Bilder hämtade från Wikipedia.

Flavius Aëtius 396-454

Flavius Aëtius var en Västromersk general. Han är möjligen främst känd för att ha lett en kombinerad Romersk och Germansk här till seger över Atillas hunner i slaget vid Katalauniska fälten år 451.

Flavius Aëtius var en västromersk general under en tid när hela Romarriket knakade i fogarna och nederlaget vid Adrianopel 378 hade tydligt visat på behovet av förnyelse.

Karta hämtad från Wikipedia.

Aëtius var son till en rytterigeneral vid namn Gaudentius, och var genom sin far antagligen från barbarsläkt. Som gisslanutbyte vistades han i sin barndom hos både Hunner och Goter. När kejsar Honorius dött, tågade Aëtius med en här till stor del bestående av Hunner för att stödja Johannes, som med våld hade för avsikt att tillskansa sig tronen, men innan han hann fram hade Johannes besegrats av Galla Placidias styrkor och dött. En ny kejsare blev Valentinianus III, Galla Placidias son.

Den väldiga romerska arenan i El Jem, Tunisien. Foto Tommy Sörstrand

Aëtius fogade sig i sakernas tillstånd och lyckades få sin Hunnerhär att ge sig av. Han vann en hel del anseende och fick i sinom tid stor makt i Italien. Hans främste medtävlare var guvernören i Africa, Bonifatius. Det är möjligt att det var Aëtius som fick Bonifatius hemkallad till Rom 427, något som utlöste en Vandalsk invasion i Africa. Galla Placidia kallade senare åter hem Bonifatius för att sätta press på Aëtius, men Aëtuis besegrade sin konkurrent 432 vid Ariminum, och var därefter utan jämförelse Galla Placidias inflytelserikaste rådgivare och Italiens mäktigaste man. 433 fick han patriciertitel och utnämndes till överfältherre, magister utriusque militiae.

Aëtius lyckades styra Burgunder, Visigoter och Franker, och tvang dem att bistå honom när Attila anföll Västeuropa 450, och i slaget vid Katalauniska fälten (Châlons) 451 stoppades slutgiltigt hunnernas framryckning i västerled.

Den väldiga romerska arenan i El Jem, Tunisien. Foto Tommy Sörstrand

Hemkommen från dessa strider utsattes Aëtius för en hovkomplott ledd av eunucken Herakleios och kejsar Valentinianus III ska själv ha huggit ned Aëtius, när överfältherren trodde sig stå så högt i rang och aktning, att han trädde fram inför kejsaren, för att begära dennes dotters hand, för sin son Gaudentius räkning.

Historiker, under sekler framåt, kom att betrakta detta mord som symptomatiskt för det romerska rikets totala förfall, men också början på något nytt där Kristendomen skulle bli det vägledande verktyget för att samla massorna, försvara enheten och bevara ordningen i ett medelhavsområdet som fler och fler krävde tillgång till.

Romerska lämningar efter den under 200-talet så blomstrande staden Perge i nuvrande Turkiet. Foto Tommy Sörstrand

Aëtius blev hämnad omgående då en Hunnerkrigare vid namn Optila högg kejsaren i tinningen då denne steg av sin häst för att delta i en bågskytteövning. Den förvånade kejsaren vände sig om för att se vem som huggit och mördaren högg en andra gång. Kejsarens livvakter var alla soldater som tjänat under Aëtius och mindes hans död, och ingen rörde sig för att förhindra mordet på kejsaren.