I´m art

Första gången jag träffade Emilia var när FoKo hade vernissage för sin utställning i NK-passagen förra året 2021. Jag slogs av hennes närvaro, berättande och naturligtvis av hennes förmåga att göra bilder som engagerar. Tror jag nämnde det för henne att jag upplevde henne som konst, med sina tatueringar och utrycksfulla hår.

När hon kom till vernissaget vändes alla blickar mot henne. Hon berättade en brokig historia om hur hon tagit sig fram till hennes nuvarande status som konstnär - en konstnär som kan försörja sig på sin konst och som har eget galleri kombinerat med ateljé på den förnäma adressen Österlånggatan 39 i Gamla Stan.

Från tatuerare till erkänd konstnär. Från lärlingsjobb till mingel med världsstjärnor. Emilia Lindbergs resa har varit långt ifrån självklar, men hennes envishet, kompromisslöshet och egensinniga stil har tagit henne dit hon är idag.

Ingressen ovan är hämtat från en pressrelease från Lianapress och skapad 7 juni 2021 av Rebublic 66, ett konsultföretag som hjälper dig som har idéer som rockar fett, men behöver en liten knuff framåt.

Artikeln berättar om Emilas resa och uppväxten tillsammans med en Pappa som jobbade som vaktmästare på Kungliga Operan. Där fick hon tidigt leka med sin kreativitet och i kostymverkstaden grundlades sannolikt hennes vurm för lite spektakulära och fantasifulla kläder.

För mig där i NK-passagen bland alla tavlorna och skulpturerna berättade hon ungefär samma historia, men visade också ett tydligt intresse för andra människor och vad jag hade att berätta. Hennes galleri på Österlånggatan heter Diva, men någon diva är hon inte. Vi pratade mycket om utbildning, bildlektioner och Nyckelvikskolan. Jag berättade om min son som hoppade av Nyckelviksskolan för att ramarna var alltför snäva. Hon själv hoppade av sina studier på Konstfack och kände igen sig. Det gäller att vara stark och tro på sig själv, vilket inte alltid är så lätt när du är ung. Det är så lätt att bli uppäten och förlora sin identitet.

Kanske är det hennes livsstil, hennes rock n´roll, som bevarat det genuina och skaparglädjen. För mig är hon punk och målar på ett opretantiöst sätt som påminner om det rena, oförstörda skapandet hos ett barn. Det är ett otroligt liv i bilderna, som ofta innehåller ofärdiga ytor med skissartade detaljer. De ofärdiga, övermålade eller utsuddade detaljerna ger betraktaren en frihet och en känsla av nej, nu får det vara nog. En sorts protest som känns igen från musikscenen. Kanske är det därför hon har en fanbase med världsstjärnor som Slash, Myles Kennedy och Tobias Forge från det hyllade Svenska bandet Ghost.

Andra gången jag träffade Emilia var i hennes galleri i Gamla Stan. Jag var på en promenad och hade besökt en vän i stadsdelen när jag på vinst och förlust knackade på och frågade om hon var där. I lokalen pågick förberedelser för en födelsedagsfest. Vi träffades och bytte kontaktuppgifter. Mer än så blev det inte den gången, men vi skulle höras för en fotografering. Veckorna gick, men så en lördag förmiddag ringde jag och vi stämde träff dagen efter på söndag.

Hon tyckte det kunde bli kul, då hon i galleriet skulle hålla en målarkurs för några vänner och deras vänner. Det blev en spännande och inspirerande upplevelse. Inte minst att få tillträde till det allra heligaste längst in i lokalen. En eufori av kreativt kaos. En miljö som jag älskar så mycket och som hade vissa likheter med mitt garage.

När jag kom fram till galleriet var lokalen fylld av förväntansfulla elever i lite olika åldrar. Det visade sig att gänget var väl bekanta med varandra och att målarkursen var en försenad julklapp.

Förutsättningarna i gruppen var blandade, men Emilias pedagogik gick ut på att alla kan måla och att målandet var det som alla skulle fokusera på, inte resultatet eller att det skulle bli någonting.

-Gör som jag säger eller strunta i vad jag säger, var hennes uppmaning, när hon visade upp lite olika tekniker för att skapa en gemensam utgångspunkt och rensa elevernas förutfattade meningar om sig själva och förmågan att kunna måla.

Det var otroligt spännande att följa med på denna resa, som genomfördes med hjälp av ett gäng hårtorkar för att påskynda färgens torktid. Annars hade det inte gått att genomföra de olika momenten på utsatt tid. Dock var lokalens elnät inte anpassad till påfrestningarna från hårtorkarna när de gick varma. Det gick åt en hel del säkringar, men det var ingenting som bekymrade Emilia.

Resultaten hängdes sedan upp i galleriet tillsammans med det befintliga utbudet och visst höll devisen - alla kan måla. När kvadraterna var klara fick eleverna prova på att måla på lite större dukar och utnyttja sina nyvunna kunskaper. Det fick de göra utan mig, men innan vi skiljdes åt fick jag en inbjudan till ett vernissage i galleriet den 8 april på temat burlesque. Tipsen och trixen som Emilia visat tog jag med mig hem och lusten att själv ta fram färg och pensel var stark efter allt jag hade fått vara med om.

Tillsammans med sin konstnärskollega Emilie Magnusson som hon delat ateljé och galleri med de senaste fyra åren höll hon hov för inbjudna fredagen den 8 april. Jag hade kommit överens med Emilia att jag skulle komma ett par timmar innan den officiella öppningen, för att vi tillsammans skulle få tillfälle att skapa några spännande porträtt. När jag klev in i galleriet möttes jag av en osminkad och överraskad Emilia, som tillsammans med Emilie var i fullt upptagna med att få ordning på snittar, vinglas och annat som tillhör ett vernissage. -Kommer jag för tidigt, frågade jag och behövde egentligen inget svar för att förstå att jag gjorde bäst i att lämna galleriet, sätta mig på en bar och slå ihjäl ett par timmar, innan det var läge att störa dem.

Det blev sedan en spännande tillställning som innehöll det mesta och jag fick många bilder. Emilias bilder på temat Burlesque flirtar tydligt med mellankrigstidens Europa, samtidigt som den speglar vår tid med utvecklingen av den Ryska agressionen mot Ukraina och på ett sätt binder ihop hundra år på ett sätt som berörde och skapade underlag för dialog.

-Om det nu blir ett tredje världskrig och vi alla kommer dö vill jag fanimej leva livet så länge jag kan, sammanfattar ganska bra inte bara Emilias syn på samtiden utan lite av en tidsanda, som skapats inte bara av krigshoten i öst, utan även av den pandemi som fortfarande kräver isolering och försakan i stora delar av världen. Hur vi hanterar kollektiv sorg och hur vi trots ständig rapportering som indikerar jordens undergång, kan njuta livet och inte låta oss nedslås till passivitet och allienation, diskuterades flitigt under kvällen.

Många av tavlorna i denna utställning har sitt ursprung i en fotosession med ett gäng lättklädda tejkompisar som poserade och hade kul framför fotografen Niklas Palmklints kamera. Bilderna blev sedan till ett helt annat konstuttryck genom Emilas stilsäkra och uttrycksfulla förmåga att skapa liv och lust genom sina penseldrag.

Niklas berättade under kvällen att han själv kanske borde göra någonting av bilderna. Kanske en egen utställning. Foto är också konst, vilket Niklas har många exempel på i sin portofolio. Bilderna finns kvar och väntar bara på ett initiativ från honom.

Kvällen på galleriet avslutades med en liten fotosession. Jag hade innan fantiserat om att Emilia skulle posera för mig på flygeln för att knyta an till musiken och rockstjärnestatusen. När jag nämnde det för henne tvekade hon inte en sekund och Emilie hjälpte till med styling och rätt bakgrund. Flygeln tillhör eller har tillhört, lite oklart, vännen, rockstjänan och sångaren i Mustasch, Ralf Gyllenhammar, vilket ytterligare förstärker och skapar proveniens till bilderna.

Vernissaget finns beskrivet i ett litet reportage med mingelbilder här på Unikaboxen - Vernissage på Galleri Diva. Det blir sannolikt fler då denna stjärna på konsthimlen gärna tindrar i offentligheten och skapar spännande möten, så håll ögonen öppna. Citaten nedan mellan bilderna är hämtade från Emilias hemsida och sammanfattar ganska bra det jag försöker beskriva, min upplevelse av Emilia som både konst och konstnär.

I believe that with a great amount of passion you can make any dreams come true.

I am passionate about becoming a force of nature within the art world and making sure my name will be remembered. Something I am willing to fight for.

När vi var klara med bilderna och klockan började närma sig midnatt frågade Emila om jag ville fortsätta arbetet på Afordable Art Fair Stockholm 2022. Genom sitt breda kontaktnät av vänner och konstnärskollegor hade hon erbjudits en plats på mässan i TH Visuals monter. Den 20 april skulle det bli stort vernissage för press och inbjudna. -Om du är intresserad kan jag se till så du får en inbjudan, sa hon. Naturligtvis blev jag sugen och såg framför mig nya förutsättningar, kanske inte bara med Emilia, utan möjligheten att träffa andra konstnärer på denna mässa för konst, som jag utan pressackreditering tidigare dokumenterat, första gången redan 2014.

En vecka senare fick jag kontaktuppgifter till ansvariga för pressackrediteringen av Emila och ytterligare några dagar senare en inbjudan till pressvisning och efterföljande vernissage ute på Nacka Strand Mässan.

Dagen till ära hade Emilia tagit på sig en knytblus som saknade motstycke. Symboliskt på många sätt, då knytblusen haft ett signalvärde ända sedan turerna med Sara Danius och Svenska Akademien, samtidigt som storleken ytterligare adderade värde till hennes hår, tatueringar och det som jag tidigare beskrivit som - Emilia ett konstverk i sig.

Hennes egen etikett - I´m art, som hon bar på sitt eget vernissage och som är rubriken på detta lilla porträtt, harmoniserar med min bild och att ett konstnärskap och utövandet betyder så mycket mer än själva resultatet. Det är en helhet där människan bakom är en viktig del, inte bara i marknadsföringen, utan framför allt i förståelsen för det som kommer ut av det, oavsett om det är färg på en duk eller en knytblus.

Att vara konstnär är inget du kan bli, utan något du är. Alla konstnärer använder inte sin egen kropp för att beskriva sitt konstnärskap och utnyttja även den ytan för att förmedla känslor. De allra flesta jag känner är ganska anonyma och smälter in i mängden, som vilken person som helst. Det gemensamma, som förenar alla konstnärer enligt mig, är behovet av att uttrycka sig och eftersom det i varje konstnär finns en människa kombineras det ofta med vår gemensamma längtan efter att lämna ett avtryck, något som består och som finns kvar efter döden.

Initialerna TH i TH Visuals står för Thomas Hammar. Tillsammans med sin fru Mimmi Hammar driver de ett webbgalleri och ett showroom, där de säljer sina egna verk. Genom att bjuda in Emilia och Thomas Frykholm, längst till höger på bilden, utökade de sitt sortiment i montern och skapade lite extra trafik.

Stämningen var god och alla bjöd på sin historia. Det var lätt att gå bort sig och glömma varför jag var där. Den huvudsakliga anledningen var ju att skapa några kompletterande bilder av Emilia till detta reportage.

Tillslut kom vi igång och hon poserade villigt för mig, både stående och sittande på golvet tillsammans med några av hennes verk, som bakgrund.

-Jag vill mest visa upp mig. Det är kul att få feedback och träffa andra konstnärer, sa hon i en intervju med Gefle Dagblad 2015 och det verkar fortfarande vara hennes signum och det är i mötet med andra människor som hon finner sig själv och de spegelbilder hon sedan fryser och får ner på en duk.

Alla dessa kvinnoporträtt är självporträtt berättade hon för mig. -Det är jag. Inget konstigt med det kan man tycka eftersom det alltid i varje bild eller föremål som en konstnär skapar finns en exponering av konstnären själv. I denna handel med sina innersta känslor är det viktigt att hitta balans. Att du som konstnär inte bara ger utan även får någonting tillbaka. Emilia nämner i ett annat sammanhang, när ett konstnärsporträtt tecknades för Caroline Asplund och FoKo 2020; För att jag inte kan leva om jag inte får skapa. Jag älskar att måla, måla är de roligaste jag vet, som svar på frågan Varför? Att själva skapandet har en närmast terapeutisk inverkan på vårt välbefinnande är nog alla nu för tiden ense om, men mottagandet och att bli accepterad för sitt kall är också viktigt.

Uppenbarligen trivs Emilia och har hittat balans. En viktig anledning till detta tror jag är hennes image. Schablonmässigt säger vi gärna att det är insidan som räknas, men i realiteten är ytan, det som möter oss vid första ögonkastet en norm vi sedan alltid kommer referera till; Hon växte som människa eller tavlan fick en helt ny innbörd. Ytan kan också vara en rustning som skyddar mot vassa kommentarer och anspelningar. Oavsett och trots alla hennes uttrycksfulla målningar, är det människan som fascinerar mig och anledningen till att jag gjort detta porträtt. Ett porträtt som trots upprepade möten bara skrapar lite på ytan av fenomenet Emilia Lindberg. Jag hoppas att vi möts igen och att jag får skrapa vidare.

 

get more like this on unikaboxen.net - your guide to all the fun things in life

© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2022