En sån där magisk sommarkväll

Hade varit och provat en ny öl hos Omnipollos i de övfre delarna av Humlegården när jag på väg hemåt kände igen en blond hästsvans i en av många grupperingar som samlats denna ljumma kväll i juni, nådens år 2020. Det var ingen synvilla utan det var Tonken som jag kallar honom. En bekannt från otaliga streetartmöten och vernissage på Riddargatan 1.

-Hej va kul, vad gör du här, du har kameran med, fan sätt dig vi har lite Sweden Rock här i Humlan, det är polare, bara att köra, ingen tar illa upp...

Det var en inbjudan som jag längtat efter hela våren och något jag tacksamt tog emot. Mars, april och maj bara försvann. Jag hade almanackan full när Folkhälsomyndigheten deklarerade begränsningarna. Helt overkligt, även om jag snabbt insåg att denna COVID 19 inte var något att leka med. Det var bara att acceptera och följa reglerna. De två första veckorna med restriktioner var Stockholm en spökstad, sedan började gatorna succesivt åter fyllas, men inget är sig likt trots att det går att besöka både restauranger och barer nu. Hela världen är lamslagen, utslagen och på nyheterna mals om och om igen skuldfrågan och vad vi skulle gjort istället. Eftertankens kranka vekhet. Fånga nuet, lämna gårdagen och blicka framåt verkar hopplöst svårt. Därför var det så otroligt skönt att för en kväll återvända till mänsklig värme, gemenskap och lite galenskap. Visst, vi kunde inte helt lämna pandemin och det förekom några hårda ord riktade mot Anders Tegnell och några berättelser från vardagen på ett av stadens sjukhus, men i stort sätt handlade denna kväll om någonting annat.

Tillslut tar längtan ut överhand

Den gemensamma nämnaren för kvällen var hårdrock och det berättades för mig att det var smått legendariske Dave Laroxx som var initiativtagaren till kvällens samling. Just nu vänder Dave plattor på Sturecompaniets Hell's Kitchen. Han gjorde sig ett namn i Stockholms klubbdjungel med rockklubben Crazy Nights i början av 2000-talet. 2006 startades ett samarbete med Harry B James i Kungsträdgården, står att läsa i en intervju med honom på sajten mixxx.se publicerad 24 augusti 2012. Vi tidpunkten för intervjun var Dave även DJ på Heavens Gate och fick frågan hur det kändes att spela där.

– Det känns enormt skoj att det funkade med rockklubb även på Stureplan. Visst självutnämnda “riktiga” rockers tycker väl inte att rocken hör hemma på Stureplan men själv tycker jag väl egentligen att man är lika mycket “rocker” även om man inte eftersträvar att se ut som en rockstjärna utan kanske trivs bättre i kavaj och slips. Huvudsaken är väl att man uppskattar och gillar musiken. Har svårt för människor som tar det här med musik på allför stort allvar. Allt kanske inte måste vara så jävla “true” hela tiden, svarade han.

Håller med fullt ut även om jag älskar människor som ger sig hän och går all in i det de brinner för. Jag själv med en bred repertoar och intresserad av det mesta som rockar har ett härligt rockminne från Harry B James. Bullets and Octane från LA var i stan 2017 och bjöd på en helt galen show. Jag råkade bara vara där som en katt bland hermelinerna och kameran var med. Det blev ett litet reportage och en helt crazy night för mig.

Den här kvällen i Humlegården kändes det nästan som jag var back in action. I tre månader har jag vandrat runt i staden och letat motiv. Mitt senaste reportage publicerades 26 april med den talande rubriken Tyst vår. Jag älskar verkligen att plåta människor i feststämning och det har sannerligen varit en bristvara i år.

Det kan låta självupptaget och inget verkligt problem. Ett lyxproblem som kan uppfattas provocerande för dem som verkligen lider. De som blivit permiterade, förlorat sitt jobb, sitt företaget eller drabbats av Corona, antingen själv eller någon närstående. Men denna kväll, denna ljumma sommarkväll i Humlegården fick oss att må bra en stund och glömma vardagen. Fick mig att börja längta igen och se framåt. Jag kände mig alive, botad och vill ut igen.
Fuck Corona!