Redan 1902 började man diskutera en kapellbyggnad inom församlingen och 1905 fick man anvisat av staden en plats uppe på Högalidsberget. Flera olika förslag lades fram och omarbetades av arkitekterna Gustaf Hermansson och Konrad Elméus, dock utan något egentligt resultat. 1907 hade församlingen kommit fram till att ett kapell inte var tillräckligt utan ansåg att behovet snarare var en kyrkobyggnad. Den västra delen av Södermalm började bli allt mera bebyggd och befolkningen ökade. Arkitekterna Elméus, G A Nilsson och Ivar Tengbom bjöds 1911 in till en tävling om den nya kyrkan. Tengboms förslag vann men kom att arbetas om på en rad punkter innan det slutligen godkändes av Kungl Maj:t 1916. Ursprungligen hade han lagt kyrkan i nord-sydlig riktning längre österut på berget. De dubbla tornen, som kritiserades av flera, såg ursprungligen något annorlunda ut liksom västfasaden och interiören. Arkitekten Carl Westman, den ende sakkunnige i tävlingsjuryn, ifrågasatte de två tornen. Enligt Tengbom däremot; skulle ett torn aldrig förslå i konkurrensen med det på andra sidan vattnet liggande stadshustornet. Med två torn kommer man bättre ifrån alla jämförelser. Tävlingen om Stadshuset hade resulterat i ett andrapris för Tengbom och många uppfattade Högalidskyrkans tvillingtorn som en revansch i konkurrensen med Ragnar Östberg och hans stadshus.
1916 påbörjades schaktningsarbetena och den första grundstenen lades 1917. Bygget försenades på grund av det rådande läget med världskrig och stor oro på arbetsmarknaden. Under arbetskonflikterna 1918 och 1920 låg arbetet nere totalt omkring ett år. Åren 1917–18 var på många sätt den mest dramatiska perioden i Sveriges moderna historia. Vare sig förr eller senare har landet stått så nära en radikal omvälvning som då. Livsmedelsbrist i spåren av första världskriget, växande klassklyftor, den svenska högerns hårdnackade motstånd mot allmän och lika rösträtt utgjorde den inrikespolitiska bakgrunden till den svenska arbetarklassens politiska mobilisering. Förutom världskriget påverkades landet av den revolutionära utvecklingen i Ryssland, det finska inbördeskriget och ansatserna till en revolution i Tyskland i slutet av år 1918. Dessa omvälvande händelser ute i Europa bidrog också till den sociala oron.
Det var med andra ord inte bara Sverige som präglades av revolutionär oro. 1914 års nationalistiska yra hade fått stora delar av den arbetarklass som tidigare varit motståndare till allt vad krig innebär att mobilisera och gå ut i kriget för Kung och fosterland. 1917 hade yran förbytts i en utbredd krigströtthet. När tsarväldet föll i Ryssland i februarirevolutionen 1917 välkomnades detta av både socialdemokrater och liberaler runt om i Europa. Så även i Sverige. Socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting gav sig genast iväg till Moskva för att på plats följa händelseutvecklingen. Han återvände hem, fylld av entusiasm. Ryssland syntes vara på väg mot demokrati.
Det blev aldrig någon revolution i Sverige, men vi fick allmän rösträtt och oron kunde succesivt ersättas av en framtidstro, där medbestämmande och sociala reformer bidrog till en ny form av nationalism, som på sikt skulle ge den Svenska Kyrkan en helt ny roll i ett sekulariserat samhälle. Parallellt med detta och under den långa byggnadstiden skapade Tengbom något av ett konstnärskollektiv kring kyrkan, där han samlade ett flertal av landets namnkunniga konstnärer och konsthantverkare, som under hans ledning skapade kyrkans konstnärliga uttryck i samklang med tiden. Ärkebiskop Nathan Söderblom invigde kyrkan den 10 juni 1923, två veckor före Stadshusets högtidliga invigning på andra sidan Riddarfjärden. Kanske kändes det som en liten revansch för Ivar Tengbom.
