 975 möh

Sveriges högst belägna väg går rätt över Flatruets kalfjällsplatå på 975 möh och förbinder Mittådalen med Ljungdalen. Har du åkt bil i Norge, Alperna eller någon annanstans i världen där bergspass är vanligt förekommande är detta inget märkvärdigt, men likväl en unik upplevelse då det Svenska vägnätet i norra Sverige generellt löper längs älvdalar och endast i undantagsfall tar sig över fjällmassiv. I kylan där uppe på kalfjället fanns naturligtvis renar, men mötet med en grupp tranor blev en överraskning. Dessa majestätiska fåglar som varje år gör resan från områden i södra Spanien eller Norra Afrika upp till våra trakter för att häcka och föda upp sina ungar är fascinerande och har fascinerat oss människor i alla tider.

2000 fordon i ett spännande rally

Ett avbrott i tystnaden var när deltagarna i Garbage run 2019 dök upp. I tio års tid har bilar som är minst 15 år gamla och som maximalt har kostat 500 euro rullat genom olika länder i Europa. Bilrallyt kallas Carbage run och är oerhört stort i framför allt Holland, men även i Tyskland och Danmark. Bilarna är fantasifullt pimpade för att skapa synlighet och möten med nyfikna människor i de byar och samhällen rallyt passerar. Holländarna med drygt tusen bilar kom först och skapade frågor hos oss och övriga sommargäster i det lilla samhället Lofsdalen; -Vad i hela friden är nu detta?

En annan del i rallyt är de uppgifter deltagarna ska lösa och dokumentera med en bild under tävlingen. Förutom att ta sig runt de 2 500 kilometrarna på fem dagar behöver deltagarna kommunicera med ortsbefolkningen för att få hjälp med uppgifterna. Superkul idé som verkligen skapar ett mervärde och ger minnen för livet både för deltagarna och de människor som blir indragna. Jag samtalade med några av deltagarna som avslöjade några uppgifter. Bland annat skulle ett exemplar av den exklusiva sportbilen Koenigsegg hittas och fotograferas. En något enklare uppgift var att få en blondin att hoppa in i bilen för ett foto. Att äta lokala delikatesser ingår naturligtvis också, och i detta Scandinavien run stod surströmmingen för en av utmaningarna. Först få tag på den, vilket inte var så svårt och sedan äta och dokumentera.

När bilarna lämnat dalen återgick allt till det vanliga. För de som inte kan nöja sig med lugnet och tysnaden finns aktiviteter, även om både utbud och underlag under vintersäsongen är betydligt mer omfattande, finns det ändå lite att göra som utmanar. Downhill på cykel är en aktivitet som gör att liftarna kan köras även på sommaren. Ufot högst upp på Hovärken är bar och whiskeylager. På vintern går liftarna ända upp till toppen. Nu på sommaren får du ta dig upp för egen maskin även om sittliften hjälper dig en bit.