Så vandra våra kära, genom evighetens dörr
och ingenting på jorden, kan riktigt bli som förr

Men tacksamhet skall följa dem, som stjärnorna i rymd
Visst unnar vi dem vilan, fast blick av tår är skymd

 

Program

Lacrymosa av W.A. Mozart ur Requiem framfört på orgel av Maria Fredén

Bara om min älskade väntar, text Nationalteatern musik Bob Dylan - Anders Fröling gitarr och sång

Psalm 249 Blott en dag

Griftetal av officiant Kamilla Skarström från psaltaren 23

Överlåtelse

Begravningsbön

Psalm 304: 1-3 Lär mig du skog, att vissna glad

Så länge skutan kan gå av Evert Taube - Anders Fröling gitarr och sång

Sommarsång av Wilhelm Peterson-Berger ur Frösöblomster framfört på orgel av Maria Fredén

 

Begravningsgudstjänsten blev ett värdigt slut på ett värdigt liv. Fjärilen var ett genomgående tema och symboliserade på ett träffsäkert sätt Mammas strävan att alltid göra gott, så gott man kan. Inget var omöjligt för Mamma. Hennes virkade fjärilar, som hon sålde för att samla in pengar till Kooperation Utan Gränser, påverkade och inspirerade människor överallt, ända in i Riksdagshuset. Partisystrarna från kvinnoklubben hade med sig var sin fjäril, som fick följa med Mamma på den sista färden.

Prästen Kamilla hade innan gudstjänsten googlat på fjärilar och hittat en fjäril i Brasilien vars vingslag kunde påverka luftströmmarna och skapa orkaner på andra sidan jordklotet. En fantastisk liknelse för att visa på vad till synes små åtgärder kan åstadkomma om alla är med och deltar.

Idag begravde vi Mamman som hjälpte sin tioårige son med engelskaläxan trots att hon aldrig läst någon engelska själv, bokbindarbiträdet som skötte all bokföring, ordrar, kundkontakter och fakturering när ingen annan klarade av det på bokbinderiet, butiksrådet som startade en ideell hemtjänst för leverans av matvaror till gamla och handikappade på Lidingö och Östermalm, idealisten som gick ur partiet när man började prata om nödvändigheten av en militär insats i Irak, medmänniskan som alltid hade tid över för ett samtal och som aldrig glömde bort någons bemärkelsedag, som fanns antecknade hennes välanvända luggslitna adressbok, medmera, medmera. Listan kan göras oändlig.

En av kondolianserna på facebook sammanfattar bra:

Fantastisk människa. Vilka insatser gjorde inte hon där hon levde och hade sin vardag. Jag hade förmånen att i några år arbeta tillsammans med henne när hon var butiksråd för Coop Servus Baggeby. Hon skickade med så mycket i mitt fortsatta liv. Saknar väldigt mycket den typen av människa i dagens samhälle.

/Björn Byström

Efter gudstjänsten samlades vi alla på Boo gård för en liten minnesstund.

Några hade lärt känna Mamma under hennes tre år på Siggebogården, andra hade varit i hennes nätverk i många många år. Alla hade vi våra egna minnen från händelser och träffar med Gertrud.

Vi delade med oss av våra upplevelser och det blev ett brokigt collage från Mammas olika engagemang. Rörande berättelser från för mig kända och okända personligheter. Allt från ett möte vid en kurs på Vår Gård, Saltsjöbaden, som ledde till en lång och kärleksfull vänskap, till hur Pappa träffade Mamma första gången, hans frieri och det över femtio år långa äktenskapet.

Medsystrarna från Kvinnoklubben fanns representerade och berättade om Mammas envisa kamp för solidaritet och rättvisa och hennes mod att protestera, när hon inte höll med partiet.

Vi är många som saknar dig Gertrud, men vi saknar olika.

Jag kan känna en tomhet när jag vaknar en söndagsmorgon och inser att jag inte längre kan åka och besöka dig på Siggebogården,
som jag gjort de senaste tre åren. Nästan varje söndag.
Jag saknar inte Mammas tid där.
Jag saknar min riktiga Mamma, då när hon var viljestark och full av tankar, råd och uppmaningar.

Var rädda om varandra, vi tänker på varandra...sa Mamma ofta.
För mig betyder det allt som Mamma strävade efter...
en bättre värld - en värld där omsorg och omtanke omfamnar allt.

Det var av omsorg hon bad tuffingen i tunnelbanan att ta ner fötterna från sätet...
Det var också av omsorg hon accepterade att flytta från sitt hem till ett boende för dementa på Siggebogården.

Nu är Mamma borta, men jag hoppas att vi kan fortsätta i hennes fotspår.
Hon har spårat, trampat upp vägen och det är bara för oss att vandra vidare på en utstakad stig...

Vi kommer att vara rädda om varandra och vi kommer att tänka på varandra och genom det
ska vi hedra ditt minne från generation till generation så länge vår tro på en bättre värld består.

/ Tommy 2013-04-09

 

© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2013