UNIKABOXEN besöker Vreta kloster och klosterkyrkan utanför Linköping

Kristna förtecken redan på Vikingatiden

I Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister står att läsa att det på platsen för Vreta kloster påträffats rikliga fynd av tidigkristna gravmonument med runinskrift, så kallade Eskilstunakistor. Förlagan till dessa gravmonument hittades i Eskilstuna 1912. Därav namnet. Bilden till vänster är hämtad från Historiska Museet i Stockholm och visar en rekonstruktion av fynden från Eskilstuna. De påträffade gravmonumenten här i Vreta talar för att kyrkogården har gamla anor och ursprungligen fungerat tillsammans med en träkyrka, kanske redan under 1000-talet, eller ännu tidigare.

Vreta var på den tiden en kungsgård i den Stenkilska ättens ägo. I början av 1100-talet ersattes träkyrkan av en stenkyrka, vars murar fortfarande finns kvar i den nuvarande kyrkobyggnaden. Den uppfördes som en treskeppig basilika, med absidförsedda korsarmar och troligen absidförsett kor. Kyrkan hade sannolikt ingång i västfasaden, en sydportal samt koringång. Planlösningen är nästan identisk med den samtida stenkyrkan i Linköping, föregångaren till Domkyrkan, vilket kan tyda på någon form av samverkan.

Utöver detta är det tämligen vedertaget att klostret etablerades vid samma tid och att Kung Inge Den Äldre ska ha varit initiativtagare och mecenat. Huruvida Vreta ursprungligen var ett munk- eller nunnekloster och om detta var Sveriges första, råder det ständigt olika uppfattningar kring. I boken Fokus Vreta Kloster från 2010 gör författarna Göran Tagesson, Elisabeth Regner, Birgitta Alinder och Lars Ladell sitt bästa för att beskriva och jämföra äldre antaganden med ny forskning. Den bristfälliga samtida skriftliga dokumentationen och ordval i senare historieskrivning från 1500-talet gör det svårt att sätta de arkeologiska fynden i en relevant context, men hävdar att den stenkyrka som uppfördes i början av 1100-talet var en del av ett kloster, sannolikt för munkar, men som vid 1100-talets mitt blev ett nunnekloster av Cisterciensordern, det första i riket.

Vid 1100-talets första hälft tillbyggdes ett kraftigt västtorn, flankerat av lägre partier. Tornets övre våning hade troligen en kammare eller läktare, ett så kallat emporium, en balkong varifrån byggherren i detta fall kungen och hans familj, kunde följa mässan. Vid södra korsarmen tillbyggdes ett romanskt kapell med kupolvalv. Det så kallade Ragvald Knaphövdes gravkor är utåt kvadratiskt men inåt som en rotunda med fyra nischurtag. Gravkorsbyggnaden intar en särställning i den tidiga, svenska kyrkobyggnadskonsten. Det anses vara gravkapell för den Stenkilska ätten. Den äldsta graven kan tillhöra Kung Inge den äldre, mördad i början av 1120-talet, enligt Riksantikvarieämbetet. Nedan till vänster en rekonstruktion av Erik Lundberg som tillsammans med förmål och beskrivande historiska texter och antaganden finns att beskåda i ett litet kyrkomuseum placerat en trappa upp invid högkoret.

Under golvet fann man vid undersökningar i samband med restaureringen 1915-17 fem murade medeltida gravar innehållande åtskilliga skelett. Den äldsta graven anses kunna ha tillkommit före uppförandet av gravkoret. I söder finns en liten rektangulär muröppning, som konsthistorikern Gunnar Redelius tolkat som ett hagioskop, det vill säga en tittglugg för sjuka, smittbärare eller andra som inte fick vistas i kyrkan.

År 1162 lät kung Karl Sverkersson förändra klostret till ett cisterciensiskt nunnekloster. Under 1100-talets slut eller i början av 1200-talet revs det befintliga koret och kyrkan förlängdes med ett nytt korsformat kor av cisterciensisk modell för nunnorna. Det gamla långhuset fortsatte att brukas som sockenkyrka. Klostret och kyrkan eldhärjades under 1200-talets första hälft, varefter långhuset fick sitt nuvarande utseende med tre lika höga skepp. Samtidigt valvslogs hela kyrkan. Valven som är svagt spetsade visar på gotiska stilimpulser. Ett nytt gravkor, Magnus Nilssons gravkor, byggdes troligen omkring 1289 på södra sidan. En ingång fanns ursprungligen på södra korarmens västra sida. Vid grävningar i kyrkans golv i samband med den omfattande restaureringen påträffades ett stort antal fragment av målade fönster, vilka daterades till 1200-talets andra hälft.

På 1500-talet var Johan III mycket intresserad av att framhäva det Svenska rikets historia och även Vreta kloster och dess kungagravar, inspirerad av den framväxande nationalismen och den nyvunna självständigheten. Han lät hugga minneshällar över de kungar som enligt tradition låg begravda i kyrkan. Gravmonumenten iordningställdes av Johan III så att de framstod som centralmonument i ett genomkomponerat monumentrum. Något som också kan ses i Varnhems klosterkyrka efter Magnus Gabriel de la Gardie påkostade renovering på 1670-talet. Båda avbildade av Erik Dahlberg i det historiska och stolta uppslagsverket Suecia antigua et hodierna vid 1600-talets slut.

År 1663 uppfördes gravkoret för fältmarskalken Robert Douglas på Stjärnorps slott. Kistorna flyttades upp från gravvalvet under 1700-talet och fick en för tiden dekorativ placering på en trappställning i ett monumentrum avskiljt från kyrkorummet genom ett skrank i järnsmide. Monumentrum är en benämning som Riksantikvarieämbetet använder sig flitigt av för att beskriva gravkoren, kanske för att skilja dem från de ursprungliga romanska koren tillägnat något helgon och mer sätta in dem i den nya tidens anda med en dyrkan av mer profana ideal såsom list, mod och styrka i strid.

Efter reformationen förföll klosterbyggnaderna och stenen användes bland annat till domkyrkotornet i Linköping, som uppfördes 1746-47. Klosterkyrkan som även var sockenkyrka fortsatte dock att användas, men underhölls inte förrän den driftige kyrkoherden Tiburtz Tiburtius tillträdde i mitten av 1700-talet och började bygga ett nytt torn på det medeltida tornets grundmurar efter ritningar av överintendenten Carl Johan Cronstedt.

I det lilla kyrkomuseet återfinns figurerna från den altaruppsats som skänktes till kyrkan 1701 av generalmajoren Gustav Ulfsparre och senare fick en central roll i den upprustade 1700-tals miljön. Skissen nedan är samtida och visar placeringen 1796.

De uttrycksfulla träskulpturerna är ett verk av bildhuggaren och målarmästaren Lars Larsson.

Det lilla museet är placerat i det som på medletiden var nunnornas sovsal, dormitorium. Den nuvarande trappan är den samma som nunnorna använde för att inför morgonbönen enkelt kunna ta sig ner till sina platser i koret.

På 1840-talet fick byggmästare Abraham Nyström från Kristbergs socken i uppdrag att restaurera konungagravarna. Abraham Nyström (1789-1849) var tillsammans med sina söner August (1814-1886) och Johan Robert (1817-1890) storbyggmästarna i Östergötland under 1800-talet. Mellan åren 1836 och 1851 stod de för sju nybyggen av kyrkor och stort antal kyrkoombyggnader samt talrika uppdrag för profan bebyggelse. Vreta klosters kyrka fick även en för tiden typiskt spritputsad fasad och det nuvarande vapenhuset uppfördes i väster.

I korets sydöstra hörn finns en minnesvård över Inge den yngre och drottning Helena enligt inskriptionen. Gravvården tillkom genom Johan III:s försorg och är mer ett historiskt minnesmonument, sannolikt utan koppling till den medeltida kungen och hans gemål. Nedan ser vi några bilder från den för Skandinavien så unika tillbyggda rotundan, Stenkilska ättens gravkapell. De fragment som bevarats av de romanska kalkmålningarna och dekorationerna är daterade till 1100-talet och färdigställdes sannolikt kort efter att tillbyggnaden stod klar.

Nedan till vänster en bild tagen i Magnus Nilssons gravkor, som tillkom samtidigt som det nuvarande östliga koret byggdes under 1100-talets senare hälft, men som även det fick sitt nuvarande utseende med förgyllda kungakronor och gravtumbor under Johan III:s tid. Kalkmålningen på väggen är vad som finns kvar av kalkmålningarna från 1400-talet.

År 1900 fick arkitekt Gustaf Pettersson i uppdrag att utarbeta ett förslag till restaurering av kyrkan. Förslaget blev starkt kritiserat av Kungl Vitterhets- Historie- och Antikvitetsakademien. Vid den här tiden pågick en mycket livlig debatt om vården av landets historiska minnesmärken. Överintendentsämbetet gav efter många års diskussioner första intendenten professor Isak Gustaf Clason tillsammans med arkeologen doktor Emil Ekhoff i uppdrag att utarbeta ett program för undersökningarna av kyrkan och klostret. I G Clason, som hade varit lärare vid Teknisk Högskolans arkitekturavdelning gav sin förre elev Sigurd Curman i uppdrag att på orten förbereda och utföra undersökningsarbetena. Sigurd Curman (1879-1966) var arkitekt, konsthistoriker och museiman, professor och riksantikvarie och var den i Sverige som lade grunden till den moderna restaureringsetiken. Curman konstaterade att nya uppmätningsritningar måste utföras. De mycket noggranna uppmätningsritningarna kompletterades med omkring 100 fotografier. Undersökningsarbetet innebar även nedknackning av putsen ut- och invändigt samt grävningar inne och utanför kyrkan. Curmans förslag innebar att mycket av det historiska kyrkorummet skulle lyftas fram. Men det räckte inte att kyrkan var gammal, den skulle också se gammal ut. Kyrkan skulle föras tillbaka till originalskick, så långt källmaterialet medgav en rekonstruktion. Hans önskemål var även att tornet skulle återställas i sitt tidigare utförande.

I triumfbågen som skiljer koret från långhuset fanns ett korskrank som togs bort först i slutet av 1600-talet. Genom Curmans försorg sattes åter ett korskarnk in vid restaureringen på 1910-talet. Det är det vi ser på bilden ovan till vänster. Nedan ser vi Hertig Magnus bänk från 1500-talet. Han var en av Gustav Vasas söner och hertig över Östergötland.

Restaureringsarbetet påbörjades 1915 och en byggnadshytta installerades på platsen. Som dagkontrollant anställdes den unge arkitekten Erik Fant. Erik Fant (1889-1954) kom senare att utföra ett stort antal restaureringsuppdrag för såväl kyrkor som profan bebyggelse i Östergötland, som till exempel Linköpings slott och nya slottet på Bjärka Säby. Restaureringen kan betecknas som genombrottet för ett nytt sätt att gestalta en historisk miljö, ett förverkligande av de idéer om restaurering, arkitektur och historia som sedan länge sökt sitt uttryck.

Restaureringen blev mycket omfattande. Invändigt revs flera läktare, orgelläktaren byggdes om och en ny trappa byggdes till tornet. Murarna mot norra och södra korsarmarna revs och predikstolen flyttades. En helt ny utbyggnad i två våningar uppfördes för sakristia och museum, golvet i långhuset bröts upp och ersattes delvis av ny kalksten och gammal puts knackades ner från väggar och valv. Utvändigt knackades också fasaderna rena från puts, delar av de gamla takstolarna revs och ersattes med kopior och samtliga fönster fick nya bågar med blyspröjs och antikglas. Nya dekorationsmålningar utfördes i nationalromantisk stil av Filip Månssons ateljé i Stockholm. Månsson var dekorationsmålaren på modet vid den här tiden.

Bakom flygeln i den norra korsarmen finns en dörr, porta motuorum, de dödas port. Den ledde ut till kyrkogården och användes för att föra de döda nunnorna efter begravningsmässan till den sista vilan. Ovan till höger den södra korsarmen med Sune Syks gravmonument. Iordningställt av Johan III, men kan vara uppbyggd kring en ursprunglig medeltida grav, kanske Sune Syks från andra hälften av 1100-talet.

I mitt sökande efter mer detaljer kring denne Sune Syk hamnar jag på sajten Illustrata.com. Där finns en schematisk beskrivning; Sverker den äldre, född år 1100, död ca 1155, kung år ca 1130–1133, ägde gården Vreten, där Vreta kloster byggdes 1120, om det stämmer är det oriktigt att Inge d.ä. och Helena skulle ha grundat klostret före 1110. Hans första hustru Ulfhild (eller Ulvhild Håkansdotter) påstås ha förgiftat sin förre make Inge den yngre på Vreta kloster ca 1125–30. Ulfhilds första barn är Johan Sverkersson d.ä. född 1130, död ca 1152. Ulfhildas andra barn är kung Karl Sverkersson, hennes tredje barn är Sune Syk (eller Sune Sik Sverkersson), född ca 1132.

Hennes fjärde barn är Ingegerd, som var priorinna under 40 år i Vreta kloster 1162-1202, har sin grav bredvid broder Sune Syk. Ulfhilds femte barn är Helena, Regina Elena: Helena var gift med kung Knut Magnusson av Danmark, Helena är mor till två helgon och dog på Vreta kloster före 1172.
Kung Karl Sverkersson, född 1135, kung 1161, gjorde någon större åtgärd 1162 åt Vreta kloster. Karl mördades på Nääs slott på Visingsö 1167. Brodern Sune Syk donerade till Vreta kloster; han är far till Ingrid Ylva, som var gift på Ulvåsa med Magnus Minnesköld, dvs Sune Syk är morfar till Birger Jarl. Sunes andra dotter Ulvhild Sunesdotter var gift med Folke Bengtsson som stupade vid slaget i Göstrings 1210.

Dock finns också uppgifter om att Sune Syks existens ifrågasätts, vi får påminna läsarna om att så här tidiga uppgifter är osäkra. Stenkilsätten, med anfadern Stenkil på Vreta kungagård regerade nästan 70 år över Svearike med början ca 1060, förutom ett kort mellanspel av Anund Gårdske (1070–1075). Stenkil Ragnvaldsson föddes i Gårdarike i Ryssland, son till Ragnvald den gamle jarl över Aldejuborg, flyttade till Sverige när fadern dog och modern gifte om sig med kung Emund den äldre. Stenkil anses ha varit en populär kung och god kristen, han hjälpte biskop Adalvard d.y. att upprätta biskopssäte i Sigtuna och han var en god bågskytt och norska källor beskriver honom som "Överviktig, tung och en bra suparkompis". Stenkil dog sotdöden och ligger begravd i Kungskullen.

Stenkils dotter, eventuellt, med okänt namn gifte sig med Blot-Sven som regerade 1084–1087. Inge den äldre dräpte Blot-Sven 1087. Inge d.ä. drev kristnandet av de högst motvilliga svearna, brände ner asatemplet i Uppsala vilket officiellt ändade asatron i Sverige.
Stenkilarna verkade vara ett högrest släkte, bröderna Inge den yngre och Filip som ligger i Vreta kloster var 1,98 och 2,02 m långa.

Innan Stenkil regerade var först Erik Segersäll, traditionellt räknad som första kungen över Svearike, efterträdd av Olof Skötkonung, följd av Anund Jakob och Emund den gamle (slemme) (betyder sniken).
Efter Magnus den Starke, den siste av Stenkilsätten, kom Sverker den äldre från Sverkerätten och sen Erik den helige från Eriksätten följd av Magnus Henriksson som iofs tillhörde Stenkilsätten eftersom han var son till Ingrid Ragnvaldsdotter. Därefter följer Karl Sverkersson från Sverkersätten och så höll det på sju-åtta gånger tills Folkungaätten (Bjälboätten, bara tre mil i västlig riktning) kom in i bilden i mitten på 1200-talet.
Uppgifterna och årtalen är hämtade från internet, det finns inte säkra belägg för alla uppgifter så betrakta årtal som ungefärliga, det kan ha funnits några fler kungar som man inte vet om, samtidiga kungar över svear och västgötar, det var hektiska tider och strider var nog inte ovanliga.

I den södra korsarmen finns fyra medeltida korstolar. Sitsarna är sinnrikt fällbara vlket medgav både stående och sittande vila. Den lilla sittplattan benämns misericordia, som passande betyder barmhärtighet. Det är troligt att de varit placerade som bänkrader i koret eller möjligtvis i korsarmarna för nunnorna. De inristade tagsen är spännande och det går att hitta signaturer långt bakåt i tiden. En tradition som vi burit med oss under lång tid. Särskilt som jag sett inristade runor i kyrkor både i Santiago de Compostela och Istanbul.

Nästa större förändring utfördes 1988 då kyrkorummet omdisponerades för att anpassas till ett modernt gudstjänstliv. Arbetet leddes av arkitekterna Magnus Ahrén och Kerstin Jacobsson i Linköping. Deras målsättning med restaureringen var; att trots vissa omdispositioner inte rubba interiörens harmoni och känsla av historisk autenticitet, inte heller den Curmanska helhetsgestaltningen. I samband med den omfattande renoveringen önskade man flytta korbänkarna från 1917, men Riksantikvarieämbetet ansåg då att de skulle stå kvar. Det blev en kompromiss där de innersta raderna bevarades, men vid nästa förändring som utfördes 2004 flyttades de och det innebar en upplösning av Curmans gestaltning av koret.

Högaltaret tillkom förmodligen samtidigt med utbyggnaden av koret i slutet av 1100-talet, medan den vackert patinerade altarskivan möjligen är ännu äldre. I triumfbågen hänger triumfkrusefixet. Ett av kyrkans äldre inventarier och sannolikt från slutet av 1100-talet. Utformad i romansk stil med Kristus avbildad som segrande kung med högburet huvud och krona. Detta sätt att avbilda Jesus på blev i slutet av medeltiden omodernt varför huvudet sågades av, försågs med törnekrona och fick sin nuvarnade nedböjda ställning. Göran Tagesson beskriver den nya synen på Kristus som etablerades under senmedeltiden i skriften Vreta Klosters Kyrka från 2007;

Betoningen på Kristus som segrande konung har alltså under senmedeltiden förskjutits mot en betoning av Kristi lidande och död. För lekmännen har den varit en viktig bild av Kristi försoningsdöd och visat på vägen från jordelivet till himelen. Detta symboliseras i medeltidskyrkan i skillnaden mellan lekmännens plats i långhuset och prästernas och systrarnas plats i koret. Från långhuset är det möjligt att genom korskranket få en föraning om den himelska glädjen, symboliderat av koret där mässan firas.

De knubbiga änglarna på orgeln är samtida med den första orgeln från 1747, ett verk av den populäre orgelbyggaren Jonas Wistenius. Epitafiumet nedan till höger är från 1650 och avbildar prosten i Vreta kloster Nils Magni Palumbus, hans hustru och deras nio barn snyggt uppdelade efter kön och med Jesus på korset centralt. Ovanför en bild av den viktiga treenigheten. Paret i mitten nedan är Kvartermästaren vid Östgöta kavalleriregemente Måns Haraldsson och hans hustru avbildade i olja på ett annat epitafium från 1689. Handeln med epitafier och minnestavlor var populärt på 1600-talet och skapade inkomster både till konsthantverkare och till församlingen som sålde platserna i kyrkan.

Av klostret är endast några rester av murarna kvar. Nedan korsgången med porten in till kyrkan.

Med lite fantasi kunde jag ändå föreställa mig lite av vad som en gång funnits här på 1100-talet. Ända sedan början av 1900-talet har här grävts och undersökts av nyfikna arkeologer. Resultatet är en omfattande beskrivning som ständigt revideras och skrivs om. Klart är att det här fanns en avancerad anläggning byggd och konstruerad med konserverad kunskap hämtad från flera tusen års erfarenheter.

Sydväggens märkliga gravkapell med absiden och den interiöra rotundan, som tidigare beskrivits, signalerar att detta inte är vilken kyrka som helst. Särskilt då vi vet att kapellet uppfördes i början av 1100-talet. Samtaget med kyrktornets barockhuv och entréns nyklassisistiska svala portal är detta ett stycke för sig i Svensk kristendomshistoria. Ett litet Mecka även för den som är måttligt intresserad.

Det så kallade Stenmagasinet nedan till vänster ligger strax utanför det egentliga klosterområdet och kanske tack vare det som byggnaden fortfarande står intakt. Arkeologer har daterat byggnaden till andra hälften av 1200-talet och tjänstgjorde fram till reformationen som spannmålsförråd. Sedan 1920-talet förvaras här fynd från undersökningarna på 1910- och 1920 talen. Gravstenar, byggnadsdetaljer och delar från de spännande Eskilstunakistorna. En rekonstruktion av en av dessa finns i magasinet. Det röda trähuset är Prästgårdens västra flygel från 1688. Själva mangårdsbyggnaden revs och ersattes med en ny modern 1754 på initiativ av den handlingskraftige kyrkoherden Tiburtius. 1791 fick den nya prästgården sin nuvarande utformning med en påbyggd övervåning genom biskop Lindbloms försorg.

Genom sin långa historia och att resurser tidigt allokerades till denna anläggning, som skapat en särställning bland kristna monument i riket, är jag beredd att välja Vreta kloster och Vreta klosterkyrka som det mest intressanta vi har. Den tidiga och fast förankrade kopplingen till kungamakten skapade ett intresse till och med hos Gustav Vasa, vilket gjorde att klostret var verksamt ända fram till 1582, när de två sista nunnorna dog.

Fler spännande kyrkor hittar du på unikaboxen.net/kyrkor

Källor: Riksantikvarieämbetet | Fokus Vreta kloster - Göran Tagesson, Elisabeth Regner, Birgitta Alinder och Lars Ladell 2010
Vreta Klosters Kyrka 2007 -Göran Tagesson 2007 | Föreningen Klosterliv i Vreta, vretaklosterliv.se | illustrata.com