UNIKABOXEN tar en titt på Stockholms medeltida kyrkor

Långt innan Stockholm ens i skrift omnämnts som ort kontrollerades den universella kyrkans makt i den Nordiska kyrkoprovinsen från Danska Lund, som blev genom ett beslut från Påven ärkebiskopssäte 1103 och erhöll Påvligt beskydd. Tidigare hade den Nordiska kyrkoprovinsen lytt under Biskopen i Hamburg-Bremen med beskydd från den Tysk-Romerske kejsaren. Det första stiftet som instiftades var Skara stift år 1014 med biskopssätet i Husaby och Husaby kyrka. 1060 flyttades biskopssätet till Skara och Skara Domkyrka. Formellt omfattade detta stift hela Götaland. Senare under 1000-talet och tidigt 1100-tal upprättades en rad nya stift såsom Linköpings stift, Strängnäs stift, Västerås stift, Eskilstuna stift och Sigtuna stift. Samtliga lydde från 1103 under Ärkebiskopen i Lund. Sigtuna förlorade redan 1130 sin position som Biskopssäte och sätet flyttades till Gamla Uppsala och den då nybyggda Domkyrkan. 1164 upphöjs Uppsala stift till Ärkebiskopssäte direkt under Påven och Sigtuna stift upphör då även formellt.

Hundra år innan invigningen av den första församlingskyrkan i Stockholm, St Nicolai eller Storkyrkan, fanns församlingar med stenkyrkor i Solna, Bromma och i flera andra närbelägna socknar. Vi ska då komma ihåg att det är först 1252 som Stockholm för första gången överhuvud taget omtalas i skrift. Detta sker i ett brev utfärdat av Birger Jarl, som också anses vara stadens grundare och som står staty på torget utanför Riddarholmskyrkan.

Arkeologiska undersökningar visar dock att platsen redan under 1000-talet varit befäst med pålspärrar i Norrström och från slutet av 1100-talet fanns ett torn på Stadsholmen. Ett torn som senare skulle utgöra basen i Stockholms gamla slott och fästning Tre Kronor. Efter grundandet av staden, etableringen av St Nicolai församling och markdonationen på Kidskär, nuvarande Riddarholmen, av Magnus Ladulås till Franciskanerklostret, växte Stockholm snabbt och var redan i slutet av 1200-talet landets största stad. Tillväxten gynnades av kungamakten, som såg fördelarna i stadens strategiska läge ur både militär och handelspolitisk synpunkt. Följaktligen byggdes också Stockholms slott ut till landets starkaste befästning, och blev i det närmaste ointagligt. Det medeltida Stockholm var också en av landets få städer som försågs med stadsmurar.

Efter Gustav Vasas tillträde 1523 och hans vurm för att hävda det Svenska kastades den universella kyrkan ut ur landet, kyrkoprovinsen upplöstes och klostren konfiskerades. Vid Uppsala möte 1593 stadfästes den nya nationella kyrkan. En kyrka som skulle tjäna kronan och skapa lugn i de egna leden.

Detta fick sitt tydliga uttryck i de renoveringar och förändringar som skedde runt om i landets kyrkor på 1600-talet, men som blev extra tydligt i monumentala och medeltida kyrkobyggnader som Riddarholmskyrkan, Varnhem och Skara.

Det var också först under 1600-talet som Stockholm genom att befästa sin ställning som landets största stad även blev landets administriva centrum och huvudstad med en permanent bostad för Kungen och hovet. Tidigare hade Kungen med hovet haft tillfälliga boenden på Kungsgårdar, Slott och borgar i landets viktigaste bygder och haft en rörlig tillvaro. Riddarholmskyrkan har sedan 1600-talet tjänat som begravningskyrka för kungahuset. Gustav II Adolfs begravning 1634 inledde traditionen och sammanlagt har 15 regenter fått sitt vilorum i kyrkan. Från Gustav II Adolf till Gustav V. Enda undantaget är Drottning Kristina som bekände sig till den katolska kyrkan och ligger begravd i Rom.

Regenterna blir till antal 17 om man lägger till de två medeltida gravar som finns framme vid högaltaret, men vem som i själva verket ligger i dessa gravar är lite osäkert. Vid en gravöppning 2011 visade det sig att det som borde varit Magnus Ladulås inte var det.

Konverteringen av Riddarholmskyrkan, denna fantastiska katedral, från ett universellt andaktsrum för missionerande Franciskanermunkar till att på 1600-talet bli ett nationellt monument för Kungahuset, Svensk adel och krigiska dygder, är ett lysande exempel på hur den världsliga makten i Europa kunde utnyttja 1500-talets kristna reformsivrare. Lennart Torstensson, en av de mest framgångsrika Svenska fältherrarna under 30-åriga kriget har fått en plats i kyrkan som kan jämställas med ett helgon. På bilden ovan syns även två andra välkända icke medeltida kyrkoprofiler; till vänster S:ta Klara Kyrka 1570-tal och Tyska kyrkan 1640-tal.

Endast ett fåtal detaljer minner om den forna kristna klosterkyrkan. En litet minne finns på en av de murade väggarna i kyrkosalen i form av en text som refererar till ett original på latin som hittats vid någon av de många ombyggnationer och renoveringar som genomförts.

Placeringen av gravmonumenten över Magnus Ladulås och Karl Knutsson Bonde framför högaltaret vittnar också om att de världsliga dygderna överglänser de andliga grundföresatserna, bland annat den om att inga andra Gudar hava jämte mig. Monumenten eller gravtumborna som det heter iordningställdes på uppdrag av Gustav Vasas son Johan III och invigdes 1573 respektive 1574.

Kyrkan har byggts ut flera gånger för att rymma de Kungliga gravkoren. Nedan till höger det Bernadotteska gravkoret.

De icke kungliga gravkoren på Riddarholmskyrkans södra sida är två till antalet. Äldst är det Banérska gravkoret, nedan till vänster, som också är kyrkans näst äldsta gravkor, efter det Gustavianska. Det uppfördes 1636 av Johan Banér, en annan framstående fältherre under 30-åriga kriget. Han vilar i gravkorets mitt i en sarkofag av brun kalksten, utförd 1759, 118 år efter hans död.

Nedan till vänster det Gustavianska gravkoret med bland annat Gustav II Adolfs sarkofag.

Det Karolinska gravvalvet nedan är placerad mitt emot det Gustavianska gravkoret. I förgyllda tennkistor ligger bland annat Karl X Gustav med sitt gemål Hedvig Elionora. I gravvalvet finns flera barnkistor. Det är Karl XI:s fyra söner som dog i späd ålder.

I Riddarholmskyrkan återfinns heraldiska vapensköldar för alla avlidna Serafimerriddare. De är utförda av en konstnär som av Konungen är förordnad som vapenmålare vid Kungl. Maj:ts Orden och hänger under Serafimerriddarens livstid bland annat i Serafimersalen på Stockholms slott. När en Serafimerriddare dör överförs skölden till Riddarholmskyrkan och sätts på plats. Detta sker på riddarens begravningsdag och inramas av en kort ceremoni i kyrkan, som bland annat innehåller en timmes ringning i en av kyrkans klockor. Klockringningen pågår oavbrutet och avslutas klockan 13:00. Eftersom Riddarholmskyrkan sedan 1807 inte är någon församlingskyrka och inte heller ingår i Svenska Kyrkan, är Serafimerringningen ett sällsynt tillfälle då man får höra en av kyrkans klockor.

Förvisso är Riddarholmskyrkan i grunden en medeltida kyrka och en ståtlig sådan, men vill du slippa inträde och uppleva kyrkor som i närmare 1000 år spridit det kristna budskapet i en miljö som lättare för tankarna till det ursprungliga ska du besöka Bromma- eller Solna Kyrka.

Fler spännande kyrkor hittar du på unikaboxen.net/kyrkor