UNIKABOXEN besöker en bortglömd domkyrka i Borlänge

Ett religiöst och politiskt centrum

Stora Tuna ligger i ett område, som räknas till det fornlämningstätaste längs hela Dalälvens lopp. Platsens betydelse kom att bestå genom århundraden. Kyrkbacken vid Stora Tuna blev från och med 1358 mötesplatsen för Tuna ting och medeltida källor anger även förekomsten av en kungsgård. Socknen omnämns första gången 1325 och omfattade då även omkringliggande bygder från Stora Skedvi i söder till Gagnef i norr. Den bördiga och ekonomiskt välmående Tunabygden utvecklade sig under senmedeltid till Dalarnas religiösa och politiska centrum.

Biskopssätet Stora Tuna

Under två perioder 1557-1568 och 1607-1608 var Stora Tuna ett eget stift med biskopssäte. Under införandet av den nya nationella kyrkan i Sverige på 1500-talet var det viktigt att Kungens nya roll som kyrkans överhuvud kunde befästas över tid. I Biographiskt Lexicon öfver namnkunnige svenska män: M - N, Volym 9 utgiven 1843, står att läsa följande om Gustav Vasas oro angående arvet till kommande Kungar i Vasaätten.

Då konungen 1557 var i Vesterås, utfärdade han, troligen i samråd med Biskopen, sitt bref om tillsättande af flera "Ordinarier" i de vidlyftiga stiften till bättre uppsigt öfver clerkeriet. Vesterås stift delades också kort derpå och Carolus Petri i Tuna tillsattes till "Ordinarius ofvan Longheden".

Med Clerkeriet avsågs hela den kyrkliga verksamheten. Biskop Karl blev således Stora Tunas första och ende biskop och kyrkan byggdes om för att vara värdig en domkyrka, allt återkallades efter en tid, men kyrkans pampiga utseende bestod och är idag förmodligen en av de pampigaste sockenkyrkorna i landet. Biskop Karl eller Carolus Petri åtnjöt privilegiet i blott fyra år fram till sin död 1561.

Tuna Stad

Ända in på 1600-talet fortsatte oron att någon småfurste skulle växa sig stark och hota Vasaätten. Karl IX:s beslut 1609 att anlägga Tuna stad var ett led i att skapa en försäkring mot detta. I årsskriften Tunum 1982 utgiven av Tunabyggdens fornminnes- och hembyggdsförening beskrivs Kungens ambitioner;

Privilegierna för Tuna Stads Inrättning, af åhr 1609 in Apr. Så börjar den kungliga befallningen som Karl IX lät nedteckna 1609 för att i många detaljer reglera hur den nya staden skulle organiseras, styras och byggas för att bli ett nytt centrum för handel och framtida välstånd i vårt landskap. Hittills hade ju Kopparberget i Falun och biskopen i Västerås samt dalkarlarnas egna starka vilja varit det som varit styrande. Mycket tyder på att Frostbrunnsdalen med sin frökälla och tingsåker varit en av Dalarnas tidigaste bosättningar. Nåväl, genom Karl IX sätt att utrycka sig kan man utgå från att både domkyrka och skola ingick i planeringen. Även detaljanvisningar om demokratiska val, förbud för adel att äga fastigheter och reglering av handeln var förmodligen en försäkring för framtiden att ingen ny ”småfurste” skulle växa till sig och vara ett hot mot Wasaätten.

För att snabbt komma igång med stadsbyggandet så befalldes byarna Hesse, Ede och Buskåker att flytta intill kyrkan. Som belöning för lydnaden skulle Tuna Stad få en fri marknadsdag om året och långtgående privilegier att bedriva handel i andra städer och byar. Även med metallhandel i Falun.
Två år efter detta brev var kungen död och näste regent hade andra intressen, så Tuna Stad rann ut i sanden. Så småningom kan man ju konstatera att det tillkom sent en stad inom Stora Tunas område och att detta Borlänge på senare tid har börjat bli en betydande handelsplats.

Tuna stad blev aldrig verklighet. Dess inflytande avtog såsmåningom, men spår av Tunabygdens betydelse lever kvar än idag genom den återkommande medeltidsmarknaden på Gammelgården i Borlänge och den imponerande kyrkobyggnaden.

Dalarnas förnämsta fornhistoriska plats

På Peter Holpers hemsida Frostbrunnsdalen finns en hel del samlat kring denna fascinerande plats. Här samlades människor redan årtusendet före Kristus och Frostbrunnsdalen hör till de källor, som sedan urminnes tider varit kultkällor eller heliga källor, därför att de rinner mot norr. Detta bottnar i två uråldriga föreställningar, enligt vad Holpers erfar; ...den ena är den, att det onda, däribland sjukdomar, kommer från norr med den kyliga nordanvinden. Den andra föreställningen är den, att det onda måste föras tillbaka till sin ursprungliga plats, vilket sker med vatten som rinner mot norr.

Holpers berättar vidare att dessa offerkällor har i stor utsträckning varit helgade åt guden Frö. Livskraftens, kärlekens och fruktbarhetens Gud i den nordiska mytologin. Ibland kallas han också för Frej, Freyer eller Fricco. Hans syster Freja eller Fröja personifierar den kvinnliga motsvarigheten och ansågs som den främste av alla Gudinnor. En Gudinna som i forna tider dyrkades över hela Skandinavien. Dessa ritualer vid de helgade offerkällorna ägde rum på en säskild dag vid en viss tid på året, då naturen vaknat till nytt liv. Cermonierna kunde inte ske när som helst på dagen utan skulle äga rum vid solnedgången. Till ritualen hörde fyra ceremonier berättar Holpers; Smyckningsceremonin, då källan smyckades med löv och blommor - Dryckesceremonin, när alla, både unga och gamla, drack ur källan för att stärka sin hälsa och livskraft - Offerceremonin, som innebar att de som druckit offrade ett mynt i källan - Tvagningsceremonin, var ämnad för de sjuka och svaga som tvättades friska genom källans heliga vatten. I dalen lär det även ha funnits ett tempel helgat åt Guddomen. Templet och dalen gjorde Stora Tuna till Dalarnas mittpunkt från järnåldern till Gustav Vasas tid, alltså i 2000 år. Vid en sommarfest i Frostbrunnsdalen år 1935 framförde Petrus Envall, rektor vid Fornby folkhögskola 1926-1940, detta om den urgamla källkulten i ett för tiden mycket uppseendeväckande föredrag. Han hade tre teorier. Kanske inte fullt så uppseendeväckande idag.

Källan i Frostbrunnsdalen var urssprungligen en kultkälla och Frostbrunnsdalen ett kultcentrum för en stor del av Dalarna redan under den yngre bronsåldern, alltså 1000 år före Kristus.

Frost är en förvanskning av Frö.

Platsen för Stora Tuna kyrka avgjordes av dess läge vid ett urgammalt kulturcentrum.

Hans teorier byggde på kyrkans förmåga att integrera de hedniska högtiderna i den kristna kalendern. Högtiderna hade en naturlig anknytning till årstiderna och jordbrukets årscykel, men framförallt lockade dessa högtider mängder av människor, något som kyrkan inte var sen att utnyttja. Fortfarande i slutet av 1800-talet vallfärdade befolkningen i Tunabygden och närliggande orter i tusental till dalen, särskilt under Valborgsmässoafton och Trefaldighetskvällen. Folk kom från Falun, Vika och Gustafs med ångbåt, som lade till vid Tunabro, varefter man samlades i dalen, för att dricka kraft och märg i benen ur hälsokällan.

Utgångspunkten för Envalls teorier var att kyrkan hade två vägar att välja på; att förbjuda den eller att tolerera den och ge den ett kristet namn. Minsta motståndets lag avgjorde valet. Frökällan i Frostbrunnsdalen är bara ett exempel på hur kyrkan övertog en hednisk cermoni, inkluderat datum för högtiden och gjorde den till sin, med ett nytt namn för högtiden och källan. Det blev Trefaldighetsafton och källan fick namnet Trefaldighetskällan. Även namnet Frösbrunn och Frösbrunnsdalen anpassades för att såsmåningom ta bort alla associationer till hednaguden Frö. Att Stora Tuna kyrka byggdes alldeles intill den hedniska källan är med andra ord ingen slump, utan ett noga övervägt val, enligt Envall och nuvarande forskning stärker teorin. Många, kanske de flesta, av landets medeltida kyrkor är uppförda på en plats med historiskt och socialt värde.

Henrik och Fredrik Lindström formulerar detta i sin bok Svitjods undergång och Sveriges födelse från 2012;
Svearna var utan tvekan ett folk som sökte nya motiv att grunda sin traditionella överhöghet på. Kunde det stilla något av deras sökande, om deras traditionella gamla kultplats blev ett betydelsefullt centrum också i den nya, kristna världen? Kanske fanns det till och med en sådan taktik hos kyrkan. Gamla hedniska kultplatser fick bli nya kristna kultplatser! På så sätt tog de med sig sin status och sin traditionstyngd in i den kristna världen, och gjorde denna bättre förankrad i det samhälle som redan fanns. Vi vet ju att man inte bara ofta byggde kyrkor på gamla hedniska samlingsplatser, utan att man till och med kunde överta hednatempel och "rena" dem med rök och vigvatten, och sedan kalla dem kyrkor.

Nuvarande kyrka byggdes på grunden av en äldre stenkyrka, som troligen tillkom under 1200-talet. De äldsta delarna av nuvarande kyrka, långhus, kor och sakristia, anses härstamma från 1400-talets andra hälft. Byggnaden var ursprungligen oputsad med murverk av gråsten och inslag av tegel. Detta syns tydligt på bilden ovan till vänster. Tornet tillkom i mitten på 1500-talet, men efter en brand uppfördes år 1610 en ny spira. Under resten av 1600-talet genomfördes förändringar huvudsakligen invändigt och kyrkan försågs med utvidgade fönsteröppningar. På 1700-talet förändrades inredningen på nytt och sakristian byggdes om. En ny omfattande brand drabbade kyrkan i början av 1800-talet, som på nytt ödelade tornet och fick kyrkklockorna att störta ner och krossas mot kyrkgolvet. Före branden var spiran täckt med kopparplåt och långhuset med takspån. Efter branden 1807 ersattes kopparplåten med järnplåt och långhusets ursprungliga tak ersattes med ett provisoriskt.

1914 påbörjades en omfattande restaurering av kyrkan, efter ritningar av Axel Lindegren. Taken och tornspiran byggdes om och förändrades, även portaler och dörrar ändrades. Invändigt avlägsnades de övre sidoläktarna medan en ny läktare uppfördes framför gapskullen, den övre våningen på sakristian med öppen läktare mot koret. En del av inredningen förnyades och golvet lades om. Även sakristian byggdes om. Det är dessa åtgärder som både utvändigt och invändigt präglar kyrkan i dag. Även 1960-talets förnyelse har på ett betydande sätt påverkat inredningen av kyrkorummet och sakristian, då även de nedre sidoläktarna revs.

Förutom de målade konsekrationskorsen som fortfarande finns bevarade på kyrkväggen och minner om den medeltida invigningen av kyrkan 1469, finns, dolda bakom den svulstiga altaruppsatsen, några märkliga figurer delvis i relief. Stora Tuna hör till gruppen av kyrkor som förekommer i ett stråk genom södra Dalarna och Bergslagen, efter Dalälvens dalgång och fram till Siljansbygden. Dessa kyrkor utmärker sig genom bland annat sin rika tegelornamentik och sina utsmyckande figurer (gubbar) i valv och fasader, skriver Jean-Paul Darphin i sin inventeringsrapport för Stora Tuna kyrka, sammanställd 2005-06-09. Vilka som är avbildade eller vilket symbolvärde dessa figurer hade på medeltiden går han inte in på, men nämner dock relieferna som sitter högt upp på var sin sida av den gamla huvudentrén; Långhusets västra gavel utgjorde fram till 1550 (tornets tillkomst) kyrkans västra fasad och huvudentré. Den är därför påkostad i sitt utförande med en rik tegelornamentik och inmurade figurer av helgongestalter, sannolikt föreställande S:t Olov och S:t Erik.

En skylt i kyrkan hjälper oss att tyda de märkliga figurerna och hänvisar till en samtida kyrkomålare, som var verksam vid tiden för kyrkans invigning, nämligen Albertus Pictor. Symboliken återfinns i en målning som han gjort i Härkeberga kyrka;

En kvinna, två män, en pilbåge eller armborst och en fågel. Bilden illustrerar berättelsen i Första Mosebok kap 27 om Rebecca och hennes söner Esau och Jacob. Den gamle familjefadern Isak var blind. Innan han slutade sina dagar ville han enligt traditionen ge äldste sonen Esau sin välsignelse och därmed status som familjens överhuvud. Men hans hustra Rebecca ansåg den andra sonen mer lämpad för uppdraget. Isak sände ut Esau på jakt för att skaffa kött till den planerade välsignelsefesten. Medan han var borta lurade Rebecca sin blinde man Isak att ge välsignelsen till Jacob. Men Esau var luden och Jacob var slät. Ett getskinn på Jacobs bröst fick Isak att uppfatta honom som Esau och Rebeccas kupp lyckades.

Men vem som skapade dessa bemålade reliefer är dock inte känt.

Vid besöket gavs ett unikt tillfälle att klättra upp i det 86 meter höga tornet tillsammans med kyrkvaktmästaren. En resa genom århundradena ackompanjerad av berättelser, bland annat med utgångspunkt från en kyrkvaktmästare. Nu fjärrstyrs klockringningen och elmotorer sätter de väldiga pjäserna i gungning, men för att inspektera mekaniken finns det bara en väg upp till klocktornet. Den smala, slingrande och branta tegeltrappan med minimal takhöjd.

Tornets olika avsatser tjänar idag, som ett lager för gamla inventarier och blir nästan som ett arkiv, där kyrkans olika epoker kan studeras.

Inte långt från Stora Tuna på andra sidan Dalälven ligger Torsångs kyrka med en liknande bakgrund. Kyrkan byggdes vid Tors äng.

Fler spännande kyrkor hittar du på unikaboxen.net/kyrkor

Källor: Riksantikvarieämbetet | www.frostbrunnsdalen.com | Bengans Historiesidor | Wikipedia