Hur hamnade jag här då?

Det var när Malin Ehlin hade sin show i Lavalhallen ute i Sickla som flyers delades ut till en show på Scalateatern med Mad Men Band. Bandet underhöll före och under showen i pausen och gjorde intryck på mig. Det var spännande och annorlunda, när de med sina ukuleles och tonsäkra stämsång bjöd på evergreens. Tänkte varför inte. En helkväll med dessa galningar tillsammans med gästartister och lite burlesque från damerna i Diamonds in the Rough är nog inte fel. Temat för kvällen var 1960-tal och vi i publiken bjöds på en omfattande resa tillsammans med Sylvia Vrethammar, Anna-Lena Brundin och den levande Beatles Juke Boxen David Myhr. Damerna i Diamonds in the Rough förgyllde showen med dans och lagomt utmanande klädsel.

David Myhr var en glad överraskning när han presenterade sin Live Beatles Juke Box. Publiken fick önska och han sjöng och spelade. Imponerande register och med en klart godkänd leverans. Ibland blev det allsång. Publiken var tämligen senior och texterna från de sextio år gamla slagdängorna fanns fortfarande kvar i deras minnen.

Imponerande framträdande av Sylvia Vrethammar

Efter sextio år i branschen kan hon fortfarande trollbinda en publik och det var framförallt i de bossa-inspirerande produktionerna hon lyckades bäst. I 1960-talets Sverige var hon en pionjär och det var inte alltid som de afrolatinska rytmerna togs emot med öppna armar här hemma. Mycket har förändrats och Svenskarnas öppenhet för influenser från andra kulturer är idag helt annorlunda. Men vi behöver vara uppmärksamma på utvecklingen. Stramare tyglar från våra folkvalda kan snabbt ändra utbudet, om lagar kring vad som är Svenskt och inte blir en sorts censur. Det är en farlig utveckling, som behöver ifrågasättas innan det är försent.

Sylvias professionalism och utstrålning från scenen är definitiv. Det råder ingen tvekan om att detta är en stor artist med en meritlista som slår de flesta. Hennes musikaliska bana började för över sextio år sedan, när hon studerade musik på Richard Anderssons musikskola och senare på Kungliga Musikhögskolan. Hennes dröm var att bli konsertpianist, men allt förändrades när hon 1967 började sjunga i Rune Öfwermans trio. Året därpå gjorde hon TV-debut. År 1969 fick hon spela in sin första LP, Tycker om dej och sedan fanns det liksom ingen återvändo.

Hon var tidigt ute med att sprida samban och de Brasilianska rytmerna i Sverige. 1970 uppträdde hon på den internationella sångfestivalen i Rio de Janeiro. Hon fastnade för de sydamerikanska rytmerna, vilket resulterade i en sambashow på Strand i Stockholm tillsammans med brasilianska musiker hon hittat i Rio. Sylvia är trots allt kanske mest känd för sin version av Y viva España från 1973. En dundersuccé i Europa, men blev en vattendelare hemma i Sverige. Att hylla Spanien i en tid när fascismen i landet under ledning av Franco härjade som värst, ansågs inte lämpligt och hon fick utstå en hel del hat. Orättvist såklart.

2009 gjorde Sebastian Suarez-Golborne en intervju med sångerska som resulterade i fin text i DN, om hur allting började och de första fyrtio åren i hennes musikaliska karriär; En karriär av visor, samba och kontroverser.

Tog en lite längre paus i baren

Scalateaterna är en klassisk teater med en härlig atmosfär, men ventillation och bekvämligheten i fotöljerna kan utmana. Därför tog jag en liten paus efter pausen, när alla återvänt till sina platser. För att släcka törsten, andas och sträcka ut på kroppen. I ena ändan av bardisken stod en ung kvinna och vi började prata. Hon var inte där för showen utan väntade på att källaren skulle öppna. Där skulle det bli konsert med Niyah & The Moonlight Muse.

-De är jättebra och jag har en biljett över om du vill ha, sa hon och visst lät det spännande.

Återvände till teatern för att ta några avslutande bilder innan jag tillsammans med den unga damen och hennes sällskap tog trappan ner till källaren. Resten finns att ta del av i mitt reportage, Niyah & The Moonlight Muse.