Kyrkorummet

En gång var kyrkorna symboler för det gudomliga och en plats för att hitta frälsning från mörkret och ondskan. De blev med tiden monument över det ouppnåliga ljuset och förbannelsen över mänsklighetens tillkortakommande. För att förstå meningen med livet och varje människas val att välja mellan det goda och det onda har kyrkorna för länge sedan spelat ut sin roll. De snarare förstärker utmaningen och förflyttar det egna ansvaret till en allsmäktig Gud. En praktisk lösning för att mobilisera arméer och skapa en enad opinion mot en gemensam fiende, men knappast något som belyser det egna ansvaret och det som Jesus försökte förklara nedtecknat i Matteusevengeliet 25:40; allt vi gör mot en av de minsta människorna, det gör vi mot honom. I den meningen finns valet och det egna ansvaret att välja. Hata eller älska, straffa eller förlåta. Jag mötte några snygga unga män, när jag var på besök i Östersund i somras. De representerade Jesu Kristi Kyrka av sista dagars heliga och frågade mig om jag var troende. Jag svarade ja och beskrev min tro på det individuella valet och att frälsningen ligger i att hitta kärleken och godheten i sig själv. De ville presentera Jesus för mig, men jag sa att den delen finns redan inom mig och jag beskrev det som den goda sidan som hela tiden utmanas av den onda.

Att livet fortsätter efter döden och att din stund på jorden inte slutar här, utan kan innebära evigt liv, är ett löfte från många religioner. Himmel eller helvete blir resultatet av dina jordiska val. Lite primitivt kan jag tycka och förbättrar inte direkt livet på jorden och våra vardagliga utmaningar. Snarare ett sätt att förminska den egna individen och förmätet visa på sanningen utifrån en hierarkisk ordning där vissa har rätten att uttrycka Guds mening och det stora flertalet bara ska underkasta sig och lyda.

Kyrkobyggnaderna i allmänhet och de väldiga domkyrkorna i synnerhet har i dagens sekulariserade samhälle en fantastisk potential att visa andligheten i ett nytt perspektiv, visa mångfalden och återskapa det gudomliga. Genom konsten har kyrkorna blomstrat i närmare tvåtusen år. Skulpturer, målningar och musiken har gett liv åt den magnefika arkitekturen och inte minst utmanat och ifrågasatt det etablerade och på så sätt hela tiden skapat utveckling och förnyelse. Utställningen Ecce homo, som först visades i ett skyddsrum på Södermalm i Stockholm under Europride 1998 och sedan samma år i Uppsala Domkyrka är ett lysande exempel på hur kyrkorummet åter kan bli en plats där de väsentliga frågorna ställs och det eviga valet blir tydligt. Ingen lämnades oberörd när de vackra, men utmanande bilderna av fotografen Elisabeth Ohlson Wallin visades. De två motpolerna presenterades på ett synnerligen tydligt sätt. Det blev en storm av hat och kärlek, som nådde ända till Påven i Vatikanen.

Tio år efter utställningen i Uppsala Domkyrka satte dåvarande EU-ministern Birgitta Ohlsson upp ett av verken, Nattvarden, på sitt arbetsrum i Rosenbad. Ett tydligt ställningstagande som inte bara belyste rätten att få uttrycka sig fritt utan även tog ställning i HBTQ+ frågan och rätten att få älska vem man vill. Under första decenniet på 2000-talet skedde sedan flera förändringar som förbättrade förutsättningarna för HBTQ+ personer. Historiska lagändringar, som införandet av könsneutralt äktenskap 2009, utökade adoptions- och familjerätter, starkare diskrimineringslagar som inkluderar könsidentitet och könsuttryck, samt borttagandet av steriliseringskravet för transpersoner 2013. Tavlan med fotografiet hänger inte längre kvar i Rosenbad. Kanske ett tecken på att vinden vänt och klimatet hårdnat.

Sean Henry

Mitt första möte med ett av konstnärens verk var vid ett besök på Blå Porten, restaurangen invid konsthallen Liljevalchs på Djurgården. Där står sedan 2014 en drygt två meter hög i naturliga oljefärger målad bronsstaty. Mitt andra möte var i Borås Påsken 2021. Gjorde ett reportage om stadens rika utbud av streetart och stötte på Sean Henrys Catafalque utanför Universitetsbiblioteket. Skulpturerna har en magisk kraft med sina ansiktsuttryck och strama hållning. Konstnären har verkligen frusit ett ögonblick och det är som om jag som betraktare väntar på nästa steg, eller väntar skulpturen på att jag ska agera.

I Domkyrkan blir detta än mer påtagligt. I en miljö som vädjar om respekt och tystnad växer kraften hos skulpturerna och framkallar en känsla av att jag behöver agera. Jag måste välja. Min roll som betraktare räcker inte. Jag behöver ta ställning. Med ett slutet sinne inramat med fasta förväntningar kan nog detta uppfattas som provocerande, men är det inte det som konsten, när den är som bäst, ska göra med oss. Medeltidens skulpturer av Maria och alla fantastiska kolorerade träskulpturer av helgon hade med all säkerhet samma effekt på dåtidens kyrkobesökare.

Tack vare galleristen (GSA Gallery) och utställningsproducenten Stefan Andersson blev detta möjligt. Han skriver i förordet till utställningskatalogen att detta varit ett drömprojekt ända sedan han såg utställningen med Sean Henry i Salisbury Cathedral 2011. Då var det tjugofem av konstnärens brons- och lerskulpturer som ställdes ut i och utanför den historiska katedralen. Nu sexton verk, varav ett, placerat utanför kyrkan, välte strax efter invigningen. Sabotage eller olyckliga omständigheter är det ingen som vet, men händelsen är polisanmäld.

En plats för konstnärliga uttryck

Inte alla församlingar har insett vilken dragningskraft dessa historiska monument har. Uppsala Domkyrka och Domkyrkoförsamlingen med vår Ärkebiskop i spetsen har genom åren utnyttjat detta och det är en strid ström från hela världen som varje år besöker kyrkan. Nästan 600 000 besökte kyrkan 2025. En imponerande siffra för ett turistmål utanför Stockholm, där Skansen och Vasamuséet toppar med årliga besökssiffror på mellan 1,3-2,5 miljoner besök.

Redan på medeltiden var Uppsala ett mycket kännt och välbesökt pilgrimsmål. Sant Eriks reliker ville pilgrimmer ta del av redan innan bygget av kyrkan. Mer om Uppsala Domkyrka finns att ta del av i min samling besökta kyrkor och är du intresserad av Uppsala finns lite smått och gott i reportaget Gammalt och nytt i Uppsala.

Det är många samtidskonstnärer som ställt ut i kyrkan och några verk har blivit permanenta. 2005 ställde Anders Widoff ut Återkomsten. En levande Mariaskulptur i vax, vardagsklädd och placerad med blicken mot Vasakoret, det som innan reformationen och bildandet av den Svenska kyrkan var Vårfrukoret, tillägnat Jungfru Maria. Skulpturen signalerar en återkomst för Maria till det rum hon en gång fördrevs ifrån, gestaltad som en helt vanlig människa i ögonhöjd med besökaren. Skulpturen är så verklig och levande att den kan framkalla överraskande känslor. En del blir faktiskt rädda. På mig har den en närmast hypnotisk inverkan och berör mig på lite olika sätt varje gång jag närmar mig den.

Verket ovan i mitten är signerat Sean Henry och är den skulptur som församlingen valde att köpa in från utställningen Who am I? En stark skulptur som kan tolkas på många olika sätt. För mig är det en bild av vår ständiga kamp mellan det onda och det goda. Förmågan att förlåta istället för att bestraffa. En bild som i princip beskriver allt som står i de för Kristendomen så viktiga och fundamendala fyra evengelierna i Nya Testamentet. Roligt att åtminstone ett verk permanentas.

Sammanfattningsvis var detta för mig en omvälvande upplevelse som vida överträffade mina förväntningar och jag hoppas att lite av detta speglas i mina bilder. Självklart kan bilderna inte ersätta ett fysiskt möte med skulpturerna, men kan kanske förmedla lite av den känslan jag fick där och då. Har du ännu inte sett utställningen - gör det! En vecka kvar.