Kyrkan på norra delen av Selaön i Mälaren är en riktig skattkista. Från 1000-talets runstenar med kristna budskap, via medeltidens helgondyrkan, till stormaktstidens vurm för adelns ädla bedrifter. Här finns allt och allt är förvånsvärt väl bevarat. En förklaring till detta kan vara att flera av de värdefulla medeltida träskulpturerna och altarskåpet förvarats i Strängnäs kyrkomuseum ända fram till 1955.

Kyrkan har utvidgats och byggts om vid ett flertal tillfällen och den ursprungliga romanska stilen är idag svår att hitta. Kyrkan dateras till slutet av 1100-talet och enligt analyser i tornet, där man funnit ovanliga kolonetter med bladprydda kapitäl, som kan relateras till en specifik stenhuggarverkstad, är det högst sannolikt att kyrkan var färdigbyggt någon gång mellan 1240-1250. Detta enligt Sörmlands Museum.

Kyrkan har förmodligen haft en föregångare i trä uppförd redan på 1000-talet, eftersom vi här vid mälarens södra stränder och öar befinner oss på mark som tidigt kristnades. De många runstenarna med kristna symboler vittnar om detta.

Redan på 1300-talet blev kyrkan omodern efter att Svensk landsbygd influerats den gotiska stilens ideal. Överselö kyrka omvandlades därför till en så kallad gotisk salkyrka. Salkyrka står för en rektangulär byggnad med kor inkluderat i kyrkorummet och avskiljt genom ett korskrank. Dessa korskrank är idag mycket ovanliga, men ett levande exempel finns bevarad i Husaby kyrka. Omvandlingen medförde att det romanska koret med sin stiltypiska absid revs och långhuset fördubblades österut och fick den sträckning som vi idag ser med rak östvägg. Väggarna höjdes och taket fick en djärv, spetsig resning. Det högt sittande korfönstret är troligen samtida med omvandligen. Invändigt fick kyrkan tunnvalv i trä som skapade rymd och en för ändamålet och tiden passande stil. De valv som idag dominerar kyrkorummet är de tegelvalv som slogs i mitten av 1400-talet, när tegel kom att dominera som byggnadsmaterial. Då fick kyrkan även ett vapenhus på kyrkans sydvägg, som sedan byggdes in i det kapell som tillkom 1626. Vid en omfattande renovering 1881-82 revs vapenhuset och kapellet fick sitt nuvarande utseende, bilden till höger. Sakristian har tegelvalv av samma typ som långhuset men de vilar direkt på murarna varför man tror att utbyggnaden gjordes innan 1450. Tobias Mårud och Lisa Skanser är tämligen säkra när de skriver i sin rapport, Stiftelsen Kulturmiljövård Rapport 2015:34; Någon gång mellan åren 1350-1450 uppfördes sakristian.

Nedan ser vi några bevarade dokumentationer som beskriver kyrkans förändring genom århundradena. Från vänster en teckning av Riksantikvarien Johan Peringskiöld från 1684, därefter ett kopparstick ur boken Specicum historicum de insula Sela av C.F. Georgii från 1771 och nedan till höger Schnells Grundplan av Överselö kyrka, där den södra utbyggnaden från 1626 felaktigt markerats som tillkommen på 1400-talet.

Bilderna hämtade från Stiftelsen Kulturmiljövård Rapport 2015:34

Vid renoveringen på 1800-talet fick kyrkan även på norrsidan en utbyggnad som skulle harmonisera med det kapell som byggdes 1626. Med ens fick kyrkan karaktären av en korskyrka och det exteriöra utseende som idag möter besökarna. Samtidigt fick kyrkans fönster sitt nuvarande utseende. Järndörren in till sakristian är i original och samtida med sakristian. Skicket på dörren är fantastiskt. Mitt emot sakristian framme i kyrans kor står en vacker dopfunt i huggen sten. Troligen ett Svenskt arbete från början av 1200-talet. Se bilder nedan.

Förutom mängden av välbevarade medeltida förmål är kalkmålningarna i långhusets fyra valv helt magiska och berättar en hel del om livet i Mälardalen på medeltiden. Målningarna gjordes kort efter att långhuset fått sina kryssvalv i tegel i mitten av 1400-talet och är ett bra exempel på det vittförgrenade Mälardalsmåleri som blomstrade under denna tid. Tidigare har Överselömålningarna ansetts vara besläktade med målningarna i Strängnäs domkyrka, men även om det finns likheter och att de olika målarskolorna säkert influerades av varandra är dessa så pass skiljda åt i tid att det knappast är verk av samma målarmästare. Det tidiga mälardalsmåleriet före Målaren Peter och hans lärjunge Albertus Pictor är inte tillfredsställande undersökt ännu, men enligt Sörmlands Museum står det dock klart att målningarna gjordes i mitten av 1400-talet och; ...tillhör den stora men tämligen differentierade gruppen av inhemska målarskolor i Mälardalen. Nedan ser vi några exempel på vad som avbildades i valven.

Bilden i mitten nedan föreställer Magnus Ladulås, en tämligen profan figur i sammanhanget avbildad med både kungakrona och helgongloria. Dessutom är han klädd som en Franciskanermunk. I vänster hand håller han en bok, som sannolikt ska symbolisera en lagbok och hans roll som lagstiftare. Av Franciskanerna i Strängnäs stift betraktades Kung Magnus som ett helgon. Författaren och bloggaren Dick Harrison skriver i Historiebloggen SvD 3 augusti 2011 att; Att franciskanerna i Stockholm vördade Magnus som sitt speciella helgon är inte konstigt. Förutom att Magnus gav hela svenska kyrkan omfattande privilegier var han synnerligen frikostig mot just Stockholmsfranciskanerna. Han ombesörjde att få bli begravd i deras kyrka, vilket även blev fallet. Förutom i Stockholm förefaller emellertid inte Sankt Magnus ha varit särskilt dyrkad. 

Uppenbarligen fanns ändå en vurm för denna Kung utanför Stockholm och i så kallade konvent i andra städer upprättade av Franciskanerorden. Magnus kyrkliga engagemang var starkt och han insåg liksom sin far Birger Jarl kyrkans makt och administrativa kompetens. Han gynnade särskilt Franciskanerna. Han valde sin gravplats i deras kyrka, Riddarholmskyrkan i Stockholm och lät bygga ett konvent på Norrmalm för ordens kvinnliga gren, klarissorna, där hans dotter Rikissa senare blev Abedissa. Vidare donerade han i sitt testamente efter sin död 1290 en stor summa till ordensgrundarens grav i Assisi och även till släktens gravkyrka i Varnhem. Alla domkyrkor, kloster och hospital liksom varje sockenkyrka i socknar med anknytning till ett kungligt gods blev också ihågkomna i testamentet. Så även om Påven aldrig formellt godkände honom som helgon fick han genom sin frikostighet helgonstatus.

Ovan till höger ett porträtt av S:t Antonius Erimiten. Han levde i Egypten i slutet av 200-talet, början av 300-talet och räknas som munkväsendets grundare. Framför honom ser vi en profet som håller upp en textremsa med sin profetsia. Dessa profetbilder med sina budskap återfinns i valvet längst västerut och det som möter besökaren först. Innehållet på textremsorna målades sannolikt över vid restaureringen på 1800-talet då även ett par av helgongestalterna i dessa valv förvanskades i enlighet med tidens krav. Målningarna i valven på 1600-tals kapellet, nedan till höger, är liksom tornrummets målningar tidstypiska för 1600-talets Sörmländska måleri.

I sidokapellet har tre fantastiska medeltida träskulpturer placerats efter 1955 års anpassningar, då bland annat kapellets ingång murades igen. Från vänster en stående Madonna från slutet av 1400-talet, ett helgonskåp från mitten av 1400-talet med de båda helgonkungarna S:t Erik och S:t Olof och nedan till höger ett helgonskåp från samma tid med Johannes Döparen avbildad.

De fantastiska träskulpturerna av de bägge helgonkungarna kan vara av äldre datum än själva skåpet. Figurstil och dräktdetaljer antyder detta. Det är möjligt att skulpturerna tillverkades redan på 1300-talet för att senare placeras i skåpet vid 1400-talets mitt då de även försågs med en ny polykromi. Notera den så kallade underliggaren vid S:t Olofs fötter. En symbol för den besegrade religionen och dess anhängare.

Under de första århundradena efter Jesu tid på jorden var det ovanligt att man avbildade Jesus på ett krucifix. Så länge korsfästningar förekom gav bilden av en korsfäst man alltför svåra associationer för att man skulle vilja avbilda Jesus på detta sätt. I stället avbildade man gärna Jesus som ett lamm. Det är alltså Jesus som tittar upp på Johannes Döparen i träskulpturen och jag kan nästan höra prästen citera Johannesevangeliet 1:29;

Där är Guds lamm som tar bort världens synd

Den stående Madonnan är magnefik i färg och lyster även om den kan uppfattas som lite prålig i jämförelse med den jungfruligt vackra framtoning som Madonnan har i den sittande varianten från tidigt 1300-tal. Här är stilen influerad av samtida tyska verk, men tillverkad i Sverige, sannolikt på Gotland. Se bild nedan till vänster. Det ståtliga triumfkrucifixet är från tidigt 1500-tal och konserverades i slutet av 1900-talet av Peter Tångeberg till nuvarande status. Ett imponerande arbete som ger ny lyskraft åt det medeltida konsthantverket.

Altarskåpet härrör från slutet av 1400-talet och är liksom den sittande Madonnan influerad av Tyskt konsthantverk, men förmodligen tillverkad i Sverige. Centralt visas Marie kröning som flankeras av de tolv apostlarna. Nådastolen kallas den bild som är målad i korets östra valvkappa alldeles ovanför altaret. Motivet illustrerar det som sker vid altaret under mässan, då nattvardens vin och bröd symboliserar Kristi offerdöd. Nådastolen är också en vanlig bild för att illustrera den heliga Treenigheten; Fadern, Sonen och den Heliga Anden. Den heliga anden avbildas vanligtvis som en duva, något som saknas i denna bild.

Självklart finns Nordens första helgon S:t Olof avbildad i en av valvkapporna. I mitten nedan tillsammans med S:t Henrik som led martyrdöden i Finland på en missionsresa tillsammans med S:t Erik. Helgonen flankeras av mer folkligt anonyma karaktärer, kanske med lokal förankring.

Nedan till vänster ser vi en av de krönta huvudjungfruarna; S:ta Ursula, med sitt attribut pilen, som hon skjöts till döds med. Brevid henne en bild från korvalvet med Johannes Döparen och aposteln Johannes. Åter ser vi Lammet som vilar på Johannes Döparens bok. Guds lamm, Agnus Dei.

Predikstolen är från mitten av 1600-talet och tillskrivs domkyrkosnickaren Mikael Rechner i Strängnäs. Snidade träfigurer på korgen återger de fyra evengelisterna. Sammantaget är detta en av de mest facinerande och innehållsrikaste kyrkorna jag hittills besökt med massor av minnen från tiden innan och även efter Gustav Vasas intåg på den andliga scenen. Hela Selaön är ett fint utflyktsmål liksom vägen dit. Mer om Selaön och dess runstenar hittar du på sidan Mälardalens Medeltidskyrkor, som även dokumenterar några stopp längs vägen dit.

Stay tuned and keep that crazy feeling!

© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2016

Källor: Överselö Kyka utgiven av Sörmlands Museum och reviderad 1987 av Bengt Ingmar Kilström | Kalkmålningarna i Överselö Kyrka av Bengt Ingmar Kilström utgiven av Överselö kyrkoråd 2000 | Riksantikvarieämbetet | Stiftelsen Kulturmiljövård Rapport 2015:34 skriven av Tobias Mårud och Lisa Skanser