UNIKABOXEN utforskar Bottenviken och tar en titt på grannlandet Finland

Harrbäcksand

Semestern började i natursköna Harrbäcksand vid havet en kvart med bil från staden Skellefteå. På nätet hade jag hittat ett litet hus som vi hyrde i en vecka. En riktig semestervecka utan krav och måsten. Kunde till och med sova middag utan att skämmas.

Jag befann mig i ett avkopplande töcken där konturerna suddades ut och det blev svårt att skilja dag från natt.

Några ynka timmar per dygn lugnade naturen utanför fönstret ner sig och fåglarna sov...

...men redan lockan tre på morgonen, när solen stod högt på himlen började fågelsången och jag hade svårt att inte ryckas med.

Några morgnar gick jag ner till kompisarna vid stranden och bara njöt av att få finnas till.

Fågellivet var rikt. Vår hyresvärd Kurre berättade stolt att de rödögda Doppingarna som häckade i hans lilla vik var sällsynta och inte fanns på så många ställen i Sverige. Hemma långt senare inför denna publicering kunde jag konstatera att det rörde sig om Svarthakedoppingar.

På wikipedia kan man läsa att: Svarthakedoppingens ursprungliga häckningsmiljö i Sverige skall enligt uppgift vara Lappland. Den häckar i bevuxna områden vid färskvattensjöar, men arten häckar också i brackvatten utmed kusten från Södermanland till Ångermanland. Liksom alla doppingar bygger den sitt bo i vattnet. Själva boet utgörs av en flotte som fästes i buskar, vass, kaveldun eller annan växtlighet ett stycke, oftast minst en meter, ut från land, för att få skydd mot landlevande rovdjur.

Enligt artdatabasens rödlista över hotade djurarter i Sverige från 2010 klassas Svarthakedoppingen som Nära hotad. En uppgradering från tidigare Sårbar. Med andra ord kan Kurre fortsätta att vara stolt över sina sällsynta, åminstone här i havet utanför Skellefteå, fågelgrannar.

I Skellefteå har barnen sina kusiner och i år kunde vi bjuda hela gänget på en härlig barbeque vid havet. Självklart blev vår hyresvärd Kurre hedersgäst.

Det var en märklig sommar 2014. En nästan tropisk värme gjorde havet badbart och de annars så irriterande Norrländska myggen var ganska frånvarande.

En resumé av vädret under juli månad från SMHI

Årets juli blev med god marginal varmare än normalt i hela Sverige. Den 4/7 stabiliserades vädret genom en högtrycksrygg. Högsommarvarm luft strömmade upp över landet den 5/7 med stigande temperaturer. Det var i stort sett uppehåll i hela landet. Den 8/7 ökade antalet stationer som nådde över 30°-strecket. Natten till den 9/7 var den första tropiska för säsongen med en dygnsmedeltemperatur över 20°. Den 10/7 hade Katterjåkk 27,8°, vilket var den högsta temperaturen där sedan 1924. Den 21/7 förstärktes högtrycket söderut och en längre period med mycket höga temperaturer inleddes. För första gången utfärdade SMHI en varning för mycket höga temperaturer. Efter en dryg vecka med något svalare väder fick vi åter temperaturer över 30° i Sverige. Denna första dag gällde det dock bara Paharova i Norrbotten, där man hade 30,4°. Högtrycket förstärktes ytterligare något till den 22/7 och åskvädren minskade i omfattning. Flera stationer vid både västkusten och Bottenvikskusten hade en tropisk natt, och i Älvsbyn i Norrbotten noterades säsongens dittills högsta temperatur med 31,9°.

Temperaturerna steg ytterligare den 23/7. Umeå hade 32,2° och därmed sin varmaste dag sedan den 27 juni 1882. Men lokalt öppnade sig himlen i samband med värmeåskväder. Den 26/7 kulminerade värmeböljan. Storön och Rödkallen hade som lägst under natten 22,6°, vilket är rekord för Norrlandskusten. Under dagen uppmättes månadens högsta temperatur i landet med 33,9° i Hökmarksberget i Västerbotten. Den närliggande stationen Bjuröklubb hade 32,0°, vilket var en putsning med drygt en grad av det tidigare värmerekordet i stationens drygt 125-åriga mätserie. Samtidigt började högtrycket naggas i kanten och värmeåskvädren blev talrikare. Årets juli var i praktiskt taget hela Sverige en av de 5-10 varmaste som noterats. I Norrland, i synnerhet i de västra delarna, var årets juli den allra varmaste vid merparten av stationerna. Ytvattentemperaturen i havet var i slutet på månaden över 20 grader på de allra flesta håll och flera av SMHIs stationer registrerade nya maxvärden för juli. Uppvärmningen gick snabbast i norr där temperaturen i centrala Bottenviken steg från ca 9 grader i slutet av juni till dryga 17 grader i mitten av juli.

Gammelstaden Luleå

Taktjäraren på Luleå gamla kyrka intervjuades i radion mitt i värmeböljan och hans jobb utnämndes till Sveriges tuffaste med högst riskfaktor att drabbas av värmeslag eller solsting. Förutom att erbjuda Sveriges tuffaste jobb kan Gammelsatden stoltsera med att vara ett av Sveriges 15 världsarv. Sverige skrev under världsarvskonventionen 1984 och ratificerade densamma den 22 januari året efter.

Riksantikvarieämbetet har det övergripande ansvaret för att konventionen följs, samt ansvaret för kulturarven. Naturvårdsverket har ansvaret för de världsarv som är naturarv. Myndigheterna har också ansvar för att ta initiativ till och bekosta den uppföljning och de rapporter som ska lämnas in till Unesco vart sjätte år. Regeringen har sedan 1986 gett Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket i uppdrag att lämna förslag på världsarv. Riksantikvarieämbetet lämnar förslag på kulturarv och Naturvårdsverket lämnar in förslag på naturarv. Nomineringen förbereds av en arbetsgrupp bestående av specialister inom de områden som objektet ska nomineras inom. Arbetet leds av berörd länsstyrelse i samverkan med de båda ansvariga myndigheterna. När handlingarna är klara lämnas dessa över till regeringen som därefter fattar det avgörande beslutet. Därefter sänds nomineringen in till Unesco.

Gammelstads kyrkstad är en samling kyrkstugor och kyrkstall kring Nederluleå kyrka i Gammelstad utanför Luleå, där långväga sockenbor hade sin fasta punkt vid kyrkobesök. Kyrkstaden är landets största och bäst bevarade kyrkstad med 408 stugor uppdelade i 553 kammare. Det äldsta belägget för Gammelstads kyrkstad existens finns i Sveriges första riksantikvarie och riksbibliotekarie Johannes Bureus skildring av sitt besök här julen år 1600:

”Alle bönder hafva sijna stugur vidh kyrkian på en plass the kalla Bärghet”

Vill du läsa mer om själva kyrkan, dess märkliga historia och ta del av mina bilder gå till reportaget om Lule gamla kyrka...

Sangis mellan Kalix och Haparanda

Efter en god lunch på en restaurang i Gammelstaden fortsatte vi vidare norrut och där Sangisälven korsar E4:an slog vi läger på ett multi-motell med olika alternativ till övernattning. Vi valde ett stort familjerum med självhushåll.

Det blev ett perfekt base camp för att utforska Sveriges nordligaste Östersjökust och delar av den sägenomspunna Tornedalen.

Motellet drevs av ett trevligt medelålders par med bostaden på området och receptionen i deras kök. En mycket välskött anläggning med året runt service, något som är ovanligt för Sverige. Vi reser både höstar, vintrar och vårar och besöker släkt och vänner i norr som i söder. Ofta möts vi av skyltar som beskriver att det är svårt att driva serviceinrättningar utanför storstäderna mellan september och april i vårt avlånga land; Stängt för säsongen, Öppnar åter sista maj, Tack för den här sommaren... och så vidare.

Sverige verkar vara för stort och underlaget för litet under lågsäsong. Vi skulle behöva fylla på landet med några miljoner invånare för skapa ett levande Sverige året runt. Vi borde marknadsföra Sverige som ett underbart land att leva i, inte bara semestra i. Välkomna arbetsinvandring, flytta hem fabriker och de som arbetar där till Sverige och skapa förutsättningar för ett konkurrenskraftigt företagande. Vi måste vända trenden att allt måste produceras i ett låglöneland någonstans på andra sidan jorden. Det är inte hållbart i ett längre perspektiv. Öppna upp och utveckla Sverige istället för att begränsa och stänga in oss i ett hörn där rädsla, misstänksamhet och avvund dominerar. Vi behöver få tillbaka tron på Sverige och Svenskarna och att det Svenska lejonet idag har olika hudfärg, kön och kulturell bakgrund, men att vi alla kämpar under samma fana. När jag diskuterade och bytte erfarenheter med värdinnan för motellet i Sangis där i köket kände jag att här finns tron och övertygelsen om att ingenting är omöjligt...

Seskarö

Seskarö är den största ön i ett stycke skärgård i Bottenvikens nordvästligaste hörn tillhörande Haparanda kommun. En sommar som denna ett paradis för soldyrkare och badare.

Bilderna är från Seskarö Camping vid Tromsöviken.

En händelse i en omvälvande tid i Sveriges historia för knappt hundra år sedan satte Seskarö på kartan-Seskaröupproret. Det hela tog sin början 25 maj 1917 och var en del av det svenska hungerupproret. Det rådde matransoneringar och misstankar fanns om att bagarna på ön undanhöll livsmedel som de sålde på Haparandas svartabörsmarknad. Arbetarna tvångsköpte livsmedel och polis tillkallades, men kördes bort från ön av befolkningen. Detta föranledde att svensk militär tillkallades och ingrep mot de hungrande. Hela Sverige kokade och hungrande arbetare demonstrerade sitt missnöje runt om i landet inspirerade av revolutionen i Ryssland som hade ägt rum några månader tidigare.

Den 30 maj 1917 anlände till Seskarö 50 man ur neutralitetsvakten i Haparanda, bestående av trupp ur Västernorrlands regemente under befäl av kapten Wenzel Falk och vid tiotiden på förmiddagen dagen därpå anlände Grängesbergsbolagets isbrytare Simson och lade till vid Sandviks ångbåtsbrygga. Ombord befann sig två kompanier infanteri, ett kulsprutekompani samt några sjukvårdare. Befälhavare var major Erik Grafström från I 19. Utom gevär medfördes fyra kulsprutor och 60 lådor ammunition. Varje man var utrustad med 50 skarpa skott. Totalt sattes en styrka om 475 man in och ett hundratal skott avlossades. Några av soldaterna övermannades och fråntogs sina vapen. En mera omfattande eldstrid avvärjdes emellertid. Bataljens rättsliga efterspel ledde till att 8 civilister straffades med fängelse mellan 3-5 månader för upplopp. Manskap och befäl ställdes inför krigsrätt, dock utan att några fällande domar avkunnades. (Hämtat från Wikipedia)

Att incidenten kunde avslutas utan förluster i människoliv är i relation till dagens klimat besynnerligt, men samtidigt beundrasvärt och utmärkande för den Svenska socialismens revolution och införandet av den Svenska modellen. Från revolution lagom till Mellanmjölkens Land.

Kukkola - Tornedalen

Kukkola är en by i Haparanda kommun invid Torne älv dryga milen norrut längs riksväg 99 från Haparanda. Kukkola ligger mellan grannbyarna Vojakkala (nedström) och Karungi (uppströms). Tvärsöver älven, som bildar gräns mellan Sverige och Finland, ligger den Finska systerbyn med samma namn. Vi hade blivit varnade av släkt och vänner i Skellefteå, som vid midsommartid besökt Kukkolaforsen; Inget för veklingar från Fjollträsk. Luften där är svart av svärmande mygg som skymmer solen. Ni kommer att bli uppätna om ni lämnar bilen.

Och normalt sätt är detta ett myggrikt område, men denna sommar var inte normal. Brist på regn och de höga temperaturerna i norra Sverige missgynnade myggen. Vi kunde njuta hela kvällen utan att besväras nämnvärt av de blodsugande plågoandarna.

Fisket i älven efter sik och lax har alltid varit en viktig näring för byborna vid sidan av jord- och skogsbruk. Tillgången på lax har dock succesivt minskat och nu varnar vissa för att även siken i Torneälv är hotad. Starka strömmar och relativt grund stening botten i Kukkolaforsen gjorde platsen lämplig för fångstmedtoden håvning. Skiftena vid håvarna fördelades mellan byamännen. Detta lever kvar och håvningen sker från bryggor som går långt ut i forsen, eller som på bilderna ovan och nedan från en i bryggan angjord båt.

Bryggorna eller de så kallade patorna är inga permanenta verk. De byggs upp varje vår efter islossningen av byaföreningen. Bilden ovan till vänster visar ett bomärke som markerar ägaren.

Ett bomärke är ett skrivtecken som består av en eller flera linjer, och som i huvudsak har använts på samma sätt som en namnteckning. Ibland består bomärket av parallella linjer eller inskurna bågar, men ofta bildas det av en stav med tillagda kännestreck. Märkerna påminner mycket om runorna. Märket användes på hus, bohag och annat med äganderätt. Till exempel inbränt eller inskuret i boskapsdjur. En persons bomärke gick ibland i arv. Ofta hade gårdar sitt eget bomärke. Ursprungligen var det dessa som kallades bomärken, medan övriga endast märken. Numera benämns samtliga märken bomärken. Under medeltiden hade varje borgare sitt bomärke, vilket markerades på varje tillhörighet och sigill. Varje svensk stad och flera företag hade även bomärken. Timret som flottades på de norrländska älvarna bar sin ägares bomärke. Bruket av bomärke har förekommit så gott som i hela Sverige långt tillbaka i tiden. Även idag används det av exempelvis Samer för att öronmärka renar. Men det resterande bruket avtog då skrivkonsten blivit mer allmän bland folket, och bomärket ersattes med initialer. (Fakta hämtat från Wikipedia)

I samband med att fisket övergick från självhushåll till en mer kommersiell verksamhet byggdes en samling fiskebodar, iskällare och kontor upp och bland bodarna installerades ett tornur för att fiskarna lätt skulle se när deras skift var slut. Rättigheten att få håva fisk vid Kukkolaforsen auktioneras ut av byaföreningen till alla. Enligt gammal tradition hålls auktion varannan dag klockan sex på kvällen. De tio patornas arrende varierar mellan 100 och 3000 kronor för två dygn.

Forsen utnyttjades naturligtvis inte bara för fisket. När den industriella utvecklingen erbjöd innovativa metoder byggdes i mitten av 1800-talet två vattendrivna kvarnar som betjänade stora delar av södra Tornedalen.

I ena kvarnen installerades även en likströmsgenerator som gjorde Kukkola till den första elektrifierade byn i trakten. Även ett mindre sågverk drevs av forsens kraft. Idag ingår dessa gårdagens moderniteter i de museum som finns att besöka på platsen.

Sikfesten i Kukkola infaller traditionsenligt vid Kukkolaforsens strand helgen efter Jakobdagen, oftast den sista helgen i juli. Det är då siken börjar sin vandring från havet upp längs Torneälv. Då kan dygnsfångsten uppgå till 1000 sikar per fiskare. Den årliga sikfångsten beräknas till 30 ton.
Traditionen härstammar från medeltiden och är jämförbar med böndernas skördefest. Enligt den gamla traditionen ska siken sättas fast på ett träspett och halstras över öppen eld. För detta finns särskilda bodar med eldstad i mitten och bänkar längs väggarna.

Någon sik blev det inte denna gång för oss. Vi hade innan ätit en rejäl middag på det anrika och mytomspunna stadshotellet i Haparanda och vi var nöjda med att bara gå runt och insupa atmosfären.

Halv åtta på kvällen lämnade vi Kukkola och termometern visade på 29 grader. Helt overkligt.

Torneå

Inte mycket förändras när man färdas över älven från Haparada och kommer till Finska Torneå. Den lilla ortodoxa träkyrkan med sina lökkupoler visar ändå att vi färdats österut och markerar att vi nu lämnat Sverige och på väg in i något annorlunda. Det var Tsar Alexander I av Ryssland som 1825 beslutade att bygga en militärkyrka i det efter finska kriget Tsarryska Torneå. Kyrkan blev färdig 1884 och är helgad åt apostlarna Petrus och Paulus. Efter Finlands självständighet 1917 har kyrkan fungerat bland annat som museum, men 1985 restaurerades kyrkan till sitt originalskick och återinvigdes. Byggnaden tillhör nu den Finska Ortodoxa Kyrkan.

Torneå eller Tornio grundades 1621 av Gustav II Adolf och var dåtidens nordligaste stad i hela världen. Tornios betydelse som medeltida handelsplats växte och staden var under några år kungariket Sveriges rikaste stad. Vid fredsavtalet efter Finska kriget 1809 förlorade Sverige hela Finland genom en ny gränsdragning som drogs längs Torne älv. Haparanda by med sju bondgårdar låg på den svenska sidan av Torne älv, medan Tornio hamnat på den ryska sidan. Haparanda by hade fördelen av närhet till Tornio, den nya riksgränsen och därmed även tullstationen. På en av Haparanda bys bondgårdars ägor grundades därför 1827 en köping, som snart fick stadsliknande bebyggelse och som erhöll stadsrättigheter 1842. Haparanda har gått igenom flera spännande tidsperioder under sin historia. Under första världskriget var staden den enda kontakten mellan länderna i väst och de stora imperierna i öst.

Ett av de stora problemen under kriget var att få fram tillräckligt med föda till frontsoldaterna. Detta skapade möjligheter för Skandinaviska affärsmän, med ett rymligt samvete. Sekunda köttråvaror såldes som ”gulasch” till en hungrig och utmattad tysk armé. Det var inte bara köttsoppa som såldes på en svart marknad. Stenkol, järnskrot och mycket annat var plötsligt nästan lika värdefullt som guld. Den som lyckades bryta axelmakternas blockad blev monumentalt rik. Man kunde handla både med Ryssarna och Tyskarna och ofta förhandlades det om samma tunnor med surt kött eller sekunda stenkol. Vinsterna var enorma och riskerna relativt små. Gulaschbaroner blev ett begrepp och Haparanda stadshotell blev den stora scenen där pengar bytte ägare och champagnen flödade. Hotellet har bevarat mycket av känslan från den här tiden och detaljer i inredning för tankarna till dekadens och flärd i sådana proportioner att det är lätt att glömma bort var vi faktiskt befinner oss och att denna plats under en period i världshistorien faktiskt var Europas hetaste. Det var skylten på fasaden med namnet på hotellets pub, Gulaschbaronens Pub, som gjorde att jag stannade till vid detta monument över en svunnen tid och att vi spenderade ett par timmar för att inspektera salar, inredning och arkitektur samtidigt som vi njöt en middag på hotellets bakgård. Av receptionisten fick jag sedan en första lektion i hotellets och stadens historia.

Kattilakoski - Tornedalen

Här två mil norr om Övertorneå längs riksväg 99 i Niskanpää, granne med polcirkeln, finns Norrbottens vackraste rastplats sedan 2009. Femte vackraste rastplatsen i hela Sverige vid en bedömning 2013. Ett naturligt stopp.

Under sommaren bedrivs laxräkning i forsen. RKTL från Uleåborg, Finland, har hand om dessa räkningar och trots varningar om sjunkande bestånd av såväl lax som sik ser vi en betryggande ökning sommaren 2014. Över 100 000 laxar passerade forsen. Nästan dubbelt så många som sommaren innan.

Tabellen är hämtad från RKTL (Vilt- och Fiskeriforskningsinstitutet) och deras hemsida. Läs mer om statistiken på RKTL:s hemsida...

Restaurangen Kattilakoski. 2002 blev lokalerna klara, ritad av Mats Winsa som vann pris för byggnadens arkitektur. Inuti är det högt i tak, stora fönster och med en bedårande utsikt över forsen. Restaurangen har plats för 84 matgäster. Maten som serveras är A la carte med norrländska inslag. Ren, älg, röding och naturligtvis lax finns på menyn. Idag drivs restaurangen av Rickard Zachari som började här våren 2013.

Min facination över att hitta en krog med ambition på en plats som denna gjorde mig nyfiken och jag frågade Rickard full av förutfattade meningar om det kunde bära sig att driva premiumkrog med ett så begränsat underlag. Han svarade lugnt: -Joo, det går...

Och förmodligen har pizzerian i byn Jouksengi bara några kilometer norrut svårare att överleva.

Polcirkeln

Här i Jouksengi passerar polcirkeln tvärs över riksväg 99. Ett monument med åtta flaggor visar i vilka länder polcirkeln drar fram; Sverige, Norge, Island, Grönland, Canada, USA och Ryssland. Flaggan vid tältkåtan i Kattilakoski är Tornedalens egen flagga, Meänflaku, men eftersom Tornedalen saknar självständighet får flaggan inte vara med runt monumentet.

Byaföreningen i Jouksengi är mycket aktiv, i synnerhet när det gäller att utnyttja läget och polcirkelns dragningskraft. Här kan du köpa det enda av Lantmäteriverket godkända polcirkelcertifikatet, framtaget av byaföreningen, men säg den glädje som består. Polcirkeln är ingen fast linje utan rör sig på grund av planeternas dragningskraft och Jordens skiftande lutning. Om hundra år har polcirkeln flyttat sig 1,45 km norrut, bort från både monument och by. Detta är någonting som pågått i 8 000 år och kommer enligt forskarna att pågå i ytterligare 12 000 år med 14,5 m/år.

Vad är det då som är lockar människor till att besöka polcirkeln? Wikipedia beskriver kort och gott norra polcirkeln eller den arktiska cirkeln som; den yttersta plats – räknat från Nordpolen – där solen inte går ner vid sommarsolståndet samt inte går upp vid vintersolståndet. Den norra polcirkeln ligger på 66˚ 33' 38" N. Facinationen ligger nog i vår längtan efter att passera gränser och upptäcka någonting nytt. Vid Kallajoki träffade vi två tyska medelålders damer på cykel. De hade cyklat från Rovaniemi och deras mål var att passera polcirkeln. För dem var polcirkeln en magisk mållinje att passera för att sedan kunna cykla hem och tydligt beskriva hur långt norrut de varit. Jag frågade om de verkligen skulle cykla hela vägen hem. Då skrattade de och sa:
- Nein, nein nur nach Stockholm und dann weiter mit zug.
Shit tänkte jag. Vilka friskusar. Själv kan jag tycka att den sträckan, över hundra mil, kan vara dryg med bil.

Vi fortsatte längs riksväg 99 ytterligare några mil norrut genom ett bedårande landskap längs Torneälv till Pello, där det går en bro över Torneälv. På den Finska sidan heter byn också Pello, vilket förklaras av att det fanns en tid, innan 1809, då allt var Svenskt och byarna sträckte sig över älven, som städerna längs norrlandskusten. De flesta av de Svenska byarna längs älven har sin Finska motsvarighet med samma namn på norra stranden. Kan tyckas lite fantasilöst idag, men fullt naturligt då. Från Pello färdades vi söderut på Finska vägar genom ett till synes oändligt skogslandskap utan byar eller andra spår av mänskligt liv. De enda livstecken som dök upp där bland träden var några mötande bilar och ett par vilsna renar. Vägen till Rovaniemi kändes betydligt längre än vad GPS-navigatorn angav och lika suggestiv som en film av Aki Kaurismäki.

Rovaniemi

Så kom vi då tillslut fram till denna världsmetropol vid polcirkeln, som med sina drygt 60 000 invånare är Nordkalottens femte största stad efter i fallande ordning Murmansk, Tromsö, Uleåborg och Luleå. Här i Rovaniemi vid Polcirkeln bor Tomten eller Julgubben, Joulupukki, som han heter här. Han lockar turister från hela världen till sitt Santa Park och Santa Village. Anläggningarna har årligen över en miljon besökare och under jultid går chartrade direktflyg från både Moskva och London hit till Rovaniemi. Finskt näringsliv står bakom projektet som invigdes strax före julen 1998 och de initiala kostaderna blev närmare 7 miljoner euro. 2013 omsatte bolaget Santa Park Oy 1,9 miljoner euro och hade ett rörelseresultat på 98 000 euro. Låter ganska blygsamt, men det gömmer sig säkert mer bakom det i Storbritanien registrerade företaget Santa`s Holding Ltd, där majoriteten innehas av Ilkka Lankinen och dennes fru Katja Lankinen-Ikäheimonen.

Jultomten i Rovaniemi får årligen ca 600 000 brev med önskningar från 150 länder. Det var i mitten av 1900-talet som breven började strömma in efter att ett populärt barnprogram i finsk radio hade slagit fast att tomten bodde i Rovaniemi. Då besvarades breven av lediga skogshuggare, men nu för tiden sköts arbetet mer industriellt på ett särskilt postkontor. Drygt 30 000 brev besvaras årligen. Det finns dock konkurrens om Tomtens hemvist och Tomtarnas svarsfrekvens varierar. Vid The Vancouver Sun arbetar omkring 10 000 personer med att besvara post till jultomten. Den Kanadensiska Jultomten fick år 2010 omkring 1,2 miljoner brev och 43 000 mejl, samtliga besvarades.

Även om Tomten dominerar Rovaniemi har staden mer att erbjuda än denna Disneyinspirerade och superkommersialiserade businesspark. Rovaniemi är en ung stad som fick sina stadsrättigheter så sent som 1960 och ligger vackert vid den mäktiga Kemi älv. 1944 brändes nästan hela staden ner av retirerande tyskar från östfronten och idag finns endast en handfull byggnader kvar från tiden före 1944. Efter kriget fick den kände Finske arkitekten och designern Alvar Aalto uppdraget att rita en ny stadsplan för Rovaniemi. Resultatet blev en modern stad med spännande lösningar som bejakar bilen och dess behov av broar och genomfartsleder utan att skymma eller omintetgöra den omgivande spektakulära naturen.

I de delar av Finland som vi besökte var det inte så vanligt med Bed & Breakfast, som blivit så populärt i Sverige. Betydligt lättare var det att hitta en liten stuga ofta plcerad på en vanlig villatomt och ofta med en bastu i. I Rovaniemi bodde vi i just en sådan stuga. Ett litet bedårande kryp in där bastudelen med duschrum och toalett utgjorde nästan hälften av totalytan. Jag gissar att stugen mätte ungefär 50 kvm och bastudelen minst 20 kvm, men ändå innehöll den allt man kunde önska sig; sköna sängar, öppen spis, modernt kök, wifi, och platt-TV. Till det kan läggas ett chrmerande ungt värdpar där kvinnan faktiskt kunde lite Svenska. Det enda som var lite irriterande med Rovaniemi var myggen och knotten. De trivdes också här.

Uleåborg / Oulo

Universitetsstad med närmare 200 000 invånare. Grundades av Karl IX 1605 och fick sina privilegier 1610. Finska är idag dominerande. Staden har dock en liten Svensktalande minoritet om cirka 400 individer med bland annat egen skola. För oss osynliga och inget som underlättade den dagliga kontakten. Trots andelen unga och stadens ungdomliga ton kunde det stundtals vara svårt att göra sig förstådd. Bruket av Engelska är utbredd, men kvalitén varierande.

Något som var iögonfallande var Uleåborgsbornas hantering av alkohol. Det finns gott om trevliga uteställen med en koncentration kring salutorget nere vid hamnen där de gamla magasinen förvandlats till restauranger och barer. Samtliga fullsatta redan vid middagstid, men en öl kunde lika gärna avnjutas på kajen eller på en parkbänk. Kanske var det vädret och de ljusa sommarnätterna som lockade till en pilsner i det fria, eller också ligger det djupt rotat i den Finska själen att alltid bära med sig något att dricka. De flesta vi passerade på gator och torg, ung som gammal, kostym eller träningsoverall, demonstrerade tydligt denna vana/ovana. Antingen bar man på en kasse från Alko, Finlands motsvarighet till vårt Systembolag, eller en låda öl.

Statistik hämtad från Institutet för Hälsa och Välfärd

Tankarna går till en Finlandsfärja och resenärernas behov av att få i sig så mycket alkohol som möjligt och samtidigt få med sig hem maximal ranson. Kanske är det så att Svenskarna egntligen inte är så olik Finnen, men att vi känner en skam och osäkerhet för att visa upp vårt rätta jag offentligt. Vi vill så gärna vara den duktiga storebrodern, som ska gå före med gott exempel och visa på måttlighet, inte bara när det gäller alkohol. Lagom är bäst!

Även om Finnarna har fler alkoholrelaterade problem än Svenskarna och Finland uppenbara behov av att förändra bruket av alkohol upplevs människorna som mer jordnära, med en befriande avkopplande attityd när det gäller utseende och ytliga attribut...

...och trots en mystik kring det Finska kynnet är människorna lätta att få kontakt med, om man bortser från vissa språkförbistringar.

Vi hade turen att få uppleva en hel natt med tre Finska vänner och tillsammans utforskade vi nöjeslivet i Uleåborg. Förutom alkohol har Finnarna en förkärlek till karaoke. En riktig Finsk folkrörelse.

När den lilla klubben i hamnen stängde fortsatte vi till Seneori Karaoke, en klubb för vuxna öppet hela natten. Publiken var verkligen vuxen. Här satt uppklädda damer i åttioårsålderna med nypermanentat hår och finklänningen tillsammans med motorcykelåkande läderknuttar som deltagit i Finska vinterkriget. En härlig blandning som älskade när de svenska ungdomarna* äntrade scenen och drog av några klassiker.

*Det var jag och min fru som för en natt fick ta del av folkets jubel och återuppleva ungdomens sötma. Något som vi dyrt fick betala dagen efter.

De ljusa nätterna är förädiska och det är lätt att glömma bort att kroppen kräver några timmars sömn.

När fincampingen vid Uleåborgs Copacabana var fullbelagd blev vi rekommenderade Kempele Camping lite utanför staden. Här var den Finländska mystiken påtalig och på gränsen till skrämmande. En övergiven campingplats från en svunnen tid, som ändå fungerade och tog emot reservationer via telefon. Perfekt för en filminspelning, men inte lika idealisk för en familj som sökte avkoppling och ett bra base camp.

Vi sov därute en natt, men valde sedan att flytta in till ett vanligt hotell inne i staden. Inte lika spännande, men bra för husfriden. Bilden ovan är tagen från den lilla grusväg som ledde till Kempele Camping och avbildar ett motell som också hamnar i kategorien, perfekt för en filminspelning.

Kalajoki

Från vårt nya base camp gjorde vi utflykter. Släkt och vänner hade redan i Skellefteå rekommenderat Kalajoki, när de hörde att vi skulle bila ner genom Finland och den här rekommendationen var klockren. Vilket ställe! Jag har inte sett så mycket sand sedan Biscayabukten på tidigt åttiotal.

Kalajoki har historiskt varit en viktig ort för trävaruindustrin och på 1800-talet låg centrum för handeln med tjära här. Nu är det en turistmagnet som lockar mängder av nationella och internationella turister och som förmodligen omsätter vida mer än vad tjäran en gång gjorde.

Ovanför sanddynerna i tallskogen byggs den ena resorten efter den andra med läckra stugbyar, eller snarare villa-parker, där standarden är mycket hög. Här finns något för alla. Lyxiga egnahemsvillor, andelshus, uthyrningsstugor, campingplatser och läckra spa-hotell. Allt förpackat för att leverera en trivsam semester. Det finns gott om restauranger med live musik och karaoke förstås och flera nöjesparker och vattenland. Enormt exploaterat, men på ett kontrollerat sätt utan att förstöra den unika miljön.

På vägen hem till vårat base camp stannade vi till för en bit mat i Brahestad eller Raahe, som den heter på Finska. En mysig liten stad med anor från 1600-talet då den fick sina privilegier och noggrannt planerades efter renässensens ideal med ett strikt rutnät, utfört av lantmätaringenjören Claes Claesson på uppdrag av greven och generalguvernören Per Brahe d.y. Idag bor drygt 20 000 människor i staden och närmare tusen av dessa är studenter som pluggar informationsteknik och handel på stadens yrkeshögskola Pehr Brahe Software Laboratory. Här finns också stålverket som är en av Finlands största industriarbetsplatser med över 3 000 anställda.

Katri Ylander på torget i Brahestad / Raahe

Katri Ylander som kom tvåa i Finska Idol 2005 var ett av affischnamnen när det bjöds på musikfestival på torget i Brahestad.

Ofta är det slumpen som avgör vad du får uppleva på en sån här road trip. Vi stannade till för en bit mat och fick något för både kropp och själ.

Replot kyrka - Korsholms skärgård utanför Vasa

Efter Uleåborg var det dags för ett nytt base camp på vår väg söderut mot Åbo. På nätet hade jag hittat ett B&B i Vasa. Tiden i Vasa konsentrerades mer på den omgivande skärgården och världsarvet Kvarken än på själva staden.

På vägen ut mot Svedjehamn i Norra Kvarken stannade vi till i Replot och besökte krigskyrkogården vid Replot kyrka. Under andra världskriget var Finland ganska ensamt om att i möjligaste mån ta hand om de stupades kroppar så att de kunde begravas på hemorten, vilket ofta krävde att de fick en provisorisk gravplats vid fronten innan det gick att föra hem dem. Rader av unga pojkar de flesta födda på 20-talet offrades för fäderneslandet.

Den unga nationen Finland, som så sent som 1918 efter första världskriget fick sin självständighet erkänd, var under andra världskriget fast besluten att till varje pris försvara sitt territorium och sin nyvunna frihet från Ryskt överinseende. Ryssland hade efter revolutionen blivit Sovjetunionen varför det Finska försvaret av riket blev ett krig inte bara mot Ryssarna utan även en nyuppvaknad intern strid mot kommunister i de egna leden, en strid som pågått sedan polariseringen i Röda och Vita under inbördeskriget efter oktoberrevolutionen.

Bilder på Mannerheim hämtade från Wikipedia.

I den finländske historikern Oula Silvennoinen avhandling från 2008, Salaiset aseveljet: Suomen ja Saksan turvallisuuspoliisiyhteistyö 1933–1944 ("Hemliga vapenbröder: samarbetet mellan finsk och tysk säkerhetspolis 1933–1944"), avslöjas en tidigare okänd del av Finlands samarbete med Nazityskland. Här beskrivs Einsatzkommando Finnland som var en tysk paramilitär enhet aktiv i norra Finland och norra Norge under andra världskriget, då Finland med Nazityskland som allierad utkämpade det så kallade fortsättningskriget (1941–1944) mot Sovjetunionen. Einsatzkommando Finnland var underordnat Reichssicherheitshauptamt, Nazitysklands säkerhetsministerium. Den finska skyddspolisen (säkerhetspolisen) och den finsk militära underrättelsetjänsten samarbetade med Einsatzkommando Finnland. Einsatzkommando Finnland, som anfördes av SS-Obersturmbannführer Gustav vom Felde, hade till uppgift att bekämpa och utplåna Nazitysklands ideologiska och rasliga fiender, i synnerhet kommunister och judar. Einsatzkommando Finnlands existens var i princip okänd fram till 2008, då avhandlingen presenterades. Den 21 september 2008 efter avhandlingens tillkännagivande skrev Henrik Arnstad i DN; Finland deltog i Förintelsen.

Svedjehamn, Björkö - Korsholms skärgård Norra Kvarken

Kvarken är ett havsområde och världsarv söder om Bottenviken där det är som smalast mellan Sverige och Finland. Skärgården på den finska sidan består av cirka 7 000 holmar. Kvark är ett gammalt ord för strupe eller hals.

Tillgänligheten att med bil kunna ta till sig denna naturupplevelse är mycket god. Broar och vägar tar dig långt ut i havsbandet utan några färjor. Framförallt underlättades trafiken ut till öarna när Replotbron stod klar 1997. Finlands längsta bro, 1 045 m från brofäste till brofäste.

Och som så många andra dagar under denna fantastiska sommar var vädret en bidragande orsak till den fantastiska totalupplevelsen.

Helt magiskt!

Kvarkens skärgård är Finlands enda världsarv på UNESCO:s lista. Mer om världsarvet Kvarken hittar du här.

Tillsammans med Höga Kusten i Sverige bildar Kvarkens skärgård ett världsarv delat av två länder. Världsarvsstatusen har vi fått för att området är den plats på jorden, där man bäst kan uppleva landhöjningsfenomenet.

Kvarkens skärgård har ett enastående geologiskt värde eftersom hastigheten av landhöjningen i området är en av de högsta i världen, och är tillsammans med HögaKusten ett nyckelområde för att förstå processerna bakom landhöjningen som orsakats av isens avsmältning efter istiden. Vidare har Kvarkens skärgård unika samlingar av istida formationer, såsom De Geer-moräner och Ribbed-moräner, som bidrar till regional variation i landskapet.

(Texten är hämtad från www.kvarken.fi)

Vasa har en brokig och ganska vild historia där staden genom åren varit en viktig del i olika nationella och internationella konflikter. Karl IX, Gustav Vasas yngste son grundade staden 1606. Under kriget med Ryssland 1808-1809 blev Österbotten och själva staden skådeplats för många blodiga slag och plundringar. Fredsavtalet 1809 ledde till att Sverige fick avsäga sig hela Finland till Ryssarna. 1855 efter en våldsam brand där stora delar av staden brann ner byggdes den nya staden upp sju kilometer närmare havet och bytte namn till Nikolaistad, efter den Ryska Tsaren Nikolai I. Vasa förblev stadens namn i folkmun och efter Ryska revolutionen 1917 blev det åter stadens officiella namn. Efter första världskriget utropar Finland sin självständighet, men oenighet uppstår om hur denna självständighet ska bedrivas och inbördeskrig utbryter mellan Röda och Vita. Vasa blir centrum för den av Sverige och Tyskland uppbackade Vita senaten som efter knappt fyra månaders strider lyckas besegra de Sovjetallierade Röda. Eftermälet är en skamfläck i Finsk historia med statsförbrytelsedomstolar som bakom lyckta dörrar med hemliga vittnen dömde 1 000-tals människor till döden. Hela mellankrigstiden 1918-1939 beskrivs som orolig med starkt inflytande av Finsk nationalism, åsiktsbegränsningar och högburna drömmar om ett Storfinland. Under vinterkriget 1939-1940 blev staden åter en krigsskådeplats då Ryska bombplan bombade staden. Under hela sin dryga 400-åriga historia har Vasa varit tvåspråkig med Svenskan som dominerande majoritetsspråk under långa perioder och fortfarande klarar du dig utmärkt med Svenska i de allra flesta sammanhang.

Korsnäs

Korsnäs är en enspråkig Svensk kommun enligt den Finländska språklagsstiftningen.

Korsnäs var en gång den kommun i världen med flest Svenskspråkiga innevånare, hela 98%, enligt Kornäsborna. Svårt att jämföra dock eftersom språktillhörighet inte bokförs i Sverige, men siffran är imponerande hög och verka vara något som man är stolt över. Den Svenska som pratas här liknar ingen annan. Ibland påminner den om Gotländskan och vissa uttryck liknar Pitebondska.

Nuförtiden, berättar kyrkvaktmästaren i Korsnäs kyrka, minskar andelen Svenskspråkiga. Hon berättade om flyktingar från Bosnien och Burma som påverkat språkbruket i kommunen. Hon berättade också om de problem som kan uppstå när kulturer möts och olika seder och bruk ska mixas i vardagen. Som företrädare för den kristna kyrkan kände hon särskild sorg över att de muslimska barnen från Bosnien inte fick delta i de kristna högtiderna för sina föräldrar. Hon var orolig för att kyrkans roll och de kristna högtiderna kommer att försvinna från människors vardag, om skolorna inte tillåts fira jul eller förlägga en skolavslutning i kyrkan, för att några barn då lämnas utanför.

Att andelen med Svensk språktillhörighet hade minskat upplevde hon inte som ett problem utan berömde snarare framförallt Burmeserna för sitt mod och deras förmåga att anpassa sig till de kristna sederna. Muslimerna hade hon svårare att förlika sig med även om hon erkände att de var duktiga på att arbeta de också. Kanske är det dags för Islam och Kristendomen att förlikas? Det är trots samma Gud vi tillber. En ekumenisk kyrka med det bästa från de två största religionerna. En samlingsplats, ett Guds hus för alla. Om du är aspirant på fredspriset tror jag att detta skulle vara ett bra projekt, om du lyckas vill säga. Vi avslutade vår vistelse i Svenska Österbotten med ett besök på en Bosnisk pizzeria i Närpes, där vi åt var sin gudomlig Kebab.

Åbo / Turku

Nu hade vi nått målet för vår resa, men innan färjan hem till Stockholm skulle vi njuta av busiga, balla Åbo i några dagar.

Vi hade fått tag på en tvårums svit med egen bastuavdelning på ett hotell en kvarts promenad från salutorget mitt i stan.

Sommarfestivalerna hade dragit igång och de flesta hotell var fullbokade. Den här sviten var det enda rum jag fick tag på. Lyxigt som sjutton, men priset var ändå bara 300 kr dyrare än vad två dubbelrum hade kostat, om det hade funnits några.

Förutom promenader i den mysiga staden och besök på diverse restauranger varvat med shoping spenderade vi en hel dag på Åbo konstmuseum.

Förutom muséets intressanta fasta utställning fick vi en mycket spännande guidad visning av Esko Männikkö´s utställda fotografier. För bilder från utställningen och muséet klicka på utställningsaffischen.

Vädret var tropiskt och det hade kanske varit mer lämpligt med en tur till en badvik, men det funkade med ett luftkonditionerat museum också.

Åbo är en mycket trivsam stad och som jag skrev efter mitt första besök; Åbo var för mig en angenäm överraskning. Att livet kan vara så annorlunda på andra sidan Östersjön. Jag är säker på att jag kommer att återvända. Jag gillade staden.

Ett kärt återseende och inspirerad av Esko Männikkö´s foton vandrade jag runt med kameran...

...i ett försök att fånga stadens atmosfär och vad det är...

...som gör den så spännande att jag vill återvända. Delvis handlar det nog om det Finska kynnet. Miika Nousiainen aktuell med boken Hallonbåtsflyktingen som satiriskt hanterar förhållandet mellan grannfolken uttrycker det så här i en intervju i SvD 2009-08-09: -Jag tror att det är något typiskt finskt, att heja på losern, och trots den Finska sisun, viljan att krossa Svenskarna i Finnkampen och den manhaftiga ytan finns det en acceptans och ett erkännande här som skapar ett sorts lugn. Ett lugn och samtidigt en stolthet som jag ibland saknar i Sverige där jakten på acceptans och erkännande kan bli frånstötande.

Den Finska erfarenheten, kynnet, har formats av en ödmjukhet inför det ofrånkomliga tror jag. En tacksamhet för vad man åstadkommit som i grunden handlar om ett accepterande. - Så kan det gå, som romanfiguren i Kurt Vonnegut´s Slakthus 5 säger när han kommer upp ur skyddsrummet och ser sitt Dresden ödelagt efter de allierades brandbombningar 1945. Alla har vi en frihet att välja. Du kan klaga dig igenom ett liv och bara leta fel och oförrätter. Du kan också acceptera det verktyg du fått och glädjas åt vad du kan åstadkomma.

Jag trivs i Finland och med det Finska kynnet. Under hela denna resa kände jag mig välkommen och accepterad.

Visst kan attityden ibland vara hård och av alkohol förstärkt, men under den bullriga ytan bor de, Mumintrollen, mjuka, goa och lite snusförnuftiga.

Appropå acceptans. I Finland är det förbjudet att sälja snus efter ett beslut i EU. Så kan det gå.

Finlands rykte som EU:s mönsterelev bygger till stor del på fakta:
Finland har införlivat EU-direktiv i sin nationella lagstiftning snabbare än genomsnittet.

Så står det på EU Kommisionens hemsida under avsnittet Finland.

Efterlevnaden och införandet av EU-direktiv är imponerande med tanke på nationens korta historia och nationalistiska glöd.

Finlands sak har varit vår, den har varit svår, men det var igår!
Heja Finland!

Stay tuned and keep that funky feeling at UNIKABOXEN.NET