© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2017

Efter en natt på Scandic hotell i Hamar började vår första etapp i Norge. Jag och min fru Ingela skulle följa den gamla pilgrimsleden upp till Dovrefjell och sedan ta av västerut mot Ålesund. Nu för tiden är leden en Europaväg, men den standard som vi är vana i Sverige, där Europavägarna är motorvägar eller motortrafikleder med omkörningszoner existerar i Norge. Det är bara på vissa tämligen sällsynta vägavsnitt. Det är smalt, kurvigt och svårt att köra om när trafiken är tät, som den var denna dag i slutet av juli sommaren 2017.

Den gamla pilgrimsleden till Nidaros

Redan i Hamar vid Norges största sjö Mjösa börjar tecknen från den gamla pilgrimsleden längs med Gudbrandsdalen. Hamar var ett viktigt stopp och centrum för proviantering, men här fanns också möjlighet att ta båten norrut på den långsmala sjön till Lillehammar. Ett sätt att vila trötta pilgrimsfötter för de som hade råd. Kyrkorna längs vägen minner också om pilgrimerna, dåtidens turister och hur rådande administration utnyttjade rörelsen. Omkring 1070 började stenkyrkan i Trondheim, Nidarosdomen att byggas. Då fanns fortfarande hednatemplet i Uppsala kvar och det var före det första korståget. Innan stenkyrkan byggdes på platsen för helgonkungen S:t Olofs grav fanns där en träkyrka, förmodligen inte olik de många stavkyrkor som fortfarande går att besöka i Norge. Till skillnad från Sverige och övriga Europa utvecklades här i Norge metoder för att bygga beständigt i trä och genom ökad förståelse bland annat när det gäller virkeshanteringen kunde byggnader byggas som fortfarande står kvar. De medeltida stavkyrkorna är ett sådant arv. Ringebu Stavkirke, ovan till vänster och i mitten, vars äldsta delar är från 1270, har kvar mycket av den medeltida känslan, men blev samtidigt hårt restauread på 1600-talet efter reformationen. Ovan till höger en modern variant på samma tema från mitten av 1800-talet; Fåvang Kirke och nedan bilder från Lesja Kyrkje, som invigdes 20 juni 1750. Alla tre är arkitektoniskt så kallade stavkyrkor, men från olika tider och skapade enligt sin tids preferenser och behov.

Dombås och Dovrefjell

Dombås är ett klassiskt vägskäl. Här fortsätter vägen norrut över Dovrefjell mot Trondheim, men här startar också väg E136 västerut genom Lesjadalen mot Ålesund.

Idag är Dombås ett välbefolkat busstopp med souveniraffärer, restauranger, hotell och besinmackar. Allt enligt någon sorts löpande band princip för att klara av ketchupeffekten när flera busslaster med kaffesugna pilgrimer anländer samtidigt. Detta är också platsen för många av dem som planerat för vandringar i Dovrefjells Nationalpark. Här görs sista provianteringen och de har möjlighet att komplettera sin utrustning eller få tips och råd av äventyrsarrangörernas guider, vad man ska tänka på inför fjällvandringen och i mötet med en myskoxe.

Myskoxarna på Dovrefjell härstammar från en inplantering av djur hämtade på Grönland under 1930-talet. Den senaste inventeringen som gjordes 2016 fastställde att det är 248 myskoxar som lever i naturresarvatet. Mer om varför och hur djuren hamnade just här finns att läsa på Skandinaviska Naturupplevelser, en webbplats som drivs av William Lundin från Örebro. På den Svenska sidan finns Tännäs och Myskoxecentrum, som verkar i nära samarbete med sin Norska motsvarighet. I Tännäs finns ett hägn som förbereder unga myskoxar till ett liv på fjället. 2011 besökte jag tillsammans med min familj anläggningen i samband med en semestervecka i Lofsdalen . Det resulterade i några bilder och ett kortare reportage från Myskoxecentrum och Härjedalen.

Längs Raumas väg mot havet

Med Dovrefjell i ryggen färdades vi västerut i den breda dalen mot havet.
Den gamla järnvägsbron över älven Rauma blev ett naturligt stopp med kisspaus och möjlighet till några bilder.

Ju längre västerut vi kom dessto smalare blev dalen och dramatiska vattenfall från bergssidorna fyllde på och stärkte älvens flöde.

Framme vid trollväggen byter dalen namn till Romsdalen och blir smal och mörk. De väldiga bergssidorna lutade sig mäktigt och nästan hotfullt över oss.

Trollväggen

Europas högsta lodräta bergvägg. Från parkeringen vid besökcentret och upp till de högsta bergstopparna är det över 1 000 meter. Den lodräta väggen som delvis lutar utåt med en skillnad på närmare 50 meter har länge varit föremål för utmaningar och lockat äventyrare från hela världen. Idealisk för så kallade basejumpers. Dock är det sedan 1986 förbjudet att hoppa fallskärm från berget och de som ändå gör det riskerar inte bara sitt liv utan även böter.

Det senaste dödsfallet är från 2012 då en Brasiliansk basejumper förolyckades. En sten utanför besökscentret minner om de omkomna.

På andra sidan den massiva väggen vars övre del täcktes av tunga molnslöjor finns bilvägen upp till bergskammen, för de som inte vill klättra upp. I dalen på andra sidan slingrar sig väg 63 via bergspasset Trollstigen, trollstegen på Svenska, upp till Trollstigens Besøkssenter. Från anläggningen på 850 möh går en stig uppför Trolltinderne vars högsta punkt mäter över 1 700 möh. Avancerad vandring, men ingen klättring krävs, för att nå kanten och titta ner på dalen en kilometer nedanför. Svindlande tanke som denna gång blott förblev en tanke. Kanske nästa gång...

Ålesund

Den lilla pärlan vid havet, som efter en omfattande brand 23 januari 1904 i princip jämnades med marken. Innan branden bestod staden mestadels av trähus, men efter ett noggrant planeringsarbete beslutade stadens ledning att återuppbygga staden i sten och med den för tiden aktuella arkitektoniska stilen Jugend. Jugend är den Skandinaviska och Baltiska förkortningen på den Tyska benämningen Jugendstil. Lika känd är stilarten under det Franska namnet Art Noveau. Båda namnen associerar till en brytning med det traditionella och när det begav sig i slutet av 1800-talet och fram till sekelskiftet hade nästan varje land i Europa en egen benämning på denna nya och fria stilart. Den Italienska benämningen Stile floreale kanske bäst beskriver hur den tog sin inspiration från naturens oregelbundna och organiska former.

Resultatet i Ålesund blev ett sammanhållet färg- och formspråk som gör staden unik och gett den en plats på UNESCOs världsarvslista. Tillsammans med städerna Darmstadt, Riga och Wien kan Ålesund visa upp en större, sammanhållen stadsmiljö i Jugendstil skapad av inhemska arkitekter under en begränsad tid mellan åren 1904 och fram till 1908.

En av arkitekterna i projektet var Heinrich Jürgensen vars kanske mest omtalade hus är Arbeiderforeningen i hörnet Lorkenesgata och Rasmus Rönneberg gata invid Ålesundet, som delar staden i två naturliga delar. Bilden ovan till höger. Ett hus som vid första anblicken inte ser så spännande ut, men som vid ett närmare betraktande innehåller en mängd spännande detaljer. Arkitekten har inte sparat på fantasin och klart inspirerats av en mängd olika ismer och stilar som förts samman till en sorts regelbunden frihet. Mer om Jürgensen och de andra arkitekterna hittar du på sajten Jugendstil Senteret.

Resans huvudmål

I ett badrumsgrönt jugendhus från 1905 på Kirkegata mitt i centrala Ålesund hade vi vårt lilla mysiga boende. En liten tvårummare som jag hade bokat genom Airbnb. Denna lilla studio var nyrenoverad och hade alla tänkbara bekvämligheter och inhyste normalt en av stadens studenter med god smak, åtminstoen när det gäller inredning kunde vi konstatera. Det var Mamman som mötte upp och lämnade nyckeln till oss. Hon beskrev lägenheten och gav oss nödvändig information, samtidigt som hon berättade om dottern, som normalt bodde i lägenheten, men som nu hade sommarlov från sina universitetstudier och bodde hemma på en av öarna utanför staden. Det var inte helt lätt att förstå vad hon sa trots att hon skärpte sig, enligt henne själv. Dialekten är speciell i Ålesund, men ute på öarna, där hon var född och bodde, blir den än mer speciell och jag tyckte det stundtals lät mer som Isländska än Norska.

Läget gav oss möjlighet att ta ledigt från bilen i två dagar. Vi lämnade den i ett parkeringsgarage alldeles runt hörnet och tog oss runt i staden för egen maskin. Skönt för kroppen att röra på sig lite när allt vi ville se låg på gångavstånd.

Populärt redan på Vikingatiden

Historiskt har Sunnmøre, som Ålesund är en del av, alltid varit en aktiv plats för handel, sjöfart och turism. På Vikingatiden fanns här en viktig marknadsplats som på 1100-talet växte till en liten stad, Kaupstaden Borgund. I mitten av 1100-talet fanns sannolikt fyra stenkyrkor på Borgund. Peterskyrkan, Margaretakyrkan, Mattiaskyrkan och Kristkyrkan. Just Kristkyrkan har förbryllat och engagerat forskare, eftersom liknande kyrkor ofta är biskopskyrkor. Med andra ord skulle det kunna betyda att Borgund en gång varit ett biskopssäte. En Engelsk källa stärker dettta och nämner en Biskop Tore av Borgund, men det är trots allt osäkert om Borgund verkligen var ett biskopssäte. Det som går att fastställa är i alla fall att detta var den största och viktigaste kyrkstaden mellan Bergen och Nidaros på medeltiden fram till 1300-talets början.

Ett gravfält från 1000-talet har hittats och det är högst troligt att det funnits träkyrkor på platsen långt innan stenkyrkorna i marmor byggdes. Vid 1300-talets början startar en förändring, som kom att ödelägga hela staden. Det blir kallare och mycket tyder på att det tidigare så rika torskfisket sviktar och i september 1349 drabbas hela Sunnmøre av Svartedauden, Digerdöden på Svenska. De som kunde flydde till hansastaden Bergen. Kyrkorna förfaller och den känsliga marmorn påverkas av klimatförändringen. På 1500-talet är det inte mycket kvar som minner om den forna så blomstrande staden. Det är nu som den nya staden Ålesund börjar formaliseras parallellt på varsin sida om det smala Ålesundet.

Från en dominant under Vikingatiden till vasallstat

Den Tyska Hansan kom att dominera handeln i Östersjön redan i början av 1100-talet med staden Lübeck som huvudort. Köpmansgillen kombinerade med handelsavtal etablerades i de strategiskt viktiga städerna längs de viktiga handelsvägarna från Novgorod i öster till London i väster och säkerställde monopolet. År 1161 slöt Norge ett handelsavtal med Lübeck, som gav Hansan ett stabilt fäste i Bergen. Detta fick en förödande påverkan på den nationella utrikshandeln och intäkterna till statskassan påverkades. 1380 inleddes en personunion med Danmark, som redan 1397 utvecklades till en Nordisk koalition, Kalmarunionen. Denna Nordiska union varade fram till Gustav Vasas kröning 1523, medan den Dansk-Norska unionen varade ända fram till 1814. Med gemensamma ansträngningar lyckades man bryta Hansans monopolställning i Östersjön och de nationella ställningarna stärktes ytterligare genom att man lyckades utnyttja de krav på att reformera den Katolska kyrkan, som inletts av Martin Luther i Tyskland.

I Norge infördes en helt ny administration genom bildandet av en Lutheransk självständig Dansk statskyrka, samtidigt som den Danska kungen 1536 förklarade Norge som en Dansk provins och upplöste det Norska Riksrådet. Det skulle dröja ända fram till freden i Kiel 1814, efter Napoleonkriget, innan en Norsk författning åter kunde nedtecknas. I freden förlorade Danmark Norge till Sverige. 17 maj samma år fastställdes en Norsk författning och en nyvald riksförsamling utsåg den Danske prinsen och Norska ståthållaren Kristian Fredrik till Norsk kung. Den Svenske tronföljaren Karl Johan agerade snabbt på tilltaget och på bara ett par veckor slogs självständighetsförsöket ner med Svensk militär. I fredsavtalet stadgades att kungen av Sverige även skulle vara Norges kung, men att Norrmännen i stor utsträckning fick behålla sin nya grundlag. En grundlag som var mer demokratisk än den Svenska, där den Norska riksdagen, Stortinget, var mindre ståndsuppdelad och hade bara en kammare.

Mot självständighet, demokrati och sociallagstiftning

En allt hårdare maktstrid utvecklades mellan majoriteten i Stortinget å ena sidan och den Svenske kungen och den Norska ämbetsmannaregeringen å den andra. Kungen, understödd av sin Norska regeringen, ansåg sig ha vetorätt gentemot Stortinget och vägrade acceptera deras krav på grundlagsändringar. Sedan oppositionen vunnit en övertygande seger i ett nyval kulminerade striden med att regeringen avsattes genom riksrätt. Kung Oscar II tvingades 1884 att släppa fram en regering ledd av Johan Sverdrup från Venstre. Norge blev därmed det första landet i Norden med parlamentariskt styre. Unionen och den Svenska kungens agerande hjälpte till att radikalisera Norsk politik. Venstres nationalistiska unionskritik skapade en folklig opinion påhejad av författaren och nationalikonen Bjørnstjerne Bjørnson med flera. Politiken gav valframgångar, som i sin tur skapade förutsättningar att genomföra de första stegen mot välfärdsstaten Norge. Redan på 1870-talet hade Stortinget beslutat om arbetarskyddslagstiftning och nu kunde den demokratiskt valda regeringen gå in för att genomföra olika former av sociallagstiftning; lagar om sjukförsäkring, en lag om arbetsmarknadskonflikter, en lag om arbetstid och en arbetsdomstol infördes. 1898 infördes allmän rösträtt för män. Något senare för kvinnor, 1913. Det kungavänliga Høyre tvingades ompröva sitt unionsförsvar i fruktan för att den politiska makten skulle drivas ännu längre till vänster. Partiet anslöt sig 1904 till Venstres krav på ett eget Norskt konsulatväsen samt en utrikesförvaltning och Venstrepolitikern och skeppsredaren Christian Michelsen bildade en nationell samlingsregering. Konflikten med Sverige i konsulatfrågan ledde till regeringskris i Oslo. När kung Oscar II vägrade ingripa tog Stortinget i juni 1905 tillfället i akt och förklarade att han inte längre fungerade som Norsk kung. En Norsk folkomröstning gav ett överväldigande stöd för en unionsupplösning och efter förhandlingar i Karlstad upplöstes unionen formellt i september 1905. Stortinget hade ett önskemål till kung Oscar II att låta en prins av huset Bernadotte bli kung i Norge. Oscar II avvisade tanken på att låta en Svensk prins bli Norsk kung och budet gick därför till det Danska kungahuset och prins Carl, sonson till Kristian IX och svärson till Edvard VII av Storbritannien. Efter en folkomröstning om monarkins vara eller icke vara, där 260 000 män röstade för och 70 000 män röstade mot, besteg prins Carl tronen som Håkon VII den 18 november 1905. Namnet var en klar nationalistisk flirt med hävisning till de gamla Jarlarna och Norges långa historia som en betydande maktfaktor på Nordkalotten.

Från pilgrimsmål till turistmål

I slutet av 1800-talet gjorde den Tyske kejsaren Wilhelm II otaliga resor till Norge i sina lustjakter Hohenzollern I och Hohenzollern II. Mellan åren 1891 till 1914 besökte han varje sommar den Norska staden Odda och i samband med detta även Ålesund. Förmodligen var kärleken till Norge en anledning till att han efter den ödesdigra branden i Ålesund 1904 bidrog med katastrofmedel och såg till att staden återuppbyggdes i sten. Tidigare hade han även bidragit med stora donationer till restaureringen av Nidarosdomen i Trondheim. Kejsarens kryssningar i de Norska fjordarna och i Svenska skärgården väckte ett starkt intresse för Skandinavien bland de mer välbeställda klasserna i Tyskland. Redan då var det djurlivet, fjällen och dramatiken i vildmarken som lockade, men gärna under ordnade former. Flotta hotell byggdes för att tillfredsställa resenärernas behov av komfort och service. Några finns fortfarande kvar, men inte alla kan stoltsera med att ha varit i samma familjs ägo under fem generationer som Walaker Hotell i Solvorn. Britterna var först ut med att arrangera dessa moderna pilgrimsresor till den Norska naturen, nu var det dags för Tyskarna att börja turista.

Och sen kom de ödesdigra världskrigen

Norge i likhet med Sverige lyckades hålla sig utanför första världskriget. Under krigets första år idkade man handel med båded Tyskland och Storbritannien. En lönsam affär som pågick fram till hösten 1916, då Norge tvingades upphöra med export av fisk och svavelkis till Tyskland. Mycket på grund av en probrittisk opinion i landet. Handelsflottan kunde dock frakta varor till Storbrittanien i utbyte mot kol, men importen av övriga varor var starkt begränsad varför priserna i landet steg kraftigt. Trots neutralitet och ingen direkt inblandning i kriget fick det Norska folket lida. Bara till havs miste omkring 2000 sjömän livet på grund av direkt eller indirekt påverkan av kriget. Det så kallade oinskränkta u-båtskriget förorsakade matbrist i landet. Efter kriget gjorde Norge, som frigjort sig från unionen med Sverige redan 1905, anspråk på flera öar och fiskevatten i Norra Ishavet;  Svalbard, Jan Mayen, Bouvetøya och Peter I:s øy. Ett sätt att på fredlig väg och genom förhandlingar återta lite av det som gick förlorat 1814, vid freden i Kiel efter Napoleonkriget, då Danmark tvingades avträda Norge till Sverige, men fick behålla de tidigare Norska områdena Island, Grönland och Färöarna. 1939 strax innan andra världskrigets utbrott gjorde Norge även anspråk på en del av Antarktis, Drottning Maud land. Säkert påverkade av den utforskariver av Arktis, som pågått i landet sedan sekelskiftet och personifierats genom de världsberömda polarforskarna Roald Amundsen och Fridtjof Nansen.

Strategiskt läge och viktig leverantör

Vid utbrottet av det andra världskriget september 1939 förklarade sig Norge åter neutralt. Britterna förberedde sig för att ockupera några punkter längs kusten och hade även planer på att ockupera nyckelstäder i Sverige, för att på så sätt strypa leveranserna av järnmalm från Kiruna via Narvik till den Tyska krigsindustrin. Tyskarna hade dock redan hösten 1939 förberett Operation Weserübung, som var en plan för att förhindra detta och säkerställa transportvägarna genom en invasion av Danmark och Norge.

Den 9 april 1940 på natten anföll Tyskarna hamnstäderna Oslo, Trondheim, Kristiansand, Narvik och Bergen. Redan dagen efter det samlade anfallet, som var den dittills största kombinerade sjö-, land- och luftoperationen i krigshistorien, stabiliserades situationen i Oslo. Tyskarna hade kontrollen även om Norrmännen med stöd av sina allierade fortfarande bjöd motstånd. Inte förrän den 10 juni, två månader senare, skrev överstelöjtnant I.G. Roscher-Nielsen under kapitulationsdokumenten i Trondheim. Kriget blev sedan en vidlyftig historia för Norge och Norrmännen, där svek och medlöperi blandades med mod och motstånd. Lite av motståndsrörelsens bedrifter finns beskriviet i reportaget från Rjukan 2016.

Apotekaren Jørgen A Øvre i Ålesund var en förmögen man och omsatte delar av sin förmögenhet i det vackra jugendhuset, som idag är museum. Otroligt vackra detaljer och ett imponerande hantverk skapar en harmonisk prakt både i bottenvåningens apotek och i de privata salarna en trappa upp. Huset är ritat av arkitekt Hagbart Schytte-Berg och uppfört 1907. Det bedrevs apotek i lokalerna ända fram till 2001. Idag är huset fredat och räknas till en av landets finaste byggnader i jugendstil.

Naturen har praktiskt försett Ålesund med ett magnefikt utsiktstorn i form av en hög klippa, Aksla. Från stadsparken ringlar sig en trappa uppför klippväggen. Efter de 418 trappstegen har du en bedårande utsikt över staden och öarna utanför. I det närmaste ett obligatoriskt mål för de otaliga kryssningsfartygens resenärer, som representerar hela världen.

Ålesunds kyrka är en pärla och även den uppförd och dekorerad enligt tidens mode avseende arkitektur och konst. Den äldre kyrka från 1855 förstördes i branden 1904 och den nya kyrkan stod färdig 1909 efter ritningar av arkitekt Sverre Knudsen. Kyrkan benämns på arkitekturhistorie.no som en; nyromansk langkirke med asymmetrisk tårnplassering, preget av jugendstilens materialhåndtering.

Mer om kyrkan och bilder på den interiöra utsmyckningen finns att ta del av under Religion/Kyrkor här på UNIKABOXEN.NET.

Giske

Utanför Ålesund, på öarna, finns lämningar från både Vikingatid och medeltid. På ön Giske kan man fortfarande se spår av den mäktiga Giskeättens eller Arnungenes gård, en av Norges äldsta gårdar med anor ända från 900-talet och fram till 1582. Giske kyrka, uppfördes omkring 1130 och var från början Arnungenes gårdskapell. Kyrkan är klädd i vit marmor, vilket skvallrar om vilka resurser och status ön och dess befolkning hade på 1100-talet. Ett annat viktig kulturminne är Mjeltehaugen – ett känt gravröse från bronsåldern, som bevarats och där flera historiskt viktiga fynd gjorts. Den lilla vägen ut till kyrkan rundar gravhögen och hade inte kyrkvärden berättat om den hade vi nog bara sett den som en naturlig kulle i landskapet.

Det som var mest fascinerande trots alla historiska minnesmärken var havet, naturen och tystnaden. Helt magiskt.

Det turkosfärgade vattnet ser inbjudande ut och för tankarna till helt andra breddgrader, men temperaturen avslöjade att vi befann oss i Norge.

Giske medeltida kyrka

Uppförd 1130 och en av Norges 160 bevarade stenkyrkor. Texten nedan är hämtad från kirkesok.no en sajt som kortfattat beskriver Norges samtliga kyrkor.

Bilden ovan till vänster visar havet och öarna utanför Ålesund, med Giske som den platta ön i bildens högra hörn.

Skjøn Valborgs grav och Tavel-Jakob

Det kostade en liten slant att besöka kyrkan, men i gengäld fick vi guidning av kyrkvärden. Systemet med guider är väl utvecklat i Norge och organiserat genom Forntidsminneforeningen. Ofta är det studenter från något av landets universitet med god sakkunskap. Vår guide i Giske kyrka berättade bland annat om det märkliga byggnadsmaterialet. Valet av utländsk exklusiv marmor visade förvisso att den som lät uppföra kyrkan var stadd vid kassa, men vittnar samtidigt om dåligt omdöme, då byggnadsmaterialet inte var särskilt lämpat för denna mycket utsatta plats med hårda vintrar. Det är därför som kyrkan efter renoveringen på 1700-talet vitkalkats för att bättre stå emot fukten, kylan och de bistra vindarna från Norra Ishavet. Bilden ovan till vänster visar en av Norges äldsta kristna gravtumbor, placerad under ett tält för att inte ytterligare påverkas av väder och vind. Den går under namnet Skjøn Valborgs grav, härstämmar från 1100-talet och var vad man förmodar sista vilan för kyrkans byggmästare. Namnet Skjøn Valborgs grav är lite av en arkitektonisk term för att beskriva placeringen av graven och inget specifikt för denna kyrka. Interiört domineras kyrkan av två vackra träpjäser från mitten av 1700-talet, altarskåpet och predikstolen, tillverkade av Jakob Sørensen Giske-Gaard. Konstnären, då blott 22 år gammal, blev genom arbetet känd i hela Norge under namnet Tavel-Jakob och utsmyckade flera kyrkor med sina folkloristiska altartavlor.

Två block har lämnats okalkade för att visa besökare att det faktiskt är en kyrka byggd i marmor.

Trollstigen/Trollstegen

Efter två nätter och en härlig vistelse i Ålesund var det dags att åka hemåt via Norges turistvägar. Vid Soggebrua lämnade vi E136 och körde upp på väg 63 vars första utmaning var den slingrande vägen upp till bergspasset på 850 möh, som går under benämningen Trollstigen.

Vägen tog åtta år att bygga och öppnades för trafik 31 juli 1936 efter en pampig invigning av självaste Kungen, Håkon VII. Den smala stenbron över Stigfossen är den mest dramatiska delen av vägen som med sina elva serpentiner tar trafikanter upp på platån och ett magiskt högfjällslandskap.

Efter de elva serpentinerna har man byggt upp ett besökscenter med utsiktsplats över dalen och en stor, men välbesökt, parkering. När vi kom upp var det kö till parkeringen och horder av människor trängdes vid och kring utkiksplatsen för att dokumentera sin upplevelse och bevisa att de faktiskt lyckats ta sig upp. Vi valde att köra vidare och lite högre upp stanna för att njuta av landskapet och leka med snön som aldrig smälter.

Valldal med sina jordgubbsodlingar

Matta av upplevelsen och de fria vidderna tog vi en behövlig rast på Jordbærstova efter att vi tagit oss ner till Valldal. Ett klassiskt värdshus som erbjöd allt från mat och dryck till övernattning. Valldal är för övrigt starkt förknippad med Jordbær och i dalen avlöser jordgubbsodlingarna varandra, så namnet på värdshuset var passande och skvallarade om vad som fanns på menyn.

I sommarsolen ute i trädgården intog vi en härlig lunch med hemlagad husmanskost innan det var dags att fortsätta ner till Linge ferjekai, där bilfärjan tog oss över Norddalsfjorden till Thyttedal och vidare mot Geiranger, som tillsammans med Trollstigen och väg 63 är en av Norges mest besökta turistmagneter med anor från mitten av 1800-talet. Redan 1869 seglade det första turistskeppet in i Geirangerfjorden.

Bilden till höger är hämtad från booking.com där övernattning kan beställas om du skulle ha vägarna förbi. För oss blev det inga Jordbær denna gång.

 

På andra sidan fjorden klättrade väg 63 vidare uppför till nästa pass, som brant avslutades med Ørnesvingen, en serpentinväg som leder ner till Geiranger. Där serpentinvägen börjar finns en parkering. Där stannade vi och njöt av utsikten. Det annars så gigantiska kryssningsfartyget förvandlades till en leksak i detta perspektiv. Förstår de där Brittiska bergsklättrarna som i mitten av 1800-talet spred ryktet om denna magiska plats och som skapade förutsättningar för att detta skulle bli en världsberömd turistattraktion som åter satte Norge på kartan, som land inte bara en provins.

Ørnesvingen

1954 stod vägen med sina 11 serpentiner klar. Vid den översta hårnålskurvan har Sixten Rahlff och arkitektbyrån 3RW byggt en utkiksplats tillsammans med Smedsvig Landskapsarkitekter AS, som skapar en hissnande upplevelse för besökarna.

Norska vägar ställer krav

Att köra bil i Norge ställer helt andra krav än de vi är vana vid i Sverige. Vägarna är generellt smalare och på många ställen som här är lutningen något du som förare måste ta särskild hänsyn till. Skyltar som markerar LOW GEAR uppmanar dig att inte bara använda bromsarna, men även växellådan kan ta stryk när oljan överhettas vid för höga varvtal. Vad som hände föraren av bilen nedan förtäljer inte denna historia, men uppenbart är att en av parkeringens stabila och förankrade stenstolpar har använts för att få stopp på framfarten. Ingen parkeringsskada direkt då det krävs mycket för att påverka stenstolpen på detta vis. Oavsett såg det ut som att tilltaget hjälpte och följden bara blev materiella skador på bilen.

Geirangerfjorden

Känslan är makalös och det är på gränsen att du måste nypa dig i armen. Är det på riktigt eller?


Där fjorden slutar skymtar det lilla samhället Geiranger. Därifrån klättrar åter vägen upp och når sin högsta punkt på 1 038 möh. Det sägs att det det redan i slutet av 1800-talet upprättades ett skjutslag i området, vars mål var att frakta turister upp till högfjällshotellet Djupvasshytta. Vägen byggdes 1889 och transporterna skedde ursprungligen med häst och vagn, men efter hand började man använda bilar. De var anpassade och ombyggda för att klara av de krävande vägförhållandena. Vägarna förbättrades efter de nya behoven och nya bilvägar tillkom för att göra det lättare att ta sig till sevärdheterna. 1936 kom Trollstigen, 1939 Nibbevegen och därefter Ørnesvingen år 1954, en väg som faktiskt är öppen året runt. Den ökande turismen krävde inte bara vägar. Turisterna behövde fler möjligheter till övernattning. Hotell, pensionat och stugor byggdes i det lilla samhället Geiranger. En utveckling som fortfarande pågår, men nu under mer restriktiva former, sedan hela området 2004 blev skyddat i lag som särskilt värdefullt, Geiranger Herdalen landskapsvernområde. 2005 blev området även utsedd till världsarv av UNESCO.

Flydalsjuvet

Efter vi lämnat Geiranger och klättrat upp på andra sidan den djupa fjorddalen kunde vi åter njuta en fantastisk utsikt. Ett landskap helt magiskt som om det var hämtat från JRR Tolkiens sagovärld. Tror inte det finns många platser i världen där du kan njuta av naturen från bilfönstret som här. Särskilt inte en natur av detta slag. Bilvägen går rätt igenom naturskyddsområdet och skapar en tillgänglighet som är svårslagen. Detta är naturligtvis inte bara positivt utan medför ett slitage och risk för nedskräpning, som om det inte sköts om, kan hota både flora och fauna.

Disiplinen är dock hög och det verkar som att naturens mäktiga sceneri skapar en respekt och vördnad. Det var närmast kliniskt på de P-platser vi stannade på och stor skillnad i jämförelse med Svenska rastplatser, som kan se ut som rena soptippar.

Området är stort. 498 km², men i jämförelse med det i öst angränsande vildrensreservatet, Reinheimen Nasjonalpark, som omfattar hela 1 974 km² eller Hardangervidda Nasjonalpark söder om Geiranger-Herdalen på 3 422 km² är området ändå begränsat. Trots att området besöks av omkring 600 000 turister varje sommar kan du ändå få en tämligen privat naturupplevelse bara du lämnar bilen och tar en liten promenad till fots. Hur privat beror på avståndet till P-platsen. Slår du upp tältet för nära får du räkna med att bli iakttagen av kamerans teleobjektiv eller någons kikare.

Djupvatnet och Djupvasshytta

Vid sjön Djupvatnet når vägen sin högsta punkt och här finns det is och snö året runt. Ett polarområde långt söder om polcirkeln, där den 200 meter djupa fjällsjön bildar en magisk spegel.

På bilden nedan skymtar vid sjöns bortre ända högfjällshotellet Djupvasshytta. Ett klassiskt basecamp som varit i samma familjs ägo sedan 1966. Andra generationen av familjen Møll, Åsa och Idar, håller på traditionerna varför hotellet är fritt från TV och WIFI, men vem behöver å andra sidan någon annan underhållning än den som naturen bjuder på, alldeles utanför hotellfönstret.

Vill du övernatta här ska du vara ute i god tid. Rummen blir snabbt bokade eftersom något motsvarande inte finns, åtminstone inte längs väg 63. Härifrån kan du göra dagsutflykter till de intilliggande sevärdheterna; glaciären Blåfjellsbreen och utsiktsplatån Dalsnibba på 1500 möh. Den senare kan du nå hela vägen upp med bil och där bjuds du på en upplevelse utöver det vanliga. En svindlande utsikt över dalen med Geirangerfjordens vattenspegel som botten. Vi hade inte trott att väg 63 skulle bjuda på så många fantastiska upplevelser, varför dagsetappen och den väntande stugan vid Lustrafjorden krävde att vi rullade vidare och lämnade Dalsnibba till nästa gång. Ett tips är att ge väg 63 två övernattningar, gärna på Djupvasshytta, för att kunna ta till vara allt som bjuds i området.

 

Lom stavkirke i Fossbergom

Vid Langvatnet slutar turistväg 63 och en mindre spektakulär och något bredare väg förde oss ner till Lom och samhället Fossbergom. Här ligger en av Norges största medeltida stavkyrkor uppförd någon gång i slutet av 1100-talet. Enligt dendrokronologisk datering, som är en metod för att bestämma när timret höggs ner, är stavkyrkan uppförd efter 1157-1158. Även om kyrkan genomgick en större förändring på 1600-talet efter reformationen har en hel del spännande detaljer bevarats. De mest spännande, drakhuvudet och det vackra korset har ersatts med kopior och originalen finns idag på museum.

På håll ser kyrkan inte alls så speciell ut och ombyggnationerna på 1600-talet, då svalgången togs bort, döljer effektivt den medeltida känslan.

Men så fort du närmar dig upptäcker du detaljer som tar dig med på en spännande resa tillbaka till Vikingatiden. Kyrkan var tyvärr stängd när vi kom fram, så det blev bara exteriören vi fick njuta av, men det räckte ganska långt. Våra huvuden var nu fyllda av dagens intryck, däremot hade vi inte fått något i våra magar sedan lunchen på Jordbærstova. Vi behövde helt klart fylla på förråden, både för kvällsmål och nästa dags frukost, nu när vi befann oss i ett samhälle som erbjöd detta. Vi gick till en välsorterad livsmedelsaffär nere i samhället och bunkrade upp med frukt, bröd, salami och dryck inför den sista etappen över Sognefjell och ner till vår bokade stuga i Nes.

När vi lämnade Fossbergom och styrde upp på nästa turistväg, väg 55, var det kväll och solen började så sakteliga att gå ner bakom fjällmassiven.

Skymningen gjorde det magiska landskapet än mer magiskt.

I dalarna var det redan mörkt, men här uppe på 1 434 möh dröjde sig solen kvar ännu en liten stund.

Jotunheimen - Jättarnas hem

Bergskedjan Jotunheimen är ett högfjällsområde med mer än 240 toppar på över 2 000 möh. Här finns ett antal glaciärer och topparna Galdhøpiggen 2 469 möh och Glittertind 2 465 möh, de två högsta topparna i norra Europa. Alltsammans skapar en magnefik fond och en ödmjuk inställning, som nästan blev andlig, när jag lämnade bilen och blickade ut över landskapet. Framförallt är det glaciärerna eller inlandsisen, från den senaste istiden, som skapar en känsla av hur små vi människor egentligen är och hur kort tid vi varit här på jorden. På den korta tiden har vi gjort mycket som påverkat naturen. Ganska hänsynslöst har vi farit fram och det är först på senare tid som vi åter börjat värdesätta naturen och förstå att det är något vi bör värna. På sätt och vis en återgång till tiden före Kristendomen, när religionen hade en tydligare koppling till naturen. Tacksamhet och vördnad ingick i ritualerna, som skapade respekt och en oundviklig samverkan. Ge och ta istället för att bara ta. Reformationen och bildadet av Nationalistiska statskyrkor ökade på sätt och vis klyftan till naturen genom sitt stöd till giriga, krigslystna och makthungriga Kungar, som till varje pris ville utnyttja naturens tillgångar, utan någon take på att ge tillbaka. En skövling av naturtillgångar, som först på senare tid börjat ifrågasättas. I de Svenska Bergslagen var vid mitten av 1800-talet i princip all skog nerhuggen. Skövlingen hade pågått sedan den industriella hanteringen av järn startat på 1600-talet och var ett resultat av industrins behov av bränsle till masugnarna. Bara ett exempel. Ett annat exempel är 1800-talets kolonialiseringsiver, för att utnyttja hela jordens naturtillgångar och föra dem till ett litet priviligierat Europa, som redan långt tidigare delat upp världen med hjälp av Kristendomen, i vi och dem. Där dem vara okunniga vildar med ett sjukt intresse för naturen.

1980 beslutades det att 1 151 km² av det 3 500 km² stora och unika högfjällsområdet skulle skyddas, genom bildadet av Joutunheimens nasjonalpark.

Nes

Vid ett, halv två på natten kom vi fram till vår lilla stuga vid Lustrafjorden. När vi efter några timmars sömn vaknade nästa dag och tittade ut genom stugfönstret var det vyn på bilden nedan som hälsade oss god morgon. Campingstugan saknade bekvämligheter som toalett och rinnande vatten. Våningssängen var av enklaste sort, men att vakna upp och tillaga en enkel frukost på den lilla kokplattan, som sedan intogs på varsin plastfotölj i det fria med denna utsikt, gav ändå en lyxig känsla. Sorlet från vattenfallet Feigum på andra sidan fjorden hade nyss vaggat oss till sömns, nu ville den välkomna oss till en ny dag med nya intryck. Närmast ett besök till den medeltida stavkyrkan på andra sidan fjorden i Ornes.

Första stoppet blev glasscaféet i Marifjöra vid Indre Sogn och Lustrafjorden, som är en av de inre tarmarna av den mäktiga Sognefjorden. Där intog vi varsin genuint Norsk pizzabulle. En mastig kall historia som om du får i dig hela ger dig välbehövlig energi.

Vid den lilla fiskebyn Solvorn ytterligare någon mil söderut gick färjan över till Ornes. När vi kom fram var både färjan och den lilla bilparkeringen fulla och det var dags för avgång. Den vänliga killen som tog hand om betalningen på färjan berättade att vi inte behövde bilen om vi bara skulle besöka kyrkan, visade mig en plats där jag kunde ställa bilen tillfälligt och på så sätt slapp vi vänta en timme på nästa tur.

Ornes stavkirke

Uppe på höjden väl synlig för trafiken på fjorden ligger denna relik från medeltiden. Svettiga av ansträngningen med den branta backen upp till kyrkan togs vi emot av guiden från Norska Fornminneforeningen efter att vi erlagt entré. Delar av kyrkan med bland annat den rikt dekorerade nordväggen härstammar från någon av de tre tidigare kyrkorna, uppförda på samma plats. De medeltida stavkyrkorna med fristående ramverk, ett metod för att undvika röta i stavarna/pelarna, uppfördes under en period från ungefär 1130 fram till pesten, Svartedauden drbbade landet, omkring 1350. Merparten av timret till Ornes eller Urnes kyrka höggs mellan 1129-1130. Det vet man genom så kallad dendrokronologisk provtagning, ett sätt att ålderbestämma genom årsringar i virket och genom jämförelse i en referensbas bestämma när tillväxten upphörde. Den gör kyrkan till den äldsta i sitt slag, som fortfarande finns kvar. Den första kyrkan på platsen blev enligt guiden byggd redan på 900-talet och däremellan har här stått ytterligare två kyrkobyggnader i trä.

Av svalgågen som en gång omgärdade kyrkan finns bara mittpartiet med kyrkans nuvarnade entré bevarad.

Den rikt utsmyckade nordväggen med den vackra, Vikingatida ornamentiken är minst 100 år äldre än den fjärde kyrkan som uppfördes omkring 1130.

Figurgruppen med Jesus på korset flankerad av Maria och Johannes är den äldsta i landet och daterad till 1100-tal och förmodligen tillverkad till den nya kyrkans invigning. Altartavlan, målningarna och hela koret tillkom på 1600-talet.

Stavarna eller pelarna i mittskeppet är samtliga försedda med dekorerade kapitäl i stil inspirerade av den romanska arkitekturen, men överförd och lokalt anpassad, både avseende material och motiv.

Stenen med korset som sitter uppsatt till vänster om entrén i svalgången, enligt guiden en gammal gravsten, kan möjligtvis vara ett lock till en sarkofag. Någon vanlig gravsten för upprätt placering och som markör till en grav är inte troligt med tanke på den fint utmejslade kanten.

Sammanfattningsvis en fantastisk upplevelse, som inkluderade samtal om Nordisk historia och tips på vägval på vår resa söderut från några inhemska turister som tagit sig till kyrkan i egen båt. De tyckte absolut att vi borde besöka Borgunds stavkyrka.

Solvorn

Våra Norska nyblivna vänner tipsade också om ett besök på Walaker Hotell, så när färjan åter fört oss till det lilla samhället Solvorn var siktet inställt på någon form av förtäring på det anrika hotellet, som varit i samma familjs ägo i över 300 år.

Gästgiveriet uppfördes 1640 och är Norges äldsta hotell. 1690 tog familjen Nitter över verksamheten som sedan gått i arv från generation till generation. Atmosfären är lyxigt harmonisk med en smak från förra sekelskiftet, men det som sticker ut är personalen och deras förmåga att få gästerna att känna sig exklusiva och utvalda. Våra Norska vänner hade beskrivit servicen som exeptionell och familjär, så våra förväntningar var höga, men införlivades med råge.

Hotellet med restaurang erbjuder både tyngre och lättare förplägnad till hungriga turister. Vi valde den lättare varianten och njöt av nationalrätten lefsa på hotellets veranda. Lefsa är en spännande blandning mellan tunnbröd och pannkaka. Namnet, liksom utseendet, kan variera kraftigt; de kan även kallas lopse, lefse, lumpe, kline, klinga, samt vara tjocka, tunna, krispiga, mjuka, med eller utan potatis, med eller utan socker och så vidare. Vissa används som korvbröd medan andra äts som kaka till kaffet, som våra lefsor dekorerade med röda vinbär och björnbär. Vissa är kryddade med anisfrön andra inte. Den enda regeln är att den ska vara platt och rund. Traditionellt gräddas bröden på stekbord men det går bra att köra dem i ugn eller steka i stekpanna också.

Lærdalsøyri och Borlaug

Detta skulle bli resans kortaste etapp på knappt 10 mil, men omfatta besök i två av Norges mest intressanta medeltida stavkyrkor. Redan i Lærdal eller Lærdalsøyri som själva tätorten kallas, började vi fråga om rum för natten. Samhället ligger vid Lærdalsfjorden, tämligen långt in i landet, men som genom kopplingen till Sognefjorden erbjuder en vattenväg ut till Atlanten. Ett idealisk läge för handel med landets östra delar och redan på medeltiden var detta en etablerad handelsplats. Se bilden till höger som jag hittade på nätet.

I dag är den gamla delen av Lærdalsøyri med sin trähusbebyggelse från 1700- och 1800-talet skyddad som byggnadsminne och ett mysigt stopp för turister som vi på genomresa. Vi hade gärna stannat över natten, men samtliga hotell och pensionat var fullbokade, så vi åkte vidare mot Borgund.

Vid vägskälet där väg 52 börjar sin klättring upp till Gol, där turistväg 7 över Hardangervidda startar, hittade vi ett vandrarhem. I princip fullbelagt det också, men värden lyckades trolla fram ett rum i den renoverade och inredda källaren.

Mitt emot vandrarhemmet hade entusiaster byggt upp ett minnesmärke från bilålderns första skälvande årtionden. På en liten skylt kunde man läsa att den första bensinpumpen fanns här 1935 och bestod av en enkel handpump. 1945 skrevs kontrakt med Esso och en elektrisk pump med kiosk kom på plats på andra sidan. På 1950-talet fanns tre pumpar och en moderniserad butik. Bensinstationen var verksam ända fram till 1999 då den lades ner och revs. 2014 kunde den i form av nuvarande rekonstruktion åter vara på plats som ett minnemärke och monument från en svunnen tid.

 

Borgund stavkirke

En mycket välbevarad kyrka, som i likhet med Heddal stavkirke, inte nämnvärt påverkats av tidens tand eller olika trender. Timmret till kyrkan höggs vintern 1180 och kyrkan uppfördes sannolikt tre år senare 1183. Stavkyrkornas värsta fiende var till en början rötan, som spreds genom stavarnas placering i jorden. Genom den nya tekniken, med början kring 1130, där träramen vilar på ett fundament av sten, hade ett fullgott skydd för detta etablerats.

För att ytterligare förbättra hållbarheten i stavverket lät man timret torka på rot. Stocken rensades från grenar och bark medan trädet fortfarande kunde suga näring ur marken. Kådan fortplantade sig då uppåt i trädet och den del som skulle användas till virke blev mer kompakt och risken för senare sprickbildning minskade radikalt. En kyrka som denna består av närmare 2 000 byggnadsdetaljer för att skapa den färdiga konstruktionen. De olika delarna byggdes ihop på marken för att sedan resas i en noga uttänkt ordning och sammanföras till en enhet. Förmodligen en helt imponerande syn när man med hjälp av stänger reste dessa väldiga partier med de grova stavarna som skulle bilda de inre väggarna i kyrkan. Flera hundra år av erfarenhet kombinerat med influenser från övriga Europas kyrkoarkitektur, där byggnadsmaterialet mer och mer dominerades av sten, även för mindre sockenkyrkor. Vid denna tid förekom nästan inget annat byggnadsmaterial än sten i till exempel Sverige. Därför är dessa 28 Norska stavkyrkor från medeltiden ett unikt världsarv.

Intill kyrkan har ett besökscentrum byggts upp där turister får lära sig om hantverket, historia och varför detta var en viktig plats på medeltiden.

Det är inte bara den fornnordiska byggnadstekniken som imponerar. Kyrkan är fylld av spännande detaljer som stimulerar fantasin. På grund av att kyrkan fått behålla sin medeltida, fornnordiska särprägel har den används som mall och utgångspunkt vid restaureringar av andra Norska stavkyrkor.

En historia berättar om en fövirrad kvinna på 1700-talet som höll på att ända kyrkans historia. Hon hade för avsikt att bränna ner kyrkan och hade lyckats om hon inte i sista stund upptäckts och hindrats från att utföra sitt illdåd.

Många stavkyrkor slutade sina dagar i eldens våld efter avsiktligt eller oavsiktligt anlagda bränder. På 1800-talet krävde kyrkan att församlingslokalerna skulle rymma minst hälften av socknens befolkning varför många äldre stavkyrkor blev för små och övergavs, i sämsta fall revs eller brändes ner. Kyrkporten nedan visar prov på vårt ständiga behov av bekräftelse. Bomärken och signaturer inte helt olikt vår tids taggar.

Hardangervidda

Efter en underbar frukost på vandrarhemmet styrde vi åter upp i nästa högfjällsområde och vid Gol började turistväg 7 över Hardangerviddas nordligaste delar. Hela högfjällsplatån ligger över trädgränsen på mellan 1 100 och 1 200 möh. Bara nationalparken omfattar 3 422 km² och inringas av fjälltoppar där den högsta, Sandfloeggi, mäter 1 721 möh.

Kanske inte lika dramatiskt som Jotunheimens exotiska glaciärlandskap med spetsiga toppar och djupa dalar, men istället infann sig här ett närmast oändligt trädlöst månlandskap. Åter igen mötte den lilla människan den storslagna och mäktiga naturen. Respekten kan uppenbarligen variera och ett kastat cigarettpaket tycker någon inte är så farligt, men om alla gör likadant blir det ett problem. Egentligen behövs det så lite och det handlar om vad jag som enskild individ gör. Jag kan bara påverka mitt eget agerande, men det kan smitta av sig och bli till en rörelse. Det har hänt förr.

Vøringsfossen

När vi började närma oss kanten av högfjällsplatån tog vägen följe med Bjorneioälven på sin dramatiska vandring ner mot Eidfjorden. Vid Fossli kastar sig älven 145 meter ner i en djup ravin, Vøringsfossen, medan väg 7 försvinner in i en tunnel. Vi blev lite tagna på sängen, men insåg snart att detta naturfenomen krävde ett stopp. Efter den första tunneln hittade vi en liten parkeringsficka och kunde till fots ta oss upp via den gamla vägen och njuta detta som 2006 var Norges mest besökta naturattraktion.

Ingenjörskonst och äventyrslusta

Fram till 1821 var Vøringfossen knappt känd av några andra än lokalbefolkningen. Då for professor Christopher Hansteen till Hardangervidda för att göra några astronomiska observationer. På vägen ner mot Eidfjord stannade han flera gånger för beundra de vackra forsarna. När han återvände efter sina observationer och berättade om sina upplevelser skapades en viss nyfikenhet och några äventyrligt lagda personer tog sig upp till det otillgängliga vattenfallet för att dokumentera och få hans historier bekräftade.

Joachim Frich, en Norsk landskapsmålare från Bergen tog sig upp till fallet och i boken Norge fremstillet i billeder utgiven av Christian Tønsberg 1848, publicerades sedan en litografi av målningen. Se bilden av Vøringfossen hämtad från Nasjonalbiblioteket här till höger.

Boken var en exklusiv turistbroschyr och innehöll texter och bilder i stort format, som beskrev Norges fantastiska natur, samt dramatiska recensioner av de allra första turisterna.

Ola Garen tog fasta på det ökade intresset för naturupplevelser och beslutade på 1880-talet att bygga ett hotell vid forsen, samtidigt som planer fanns för att bygga en väg uppför berget, som skulle ersätta de 1 500 trappstegen upp på Måbøfjellet och den ridväg som byggts för att transportera Engelska turister. 1891 var en ny väg med tunnel färdig och samma år stod Fossli Hotel färdigt. En ståtlig byggnad i jugendstil.

Runt 1900 började stora kryssningsfartyg gå ända in till Eidsfjord och därifrån kunde passagerarna fraktas med häst och vagn upp genom dalen. 1915 åkte den första bilen hela vägen upp till Fossli. Först sex år senare fick man en riktig bilväg ända upp till hotellet. Gamla Riksvei 7 räknas som ett mästerverk, där den slingrar sig nerför ravinen längs klippväggen. Inte mycket bredare än en normal cykelväg och vi var tacksamma för att en ny väg byggts 1986 med tunnlar som inne i berget snurrar sig ner genom den svåra passagen. Ett bygge av yppersta ingenjörskonst och som man först fattar vidden av när du ser tunnlarnas väg genom berget på Google maps. Finns beskrivet i Kartor, planerng och detaljer...

Totalt består Nya Riksvei 7 av fyra komplexa tunnlar mellan Fossli och Eidfjord. 

Gamla Riksvei 7 med sina tunnlar och serpentiner har bevarats och är idag en gång och cykelväg med ett fantastiskt läge.

Efter dramatiken i Måbødalens slingrande serpentiner och branta tunnlar kom vi ner till lugnet i det lilla samhället Eidfjord.

Eidfjord, Tyssedal och Odda

Här börjar väg 13, vår sista etapp och den sista utmärkta turistvägen på vårt lilla Norgeäventyr. Frukosten från Borlaugs vandrarhem var stabil och räckte länge, men nu började det bli dags för påfyllning. I Tyssedal några mil söder om Eidfjord stannade vi vid anrika Tyssedal Hotel mitt emot huset med den folkloristiska klockstapeln och med Hardangerfjorden nedanför. Köket var dessvärre stängt av okänd anledning och vi blev rekommenderade att fortsätta till Odda, där det skulle finnas ett stort utbud av olika restauranger.

Odda

Odda kommun ligger vid södra änden av den 38 km långa Sørfjorden, som är en av de två tarmar som bildats där Hardangerfjorden förgrenar sig. Den andra är Eidfjorden och löper norrut. Huvudorten Odda är tillsammans med orterna Tyssedal och Eitrheimsnes sedan förra sekelskiftet ett centrum för tung industri. Odda var omkring år 1900 också ett mycket omtyckt resmål för personer från hela Europa. Till exempel besöktes orten mellan 1891 och 1914 varje sommar av den Tyska kejsaren Vilhelm II, som också hade en förkärlek till Ålesund. I hans följe kom flera andra europeiska furstar och kungligheter. Något kungligt bemötande var det inte tal om när vi parkerade bilen på den väl tilltagna centrumparkeringen, men vi lyckades tillslut hitta ett matställe. En Kinarestaurang med en mycket varierad matsedel. Här fanns allt från Pizza till Wienerschnitzel och givetvis Chop Suey, Dumplings och Pekingsoppa, men också Sushi, Koreansk Bibimbap och Indonesisk Nasi Goreng. Någon gastronomisk upplevelse var det inte tal om, men vi blev mätta.

Strax öster om Odda uppe i bergen finns den märkliga och välbesökta turistattraktionen Trolltunga. På visitnorway.se står:

Vandringen till Trolltunga i Skjeggedal är 23-27 kilometer lång, med en stigning på 900 meter. Det är en tuff tur på upp till 10 timmar totalt, men det är värt besväret – på vägen upp passerar du flera sevärdheter som Ringedals damm och geologiska jättegrytor. Kom ihåg att vandringen till Trolltunga är krävande. Turen går genom högfjällsterräng och vädret kan slå om snabbt. Försäkra dig om att du är i tillräckligt god kondition och att du har lämplig utrustning. Planera noggrant och börja tidigt på dagen. Observera också att mobiltelefoner saknar täckning på vägen till Trolltunga.

Vi sparade detta till nästa besök, eftersom vi hade ett hotellrum som väntade på oss i Drammen och kanske hade detta blivit lite drygt för både Ingela och mig. 10 timmars vandring i tuff terräng kräver en hel del.

1906 utfördes det första spadtaget för vattenkraftstationen Tyssedal som skulle försörja Oddas kalciumkarbid- och cyanamidfabriker med el. På 1920-talet etablerades, mycket på grund av tillgången på el, ett zinksmältverk som fortfarande är i drift och som skymtar till vänster i bild på fotot nedan till höger. Behovet av arbetskraft till fabrikerna i början av 1900-talet gjorde att befolkningstalet mångdubblades i loppet av 4 år. 1927 uppfann Erling Johnson som var anställd hos Odda Smelteverk en bättre process för produktion av konstgödsel från svavelsyra. 2003 gick Odda Smelteverk i konkurs och året efter förvärvades delar av anläggningen av Svenska Boliden. Idag är många av de gamla industrilokalerna i stadskärnan renoverade och inhyser diverse aktiviteter och påminner lite om Notuddens industrivärldsarv, som jag besökte 2016. Anläggningen för zink är dock fortfarande i drift ute på udden Eitrheimsnes och 2016 producerade man 170 000 ton zink.

Från Zinksmältverket Odda släpptes avloppsvattnet orenat direkt ut i fjorden ända fram till 1970-talet. På den tiden var Sørfjorden en av de svårast metallförorenade marina miljöerna i världen. Svenska Boliden i samarbete med de Norska myndigheterna inledde ett systematiskt arbete med att begränsa föroreningarna i slutet av 1970-talet och idag innehåller fisk och musslor i fjorden bara en försumbar nivå av metaller och anses som säkra livsmedel, även om de inte rekommenderas till gravida kvinnor. Åter ett bevis på människans girighet som jag tidigare beskrev, men också ett bevis på att vi börjar tänka nytt. Synd att det ska behöva ta så lång tid och det är först när vi människor drabbas på ett eller annat sätt vi vaknar.

Låtefossen

Skyltar varnade för vatten och halt väglag när vi närmade oss den lilla bron förbi vattenfallet Låtefossen. Ett spektakulärt vattenfall med en fallhöjd på 95 meter enligt World Waterfall Database och som lockat Engelska och Tyska turister sedan mitten av 1800-talet.

Detta blev vårt sista frivilliga stopp innan Drammen. Strax efter Låtefossen vid Skare slutar väg 13 och vi körde österut på Europaväg 134.

Två avåkningar och av polis och räddningstjänst avstängda vägpartier försenade vår ankomst till Drammen, men lyckligvis ledde det inte till några allvarliga personskador. Först var det en militärjeep som kört av vägen, men när vi kom fram till olycksplatsen var redan bärgare på plats, så det blev inget längre stopp. Den andra olyckan blev mer omfattande för oss. Det var en långtradare som gått av vägen och låg ganska långt ner. När vi kom fram hade en privatbilist spärrat av vägen från vårt håll och en annan från andra hållet. Polis och brandkår var på väg. De rekommenderade oss att ta en annan väg i nästa dal. En omväg på närmare fyra timmar. Jag samspråkade med en Norrman som letade i sin mobil efter ett bättre alternativ. Han hade hittat en skogsväg precis ovanför Europavägen, som verkade kunna ta oss förbi olycksplatsen. Värt ett försök, så jag och en till hängde på upp i skogen. Det gick bra och vi kom ut vid den östra avspärrningen och kunde ta oss vidare. Vi nådde Drammen och hotellet strax före elva på kvällen. Vilken dag och vilken resa. Efter en natt på vårt favorithotell var det bara en ren transportsträcka hem via tunneln under Oslofjorden. Jag hoppas vi snart ses igen Norge, på gensyn!

 

 

Andra spännande reportage hittar du på unikaboxen.net

Din matlåda på nätet! För hungriga allätare!

© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2017