© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2018

перестройка & гла́сность

Den 6 september 1991 erkändes Litauen som en självständig stat. En följd av den omstrukturering och reformering av Sovjetunionen, som vi känner igen som Perestrojkan eller Glasnost. En förändring som öppnade upp hela östblocket, stängde ner Sovjetunionen och resulterade i att Berlinmuren revs. Initiativet kom från Michail Gorbatjov, Sovjetunionens förste och siste president mellan åren 1985-1991. Jag och min fru Ingela flög ner till Vilnius i samband med firandet av vår 22:a bröllopsdag den 18 januari, för att ta pulsen på den Litauiska huvudstaden.

På de dryga två decenier som landet verkat som en autonom stat har Litauen och i synnerhet Vilnius vuxit ekonomiskt på ett imponerande sätt. Inte helt utan växtverk och Sydsvenskan skrev den 14 april 2006; Samtidigt som det nya EU-landet Litauen har en stark ekonomisk tillväxt, ökar andelen fattiga invånare. Jag fick en pratstund med en ung restaurangägare i Vilnius gamla stad, som berättade att förhållandena i huvudstaden och i Litauens andra största stad Kaunas är tämligen goda för flertalet, men på landsbygden ser det annorlunda ut. Där finns fattigdomen och människor har det svårt. Många flyr landsbygden och söker sig till städerna, men även utomlands. Medlemskapet i EU möjliggör för Litauer att söka sig utanför landets gränser och den unga staten lider av en befolkningsminskning samt en åldrande befolkning. Enligt officiell statistik har mer än 10 procent av den totala befolkningen lämnat landet sedan självständigheten 1991. Klyftorna mellan rika och fattiga bara ökar och det finns en hel del att önska inom det socialpolitiska området. Trots detta möttes vi av hoppfulla människor med drömmar och visioner. Flera visade stolt upp prov på entreprenörsskap, uppfinningsrikedom, styrka och mod.

Av den gamla Sovjetandan, som jag tidigare mött när jag som ung besökte Öst Tyskland på 1970-talet och Estland på 2000-talet, märkte jag ingenting. Istället mötte jag och min fru Ingela intresserade människor som gärna berättade om sitt bidrag, för att göra Vilnius och Litauen intressant för turister. Jag hade hoppats på att få träffa några lokala sprejmålare, men det kyliga vädret och brister i planeringen skapade inte de bästa förutsättningarna och jag fick nöja mig med att se spår, throw ups, några guerrilla knittings och en hel del spännande pieces av lokala förmågor.

Flera internationella artister har pimpat staden med mer avancerade muralverk. Ett av de mer kända är Os Gemeos fräna figur som tränger ut genom fasaden på ett hus i närheten av Vilnius centralstation på Pylimo gatvé. Os Gêmeos betyder tvillingarna på Portugisiska och är pseudonymen för två Brasilianska graffitikonstnärer, Otavio Pandolfo och Gustavo Pandolfo. Tvillingbröderna är födda 1974 i São Paulo och deras särpräglade stil återfinns på muraler runt om i världen. Även Stockholm har blivit belönat med ett iögonfallande verk i närheten av Mosebacke Torg på Söder.

Vilnius Street Art

2013, 2014 och 2015 arrangerades Vilnius Street Art som bjöd in muralkonstnärer från hela världen. Många av verken som skapades under dessa år har blivit turistattraktioner och intresserade av graffitikonst vallfärdar till staden för att uppleva dem live.

Följ artistrena på Instagram - ta del av deras kapacitet och breda repertoar

Vilnius har ett rikt kulturliv vilket inte bara stadens tre Street Art festivaler skvallrar om. Ovan till höger ett minne från Latino festivalen 2016, vars tema och centralgestalt var den Mexikanska konstnären Frida Kahlo. Festivalen var den elfte i ordningen och hölls 13-16 oktober hösten 2016. Os Gemeos självporträtt ovan till höger och jointromantiken lite längre ner från Pylimo gatvé är båda resultat av stadens intresse för kvalitativ gatukonst. Porträttet av presidenterna Putin och Trump gjordes av den Litauiske konstnären och designern Mindaugas Bonanu. Ursprungligen som en pastiche av den kända kyssen på Berlinmuren som avbildar Brezjnev och den Östtyske ledaren Honecker. Målad av den Ryske målaren Dmitri Vrubel, som 2009 vid 20-års firandet av murens fall återvände och på nytt fick måla upp den världsberömda graffitin.

Bilden till vänster är tagen av Karin Lorvik @karinlorvik hämtad från sajten reseguiden.se/minsida/karinlorvik

Det hårda Berlinklimatet hade slitit hårt på Vrubels broderskyss och de andra målningarna i East Side Gallery, beskriver Per Andersson på SVT Nyheter i en artikel publicerad 25 juni 2009. Målningarna var nötta, urblekta och nerklottrade. Och själva betongen de var målade på hade börjat vittra sönder. Lösningen fick bli att tvätta bort alltihop. Renovera murelementen – och sen bjuda in kostnärerna att måla sina bilder på nytt.

Han beskriver vidare gatukonstnärernas ekonomiska villkor: Genom åren har Vrubel varit lite gnällig över att hans målning spritts på t-shirts och muggar och har betytt så mycket för Berlins besöksnäring utan att han själv fått en enda euro i intäkt på den. Men sådana är en gång gatukonstens villkor. Och helt lottlös är Vrubel inte. Några år efter succén på Berlinmuren gjorde han sin kyssmålning som olja på duk. Tavlan sålde han år 2001 till en rysk affärsman för 2000 dollar. Den största delen av värdestegringen har konstnären själv dock missat: målningen såldes i våras på Sotheby's i New York för 52.000 dollar. Motivet har Dmitri Vrubel själv knyckt från pressfotografen Helmuth Lohman som förevigade Brezjnev och Honecker under firandet av den Östtyska statens 30-årsjubileum 1979. Den ömma kyssen kom när Brezjnev fått ta emot hederstiteln ”DDR:s hjälte” av sin östtyske diktatorskollega.

Gatukonstnärernas förändrade villkor bara under de senaste fem åren genom internationellt spridda festivaler och gallerier har inte bara gjort det möjligt för de allra bästa konstnärerna att leva på sin konst utan även skapat en marknad för Street Art och ett brett accepterande av konstarten. Wallery Gallery som öppnade sitt fysiska galleri på Riddargatan invid Stureplan i höstas är ett lysande Svenskt exempel på detta. Den Tyska turnerande utställningen Magic City som just nu befinner sig i Stockholm och frihamnen ett annat.

Kyssen har idag ett något modifierat utseende efter att den i augusti 2016 målades över med vit färg. Ägaren till Keule Ruke, restaurangen bakom muren, Dominykas Čečkauskas uttalade sig i världspressen efter händelsen att dådet handlade om någonting mer än bara vanlig vandalism; a terrorising attack on freedom of speech in Lithuania. Några veckor efter att målningen vandaliserats återuppstod den genom Mindaugas Bonanu försorg och Čečkauskas skrev på sin Facebooksida:

- More beautiful, more relevant and carrying a stronger message, men jag vet inte om jag håller med honom.

Mauriusz Waras - Stencil Master

Stencils eller sprejmallar är en speciell teknik som kan användas på lite olika sätt. Schabloner i papp, plast eller papper med utskurna mönster eller budskap används ofta för att möjliggöra snabba insatser på gatan. I Waras fall är användadet omfattande och kräver många olika schabloner. En Svensk konstnär som utnyttjar tekniken är Iron. Hans underfundiga bilder med budskap är ofta en kombination av frihand och mallar. Miss Behave här till höger är ett lysande exempel från hans repertoar målad vid Street Art Festivalen i Kungsträdgården, Stockholm 2017.

Mariusz Waras är en Polsk gatukonstnär och grafisk formgivare född 1978 i Gdynia. Han har studerat vid fakulteten för grafisk konst vid Konsthögskolan i Gdańsk och arbetat som assistent till professor Jerzy Ostrogórski i målningsstudion. Han har rest runt i världen under artistnamnet/projektnamnet MCity och målat flera hundra muralmålningar från Gdańsk till Jakarta på sitt karakteristiska sätt. Här i Vilnius har han förändrat utseendet på handelskammarens tempel som uppfördes 1963 på den mytomspunna och fortfarande populära kullen Pamenkalnis. Målningen färdigställdes 2014 under Vilnius Street Art Festival.

Att byggnaden piggats upp med Waras dekorationer förstärker känslan av dramatik och förde vid besöket mina tankar till Sovjettemplets forna status. Den snåla blåsten och snön som yrde där uppe på kullen bidrog också till att bilder på alla dem som led under de olika ockupationsmakterna började formaliseras i min hjärna. Jag tänkte på deportationerna till Sibirien, koncentrationslägren och allt annat hemskt i Litauens mörka del av historien. De historiska bilderna blandades med tankar kring dagens Litauer, de ekonomiska klyftorna, människorna och deras vardag. En magisk plats.

Sepe & Chazme

Bakom pseudonymen Chazme eller Chazme 718 döljer sig Daniel Kalinski, en arkitekt utbildad på universitetet i Warzawa, men född i Schweitz 1980. Hans geometriska möster harmoniserar med omgivningen och förstärker fastighetens former och adderar till ett bristfälligt ursprungligt uttryck. Mönstren bildar som på muralen i Vilnius från festivalen 2015 en enhet tillsammans med Sepes uttrycksfulla figurer. Sepe är även han en Polsk artist och de har tillsammans gjort flera muralmålningar förutom denna bland annat i Tyskland och Italien. Streetartbio.com beskriver honom som; He’s world leave very few space for comfort and is not reassuring – It gives a perception of the world quit pessimistic as if depressed and ignorant people were confronted to an apocalyptic situation in which there would be no chance to escape. The human condition is exaggerated to warn us about the end we are heading towards if things keep on going. This is a very political and societal thinking that express itself through art, symbols and colors.

Millo - en annan mästare

På sin hemsida beskriver Millo sig själv genom att citera den Amerikanske skribenten och curatorn Christopher Jobson, skaparen av Colossal, en av de största bloggsajterna på nätet för konst, design och kultur:

Italian artist Francesco Camillo Giorgino, known as Millo, paints large-scale murals that feature friendly inhabitants exploring their urban setting. He uses simple black and white lines with dashes of color when necessary, and often incorporates elements of architecture into his multi-story paintings.

Millos CV är imponerande och han finns representerad i många av världens städer, med sina omfattande muralmålningar i en egenartad urbant beskrivande stil. En riktig mästare. Från 2010 och fram till idag har han på kort tid etablerat sig som en av vår tids största muralmålare.

I december 2017 gjorde han två gigantiska muraler i Shanghai. Hans första närvaro i Asien. På Graffiti Street publicerade Donna Haden, självutnämnd street art blogaholic, en post som beskriver resultatet i text och med bilder. Klart imponerande. Muralen mitt emot Vilnius saluhall på Pylimo gatvé är också imponerande och har på kort tid blivit en symbol för staden. Självporträttet ovan till höger är från konstnärens hemsida.

Guerrilla knittings och Reformationsparken

Garn och stickningar som uttrycksmedel för att skapa Street Art berör nästan alltid mig. Påverkar mig ofta mer än budskap och tags sprejade på en vägg. Signalerar värme och omtanke samtidigt som de ofta innehåller humor. En humor eller kanske snarare en satir som pekar på brister i vårt sätt att leva och vår hållning till människor och natur. Sovjetadministrationen hade inte ett lika mjukt sätt att deklamera sitt budskap. Här på platsen för reformisternas kyrkogård, som tillsammans med en liten kyrka i trä uppförd på 1500-talet markerade reformationen i Litauen, byggdes på 1960-talet en park med betongelement som skapar en känsla av bunker eller skyttevärn med sina kantiga trappstegsformationer. En kall och fientlig plats som på senare tid blivit föremål för Street Art och färgsättning för att manifestrera självständigheten och människans behov av frihet.

Aryz - En Spansk muralkonstnär

Street Art Bio är en bra sajt som presenterar biografier över flera av världens internationella Street Art artister. Aryz beskrivs på sajten som en Spansk konstnär som föddes i Barcelona; ...very little is actually known about his history as a street artist. The painter, who has drawn sporadically since childhood, began his career on a summer day with some friends. Aryz prefers to paint simply for the sake of painting; his passions for art and fun are his motivation. In fact, he is unsure of what to call his art. People often define it as graffiti, while others consider it street art. Regardless of its definition, Aryz enjoys using classic street art tools such as brushes, spray paint, rollers, and more. He enjoys painting in abandoned factories because people avoid bothering him there. These factories often offer a perfect location due to their huge walls and varied surfaces. Aryz attributes his skill as a painter to aerosols because that was the method that he used primarily to practice.

Fasaden på gaveln av ett bostadshus i Vilnius målades 2014 vid stadens andra Street Art festival. Konstnären uttalade sig ganska negativt över resultatet kort efter färdigställande. - Sometimes while you are working on a piece you already know it’s not going to be great, but you have to finish it. I started working on this wall with no sketch of what it was going to be… and I think I learned the leason, sa han på Street Art Barcelona 1 november 2014.

Jag förstår inte riktigt vad han var missnöjd med, men uppenbarligen lärde han sig något vilket är fantastiskt. Tänk om vi alla kunde lära av våra misstag.

En annan stad i Östersjöregionen som berikats med verk av Aryz är Åbo, där jag 2012 njöt av en gigantisk mural med härliga färger. Kontrasten är stor och visar på konstnärens bredd och anpassningsförmåga till omgivningen. Besök gärna konstnärens hemsida för fler exempel på hans omfång.

 

Många parker och öppna ytor

Av omtanke har artisten eller atisterna försett dessa bänkar med benvärmare. Kul och inbjudande.

Mänskliga avtryck och fotspår

Bildkonsten har ett förflutet i människans behov av att lämna ett spår efter sig. Jag finns, här är jag. Pyramider, hällristningar och runstenar är alla rop på erkännande och hågkomst. Klotter, taggar och graffitibombning är också uttryck för en sorts längtan att bli sedd, samtidigt som det signalerar ett utanförskap och en protest. Ett frivilligt eller påtvingat utanförskap. Bakom varje tagg finns en människa. En människa som vill lämna ett avtryck, bli sedd, bli hörd. Samhällets normer säger nej till detta klotter som förstör, förslummar och uppfostrar unga till att ingå i annan kriminell verksamhet, som det heter. Jag älskar att besöka dessa av samhällets normer övergivna platser, men blir samtidigt upprörd och ledsen om någon klottrar på "mitt" hus.

Užupio res publika

Stadsdelen Užupis är på sätt och vis en sådan frizon där man är lite mer flexibel avseende samhällets normer. Stadsdelen har varit bebodd sedan 1400-talet, men det var i slutet av 1990-talet efter frigörelsen från Sovjet och utropandet av landets självständighet, som områdets förfallna och illa underhållna hus kolonialiserades av konstnärer, som slöt sig samman i ett konstnärskollektiv. 1 april 1997 utropades Užupis och konstnärskollektivet till självständig republik och har i likhet med Köpenhamns Christiania en egen författning. Hur autonom denna republik är har jag svårt att bedöma och många Vilniusbor ser det kanske fortfarande som ett aprilskämt, men faktum är att Užupis blivit en riktig turistmagnet med god omsättning.

2015 var antalet invånare ungefär 7000. Omkring 1000 av dessa var verksamma konstnärer inom olika grenar av kulturlivet och överallt fanns bevis på detta. I en tegelbyggnad alldeles vid floden som ringlar runt området ligger Užupio kavinė, Užupis kafé. Det är republikens rådgivande församling och sociala nav. Där kan man i baren betala med užas, den lokala valutan.

I republikens författning i 41 paragrafer står förutom allt varje innevånare har rätt till tre förhållningsregler;

§39 Besegra inte | §40 Slå inte tillbaka | §41 Ge inte upp

Stadens konstakademi ligger sedan en tid tillbaka i stadsdelen. I moderna lokaler alldeles vid floden och med utsikt över Bernardine parken på andra sidan. Bilden nedan till vänster från Paupio gatvė, strandvägen, visar den hålslagna handen, republikens symbol och de spegelplakat med komstitutionen på olika språk. Även Svenska. Räknade dem inte, men de ska vara upptecknade på minst 25 olika språk.

Förutom egen Biskop har republiken två kyrkor varav den ena dekorerats med ett fint porträtt av Jesus ovanför entrén, som för tankarna till Street Art. Bilden nedan i mitten. Sammanfattningsvis vill jag bara säga att Vilnius konstscen var en frisk fläkt och innehöll mer än vad jag förväntat mig. Tror dock att vår, sommar och höst är bättre årstider för ett besök och ger ännu mer behållning.

 

Fler reportage från Vilnius

Kyrkorna i Vilnius 2018 | Vänliga Vilnius 2018

Stay tuned and keep that crazy feeling

© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2018