Det blev en hel del natur, men även en rejäl skopa kultur när familjen åkte på en liten höstlovstur för att fira Pelle i Ludvika, som blivit 50 år.

En rejäl och gräddig sås till oxfilén, som Pelle fick på sin 50-års dag, behövde svamp. Vi begav oss ut i svampskogen. Inte på måfå utan till ett specifikt ställe inte långt från Ludvika, som garanterade svamp i långa banor.

Jag blev snabbt mer engagerad i skogen och alla detaljer. Eftersom kameran var med överlät jag svampplockandet till de andra och ägnade mig åt att söka motiv istället. Skogen och ljussättningen var fantstisk. Allt vilade på en myr med skiftande sorter av mossa. Helt magiskt, men ganska blött och eftersom jag glömt stövlarna hemma och plaskade omkring i ett par sneakers var jag inte helt bekväm med uppdraget.

Plockningen var enkel och underlättades av att frosten gjort trattkantarellerna stela. Efter bara tjugo minuter hade vi (?) plockat en lagom kasse till vår sås.

Vi körde hem Pelle som skulle rensa svampen och förbereda för middagen. Vi andra drog till Morhagen, några mil norr om Ludvika där det skulle finnas en Fikabuffé med hemlagade bakverk och godsaker på Morhagens Fäbodshotell.

Morhagen ligger vackert vid sjön Väsman och bara platsen är värd ett besök. Nu var vi främst efter vår skogstur inställda på en rejäl fika. Vi behövde inte bli besvikna. Förutom klassiska välbakade småkakor, pajer och tårtor fanns CupCakes som ett modernt inslag och på gården hade getterna bytts ut mot söta lamadjur. Facinerande vad man kan hitta i skogen och vad glad jag blir varje gång jag hittar någon eller några som har respekt för råvaror och vågar laga mat eller baka med kärlek och på riktigt. Det borde vara värt en stjärna i Guide Michelin om besiktningsmännen hittade hit.

Morhagens Fäbodshotell har öppet alla lördagar mellan 13.00 - 17.00 fram till och med den 17 november!
För 55 kr per person får du dricka och doppa så mycket du vill.
Barn 0-3 gratis och barn 4-12 år 40 kr (i målsmans sällskap)

www.morhagen.se

Efter att vi firat Pelle i dagarna två var det dags att dra söderut till Värmland. Väderprognosen varnade för snö och trafikkaos och eftersom jag inte hunnit få på vinterdäcken kändes det skönt att resa söderut. På nätet hade jag hittat ett B&B i Filipstad, som verkade mysigt.

Ägarinnan Jenny tog emot oss på Apotekargårdens B&B och det var precis så mysigt som vi hoppats på. Alldeles intill Skillerälven som rinner genom centrala Filipstad låg det gula huset som vi bokat två nätter i. Snett uppströms förbi den gamla stenbron på andra sidan älven ligger fortfarande den lada där Nils Ferlin och hans vänner satte upp Cirkus Tigerbrand. Nils Ferlin föddes i Karlstad men redan som sjuåring flyttade familjen till Filipstad där han växte upp och avslutade sina studier. Efter realen flyttade Nils som sexttonåring till Stockholm. På 20-talet flyttade Nils under en period tillbaka till Filipstad efter bland annat erfarenheter från sjömanslivet. Det var då tillsammans med sina vänner de återkommande revyerna med Cirkus Tigerbrand skapades.

Filipstad är Värmlands tredje äldsta stad efter Karlstad och Kristinehamn och fick sitt namn efter Prins Karl Filip, bror till Gustaf II Adolf och son till Karl IX. Ända sedan 1300-talet fanns här järn- och gruvhantering, vilket var anledningen till att området befolkades och såsmåningom gavs stadsrättigheter 1611. Några som ganska tidigt satte Filipstad på kartan var bröderna John och Nils Eriksson. Uppfinnaren John som bland annat uppfann propellern och hjälpte nordstaterna att vinna det Amerikanska inbördeskriget och hans äldre bror Nils som var samhällsbyggare och såg till att Sverige fick en stambana för järnvägen och var inblandad i en rad transport och logistikprojekt, bland annat Slussen i Stockholm.

Följ Apotekargårdens B&B och musikcafé på facebook.

Det var också en tur tillbaka till mitt förflutna. Visa barn och fru varifrån jag härstämmar. En gren hade faktiskt ett förflutet i Filipstads kommun, närmare bestämt Gammelkroppa, där min farmor föddes. En typisk bruksmiljö och jag gissar, eftersom många i släkten har svart hår och blåa ögon, att det i grunden var någon vallon, kanske från Belgien, som flyttade upp hit på 1600-talet för att hjälpa till med malmbrytningen, som är en av våra svenska anfäder.

Filipstad är en stad som har mycket att berätta. I Lesjöfors en bit norrut hade vi läst om ett spännande folkhemsmuseum, men med två decimeters snöglopp gick det inte att med mina sommardäck lämna Filipstad, så vi blev fast och fick spendera en hel dag i bedrövlig snöslask och råkall väderlek. Tack vare Wasabröd och deras museieshop och en härlig middag på stadshotellet hade vi trots allt en givande dag i Filipstad. Det bör tilläggas att tre timmar gick åt till att hitta stövlar till barnen.

Frukostarna på Apotekargårdens B&B var fantastiska. I matväg bjöd de inte på något utöver det vanliga. Behållningen var Jenny som satt med oss under hela frukosten och berättade hela historien om förvärvet, slitet med renoveringen och hur hennes man arbetade med att spela in lokala förmågor i sin studio. Jag älskar verkligen att höra människor berätta om hur man lyckas med något som verkar helt omöjligt. Det är sann entreprenöranda. Det finns förmodligen en smula John Eriksson i oss alla, det gäller bara att hitta honom.

Dagen efter hade all snö regnat bort och solen tittade fram och bjöd på en fantastisk morgon.

Via Karlstad begav vi oss till Väse. Väse härad ligger mellan Karlstad och Kristinehamn vid Vänerns norra strand och ingår idag i Karlstad kommun. Väse härad omfattade historiskt även Ölme härad som också ligger vid Vänerns norra strand på vägen mot Kristinehamn. Ölme ingår idag i Kristinehamns kommun. Båda orterna består av jordbruksbygd med anor långt tillbaka i tiden. Sörstrands historia började i Ölme. I ett torp, Sandtorp, uppe i skogen vid Dammåsen föddes min far och hans äldsta bror tog sedan namnet Sörstrand. Kopplingarna mellan Väse och Ölme är många. Min farfars mor ligger begravd i Väse kyrka medan min farmor ligger begravd i Ölme kyrka. Min farbror Ragnar bodde och dog i Väse, men begravdes i Kristinehamn i likhet med farbror Sven som bodde hela sitt liv i Ölme. Dessutom tjänstgjorde min far som ung på gårdar både i Väse och Ölme, så för mig finns det ingen gräns orterna emellan.

Det är inte mycket som finns kvar av torpet som brann ner till grunden på 50-talet. De döda äppelträden står som monument i det som en gång var en levande trädgård med lekande barn. Ladugården står fortfarande kvar, men av torpet är stentrappan det enda som skvallrar om att det här en gång stod ett hus, där en familj med sju barn bodde. Bilderna är från ett tidigare besök 2010 och platsen var redan då svår att hitta. Idag har skogen säkert vuxit och tagit ett ännu fastare grepp om platsen och suddat ut spåren av ett jordbrukssamhälle och ett slitsamt liv, bara en generation tillbaka i tiden.

Någongång mellan åren 1968 och 1973 besökte jag tillsammans med Pappa och Mamma en gammal farbror i Hedetången, Väse. Farbrorn var bonndrängen Karl Karlsson, som för att stå ut med det hårda livet att tjäna hos bönderna runt om i Värmland, diktade verser. Dessa verser är en beskrivning av en tid som vi idag har svårt att föreställa oss. Tack vare min far finns dessa verser/dikter kvar. Roligast för oss Sörstrandare är dikterna från Södra Myrom och bonden Nickus, eftersom både Pappa och flera av hans bröder tjänstgjort som bonndräng på den gården. Karl Karlssons Dikter

Väse kyrka ligger vid ån Glumman, som har sitt utlopp i Vänern. Området är rikt på fornlämningar vilket bevisar att platsen tidigt varit befolkad. Det behövs inte mycket fantasi för att förstå varför. Läget med ån och närheten till Sveriges största sjö, samt den bördiga sedimentrika jorden skapade förutsättningar för en gynnsam handel.

Den Soop-Sparreska familjegraven som omnämns på Länsstyrelsens skylt torde härröra från det bröllop mellan Sophia Lovisa Soop och Baron Claes Sparre av Söfdeborg, här i Väse kyrka den 20 augusti 1699.

En ärrig, enbent och enögd vålnad hemsöker Hammars gård och skrämmer alla besökare på flykten. Det är Sophia Lowisa Soop som härskade där 1704-1745 och hon var skrämmande nog även i detta livet. Hennes vilda fester, där hon slogs och söp som en karl och har beskrivits som ett hår av hin. Detta gav gården ett mycket dåligt rykte i trakterna. Även på marknaden i Kristinehamn var hon i slagsmål där hon fick benet avsparkat och en annan gång miste hon ena ögat. Trots att hon fick en extra tung stenhäll över sin grav i Väse kyrka, skrämmer hon fortfarande herrgårdens besökare med sitt ärriga, enbenta och enögda vålnad. Sofia Soop är även känd som den ”vita frun”. Hennes sovrum sägs vara hemsökt av onda andar. Bland annat har det inte gått att tapetsera i rummet då tapeterna bara trillat ner. Medium och andra som säger sig känna av spöken vill inte gå in i huvudbyggnaden.
(Text hämtat från forumet skalman.nu)

Hammars gård - I närheten av Karlstad, närmare bestämt utanför Väse, kan du besöka Värmlands äldsta stenhus. Hammars gård har anor från 1200-talet men fick sitt nuvarande utseende på 1760-talet. Byggnaden har två våningar med valmat tak. I entréhallen och den övre hallen finns gårdens ägarelängd målad i form av en dekoraktiv fris. Det finns även vackra takmålningar i huset. I närheten av Karlstad, närmare bestämt utanför Väse, kan du besöka Värmlands äldsta stenhus. Hammars gård har anor från 1200-talet men fick sitt nuvarande utseende på 1760-talet. Byggnaden har två våningar med valmat tak. I entréhallen och den övre hallen finns gårdens ägarelängd målad i form av en dekoraktiv fris. Det finns även vackra takmålningar i huset. (Kontakt: Marianne Ingemarsson | Kontakttelefon: 054-84 05 12 | Tid: Endast efter överenskommelse | www.varmland.se)

Den mytomspunna gården Hammar ligger på vägen ut mot Arnön i Väse socken, och hör till de gårdar som tidigast omnämns i Värmlands historia. Första gången omnämns den i ett pergamentbrev från år 1268 då lagmannen Höld Stråhle skänker gården till Riseberga nunnekloster för sin själs frälsning. Hur länge gården stannade i klostrets ägo är oklart men under medeltiden beboddes gården av lagmanssläkten Vinge för att under 1600-talet hamna i släktens Soops ägo. (Texten hämtad från Länsstyrelsen i Värmland, Värmländska byggnadsminnen)

I trakten kring Väse kyrka och sjön Panken kan man som besökare studera över två tusen år av mänskliga avtryck i landskapet. Här finns också en av Värmlands få runstenar. De tidigaste spåren är bronsåldersmänniskornas gravrösen och stensättningar. På Haghöjdens krön tre kilometer öster om kyrkan finns ett stråk med ett 20-tal bronsåldersgravar (bronsålder - 1800-500 f Kr).
(Text hämtad från Länstyrelsen i Värmland)

Det är behändigt med en religion som förklarar livet och döden, men ibland går det inte att låta bli att göra en personlig tolkning. Som en kompis sa:

- Döden måste ändå vara det verkliga livet, om man tänker på hur länge vi varit döda.
- Men hur menar du? Har vi varit döda?
- Ja, vi har ju inte funnits till lika länge som vi inte funnits till, eller hur? Döda alltså!
- Ja, det är klart. Vad knepigt det blev, eller är evigheten och döden samma sak?
- Döden är livet!

Det som är dött blir återfött - det eviga kretsloppet.

Ett av de väldiga stallkomplexen finns bevarad på andra sidan landsvägen invid kyrkan. Från början var de fler och skulle serva kyrkbesökarnas hästar. Det var viktigt att logistiken fungerade även på 1700-talet.

Innan vi lämnade Värmland gjorde vi ett stopp i Kristinehamn
för att titta på Picasso!

© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2012

Fler bildreportage hittar du här!