UNIKABOXEN njuter av Orup på Hamburger Börs

Grattis Orup!

Du har äntligen vunnit mitt hjärta. Har ända sedan tiden med Ubangi och Cia Berg förstått din betydelse för Svensk musikproduktion. Sverige har formligen drunknat i vassa hits från dig, men det känns som det är först i år, tack vare program som Så Mycket Bättre och den här väloljade konserten, som jag ser mer än mannen med de begåvade arrangemangen. Jag ser plötsligt estradören och popstjärnan Thomas Orup Eriksson.

Fett bra produktion och tillsammans med 11-manna bandet under ledning av kapellmästaren och basisten Per Björling låter Orup så bra att tankarna far iväg till en annan begåvad producent och artist, Prince.

Om repertoaren består av låtar som alla kan och vill sjunga med i, är det lätt att tycka att det inte är någon match. Succén är ett faktum långt innan första konserten. Det kan inte gå fel, men det är just vad det kan.

Med Orups låtskatt i bagaget skulle det kunna vara lätt att tappa fokus, inte vara ödmjuk inför publiken och helt enkelt bara rafsa iväg 20 goa hits. Jag har sett åtskilliga tråkiga konserter perfekt utförda musikaliskt, men utan någon som helst interaktion mellan artist och publik.

Men Orup är en riktig estradör och rattar showen med säker hand utan att köra i diket. Han berör i snacket mellan låtarna och han verkar faktiskt själv bli rörd när publiken mangrannt sjunger allsång när musiken tystnat.

Precis när 80-talet höll på att rakpermanentas och övergå till 90-talets house och grunge lyckades Orup hitta sin magiska popformel. Som en svanesång över axelvaddarnas decennium snickrade han ihop en studsande soulpop utifrån ett spretande referensförråd som verkade bestå av Devo, Trouble Funk, Anders Glennmark och 60-talets Motown. Att denna lätt osannolika mix ska fungera ett kvarts sekel senare när han sammanfattar sin karriär i krogshowen ”Viva la pop” är ingen självklarhet, men tiden har varit relativt snäll gentemot konceptet Orup

Så inledde Stefan Thungren sin recension i SvD 2014-09-26 efter premiären på Viva La Pop.

Stefan Thungren avslutar sin recesion välformulerat och träffsäkert:

...raden av hits är inget annat än imponerande. ”Jag blir hellre jagad av vargar” inleds snyggt med den ikoniska basgången från The Supremes ”You can't hurry love”, medan ”Magaluf” skapar spontan allsång utan att bli alltför mycket charterunderhållning. Den allra största stunden har han dock i extranumrens ”Regn hos mig” som väl ändå är så nära en tårdrypande svensk soulklassiker vi kan komma. Efter explosionen i ”Stockholm” är det sedan, bokstavligt talat, en geografisk promenadseger att avsluta med den stadsromantiska ”Från Djursholm till Danvikstull”.

Jessica Marberger är tjejen som passar i de flesta sammanhang och har förmågan att göra vilken scen som helst spännande. Så även denna gång. Sin blotta närvaro kryddar scenen precis så där lagomt mycket.

Och när hon går förbi står pojkarna på rad.
Dom visslar och ler och trugar och ber.
Kom med oss ut ikväll, kom med oss inatt.
hur ska dom nånsin kunna veta att hon bara älskar mig.
och som om inget hänt, som nånting gud har sänt.
Hon fortsätter gatan fram och går hem till mig...

VIVA LA POP

Ett passande namn på en show med en snubbe som skapat svensk pops kanske starkaste sångkataloger.

Epitetet krogshow är lite svävande. Det var mer en riktigt bra konsert på krogen, där även magen fick sitt i form av ett dignande julbord. Mat och dryck kan i vissa fall skapa en publik som inte riktigt hänger med i svängarna från scenen, men jag måste ge en eloge till kvällens publik, som verkligen gav allt, reste sig ur stolarna, dansade och sjöng.

Orup kan säkert fylla Friends Arena, men det här blir så mycket bättre. Så mycket bättre!

Stay tuned and keep that crazy feeling at UNIKABOXEN.NET...