© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2015

Rekordmånga anmälda till paraden

Årets parad slog rekord i antalet anmälda ekipage: 175 stycken varav 71 fordon. När det sedan gäller antalet deltagare och åskådare blir det som alltid svårt att bedöma eftersom siffrorna varierar. Siffrorna från 2014 är svårslagna då framförallt de politiska partierna manade till kraftsamling inför valet och deltagarna i själva tåget uppgick till närmare 60 000 personer. Min känsla är ändå densamma varje år; Stockholmarna har gått man ur huse och detta måste vara rekord. Jag har aldrig sett så många människor med en och samma paroll; KÄRLEK.

Flera tunga politiker fanns med även i årets parad, däribland Miljöpartiets Gustav Fridiolin och Åsa Romson, arbetsmarknadsminister Ylva Johansson samt Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra. Tillsammans med tongivande och avgörande personer för Priderörelsen som Mona Sahlin, Jonas Gardell och Mark Levengood, bidrog de till att skapa allvar, inse bakgrunden och nödvändigheten av Pride samt arbetet för en tollerantare värld. Totalt deltog nästan 200 olika organisationer, företag, fackförbund, rättighetsaktörer och politiska partier i årets Prideparad, vilket är en ökning med omkring 40 sedan förra året.

Förberedelser

När jag anlände strax efter elva till Mariatorget och Hornsgatan var de förberedande aktiviteterna redan i full gång. Både deltagare och ekipage skulle pimpas.

Starka profiler som skapat förutsättningar

En stark dokumentär med ett normkritiskt budskap var filmen om rugbygänget Stockholm Beserkers, som visades på SVT sista dagarna i juli i år. En Svensk dokumentärfilm från 2014 av Peter Gaszynski, klippt av Niklas Olsson. En film jag rekommenderar till alla och en film som gör skillnad. Svårare än så här behöver det inte vara, men det krävs lite djävlar anamma och en stor portion entusiasm.

I dokumentären följer vi laget och spelarna på träning, match, resor, fest och vardag. Vi får ett porträtt av människor som har roligt tillsammans. Porträttet blir en symbol för det samhälle de själva vill leva i. Ett samhälle där man accepteras och respekteras oavsett sexuell läggning. Ett samhälle där man kan bryta mot normer utan att det behöver vara så anmärkningsvärt. Ett samhälle som jag tror de flesta skulle trivas i.

En annan person som tidigt krävde ändring och som alltid haft massor av djävlar anamma är Mona Sahlin, som fick Göran Persson att inse att bögar och flator också får rösta och att deras röster kan vara värdefulla. Mona är ockcå en av de politiker som deltagit flest gånger i paraden.

Paradutropare kommenterar ekipagen

Från starten vid Mariatorget såg Emma Knyckare och Josefin Johansson (nedan till vänster) till att publik och deltagare fick fyndig och fräck information om ekipagen. Längs paradvägen fanns sedan Richard Söderberg och Nanne Grönvall vid Hamngatan och vid Stureplan hade Tasso Stafilidis och Robert Fux bänkat sig i en skylift, för att peppa och höja stämningen till bristningsgränsen.

Flera kända profiler

Mark och Jonas står naturligtvis i en klass för sig. Starstrucked heter det på engelska och jag hittar inget bättre ord för min känsla när jag bad paret posera för min kamera. Deras gärningar går inte att värdera. Ovärderligt!

En ny aktör på barikaderna som verkligen tagit ton de senaste åre är Molly Sandén. Jag tänker främst på låten Freak, som släpptes sommaren 2014 och som handlar om kampen mot dåligt självförtroende, utseendefixering och tokiga kroppsideal. Kul att se henne i paraden.

Fritt, fräscht och färgglatt

En förlösande härlig blandning av energi och lust mixat med fantasi och konstnärlig talang. Pride är inte bara en härlig manifestation för mänskligt liv, det är också en fest för ögat och naturligtvis ett Mecka för sådana som jag som gillar att fotografera. Efter en Pridevecka brukar jag ha några tusen bilder att gå igenom. Ibland hittar jag guldkornen direkt ibland ser jag inte skogen för alla träd.

Vi är priviligierade

Det är lätt att känna en viss uppgivenhet när man tänker på alla länder i världen där blotta tanken på en Prideparad är förenat med livsfara och straffet för att gå utanför normerna är döden. Vi behöver dessutom inte resa särskilt långt bort för att få uppleva denna trångsynthet, rädsla och brist på respekt. Kampen fortsätter och måste fortsätta så länge människor mördas för sitt sätt att älska, för sitt sätt att uttrycka sig, för sitt sätt att vara.

Stonewall -gnistan som tände brasan

Efter år av trakaserier mot homosexuella på barer och klubbar i New York sa man ifrån. En av otaliga polisrazzior för att kontrollera sprittillståndet gjordes den 28 juni 1969 mot Stonewall Inn i Greenwich Village, men polisen mötte ett kompakt motstånd. Motståndet ledde till ett upplopp som varade i tre dagar. Händelsen har blivit symbol för gayrörelsens kamp för att bli accepterade och få samma rättigheter som heterosexuella. Minnet av upploppet firades och hedrades sedan i kommande politiska manifestationer och demonstrationer runt om i världen. Under 80-talet ändrade manifestationerna karaktär och blev mer av folkfester och festivaler. De flesta stora städer i världen där homosexuell kärlek inte är straffbelagd, har sitt Pridefirande och i städer som New York, London, Paris, Berlin, San Fransisco, Sao Paolo, Tel Aviv, Bangkok, Taipei och Sydney lockar dessa evenemang flera hundra tusen deltagare och miljoner åskådare.

Är lite osäker på vad årets manifestation med rånarluvor och täckta ansikten i kombination med banderollen Stonewall var inget kramkalas står för. För mig känns det som ett steg tillbaka och ett ställningstagande vi mot dem. Jag hoppas att jag inte tillhör dem och att samförståndet har utvecklats sedan 1969.

Det är ok att vara hetero också

 Socialvetare pratar om heterogena grupper, grupper där individer eller undergrupper skiljer sig mycket åt. Motsatsen till heterogen är som alla vet homogen, ett tillstånd där något är enhetligt, alltigenom lika, likformigt. Deltagarna i Pride som grupp blir mer och mer heterogen och inbjudande, men kan innehålla homogena tendenser där de som avviker inte släpps in. Om man vill leka lite till med orden skulle man kunna ställa sig frågan; Har homosexuella lättare för att acceptera heterogena grupper än heterosexuella, eller är det så att vi alla i grunden är en homogen grupp, som alla är lite rädda för de som inte liknar oss själva?

Alla goa människor

Marie Claudette (ovan till vänster) som var Micke första gången jag träffade honom är bara ett exempel på människor jag lärt känna på Pride. Människor vars öden och äventyr berikat mitt medvetande. Människor som genom Pride blivit tillgängliga och synliga för den stora massan. Tillgängliga för alla. Denna mix och öppenhet har inte alltid varit självklar. Stockholm Pride förändrades dramatiskt när Pride Park (Det året Pride Garden) flyttade in i Kungsträdgården 2011 och öppnade upp för alla med gratis inträde. 1998 till 2009 låg Pride Park i Tanto och 2010 flyttade man till området kring Sjöhistoriska muséet. Samtliga var ganska slutna arrangemang och huvudsyftet var att skapa en frizon för Hbtq-personer. Den första Prideparaden som jag dokumenterade var 2010 och när Paraden då nådde fram till slutmålet vid Sjöhistoriska och deltagarna en efter en förvann in innanför avspärrningarna kände jag mig inte inbjuden. Det kändes som en privat fest inte öppen för alla. Skillnaden blev stor när ledningen för Pride året efter beslöt att bjuda in alla till Kungsträdgården. Ledningen fick mycket kritik för tilltaget, framförallt i de egna Hbtq-leden. Ett gay-party där heterosexuella dominerade blev naturligtvis provocerande, att när sedan ekonomin totalt havererade blev inte saken bättre för ledningen och flera krävde ledningens avgång. Så här i efterhand var det nog ett viktigt vägval. Målet med Pride måste ändå vara att vi ska lära oss att acceptera varandra, njuta av varandra och ha kul tillsammans, både i vardagen och när det är fest. För att lyckas med det måste vi hitta gemensamma ytor. Stockholm Pride är för mig en sådan yta där alla är lika olika.

Beroendeframkallande

Vi behöver Pride som ett bevis på att nästan allt är tillåtet. Alla är ok och har ett värde. Ingen behöver vara utanför. Vi behöver känna det alla dagar inte bara en sommarvecka om året. Gräva ner stridsyxan och hitta tillbaka till den där avväpnande känslan som skapar samhörighet. Ska vi bygga framtiden tillsammans måste alla vara med. Ingen får lämnas kvar när vi reser mot en bättre värld.

Häng med till Pride Park och se reportaget från Paradshowen och efterfesten!

Ta del av tidigare års reportage från Sthlm Pride på UNIKABOXEN.NET