UNIKABOXEN besöker Lindköping internationell sedan medletiden

Linköping eller Lindköping

2006 stod att läsa i Corren, Östgöta Correspondenten; Kanske vore det en vision att göra verklighet av; att lära svenskarna vad landets femte stad heter*. En förklaring till att det råder en viss osäkerhet kring namnet och att om man söker på Google får upp över 20 000 resultat på ordet Lindköping, är kanske i grunden svårigheten med att sklija städerna Linköping och Lidköping åt. Vi får helt enkelt lära oss att D:et tillhör staden vid ån Lidan, Lidköping och stava Linköping utan D. I talspråk torde det inte vara några problem.

*Enligt Statistiska centralbyråns senaste folkräkning 2015 är Linköping Sveriges sjunde största stad efter Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås och Örebro.

Invandring och internationell prägel redan på medeltiden

Invandrande munkar och nunnor tog med sig seder och bruk som på sikt skulle revolutionera utvecklingen av det medeltida Sverige. Vreta kloster cirka en mil norr om staden är enligt nyare forskning Sveriges första klosterkomplex. Sannolikt ett Benediktinskt nunnekloster instiftat av Kung Inge Den Äldre (1060-1105), senare 1162 reorganiserat till den Cistercienska klosterordningen genom donationer av Kung Karl Sverkersson. Bilden till höger visar klosterkyrkan vars äldsta delar är från början av 1100-talet.

Enligt Bengt Wadbring på Bengans Historia sägs det att Kung Anund Jakob, son till Olof Skötkonung, grundade staden 1050, men skriver också att staden redan på 900-talet var en dynamisk och mycket levande plats. Det är med andra ord en av våra första kristna städer jämnte Skara, Eskilstuna, Strängnäs, Sigtuna och Västerås. I en förlaga till den så kallade Florenslistan från 1104 namnges de Svenska tilltänkta biskopssätena i kyrkoprovinsen Dacia*; Scara, Lionga, Kaupinga, Tuna, Strigin, Sigituna och Arosa. Många vill mena att Lionga och Kaupinga skall vara ett ord, Liongakaupinga, Linköping, medan andra hävdar att Lionga är Linköping och Kaupinga är Köping, numera Köpingsvik på Öland, ett handelscentrum som går tillbaka ända till stenåldern.

*Området som kyrkoprovinsen Dacia omfattade och som Ärkebiskopen Ascer i Lund hade att vaka över var det största i hela den Kristna världen och omfattade Danmark, Sverige, Norge, Island, Orkneyöarna, Färöarna och Grönland. Det var den Danska Kungen Erik Ejegods som lyckades på en resa till Rom övertyga Påven Urban II att frigöra den Danska kyrkan från Hamburg-Bremens ärkebiskopar och 1103 upphöjdes Ascer till Ärkebiskop över den nya kykoprovinsen.

Linköpings stift tillkom senast 1104 enligt sajten Linköpings Historia producerad av Linköpings universitet och Östergötlands museum. Föregångaren till dagens Domkyrka påbörjades sannolikt samtida och det är högst troligt att kyrkan var färdig till kyrkomötet 1153. Omkring hundra år senare påbörjades bygget med den nuvarande treskeppiga hallkyrkan. Mer om Linköpings Domkyrka här. Till stiftet hörde förutom Östergötland och stora delar av Småland öarna Öland, Gotland och Åland*. Dock finns det tecken på att en biskopsstol fanns i staden redan innan bildadet av den Nordiska kyrkoprovinsen med sitt Ärkebiskopssäte i Lund. Rester av en förmodad biskopsgrav med inhuggna latinska bokstäver och en kristen bön har hittats i domkyrkans grund. ...vilket tyder på att en Biskop funnits här redan under 1000-talets första hälft. Biskopen måste ha haft en träkyrka men var den stått vet vi inte idag. Inga spår efter träkyrkan har ännu hittats , står att läsa på sajten. Bilden nedan visar det fragment som hittades i domkyrkans grund. Texten lyder: MEMENTO ME..…NUM TUUM. Enligt forskare borde texten i sin helhet vara en del av den bön som rövaren på korset sa till Jesus enligt Lukasevangeliet: Herre kom ihåg mig när Du kommer i Ditt rike.

*enligt Bengt Wadbring på Bengans Historia ingick även Åland i det ursprungliga stiftet.

Dokumentationen av den Svenska tidiga medeltiden är knapphändig, den nya administrationen till trots. Biskopskrönikan nämner två Biskopar före 1130-talet, Richard och Herbert, men utan någon datering. Det står att Linköpingsbiskopen Gisle var med och invigde Lundakatedralens högaltare 1145. Några år senare var han värd tillsammans med Kung Sverker för Sveriges första stora kyrkomöte, ett provincialkoncilium som 1153 hölls i Linköping. Hedersgäst vid mötet var den Engelskfödde Kardinalen Nikolaus Breakspear, som på Påvens uppdrag besökte de nordliga länderna Norge och Sverige. Kardinalen hade innan ankomsten till Linköping besökt Trondheim och inrättat det Norska ärkebiskopssätet. Nu ville han ha besked av konciliet var det Svenska ärkebiskopssätet skulle inrättas. Dock kunde inte Götar och Svear enas, så Kardinalen fick återvända till Rom och Påven utan något besked. Denne Biskop Gisle torde påbörjat sin tjänst vid 1130-talets mitt och varit verksam till minst 1164, då Uppsala utsågs till Sveriges ärkestift.

Linköpings stift var mycket rikt under medeltiden ända fram till reformationen och näst ärkestiftet högst i rang. Redan 1163 skiljdes landskapet Värend ut och Växjö blev ett eget stift. Efter reformationen avskiljdes Gotland och Öland från Linköpings stift och Kalmar blev eget stift 1602, vilket gjorde att sydöstra Småland försvann. Linköpings stift omfattar idag Östergötland och nordöstra delen av Jönköpings län samt norra delen av Kalmar län.

Linköpings Historia beskriver ortens dragningskraft internationellt och hur ivandringen påverkade regionen och hela det som såsmåningom skulle bli Sverige: De stora monumentala byggnaderna som biskopsgården och de två kyrkorna uppfördes av importerad välutbildad arbetskraft. Den hantverksskicklighet som behövdes för att hugga sten och blanda ett så hållbart bruk krävde erfarenhet och kunskap som man troligen inte kunde förvärva här i landet. Byggmästaren som även var arkitekt kom ofta från Tyskland. Stenhuggarna var den högst betalda yrkeskategorin som hade en lång lärlingstid innan de kunde skapa stenskulpturer som de i domkyrkan. Många tyska ord som har med hantverk och byggnation att göra kom på detta sätt in i vårt svenska språk. Ord som evig, myndig, mäktig, äkta, kvitt, fri, pant, kök, planka, källare och trappa kommer från tyskan och orden visar att tyskan blev viktig inom rättsväsende, handel och hantverk.

Vilken roll hade då Folke Filbyter?

Enligt sägnen ska han vara anfader till Bjälboätten som regerade över Sverige åren 1250-1364 och som på 1600-talet felaktigt benämndes som Folkungaätten, ungar till Folke. Det är mycket osäkert om denne Folke Filbyter överhuvudtaget existerat mer än i fiktionen. Han ska ha levt på 1000-talet och tillnamnet Filbyter syftar på fölbitare och att han skall haft för vana att kastrera föl genom att bita sönder deras pungkulor. Sagofigur eller inte så har han blivit en symbol för staden bland annat genom den mäktiga bronsfontänen med Filbyter till häst skapad 1927 av Carl Milles. Några samtida källor finns inte som kan bekräfta hans existens, men på 1600-talet hävdade Johannes Messenius, författare, dramatiker och historieskrivare, att han hittat belägg i en avskrift från 1400-talet. Enligt denna källa härstammade både Birger Jarl och hans politiska motståndare, Folkungarna (Bjälboätten), från en person med namnet Folke. Förutom Carl Milles har karaktären beskrivits av Werner von Heidenstam i romanen med samma namn utgiven 1905 och av Frans G Bengtsson i vikingaäventyret Röde Orm.

Två kyrkor bildar centrum redan i början av 1100-talet

Mellan de två kyrkorna S:t Lars och Domkyrkan S:t Per strålade flera vägar samman på en naturlig terrass. En marknadsgata uppstod där, som senare kom att bli Stora torget. På den södra sidan rann en källåder, så vattenförsörjning fanns till hästar och människor.

Sajten Linköpings Historia spekulerar i platsens betydelse som maktcentrum: Var det hit landstinget flyttade när skeppssättningen på den östra sidan Stångån blivit omodern? Troligen var Stora torget platsen för Liunga landsting från andra hälften av 1000-talet och något århundrade framöver. Ingen har kunnat belägga var en tingsplats för tidig medeltid har legat. Hur länge fungerade en tingsplats utomhus? Möjligen blev den romanska domkyrkan en mötesplats som ersatte en tingsplats.

De två kyrkor vi idag kan besöka och där domkyrkan faktiskt var anledningen till att jag och min fru Ingela gjorde denna lilla utflykt, är båda uppförda i början av 1100-talet och samtida med klosterkyrkan i Vreta. Utgrävningar i samband med restaurering och renovering av S:t Lars kyrka både på 1950-talet och nu senast 2010-2011 har visat genom gravfynd att en aktiv begravningplats och en sannolik kyrkogård funnits på platsen redan 100 år tidigare. Något spår av en äldre träkyrka har dock ännu inte påträffats.

Några spår av den första träkyrkan har inte hittats i golvlagren i den nuvarande kyrkan trots att flera försök har gjorts att hitta resterna. Eftersom den senaste utgrävningen 2010- 2011 visar att kyrkogården sträckte sig längre öster ut än man tidigare vetat kan ju en träkyrka ha legat där Åhlénshuset står idag, alltså närmare Stångån. En trolig förklaring till att man flyttade från den östra till den västra sidan av Stångån var införandet av den nya kristna religionen. Kulten av de gamla gudarna blev kvar på den östra sidan. Deras nedgång i popularitet ledde så småningom till att bebyggelsen flyttade och etablerades runt kyrkorna, står det på sajten Lindköpings Historia.

Inför kyrkomötet 1153

Biskop Gisle lät inför kyrkomötet uppföra ett palats i kalksten strax väster om kyrkogården. Tidigare stod där troligen ett trähus som brunnit ner, eftersom ett flera centimeter tjockt brandlager hittades direkt under det äldsta stenhusets grund. Det kan ha funnits en träbyggnad som Biskopen fått överta i samband med att stiftet grundades i slutet av 1000-talet. Biskopens palats bestod av en bottenvåning med borgstuga, kök och brunnsrum. Palatset ingår idag i form av den västra flygeln i det som efter reformationen och genom Gustav Vasas försorg blev Linköpings slott och idag inrymmer Domkyrkomuseet. Redan i slutet av 1200-talet skapades med palatset en Biskopsborg med skyddsvärn i form av ett i tegel murat torn. Ända fram till 1930-talet har olika arkitektoniska trender och ideal påverkat slottet. Vissa är synbara andra har suddats ut.

Det ursprungliga Biskopspalatset eller som Påven Alexander III uttryckte det i ett brev till Biskop Kol 1178; Masionem in Lincopia, är Sveriges äldsta bevarade profana byggnad. Trakten kring Linköping var säte för den Sverkerska ätten under tidig medeltid och blev ett centrum för kloster- och kyrkobyggande i hela Sverige. Att Uppsala utropades till Ärkestift var säkert en besvikelse för många, men ett lyckat drag för den Katolska kyrkan och Påven, som på så sätt säkerställde sina intressen i ett vidare perspektiv för en total kontroll över hela kyrkoprovinsen och hela Norden.

Landets äldsta Domkapitel

Linköpings Domkapitel grundades med Påvens tillåtelse 1232 under Biskop Bengts tid. Prästerna som satt i domkapitlet hette kaniker, står det på Lindköpings Historia, vilket var en högt utbildad och ansedd präst. En kanik fick sin lön från sitt kanonikat som bestod av en sockenkyrka och donerade gårdar. Kanikerna bodde inte permanent i Linköping utan vid sin sockenkyrka. Det man producerade på gården blev prästens lön. Domkapitlet gav ökad makt till biskop och stift och ett minskat kungligt inflytande över tillsättningen av biskop och präster. Domkapitlet föreslog en biskopskandidat som påven i Rom måste bekräfta eller förkasta inom tre månader. Innan hade kungen eller den lokale stormannen haft mycket mer att säga till om vid tillsättningen av kyrkliga ämbetsmän.

Den första katedralskolan startades troligen samtidigt med att Domkapitlet kom till. Skolan var framför allt till för blivande präster men även vanliga barn kunde få gå där några år för att lära sig läsa, skriva och räkna. Det hus som idag är Domkyrkans församlingshem består i bottenvåningen av medeltida murverk som delvis skulle kunna vara uppförda under 1200-talet. Den nuvarande Biskopsgården som syns på bilden ovan och nedan till höger uppfördes 1733-1735 i sten och står förmodligen även den på lämningar från en medeltida byggnation.

Ovan till vänster biskopskården som anlades i början av 1100-talet och som senare efter Gustav Vasas maktövertagande konfiskerades och byggdes om till slott. Till höger den nuvarande biskopsgården som uppfördes på 1730-talet, på platsen för det medeltida Franciskanerklostret från 1287. Några murar och uthus är bevarade, annars revs det mesta redan under reformationen.

Lite nedanför kyrkkullen står ett märkligt gammalt stenhus med ett stort kors på den ena gaveln. Tidigare trodde man att denna byggnad var medeltida och liksom uthusbyggnaden vid nuvarande biskopsgården ingått i det på 1280-talet grundade Franciskanerklostret, står det om byggnaden som i folkmun kallas klostret i Riksantikvarieämbetets bebyggelsesregister. Senare forskning har visat att byggnaden troligen uppförts som prästgård på 1500-talet. Efter restaurering 1737 fungerade byggnaden bland annat som spannmålsmagasin. 1911 kom den i domkyrkans ägo för att nyttjas som materialbod. Byggnaden restaurerades än en gång 1964 och idag huserar länsmuseet i lokalerna som inrätts till museum över kyrklig stenskulptur.

Ett levande monument

Trots alla minnen och monument från en tid som för länge sedan flytt är detta en stad som lever med sin historia och hela tiden utvecklas. Det är annars lätt att all fokus handlar om att konservera och bevara. Visst kan det vara nyttigt att tänka efter en gång extra innan vi river och bygger nytt, samtidigt som det måste finnas en funktionalitet som rimmar med samtidens normer och krav på standard. Ibland är detta en svår balansgång som i slutändan alltid handlar om pengar och vem som ska betala. När det gäller kyrkor, i synnerhet alla våra sockenkyrkor, lever de en tynande tillvaro. När jag åker runt i landet möts jag alldeles för ofta av stängda kyrkportar, vilket kan betyda brist på resurser, men kan också vara ett resultat av reglering, kulturminnesmärkning och trångsynta stadsbyggnadskontor. En kyrka som bara används vid begravningar, dop och bröllop blir aldrig någon levande kyrka utan bara ett exotiskt museum för turister och nördar som jag, tillgängligt på beställning.

S:t Lars kyrka tycker jag är ett lysande undantag. Här har hela administrationen flyttat in i kyrkan. Det finns till och med en personalmatsal inne i denna kyrka som härstämmar från tidigt 1100-tal. Äldre än den första stenkyrkan på domkyrkokullen tror man. Den ersatte då en liten stavkyrka från 1000-talet. Efter långa debatter, bakslag och planer fick initiativtagarna klartecken från Länsstyrelsen och kommunen att renovera och bygga om kyrkan. Kyrkan stängdes i ett år och 2016 öppnades den i en helt ny modern tappning, men i harmoni med sitt ursprung och kanske närmare nu än någonsin i fråga om syfte och mål. Arkitekten bakom den genialiska och snygga lösningen är Per Rydberg från Vadstena.

S:t Lars kyrkas renovering är buren av en vision: liv och tro, andlighetens och vardagens behov hänger ihop och bor under samma tak.

S:t Lars kyrka är en citykyrka, tillgänglig för alla människor som rör sig i staden. Vi kallar visionen "De fyra rummen". Kyrkan ska ge plats åt fyra rum som speglar helhet, mänskligt liv och mötet med det gudomliga, så formulerar S:t Lars församling sin vision i foldern S:t Lars-en kyrka för framtiden.

-Tack vare att vi flyttat församlingshemmets alla aktiviteter och diakonicentrum hit till kyrkan har vi alltid personal här och kan ha öppet alla dagar i veckan, berättade en kvinna som arbetade i kyrkan medan hon gav mig en snabb guidning av moderniteterna som smakfullt blandats med de klenoder och fragment som bevarats från alla epoker i kyrkans närmare tusenåriga historia. Tornet som fortfarande står på samma plats invigdes 1177 och efter den senaste restaureringen 2015-2016 gjordes en påbyggnad med hiss som förenklar tillgängligheten till den medeltida kyrkans murar under den nuvarande. Genom glasfönster i det nylagda marmorgolvet kan du se det gamla murverket.

Trots att mycket rivits av den äldre stadskärna känns miljön kring det gamla torget ändå unik och intressant. Många andra städers centrumtorg är stöpta i en och samma form efter 1960-talets moderniseringsiver. Här finns en harmonisk blandning även om vissa kommersiella lösningar inte är så vackra.