UNIKABOXEN besöker Magic City Stockholm på Magasin 9 i Frihamnen oktober 2017

Första mötet 1 juli

Min första kontakt med Magic City fick jag i somras på Stockholm Street Festival i Kungsträdgården. Det var också där som jag fick träffa Jimmie Hall och höra honom berätta om Wallery och drömmen om ett galleri med street art på Stureplan.

Releaseparty hos Caliroots 28 september

Efter några mejl och vänskap i de sociala medierna blev jag inbjuden av Jimmie till lejonkulan hos Caliroots på Brunnsgatan i centrala Stockholm.

Spännande människor och passande musik skapade en magisk stämning. Perfekt för ett releaseparty. Releasen avsåg Manders fina affisch och han hade fullt sjå under kvällen att skriva en hälsning till alla som ville ha ett exemplar. Martin Ander, som han heter på riktigt fick av de Svenska rådgivarna och samarbetspartners samt representanter för de Tyska arrangörerna SC Exhibition äran att fronta Stockholm Edition genom affischen och framsidan på utställningskatalogen. Martins egensinniga stil och erfarenhet som illustratör och grafisk formgivare med allt från bok- och skivomslag, otaliga affischer till design av skateboards gör honom egentligen till en självklar kandidat till uppdraget, men där och då visste jag inte så mycket om honom, så jag frågade honom lite naivt hur det kändes att vara den som blev utvald att representera Svensk Street Art och han svarade ödmjukt, nästan lite blygt:

- Det är en ära naturligtvis, jag är mycket glad, vill du att jag skriver något särskilt på din affisch?

Publikinsläpp 28 oktober Magasin 9

Den 27 oktober var det förhandsvisning och VIP-kväll, men jag kunde tyvärr inte delta, utan det blev först på lördagen en timme innan stängning, som jag tog mig ut till Frihamnen för att njuta som hastigast av denna utställning. En utställning jag längtat till sedan i somras. Magic City blev trots allt magisk. Lite extra magisk eftersom jag stundtals nästan var ensammen i mässhallen. Det försvårade en del för mig eftersom en del verk krävde mänsklig närvaro för att skapa den där rätta 3D känslan. Funkade hyffsat ändå, men tror nog att det blir ett par vändor till innan utställningen flyttar vidare efter den 4 april nästa år.

Detta Crew består av Chaz Barrisson och Bob Gibson och väggen som inleder utställningen kallar de kort och gott Bork Saves the Girl. Bakgrunden är uppbyggd av vitt som blandats med flouroserande färg. Allt är sedan tecknat för hand med tuschpennor.

Berättar i en intervju för Magic City att bara förberedelserna med att ta reda på de tekniska förutsättningarna, mått och ljusförhållanden tog en månad. Sedan ytterligare en månad för att skapa själva animationen. Motomichi kallar typen av installation, med en animation som projiceras via en projektor in i en miljö, för Projection Mapping. Ett ganska beskrivande namn som skapar förståelse för arbetet i datorn med att mappa in animationen rätt i miljön. Tekniskt imponerande och jäkligt häftigt. När jag rundade hörnet och lämnade London Police´s floroserande vägg såg jag en rumsinteriör och första tanken var att installationen skulle locka till att inreda med alternativ konst på väggarna. Ett steg i att hjälpa Wallery och andra gallerier som handlar med Street Art. Eftersom jag var sen till utställningen var jag helt själv just här och effekten blev därför maximal när projektorn började spela upp animationen med de små figurerna. Tiny People Tribe leker verkligen med besökaren och lockade fram den där goa, barnsliga lekfullheten hos mig.

Tutankhamon öppnade dörren till Magic City

Dieter Semmelmann är med sitt gigantiska eventbolag Semmel Concerts (SC), själva ryggraden och finansiären bakom utställningen. Christoph Scholtz, vd för SC Exhibition, en del av SC vars utställningsverksamhet fick internationell uppmärksamhet genom Tutankhamon - Graven och Skatterna, berättar i utställningskatalogen:

Tutankhamon-utställningen ledde oss 2011 till From here to fame publishing, som har producerat den här katalogen. Förlaget leds av Don Karl och Akim Walta, som introducerade boken Arabic Graffiti på bokmässan i Frankfurt samma höst där vi träffade varandra för första gången. Vi kom i kontakt med gatukonsten några månader senare i samband med att Don arrangerade ett friluftsgalleri med arabiska gatukonstnärer på en festival för egyptisk kultur - ett program vi arrangerade vid sidan av Tutankhamonutställningen 2011/2012. Det var under den arabiska våren, och vi bjöd in poeter, journalister, musiker, komiker, dockspelare, filmare och konstnärer från Egypten till Frankfurt. Gatukonsten visade sig bli ett avgörande verktyg i en tid då graffiti och väggmålningar förmedlade politiska budskap och blev livsviktig för kommunikationen på Kairos gator och torg. Don och Akim kom att bli djupt involverade i MAGIC CITY-projektet.

Fem år senare efter ytterligare kontaktskapande, bland annat hittade Christoph legendaren Carlo McCormick (bilden till höger), gatukonstexpert, konstkritiker, författare och curator från New York City, kunde utställningen premiärvisas för media i Dresden juni 2016. I en stor utställningshall hade en vit och ren stadsmiljö byggts upp, som sedan ditresta konstnärer från hela världen fick fylla med färg och form och skapa ett urbant museum, som genom sina moduler möjligjorde en mobil utställningsverksamhet. När sedan utställningen flyttade till München fylldes museet på med flera verk och här i Stockholm har ytterligare verk tillkommit. Imponerande 250 000 personer såg utställningarna i Dresden och München.

Viss lokal anknytning

Utställningen innehåller inte bara verk som imponerar. Igenkänningsfaktorn, som jag tror är extra viktig för gatukonsten och för att skapa rätt närvaro, har också tagits hänsyn till, då det inte bara är en känsla av New York som förmedlas, utan även lite Stockholm har smugit sig in. Jag hade säkert märkt att fler saker anpassats om jag tagit del av audioguiden. Nu blev T-baneskylten ovan egentligen det enda som jag reagerade på förutom de verk av lokala konstnärer som utställningen kompletterats med för Stockholmseditionen. Just den biten hade jag faktiskt missuppfattat och trodde i det längsta att den skulle innebära en möjlighet för publiken att se själva skapandeprocessen och kunna samtala med konstnärerna, men allt var klart när portarna slogs upp och utställningen öppnade. Lite synd kan jag tycka. Lukten av lösningsmedel och en ovisshet kring vad som visas just idag hade skapat extra nerv och speglat vardagen för de flesta som ägnar sig åt street art på ett mer levande sätt, men hade naturligtvis skapat ett problem i förhållandet arrangör vs betalande besökare.

Ett känt ansikte dyker upp

Och vem möter jag där om inte Street Art Promotorn på Instagram och Garngraffitikonstnären Sibylla Nohrborg. Lika sen och smått stressad som jag. Hon hade också missat VIP-visningen. Vi pratade om Gävle och eftersom jag kom från ett besök hos Rolf Carl Werner blev det en hel del snack om honom, hans ateljé i Brynäs och de tidiga verken från 1990-talets början.

- Såg att han skulle ha öppet hus i helgen, borde varit där, men det har blivit så mycket Gävle den senaste tiden, sa hon och jag fattade aldrig riktigt vad hon menade.

Första gången jag träffade Rolf var i Snösätra när han gjorde The Robot Battle 2015. Sen har vi följt varandra i sociala medier. En fantastisk konstnär som tidigt upptäckte sprejfärgen och efter studier på konstfack utvecklade tekniken i något som han idag kallar för; att medvetet skildra det omedvetna och omedvetet skildra det medvetna. Han var också tidig med att utnyttja rinnet. Inte bara som en ball effekt utan som ett sätt att skapa blänk och högdagrar. I ateljén visade han upp prov på olika tekniker och epoker i sitt måleri. Fick även se några av de arbetsprover som tog honom in på Konstfack en gång i tiden. I hans ateljé finns en otrolig samling som bildar en rörande berättelse om en stad, människorna och tiden. Eftersom jag gillar Rolf och hans konst kunde jag inte låta bli att ta med en vägg från Gävle i detta reportage. Kanske som en liten hyllning till alla Svenska artister som inte fick plats på Magic City, men som indirekt nämns i contexten.

Isaac Cordal - Follow the Leaders och Olek - War Come And Go

När Sibylla och jag pratat klart om Gävle gick vi fram till Oleks fantastiska verk och hon berättade om andra mastodontprojekt hon varit delaktig i medan jag filmade stickningarna, som helt omslöt den roterande karusellen. Tanken for iväg och jag såg plötsligt en likhet mellan de två vid första anblicken helt diametralt väsenskilda konstverken. Isaac Cordal´s gråa och färglösa ruinstad med de lika gråa gubbarna bildar en sorts yta. En hård och kall yta, men under ytan vad finns där? Existerar kärlek kanske ändå. Oleks yta är mjuk, vacker och inbjudande, men vad gömmer sig under? Kanske kyla och hårdhet...

Det är så lätt att luras av ytan och det du tror dig se, men verklig kärlek och godhet visar sig bara genom handling.

Leon Keer´s fantastiska spelhall

Den anamorfiska konsten är spektakulär och bygger på optiska effekter. Christoph Scholtz berättar i utställningskatalogen hur han och teamet under sin research upptäckte den Holländske konstnären Leon Kerr och hans spektakulära optiska synvillor, som han skapar på gator och torg runt om i världen. Gatukonst i 3D. Kanske var det här ett bra sätt att fånga intresset hos en bred publik för en utställning om Street Art, minns Christoph att han tänkte.

Ta en selfie!

Och visst var det ett lyckat drag att kontakta Leon och de andra 3D konstnärerna, som verkligen skapar förutsättningar för publiken att interagera. I en tid av selfies och när dokumenterandet till en tidslinje i någon social kanal betyder allt, blir dessa miljöer något som lyfter och gör utställningen till en upplevelse utöver det vanliga. Tydliga markeringar i golvet talade om var du skulle stå med din kamera för att bilden skulle bli magisk. Bilderna nedan visar samma miljö från fel respektive rätt vinkel. Turligt nog fick jag med en liten flicka. Fångad i en maskin, men inte märkbart påverkad.

Träffade honom i somras när han på uppdrag av Wallery målade en vägg i Heron City. Vi pratade Magic City och han berättade om uppdraget i Tyskland med en vägg. Han kom ihåg Tyskland, men blev osäker på vilken stad det var. -Jag åker runt i världen och målar, flygplatserna ser likadana ut och hotellrum, taxi, restauranger bildar bara en gemensam massa, jag försöker fokusera på uppdraget och bryr mig inte så mycket om var jag är, har ändå ingen tid till att se mig omkring utan schemat är pressat. Just nu behöver jag ett break, sa han och berättade att han faktiskt sagt nej till ett gig på Tahiti för att verkligen få mig att förstå att han behövde komma hem och vila ett tag. Tahiti säger man förstås inte gärna nej till. Väggen från Tyskland är fantastisk. Min bild av konstverket hade blivit ännu häftigare med en människa som balanserade på den målade kanten, men det fanns ingen att tillgå just då.

Bordalo II och Ron English vill få oss tänka till

Den Portugisiske konstnären Bordalo II vill genom sina verk få oss att anamma recycle-tanken. Med Grey-faced Sengi nedan som ingår i en svit som han döpt till Big Trash Animals vill han belysa världens överproduktion av varor och hotande sopberg, men också hur föroreningar och avfall förstör miljön och hotar djurlivet. Sengi, springnäbbmusen är just en av många arter vars existens är hotad på grund av människans framfart. Temper Tot är den Amerikanska konstnären Ron English favoritkaraktär. Denna Baby Hulk symboliserar enligt honom själv; immature power - something that is more powerful than it is mature. Mer om och av Ron English en pionjär inom street art hittar du på popaganda.com.

En kritikerröst som höjdes redan i Tyskland är huruvida gatan och gatans magi verkligen kan förflyttas in i en mässhall och visas upp utan sitt naturliga sammanhang. Fragment av en verklighet. Ropen och skriken förminskas till viskningar. Det blev en utmaning för alla inblandade i projektet när till och med finansiären Dieter Semmelmann började ifrågasätta själva andemeningen; -Varför skulle någon vilja betala för någonting de kan uppleva gratis?

Vegan Flavas skelett

I ett reportage på gatukonst.se från 2013 säger han; – Det jag gillar med graffiti och gatukonst är kompositionen som uppstår i relationen mellan målningen och miljön den är placerad i. Läsningen fortsätter utanför färgen. Verket ingår i hela fasaden och byggnaden, ja i allt som finns runt om kring.

Benke Carlsson, gatukonst.se fortsätter i artikeln; Vegan Flava kallar det han gör för direct action painting och urban composition. Det är miljö och byggnad som är det viktiga; ytor, ljus och strukturer. Han arbetar helst i ruffa och bångstyriga miljöer och vill med urban komposition beskriva det som händer när man målar i stan istället för på duk. Den mesta fotodokumentationen av graffiti missar just miljön och endast återskapar dukens begränsningar, menar han, och jag måste medge att även om det var hedrande att se honom hänga här på Magic City blir det lite anpassat och småttigt. Där ute är hans skellett så mäktiga och jag saknade hans fyndiga deviser från Snösätra till exempel.

Dessa två har tillsammans med Leon Kerr och Odeith skapat den där för en utställning så viktiga interaktionen med publiken. Snackisar som får viral spridning och skapar förutsättningar för att Magic City blir samma succé här som i Tyskland. Blev själv helt tagen när kameran producerade dessa 3D bilder. Ögat har svårare att fokusera på samma sätt och det är först när du ser resultatet i kameran som du fattar storheten med installationerna. De flesta följde de tydliga beskrivningarna, men några behövde lite hjälp. Hade ett par roliga möten där jag talade om för besökare var fotografen respektive modellen skulle stå för bäst effekt. Det var särskilt ett par som blev så där barnsligt förtjusta när de såg resultatet.

Medan Juandres Veras verk placeras traditionellt på en vägg använder sig Replete ibland av ett mer flytande och genomskinligt underlag. När han målar sina anamorfiska konstverk på uppspända plastdukar eller som här på glas blir synvillan maximal och ibland helt fristående. Med guldfisken i busskuren, som han kallar Money in the Tank, vill han förmedla en vardag med människor på väg till jobbet. Människor som han beskriver som lite frånvarande; ...blicken hos en fisk på väg till jobbet i jakten på guld. Den Engelska konstnären från Leeds vill hellre se lite närvaro och hoppas att besökarna ska lockas av konstverket, ha lite kul med det och bära sig åt. Gärna ta en selfie och sprida budskapet.

Tysk multikonstnär som hela tiden söker nya uttrycksformer och tekniker. Här i Maneki Neko Gold Edition blandar han måleri och skulptur när väggmålningen kompletteras med fristående framförliggande element för att få djup. I sann graffitianda framträder hans namn centralt och insprängt.

MadC blir ett beskrivande namn på denna konstnär som skapat sin mosaikvägg av sprejburksmunstycken, caps. Väggen består av 45 000 caps, som målats i 43 olika färger och det tog sex veckor för nio personer att färdigställa väggen. Bakom signaturen finns en välutbildad grafisk formgivare från Tyskland som givit ut tre böcker i ämnet Street Art och målat väggar runt om i hela världen.

Niels Shoe Meulman från Amsterdam revolutionerade graffitin när han myntade; kalligraffiti - ett ord är en bild och skriva är att måla. Han har med sin särart lyckats förmedla gatans språk till gallerier och finrum och banat väg för andra street art konstnärer. His own way to translate street attitude to gallery walls, som det står i utställningskatalogen. Verket gjordes inför utställningen av Magic City i München. Persona Ingrata anspelar på en händelse 1987 då han med sitt crew bombade tågvagnar i München och blev arresterad. Påföljden blev inreseförbud och Persona Non Grata i Tyskland. Nu trettio år senare, som inbjuden känd konstnär, tackar han symboliskt staden med att vara otacksam, ingrata. Lite underfundigt.

Ryktet spreds tidigt att Daniel Huge Fahlström blivit inbjuden av Magic City för att göra någonting till Stockholmseditionen. -Det är jättestort för mig att vara med. Man blir internationellt uppmärksammad och får visa vad man kan. Det är precis som att hänga upp en tavla på ett känt museum. Man märker att intresset är större och i städer ökar efterfrågan på muralmålningar på fastigheter och väggar, sa Daniel intervjuad av Johanna Lundsgård och publicerad i DI Weekend den 27 oktober, dagen innan utställningen öppnade. Jag träffade Daniel 2015 ute i Snösätra. Ballongerna var hans signum även då, men miljön lite ruffigare. Kom ihåg att jag var grymt imponerad av hans teknik och förstod inte riktigt hur han kunde överföra och förstora upp den lilla bilden i mobilen till den till synes gigantiska väggen. Det är en otrolig upplevelse att få vara med när en vägg steg för steg färdigställs. Väggen här på Magic City blev riktigt bra och har en touch av det ruffiga i bakgrunden där betongkänslan kryper fram. Känslan förstärks av tagsen.

Dokumentation och bilder från grundarbetet i Dresden

På sajten Brooklyn Street Art får du följa med på en vandring i Dresdens mässhall veckorna innan grand opening. Konstnärerna är upptagna med att fylla de vita väggarna med färg och form. Ett gigantiskt arbete med att få allt på plats. Imponerande organisation, eftersom allt sedan skulle plockas ner i platta paket och flytta vidare till nästa mässhall. Street Art på turné. Nu är utställningen här hos oss och du har möjlighet att se allt. Gör det!

Tack till alla ni som släppt in UNIKABOXEN i denna värld