Från en liten träkyrka till mäktig Domkyrka

Idag är Växjö Domkyrka en del av den Svenska Kyrkan och Biskopssäte för Växjö stift. Innan Gustav Vasa gjorde upp med Påven och den Katolska kyrkan 1527 var kyrkan och stiftet en del av den universella kyrkan. Det fanns en tydlig hierarki ända upp till Påven i Rom och ut till minsta sockenkyrka för att befästa den kristna tron, kontrollera den världsliga makten och bevaka den territoriella expansionen. Lund utgjorde i början av 1100-talet en viss överhöghet för hela Norden. Växjö och landskapet Värend lydde under Linköpings stift. Uppsala fick egen provinsstatus 1164 och blev Sveriges ärkestift, men det var sannolikt med stöd från den Danska ärkebiskopen i Lund som Växjö 1170 kunde bli ett eget stift med en egen biskop och ett pampigt bisokpssäte i form av en stenkyrka med en romansk grundplan. Den ursprungliga stenkyrkan från 1100-talet hade ett enskeppigt långhus och ett kor med en halvrund absid. Skisserna nedan till vänster visar utvecklingen av byggnaden fram till 1800-talet och fotot i mitten är från omkring 1913 och hämtat från Wikipedia. Den karakteristiska dubbelspiran och den rödputsade fasaden kom till först vid den omfattande restaureringen som gjordes 1957-1960, under ledning av dåvarande Norrköpings stadsarkitekt Kurt von Schmalensee.

Att Växjö kom att hamna på den internationella kyrkokartan och få denna betydelsefulla ställning har många förklaringar, men utan en bra historia, som kunde få folklig förankring, hade det sannolikt varit svårare. Sigfrid av York var enligt legenden en Biskop, sänd av Svearikets dåvarande kung Olof Skötkonung, för att undervisa och sprida den Kristna läran till Svearna i landet. Han tillsammans med sina tre systersöner slog läger vid Växjösjöns norra strand och där fick han en uppenbarelse och en ängel uppmanade honom att bygga en kyrka på just den plats där Domkyrkan står idag.

En liten träkyrka byggdes och Sigfrid fortsatte sin missionsresa norrut i landet. Kvar blev de tre systersönerna. Alla var på
1000-talet inte övertygade om den nya läran och det blev med tiden allt svårare för dem att försvara sin närvaro. Enligt legenden mördades de och halshöggs. Deras huvuden placerades på ett träfat och sänktes i Växjösjön. En helgonlegend var skapad och dessa tre martyrers huvuden pryder än idag stadens och biskopssätets vapen.

Platsen vid Växjösjön var betydelsefull både med eller utan Sigfridslegenden. Här hade människor varit bosatta ända sedan yngre stenålder och här sammanstrålade minst fem vältrampade färdvägar. Platsen var den självklara knutpunkten för regionen och en sydlig utpost till det som då var Danmark. Framförallt den gamla handelsleden till Karlshamn, då en Dansk utlastningshamn och fiskeläge vid namn Bodekull.

Kristnandet av olika territorier och utvidgandet av Påvens inflytande och makt handlade till stor del om att erövra land och naturtillgångar. En gemensam ordning uppdelad i ärkestift och stift utan några egentliga uppdelningar i nationsgränser. Vid tidig medeltid var Småland ett område med ett tiotal småländer. Dessa småländer, ibland benämnda som folkländer präglades av en tydlig geografisk och kulturell uppdelning och betraktades som egna självständiga områden med olika intressesfärer. Värend, där Växjö växte fram, gränsade till Möre i öster. Hossmo och Ljungby i Södra Möre utgjorde under yngre vikingatid och tidig medeltid ett strategiskt och politiskt maktcentrum . Området knöts samman av Ljungbyån, som fungerade som en pulsåder för transport av bland annat myrmalm och timmer från inlandet ut till kusten. Ta gärna del av mitt tidigare besök i Hossmo kyrka.

När Växjö stift bildades 1170 var maktförhållandena i Småland uppdelade mellan kungamakten, kyrkan och lokala stormän. Etablerandet av stiftet och byggandet av Växjö domkyrka var ett medvetet steg av kungamakten för att stärka det centrala inflytandet över de småländska folkländerna och inkorporera dem i det enade svenska riket, samtidigt som kyrkan och biskopen tidigt fick en stark maktställning. Förutom den andliga makten byggde kyrkan upp en betydande ekonomisk maktbas genom jordägande. Den tidigmedeltida biskopen var en närvarande maktfaktor som lade under sig stora landområden, ibland genom befästa gårdar, som hade mycket gemensamt med stormännens borgar under yngre vikingatid.

En modern kyrka från 1100-talet

Under tusen år har kyrkan utvecklats till det som möter besökaren idag. Det utsatta läget vid den Danska gränsen gjorde att kyrkan brändes ner ett antal gånger i samband med krig. Första gången 1276, sedan 1570 och slutligen 1611. Oroligheterna fortsatte och rivaliteten mellan de två länderna kvarstod, men efter freden i Brömsebro 1645 och freden i Roskilde 1658 flyttades slagfälten längre söderut och kyrkan fick vara ifred för Danska militärer. 1740 slog däremot blixten ner i en av spirorna och det ledde till att kyrkan brann ner en fjärde gång. Vid varje tillfälle och i det arbete som gjordes i samband med återuppbyggandet påverkade tidens normer och ideal resultatet. Inget unikt för Växjö domkyrka. Alla våra domkyrkor har genomgått detta. 1600-talets profana inslag där Kungen och Kungens bundsförvanter ersatte helgonen och påkostade gravkor dominerade kyrkorummet. 1700-talets vurm för det rena och ljusa ledde till att folkloristiska målningar överkalkades. 1800-talet präglades av nationalromantik och nygotik vilket gjorde kyrkorna lite mörkare och mer ombonade med målningar på väggar och kryssvalv som pryddes med schablonmålningar. Ibland blev det ganska bra, men i några fall försvann möjligheten att läsa byggnadens olika årsringar. En klar brist för något som är tusen år gammalt. I Växjö Domkyrka tycker jag personligen att man lyckats väldigt bra. I synnerhet med tanke på att kyrkan mer eller mindre totalförstörts vid fyra tillfällen.

1000-tal	- En liten träkyrka byggs i mitten av 1000-talet
1100-tal	- En första stenkyrka uppförs i romansk stil som sannolikt byggs runt träkyrkan
1400-tal	- Stenkyrkan byggs ut till en stor hallkyka med två torn
1700-tal	- Kyrkan återuppbyggs efter en brand utan spiror och med ett torn
1800-tal	- Kyrkan byggs om och får en karakteristisk trappstegsprofil
1900-tal	- Kyrkan restaureras, rödmålas och får sina två spiror tillbaka 1957-1960

Exteriört är den magnefik med sin rödmålade fasad och sina två tornspiror. En stark symbol för staden och ett riktmärke. Invändigt möts du av ett andligt lugn och ett helt sagolikt altarskåp från 2000-talet. Flera moderna konstverk från mitten av 1900-talet harmoniserar med Bertil Valliens mästerverk och knyter an till ortens placering i glasriket. Livets och kunskapens träd är en ljusbärare skapad i glas och järnsmide av konstnären Erik Höglund. I det södra sidoskeppets östligaste del på väggen ovanför en liten upphöjd körscen finns en mosaik med titeln Det himmelska Jerusalem signerad Bo Beskow. Från taket ovanför hänger en armatur designad av Mats Edström och som ska gestalta en stjärnhimmel. Det är sammantaget smakfullt arrangerat och visar på en utveckling. Det skapar också kontraster. När samtida konst på detta sätt pryder en tusenårig tradition skapas ett sammanhang och något som binder samman de gamla texterna och evengelierna med vår tids utmaningar. Kärleksbudskapet och att älska din nästa är inte så mossigt trots allt och det finns en poäng med att vända andra kinden till istället för öga för öga och tand för tand. Kanske extra aktuellt idag när världen kapprustar och risken för ett storkrig är överhängande.

I det norra sidoskeppet hänger den gamla altartavlan. Målad av hovmålaren Georg Engelhard Schröder 1733 och skänkt till kyrkan av Kung Fredrik I 1750, efter den olycksaliga branden 1740, som i princip totalförstörde kyrkan och all dess inredning. Efter en omfattande återuppbyggnad som tog närmare trettio år kunde kyrkan återinvigas 1771. Medel till bygget kom dels från Kungen, dels genom bidrag från privatpersoner. Efter 1800-talets ganska ovarsamma och genomgripande restaurering, eller kanske snarare transformering, med en skånsk senmedeltida gestaltning, som hade tvärgående sadeltak och trappgavlar på såväl torn som tak, fick Kurt von Schmalensee uppdraget att renovera kyrkan i mitten av 1900-talet. Mellan åren 1957 till 1960 pågick renoveringen, som föregåtts av diverse undersökningar. Att kyrkan kröntes med den röda putsfärgen var ingen slump utan resultatet av vad som kommit fram under renoveringen. Färgen hade hittats i ett äldre putslager och ambitionen var att skapa en kyrka i harmoni med de medeltida idealen och med en tydligare lokal anknytning.

En levande och välkomnande kyrka

Det kanske är just avsaknaden av medeltida skulpturer och altarskåp i denna historiska kontext som gör kyrkan så unik och att du som besökare oavsett anledning känner dig så välkommen. Här finns ljuset och hoppet. Vi kan här njuta och beundra skickligheten hos våra samtida konstnärer. Kyrkan lever och bidrar aktivt till kulturen på ett sätt som inte alla kyrkor gör. Visst är det häftigt att vi kan underhålla och restaurera gamla artifakter från medeltiden. Lära oss deras hantverk och hur man gjorde förr, men minst lika häftigt att skapa något nytt. Kanske är det kombinationen som sätter pricken över i.

Ovan några exempel på hur gammalt och nytt fungerar tillsammans. De till synes moderna ansiktena uthuggna i täljsten som pryder kyrkans södra port är från slutet av 1200-talet och var sannolikt en del av utsmyckningen av sakristians takvalvskonstruktion. När sakristian byggdes i slutet av 1200-talet var tegel en nymodighet. Att därför mura in dessa äldre element i den nya teglade ytterväggen blir respektfullt. En respekt som även tydliggörs när den inmurade och dålda runstenen från 1000-talet frilades och vörnadsfullt placerades vid kyrkans östra kortsidan utanför koret. För att markera de olika årsringarna i kyrkans historia har delar av tidigare dekorationer tagits fram och lämnats som små tidsdokument.

På det hela taget en fantastisk kyrka och jag kan varmt rekommendera en besök, eller varför inte flera.