UNIKABOXEN på kulturspaning i Närke och Värmland

Nora - Verklighetens Skoga

Slumpen förde oss till Nora. Jag och min fru Ingela ville komma bort från hemmets lugna vrå och andas lite ny, spännande luft och beställde en övernattning på Åkerby Herrgård med middag. Det visade sig att ägaren hade ett nära förflutet med Maria Lang, eller som hon egentligen hette Dagmar Lange.

Strax utanför Nora vackert beläget vid Flåsjön ligger denna anläggning, Åkerby Herrgård, som består av själva herrgården från 1800-talet och en kursgård från 1970-talet med tidstypiska låga och fyrkantiga huskroppar.

Allt började i mitten av 1800-talet när två gruvmän och deras familjer kom hit från Kiruna på uppdrag av kommunen, för att råda bot på brister i ortens järnmalmshantering. Herrgården och granngården anlades av dessa dåtidens gruvkonsulter. Nuvarande ägare Anna-Lena Persson uppvuxen på granngården och släkt med en av männen från Kiruna föreläste för oss gäster under middagen. Hon berättade hela historien från tiden med järnbruken, skogsexploateringen, via kalla krigets dagar då orten var en central plats för Sveriges strategiska försvar, till kontakterna med Dagmar Lange och den mystiska skulpturparken. Anna-Lena köpte Åkerby herrgård i januari 2009, men innan dess arbetade hon där flera år som platschef.

I Anna-Lenas berättande fanns några lösa trådar. Trådar som är svåra att gå vidare med på grund av sekretess och rikets säkerhet. De härrör från berättelser om den mytomspunna Zonen. I Zonen skulle Sverige ledas i händelse av krig. Bergrum, så kallade riksbunkrar vars exakta placering förstås är hemlig, men när Anna-Lenas berättelser knyts ihop med etablerad fakta; att den ska ha legat någonstans i Bergslagen - Närke, Värmland och Västmanland, tätnar mystiken kring 70-talets statliga ägande av kursgården. Kan verksamheten på kursgården ha haft en djupare innebörd än den officiella; att vara en kurort för trötta statliga tjänstemän? - Jag vet, säger Anna-Lena, men kan inte berätta mer.

Hur kommer det sig att i den gamla skolan från herrgårdens tid som hem för vanartiga pojkar, idag finns en loppis med Dagmar Langes kvarlåtenskap och ett litet museum? Dagmar knöts tidigt till orten och Åkerby Herrgård genom ett förhållande med Anna-Lenas faster. Väninnorna hade en livslång relation och Dagmar spenderade en stor del av sin tid efter pensioneringen på herrgården. Trots sitt framgångsrika författarskap med miljontals sålda böcker var dödsboet efter hennes död 1991 tämligen fattigt ur ekonomisk vinkel, men rikt på travar av kläder och sovenirer från när och fjärran. Det är dessa travar som du som besökare kan botanisera bland och efter ett symboliskt köpslående med Anna-Lena, kan du få med dig hem ett litet minne. Jag hittade ett pennskrin, som jag tyckte skapade ett symboliskt minne från detta besök.

Alla skulpturer och konstiga byggnader härrör från tiden då kursgården ägdes av staten. Konstnärer fick här möjlighet till fritt boende och skapande i en kreativ miljö finansierad av skattepengar. Allt på obestämd tid. Projektet avslutades 2008 och en del konstverk köptes upp av Nora kommun, men mycket står kvar och får på grund av upphovsrättsliga regler inte röras. Häftigt, men också en utmaning för nuvarande ägare, som i egenskap av fastighetsägare ansvarar för säkerheten på platsen. Underhåll av byggnaderna och skulpturerna ligger på varje enskild konstnär, som varken har intresse eller medel för detta. Med andra ord ett dilemma, som framtiden och tidens tand får lösa.

Sunne - Bro, i Selma Lagerlöfs diktning

Selma Lagerlöf, en av våra riktigt stora kulturpersonligheter. Hennes livsgärning har satt avtryck och utvecklat många olika delar som ingår i det samhälle vi idag har och vårt sätt att se på oss själva i ett större perspektiv. Hon var en förebild och pionjär och öppnade vägar mot en mer tollerant värld där samverkan och samförstånd var två viktiga ingredienser för att bygga ett Sverige i tiden.

Efter Selmas död 1940, sa Hjalmar Gullberg i sitt inledningstal, när han efterträdde henne i Svenska Akademien:

...drottningen i vår litteratur, den mest berömda
av svenska kvinnor i världen sedan Heliga Birgitta.

Tidsandan förbjöd honom att säga personer och krävde en könsbegränsning. Ett faktum som fortfarande lever kvar. I Selmas idealvärld fanns ingen uppdelning av kön varken när det gällde möjligheter till studier, karriär eller val av partner. Hon gick sin egen väg och i sin gärning bidrog hon på många sätt att det gamla feodala tankesättet luckrades upp. Mårbacka var ett stort jordbruk och arbetsplats för många. Hennes Far löjtnanten Erik Gustaf Lagerlöf var omtyckt i bygden och av arbetarna på gården. Varje Jul bjöds alla anställda och deras familjer in till herrgåden för att fira Jul med klappar och julbord. Kommersiellt var han inte lika framgångsrik och när pengarna var slut och fordringsägarna stod på tröskeln såldes gården på auktion. När sedan Selma rik av sina framgångar som författare köpte tillbaka gården var hon säkert påverkad av Faderns generösa och inbjudande ledarskap. Som företagsledare var hon en av de första i landet att erbjuda sjukförsäkring och andra sociala förmåner till sina anställda. Hon var också mycket intresserad av tekniska innovationer och installerade tidigt en modern AGA-spis och telefon.

Mer om hennes gärningar på gården och hennes ambitioner med en plantskola finns att läsa här.

Redan 1842 antogs Folkskolestadgan i Sveriges Riksdag, men det skulle dröja ända fram till 1882 innan obligatorisk skolgång mellan 6-7 år för pojkar och flickor infördes. Selma som föddes 1858 fick sin utbildning i hemmet av privatlärare som kom till gården, något som var vanligt för en förmögen klick i samhället. Genom sin begåvning i skrivkonsten ville hon ge alla barn något spännande att läsa och som samtidigt gav de en lektion i geografi, samhällskunskap och naturlära. För Folkskolan skrev hon Nils Holgerssons underbara resa, som gavs ut i två delar åren 1906-1907. Det blev inte riktigt som hon hade tänkt sig och boken som lärobok accepterades inte eftersom ett landskap, Halland, inte fanns representerat i boken. Dock blev boken läst av barn både nationellt och internationellt. Den finns utgiven på ett 60-tal olika språk. Det blev en gigantisk succé och säkert en av anledningarna till att hon två år senare 1909 fick motta Nobelpriset i litteratur, som första kvinna och första Svensk.

En av våra folkkäraste diktare som satte devisen;
...rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor

Gustaf föddes in i en priviligierad värld materiellt på Alsters herrgård, som hans farfar brukspatronen Jan Fröding lät uppföra 1839. Gården har anor från medeltiden och omnämns för första gången redan 1397. På 1500-talet tillhörde den Gustaf Vasa och senare hans son Hertig Karl, som grundade Karlstad. Trots sin tillsynes avundsvärda uppväxt hade Gustaf det tufft som liten och tillvaron kantades av sjukdomar och ett ständigt flyttande. Hans Far var tyngd av en latent lungsjukdom och hade ett mycket melankoliskt kynne. När Gustaf föddes drabbades hans Mor av psykoser och tillbringade långa tider på dåtidens inrättningar för mentalsjuka. Ingen lysande start för ett barn som behöver sina föräldrars närhet och kärlek. För Gustaf fick istället storasyster Cecilia fungera som förebild och stöd. Hon betydde mycket för honom och hon hyllas i dikten Sagoförtäljerskan, som börjar;

Och minns du Ali Baba och minns du vår gröna syrengrotta, lummig och sval...

Gustaf var mycket liten när han tillsammans med mor och syskon lämnade herrgården och flyttade till den intilliggande gården Byn. På grund av ekonomiska skäl tvingades familjen lämna gården bara några år efteråt. Gustaf var då fem år, när de flyttade in hos släktingar i Karlstad. Samma år 1865 jämnas i stort sätt hela Karlstad med marken i den omfattande stadsbranden. Familjen flyttar då temporärt till Mammans släktingar i Lund. 15 år gammal börjar han gymnasiet i Karlstad och bor inackorderad. Hans Mor och syskon bor då sedan en tid tillbaka i Kristinehamn.

Uppväxten präglade säkert hans syn på livet som flyktigt och något som måste levas innan det är för sent. Efter oavslutade studier på Uppsala universitet fick han fast anställning på Karlstadstidningen, som bland annat kåsör. Parallellt med arbetet gav han ut sina första diktsamlingar och fick sitt genombrott som skald. En vändpunkt kom 1896 med En morgondröm. Dåtidens moralpoliser ansåg att hans dikt var alltför provocerande och fick honom åtalad för sedlighetsbrott.

Själ i flamma, blod i dans, han var hennes, hon var hans...

Gustaf friades i rätten, men skadan var redan skedd. Hans liv hade under en längre tid dominerats av själslig nöd och åtalet blev bara ytterligare ett bevis på att han inte var normal. Syner och röster kom också att ta större del i hans diktning. Men oron gav även upphov till ett stundtals maniskt skapande och ett flertal diktsamlingar kom till under hans tid på olika mentalsjukhus. Gustaf dog 1911, 51 år gammal.

Hans starka musikalitet och stora intresse för språkljuden och ordens klanger i dikterna har skapat ett stort underlag för såväl klassiska som folkliga kompositörer. Senast i raden av kompositörer som tonsatt Gustafs dikter är Borlängebandet Mando Diao med skivan Infruset, som utkom 2012.

De bortskrapade ögonen på motivtapeten i musikrummet i Alsters herrgård beskrevs länge av guider, som ett bevis på Gustavs sjukdom. I själva verket tillskrivs nu åverkan på tapeten en patient, som vistades på herrgården under den tid mellan 1942-70, då byggnaden tjänstgjorde som sjukhem i Landstingets regi. På något vis föredrar jag bilden av att Gustaf lämnat ett avtryck för kommande generationer, men eftersom han lämnade gården redan som mycket liten och aldrig åtevände är den bilden inte realistisk. Hans dikter är trots allt ett tillräckligt avtryck.

Sandgrund Karlstad - Från nöjespalats till konsthall

Sandgrund tillkom på initiativ av byggmästaren Paul Jardeby och invigdes 1960. Restaurangen räknades vid 1960-talets början som en av landets största och modernaste. Sandgrund förvandlades snabbt till ett danspalats med en tillrest publik från stora delar av Sverige och Norge. Under restaurangens glansperiod på 1980-talet gästades danskvällarna fem dagar i veckan av landets största dansband. I början av 1990-talet inleddes en nedgång där dansbanden mötte hård konkurrens av diskoteken och 2003 anpassades restaurangen efter tidens behov och fick namnet Blue moon bar. 2011 köpte Karlstads kommun restaurangen. Neonskylten från 60-talet kom åter på plats och lokalerna omvandlades till ett museum för att visa upp Lars Lerins konst. Museumet invigdes i juni 2012.

Lars Lerin anses som en av våra största akvarellister, som tagit akvarellen till helt nya nivåer. Men Lars har många strängar på sin lyra, vilket bland annat framgår av utnämningen till 2014 års Augustpris, för boken Naturlära.

den som ville drunkna kunde gå ner till älven

(från boken Axels väg 1999)

Lars växte upp i Munkfors, son till bandyspelaren Jonny Lerin. Som 20-åring kom han in på Gerlesborgsskolan och studerade där ett år för att senare genomgå vidare studier vid Valands konsthögskola i Göteborg mellan åren 1980-84. Hans liv har inte alltid kantats av framgång. Problematisk uppväxt, drogproblem och en komplicerad konstnärstillvaro ledde fram till en vändpunkt och en ny start med nykterhet och ett stabilare privatliv. På en av sina många resor möter han den Brasilianska dansaren Manoel ”Junior” Marques, som han 2009 gifte sig med. Vid vigselceremonin fungerade politikern Margot Wallström som vigselförrättare.

Från 2005 och fram till 2011 hade Lars en permanent utställning på Laxholmen i Munkfors i anslutning till sin ateljé. Laxholmen Kulturhus fungerar fortfarande men med andra utställningar, såsom De ovanligas museum. Lars är numera bosatt på Hammarö, Karlstad.

Kanske skapar den nya konsthallen inte samma närvaro, som när du som besökare kunde knacka på i ateljén och växla några ord med konstnären, men tror att fler får tillfälle att se samlingen. De röster i Karlstad som kritiserat kommunen för att man gett Lars oskäliga förmåner i samband med muséets tillkomst, bör nog tänka om. Kanske har de redan gjort det. Närvaron av ett museum med konst av en av våra absolut största är och kommer alltid att vara en tillgång, en magnet som gagnar kommunen.

Man behöver inte resa till Amerika för att komma underfund med att himlen överallt är blå. Rötterna mår bäst där fröet såddes

(från boken Axels väg 1999)

Nu förstår jag att längtan består hur långt man än reser

Det finns alltid fler blå berg

(från boken Axels väg 1999)

Och så skulle jag hålla föredrag om digerdöden. Jag stammade, kände blodet rusa i ansiktet, fick inte fram ett ord, trots att jag älskade digerdöden.

(från romanen En liten konstnär 2009)

Det är länge sedan och ändå inte. Livet är så kort. Och lyckan är inte större nu än då. Det var en upplevelse att åka till Karlstad.

(från boken Axels rum 1989)

Stay tuned and keep that crazy feeling at UNIKABOXEN.NET...