UNIKABOXEN besöker Sala medeltida Sockenkyrka

Kyrkan uppfördes omkring 1300, då bestående av långhus och ett något smalare, rakt avslutat kor. På södra sidan fanns två ingångar, en östlig till koret och en västlig där vapenhuset senare tillbyggdes. Kyrkans fasader tycks ha varit av utstruket fogbruk med helt vitkalkade ytor och yttertaket var spåntäckt. I östra och troligen även västra gaveln fanns trekopplade fönster. Över kyrkorummet hade slagits ett väldigt tunnvalv i trä, av vilka rester än idag kan ses på kyrkvinden. Möjligen var första sakristian vidbyggd på norra sidan redan från början.

Under 1400-talets första hälft antas att vapenhus blev tillbyggt på södra sidan. På 1460-talet slogs tegelvalv över såväl långhus som vapenhus, som snart därefter dekorerade av Albertus Pictor.

Omkring år 1500 gjordes en nordlig utbyggnad för finska invandrare, verksamma vid den då expansiva Sala gruva. Finnkyrkan förenades med långhuset via en valvbåge i nordväst. Samtidigt tillkom troligen kyrkans första orgelverk. På 1520-talet införskaffades nuvarande altarskåp med tillhörande Mariaskulptur, tillverkat i Bryssel.

Vid första nedtecknade biskopsvisitationen den 30/10-2/11-1630 hade kyrkan en takryttare i trä. Kyrkorummets golv bestod av tegel och finnkyrkan i norr var avdelad med en pelare. Rämnor förekom i såväl kyrkorummets målade valv som sakristians. För att råda bot på dessa brister enades biskop Rudbeckius med sockenmännen om att reparationer skulle ske, men framförallt att finnkyrkan skulle rivas. Därigenom miste de finska gruvarbetarna sina bänkplatser, vilket skall ses mot bakgrund av att biskopen sökte påskynda bygget av en ny stadskyrka i Sala. Åren som följde revs finnkyrkan, en norrvägg murades för, valven över kyrkorummet reparerades och sakristians valv murades om helt. Förnyelsen fortsatte under 1640-talet med att ett altare närmare gaveln murades och väggarnas medeltida målning överströks med renässansmålningar. En ny predikstol tillverkades 1646 av Peder Arvidsson i Sala och 1648 tillkom ett orgelpositiv på en för ändamålet nybyggd läktare i koret.

Livstens mästerverk

En mycket vacker och unik runsten blev inmurad längst ned på korets södra vägg. En ganska vanlig syn. Det är dock inte lika vanligt att under putsen hitta en skatt som denna. Både Kristna och hedniska stenar har påträffats i murverken på våra medeltida kyrkor, vilket får ses som ett tecken av vördnad inför den gamla ordningen. Oftast restes kyrkor på gamla kända kultplatser och den Kristna kalendern anpassades efter lokala högtider och fester. I mitt sökande efter medeltida skatter har jag stött på Vikingatida minnemärken och du kan läsa mer om dessa på sidan Runstenar och runristare.

Nästa större omgestaltning dröjde till 1889-90, då yttre och inre arbeten skedde efter handlingar upprättade av arkitekt Carl Fredrik Ekholm i Uppsala. Fasaderna blev nu spritputsade och fick en gul färg. Spritputsen var en modernitet i slutet av 1800-talet, som skapade en grov och tålig struktur och var dessutom lätt att arbeta med, då den inte krävde någon efterbehandling. Fönsteromfattningarna fick en vit slätputs. Resultatet blev dock att kyrkan förlorade sin medeltida karaktär. Inne i kyrkorummet göts cementgolv och på de nedre väggfälten sattes gråmålade bröstpaneler upp, medan väggarna i övrigt vitlimmades i likhet med valvkapporna. Valvribborna målades gråa som bröstpanelerna. De slutna bänkkvarteren ersattes med öppna bänkrader, som fick utsirade gavlar och ljus ådring. Predikstolen målades om och förgylldes. Läktaren byggdes om och försågs med genombrutet skrank och orgelverk med fasad i nygotisk stil. I koret byggdes en altarring med svarvade kolonner. Innanför altarringen skapades ett altarbord med snidade ben och ovanför detta en Kristusbild i metall. Samtidigt försågs korfönstret med målat glas. Det medeltida altarskåpet fick ny placering ovan dörren mot sakristian. Kyrkorummet försågs för första gången med uppvärmning genom insättande av en koleldad Gurneysk ugn. 1931 tog arkitekt Arre Esséns fram anvisningar för att återskapa kyrkans historiska atmossfär. Då borttogs mycket av vad som åstadkommits 1889-90. De 40-åriga cementgolven bilades ut för att ersättas med kalkstensplattor i gångar, kor och vapenhus. I bänkkvarteren lades brädgolv, vilka fernissades. 1889-90 års öppna bänkar försågs med gavlar och dörrar, vars utformning var hämtad från gamla skåpluckor i sakristian, som enligt Essén säkerligen var tillverkade av gamla bänkdörrar. Genom varsam knackning och skrapning frilades valvens och väggarnas underliggande målningar, till större delen medeltida och till en mindre del från 1640-talet. De retuscherades och konserverades av konservator Alfred Nilsson. I koret borttogs 1889-90 års altaruppsats för att ersättas med en sluten altarring med spegelindelade fyllningar och altare i samma stil. Det medeltida altarskåpet restaurerades och återfick sin forna placering, efter att under lång tid förvarats på museum i Västerås. Kyrkorummets järnugn togs bort och istället infördes eluppvärmning.

Sprickor i murverket upptäcktes och det ledde till en byggnadsteknisk undersökning 1961. Där fastslogs att takstolar och valv var känsliga för belastning. Valven förstärktes därför med järnband. Vidare genomfördes en stor yttre renovering, ledd av arkitekt Ragnar Jonsson. All yttre fasadputs bilades ner så att murverken för en tid var frilagda. Nyputsningen gjordes delvis med ett modernt bruk, ett så kallat KC-bruk som innehåller både kalk och cement. Istället för att slå på spritputs som tidigare gjorts fick fasaderna en äldre typ av slätputs med riven yta. På yttertaken lades nya spån och för första gången uppsattes hängrännor och stuprör. För att få bättre dränering lades ett 30 cm djupt singeldike runt grundmurarna. Nuvarande yttre gestaltning i ljus ockragul Gotlandskalkfärg fick kyrkan så sent som 1998. Då bortbilades den cementputsade sockeln och fasaderna slipades rena från 1961-62 års delvis cementförstärkta puts. Ny ytputs gjordes nu av rent kalkbruk med medeltida slevdragen yta och avfärgades med ljust ockragul Gotlandskalkfärg. Yttertaket fick till stora delar ny spåntäckning. Invändigt skedde omfattande inre putslagningar, vilka även berörde ytor med medeltida kalkmåleri. Utseendemässigt lämnades dock kyrkorummet denna gång tämligen oförändrat. Kyrkdörren nedan till vänster, som idag sitter upphängd i en nisch i vapenhuset, med tjärade furuplank och avancerat medeltida smide, anses vara samtida med vapenhuset. Med andra ord omkring 600 år gammal.

Att träffa någon som kan berätta något personligt om kyrkan förhöjer alltid besöket. Det måste ha varit vid renoveringarna på 60-talet, nuvarande kyrkvaktmästaren var en ung flicka som arbetade i den lokala ICA-butiken och varje morgon kom hantverkarna, som arbetade med att rengöra de gamla kalkmålningarna och köpte upp butikens alla dagsfärska Skogaholmslimpor. Hon tyckte att de var ena riktiga matvrak tills hon fick reda på vad de användes till. Den degiga kärnan rullades i bollar och användes som svampar i det tidskrävande arbetet med att tvätta målningarna och det funkade bara med purfärska limpor. Annars handlade vårt samtal mycket om den runsten som murades in i kyrkväggen vid originaluppförandet av stenkyrkan runt 1300. Runstenen som anses av vissa som en av Sveriges vackraste var egentligen anledningen till mitt besök och beskrivs i ett alldeles eget reportage. Mer om runstenen och dess upphovsman Livsten finns att läsa här.

Kyrkans altarskåp är tillverkat i mästaren Pasquier Bormans verkstad i Bryssel och dateras till omkring 1520. Skåpets motiv är Marie glorifikation och tillbedjan. Dopfunten från cirka 1200, placerad i norra korsarmen, är kyrkans äldsta föremål och har sannolikt funnits i en tidigare träkyrka på platsen. Den är utförd i gotländsk sandsten och tillhör en grupp funtar som tillskrivits den gotländske mästaren Sigrafr. I samband med att kyrkan försågs med tegelvalv dekorerades dessa av Albertus Pictor. Konstnären har själv signerat sitt verk vars tillkomsttid anses vara cirka 1465-70. Namnteckningen på tyska, nedan till vänster, Albertus Ymenhausen, antyder att detta var ett av hans första verk i Sverige. Senare signaturer, när målaren och målarverkstaden blev mer etablerad omfattar endast Albertus eller Albertus Pictor. Ett exempel på detta är signaturen i Lids kyrka; Memento mei Albertus huius Ecclesiae Pictor. Översatt blir det; Minns mig, Albertus, denna kyrkas målare. En omfattande dokumentation av konstnären med bilder har gjorts av amatörantropologen och fotografen Christer Malmberg. Ta del av materialet på christermalmberg.se.

Karakteristiskt för Albertus måleri är detaljrikedomen, som verkligen ger dagens betraktare en bild av medeltiden.

Riddaren med helgongloria och korsriddarskölden kan mycket väl vara S:t Erik. Lübeckmästaren Bernt Notke tillverkade en träskulptur i slutet av 1400-talet, samtida med dessa målningar, som i stil påminner mycket om helgonet på väggen. Skulpturen finns i Strängnäs Domkyrka. Stämmer detta är det troligt att Sala Sockenkyrka en gång helgades vårt nationalhelgon.

De skurna valvbrickorna i trä och målade i klara färger är sannolikt medeltida och utgör ytterligare en kuriositet i kyrkorummet. Det nednötta konsekrationskorset i trappan upp till orgelläktaren och de bedjande Biskoparna på väggen i vapenhuset är andra detaljer i denna mycket spännande och kulturhistoriskt viktiga kyrka.

Västerlövsta Kyrka

Har du vägarna förbi Sala får du inte missa denna skattgömma. Inte långt härifrån ligger också en annan märklig kyrka; Västerlövsta kyrka, bilden till höger. En något yngre skapelse med målningar från början av 1500-talet i en byggnad som uppfördes på 1400-talet.

Västerlövsta kyrka är en senmedeltida salkyrka med sidokapell och sakristia i norr samt vapenhus i söder och torn i väster. I norra sidokapellet och sakristian ingår delar av en äldre kyrka som troligen byggts omkring år 1300.

En magnefik kyrka med många fina detaljer. Kormålningarna från 1520-talet är en orgie i uttryck och frilades och konserverades av C. L. Lundin mellan 1913 och 1914. Altarskåpet som levererades av Jan de Molders verkstad i Antwerpen installerades i koret omkring 1520 och är ett riktigt mästerverk.

Enligt Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister gjordes den senaste justeringen så sent som 2006, då Kristusskulpturen åter placerades som krön på altarskåpet och korset som prydde högaltaret från 1846-1903 sattes upp på korets södra vägg.

Hela mittskeppet täcks av stjärnvalv vars strålar delvis är omformade till figurer. Med puts och bemålning har figurerna fått ansikten. På grund av dessa figurer kallas valven för gubbvalv. En gubbe skymtar på bilden ovan.

Fler spännande kyrkor hittar du på unikaboxen.net/kyrkor

Källor: Riksantkvarieämbetets bebyggelseregister | Kulturhistorisk karakteristik Sala sockenkyrka utgiven av Västerås Stift 2005 | Wikipedia