Fokus på dig och mig

Trots många brister i planeringen fanns det mycket som var positivt med distriktet. Mer fokus på besökarna och deras förutsättningar för att interagera med varandra, flera lite lugnare ytor och en skön inbjudande trängsel i kvarteren. Det blev som en egen liten stadsdel i stil med Köpenhamns Reffsen eller varför inte Stockholms Snösätra.

Egentligen var det bara en stor scen och plats för en publik som saknades. Avsaknaden av en scen för de mer publikdragande artisterna gjorde att initiativen flyttades från de som skulle underhålla till de som var tänkt att bli underhållna. Nu fick var och en ta det ansvaret själva. Något som stundtals blev väldigt lyckat. Våga vara du blev en uppmaning till alla och det blev för mig fler givande samtal än någon gång tidigare. Det verkade som att alla var lite mer avslappnade och inbjudande.

De små scenerna fungerade utmärkt och utbudet var varierat och rikt. Likaså i de olika tälten med konst, kläder, smycken och diverse intresseföreningar. Det fanns något för alla. Kvartersstrukturen stärkte upplevelsen och skapade en känsla av enhet. En tanke slog mig att detta borde permanentas och finnas tillgängligt jämt. Året runt eller åtminstone under sommarmånaderna. Utan dyra inträden och finansierat genom konsumtion och individuella hyresavtal med entreprenörer, restauranger och andra aktörer.

Stockholm Pride lyckas varje år samla människor på ett inkluderande sätt som inte bara skapar en frizon för HBTQI+ personer utan för alla som är utleda på olika former av diskriminering och fixering. Här träffas alla på ett gränslöst sätt och på en gemensam plats. Det saknar jag resten av året. En naturlig samlingsplats, ett accepterande distrikt för alla.

Bye bye District

Fredagens besök i distriktet blev kortare än jag först tänkt mig. Det skulle bjudas på Glamspäck i Spectra, något som jag sett fram emot trots vetskapen om lokalens begränsningar. Tyvärr blev det inget av med detta då konkurrensen från närliggande Slaktkyrkan och Stockwig gjorde sig tillkänna och skickade en påminnelse i en push-notis. Valet var inte helt lätt men självklart.

Innan jag lämnade distrktet för att fortsätta kvällen med Stockwig hann jag ta del av Min Stora Sorg från Riot-Scenen. Provocerande, läckert och ett kärt återseende. Bakom det speciella artistnamnet finns människan och konstnären Ann-Sofie Lundin. En annorlunda artist som hittar ljuset och framtridstron i sorgen, Min Stora Sorg. Har uppträtt och skrivit musik sedan tonåren. Har deltagit i en rad olika musik- och teaterprojekt, men sedan 2012 har hon uppträtt och givit ut musik under Min Stora Sorg. Sorg som stärker, var det någon kvinnlig kritiker som skrev i en recension efter släppet av skivan Mvh Anso M$$ 2014.

Vid sidan av låtskrivandet och sina teatrala uppträdanden är hon en aktiv kulturkrönikör i Aftonbladet, ETC och i sin egen Substack. Sanningar och uppror som berör ett samhälle som har svårt att acceptera och stötta den kultur som finns utanför det kommersiellt gångbara. Allt om ditten&datten från en het Estet är rubriken på hennes nyhetsbrev från plattformen Substack. Här finns en ocean av tänkvärdheter från vardagen, spunna i en väv av igenkännlighet. Det handlar om allt från varför kvinnor har dubbelt så hög sjukfrånvaro som män, till könsnormer och tankar kring medborgarlön. Kort sagt Anso Lundin är en spännande personlighet inte bara på scen. Vill du ta del av hennes produktion rekommenderar jag hennes You Tube-kanal.