© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2015
Som tidigare år fanns det en hel del att fördjupa sig i, människor att samtala med och olika happenings att delta i när Östermalms IP förvandlades till Pride Park. Live Radio, Musik Quiz med Sandra Dahlberg från Postkodslotteriet, oljebrottning i latexdräkt, dans, mat och dryck. Bäst är nog ändå vänner och bekanta från vardagslivet, tidigare festivaler och nyvunna. Detta var nog min första festival där jag ärligt kunde stå för min sexuella läggning och inte känna mig som en katt bland hermeliner. Vi är alla olika och har olika preferenser både när det gäller sex och identitet. Pride är för mig en manifestation för kärlek och mod. Fokuseringen på vem som ligger med vem tycker jag är sekundär och tämligen privat. All kärlek är bra kärlek i en tid där hat och hata blir mer och mer frekvent. Kärlek är så mycket mer än bara sex och handlar väldigt mycket om respekt. Att respektera varandra, sig själv och våga visa kärlek. För att citera en guru på området Jonas Gardell;
Om kärlek förunnas en, i vilken form den än uppträder,
är det en dödssynd att avstå från den. Det är den enda verkliga döddsynden.
Det sägs att identitet och att identifiera sig genom konsumtion är vår tids största ekonomiska drivkraft. Detta gäller naturligtvis inte alla på vår planet. Vissa kämpar för överlevnad. För mat för dagen, men på Pride är det just alla dessa identiteter som facinerar mig. Många sätt att skapa tillhörighet, tillfredsställelse och en mening med livet sker i det fördolda, men på Pride får de fritt spelrum och lyfts fram i ljuset. Kanske var det min facination för alla dessa spännande identiter, som gjorde att jag på tidigare festivaler hade lite svårt att acceptera, eller i sammanhanget känna igen, min egen. Kände mig beige och ointressant, lite gammal och lönnfet. Att jag dessutom har en heterosexuell läggning gjorde mig osäker och rädd för att inte passa in. Jag vill ju trots allt vara lite gay. Åtminstone känna mig lite gay.
I Kinkykvarteret handlar det mycket om identitet och attityd, men samtidigt massor av respekt och kärlek. Här pågår ständigt ett normkritiskt tänkande och vårt nedärvda beteende prövas hela tiden. Ondskan sitter inte utanpå trots att det är lätt att tro det. Du kan inte bedöma faran genom att titta på en människas yttre.
Smärta är också ett spännande ämne. Fysisk smärta, psykisk smärta och hur skapar vi tålighet och skydd utan att bli avtrubbade? Hur hanterar vi smärta i vardagen? Det är lite som att se en konstutställning som berör. Jag får frågor. Frågor som skapar idéer och som kanske leder till ett samtal. Samtalet leder i bästa fall till ett ifrågasättande, som i sin tur leder till en förändring. Vi behöver förändringar för att utvecklas i stort som i smått.
Stockholm Pride - Den trevliga festen!
Visst finns det öar även i vardagen där människor träffas och har trevligt tillsammans. Jag har en liten Pizzeria där jag bor. Vi är några gubbar som kan varandras namn och möts oanmälda ett par gånger i veckan över en öl. Där dryftas vardagsproblem och fotboll på ett okonventionellt sätt. Vi har inget annat gemensamt än vår lilla Pizzeria. Pride Park är i sina bästa stunder precis som den Pizzerian, fast gigantisk. Man går dit morsar på några bekanta ansikten och känslan är att alla har en sak gemensamt; att få manifestera tron på mänskligheten.
Förutom allt annat i Pride Park är naturligtvis förväntningarna stora på vad som ska presenteras från scenen. Jag deltog inte på onsdagens arrangemang. Vädret höll mig hemma, men när det var dags för torsdagens Schlagergala kunde inget väder i världen stoppa mig. Nedan följer de aktiviteter från scenen som föregick torsdagens Schlagergala och fredagens Burlesquegala, samt avslutningsvis lördagens final med paradshowen.
Publiken trotsade vädret
- Nej, det spelar ingen roll om det så öser ner, ingenting kan rubba kvällens schlagergala i Pridepark, så skrev Ronny Larsson på QX hemsida inför torsdagens arrangemang i Pride Park. Prognosen var naturligtvis regn som så många gånger tidigare denna sommar. I Unionens tält hämtade jag för säkerhets skull ut en grön regnponcho och bänkade mig tidigt längst fram vid scenen för att ha lite skydd av det utskjutande scentaket.
Eftermiddagen började bra och det såg länge ut att bli en regnfri kväll, men efter Ayla Kabacas inledande aktiviteter från scenen med allsång för barnen öppnade sig himmelen och bjöd på en riktigt blöt afton med några få uppehåll. Regnet spelade faktiskt ingen roll. Det var så mycket kärlek i luften att det överglänste allt.
Teater Najkit
Ett gäng härliga ungdomar som framförde musikalnummer från sagans värld värmde upp publiken i det ruggiga vädret. Klassiker från Disneys sagovärld, som Lejonkungen, framförda med lekfullhet, glädje och massor av kärlek. När jag googlar på Teater Najkit hittar jag deras hemsida och får lite bakgrundshistorik och en förklaring på valet av namn. Namnet kommer från en dialog mellan Mor och Dotter Blomberg:
- Jag vill göra en musikal!
- Let´s do it!
Det var så Teater Najkit fick sitt namn enligt deras hemsida. Nike och deras devis Do it kopplades ihop och blev Najkit, Teater Najkit. Teatergruppen bildades ute på Tyresö utanför Stockholm. Mamma Anna Carin som sysslat med film och är bra på att skriva manus, pappa Christer som fotograferar (killen med en orange regnjacka i bildserien innan), storebror Ejke (med clownnäsan nedan), som gått på teatergymnasium och så Emma Lina (nedan längst till höger), som också nyligen avslutat teaterprogrammet på Kulturama bestämde sig för att dra ihop sina kompisar och vänner och helt enkelt göra det! Resultatet fick Pridepubliken se en anpassad version av torsdag i Pride Park. Det blev en fin uppvärmning inför kvällens schlageryra.
Prinsessan får äntligen sin prinsessa!
En befriande show med massor av energi. Allt är inte perfekt och tonerna är inte alltid de renaste, men det gör ingenting. Det känns äkta, inbjudande och gör mig engagerad. Emma Lina får mig att tänka på en ung Judy Garland i Trollkarlen från Oz och Ejke har en scennärvaro och mognad som borde få många seniorer att bli gröna av avund.
Gänget bakom ungdomarnas Disney Show
Manus, Regi och Lyrik: Anna Carin Blomberg
Arrangör: Adam Gardelin
Teknik: Oskar Kaarle
Kostym och Smink: Anna Carin Blomberg
Skådespelare: Ejke Blomberg, Emma Lina Blomberg, Daniel Brandel, Gry Lutteman (ovan med lila hår), Malva Lardén, Jacob Netterberg, Nina Söderlund, Rasmus Lindström
Kompositör (Låten Proud): Tobias Sundström
Sömmerska: Emma Stolt
Koreograf: Emma Lina Blomberg.En riktigt bra show som berör. Heja Najkit! Detta är bara början gissar jag.
Diamond Dogs goes Dansband - Diamond Dogz
Det svängde faktiskt ganska bra om Peter Englund och hans mimande pojkar i dansbandet. Trodde faktiskt ett tag att det var live och att musikerna faktiskt spelade, men när keyboardisten far ut i ett mycket spektakulärt solo blir jag misstänksam och ser plötsligt att varken gitarr eller bas har några sladdar inkopplade och förstår att jag lurats.
Reportaget från kvällens schlagergala hittar du här!
Fredagens stora begivenhet var självklart den traditionsenliga Burlesquegalan, men först intogs scenen av några av Svensk Hip-Hops just nu mest lysande stjärnor. Lilla Namo, Namo Marouf, den rappande KTH studenten som i en intervju med Andreas Nordström i DN 2012-07-03 avslöjar sin vurm för stadsplanering. Samma år slog Namo igenom med Haffa Guzz som utsågs till Årets hiphop/soul vid P3 Guld. 2014 utsågs hennes debutalbum Tuggare Utan Gränser av samma jury till årets nykomling.
En spännande människa med friska idéer och tankar. I intervjun ger hon några fundamentala smockor till den Svenska medelklassen och hur vi befäster segregationen genom att tjata om integration och utanförskap.
–Vad är det man är utanför?
Det är som ordet integration. Det antyder att en minoritet måste anpassa sig efter en majoritet.
Prata om segregation i stället, det är ju vad det handlar om egentligen.Hennes musikaliska texter är inte alls så analytiska och speglar inte alls hennes politiska insikter.
– I mitt idealsamhälle har alla samma förutsättningar. Där spelar det ingen roll hur vi ser ut. Sedan vet jag inte om ”Haffa guzz” är det bästa sättet att uppnå det. Men jag tror att jag håller det politiska till fritiden. Det är intressantare att prata om politik än att rappa om den.
Grillat och Grändy, också kritikerrosade, består av bröderna Leiva Wenger, Fille och Sabo.
Snacka scheisse - packade som Arne Weise
Jag vet ingenting om det, men det känns som att Hip Hop och de Svenska artisterna har börjat ta för sig ordentligt på landets musikscener. Kanske är det bara jag som gjort upptäckten nu. Alla andra har sedan länge redan sett det . Denna genre har trots många inviter och envist lyssnande aldrig tillhört mina favoriter, men jag kan ändå inte låta bli att beröras när det rappas på Svenska. Det är vitalt, ibland roligt och många gånger mycket träffsäkert. Tidigare har jag mest njutit av blandningen när någon rappare skapar udd i en R&B eller soulproduktion, nu har jag åter blivit lite nyfiken och det jag hör är bra.
Reportaget från fredagens burlesquegala hittar du här!
Värdpar för kvällens begivenheter var inga mindre än Christine Meltzer & Carina Berg
Och i deras gottpåse rymdes det mesta skulle det visa sig, men något pyjamasparty blev det aldrig tal om trots parets utstyrsel. Det blev snarare en natt på stan med disco, show och dans, som avslutades med ett gigantiskt raveparty á la Ibiza.
Mjukstart med Regnbågskören och storbandssoul.
Nästan naket
Unga, vackra och nästan nakna kroppar hälsade publiken välkommen till scenen och kvällens Paradgala med ett digert artistuppbåd. En invit som de flesta inte vara sena att tacka ja till. Naket säljer alltid bäst, så även på Pride.
Efter nakenshocken var det dags för artisterna, som intog scenen en efter en i en rasande fart.
Popdrottningen från projektet Drömhus skapar inte bara 90-talsnostalgi. Hittar ständigt nya samarbetsprojekt. Låten If Only You är ett färskt exempel där hon sjunger tillsammans med Danny Saucedo.
Jenny Pettersson, mer känd som Velvet, en annan popdrottning som genom åren setts i alla möjliga sammanhang. Efter avslutade studier på Balettakademin i Stockholm arbetade hon på plantskolan Wallmans Salonger och var senare med och skapade showerna på Blue Moon Bar tillsammans med Shirley Clamp och Chris Lindh. Jenny har också flera gånger deltagit i Melodifestivalen, först som dansare i ett flertal nummer på 2005 års tävling, sedan som tävlande artist 2006, 2008 och 2009.
Jenny och Linda har samarbetat förr. Linda Pritchard, som egentligen heter Linda Norrgård är i grunden en proffesionell dansare och koreograf. Förutom att köra och dansa bakom Jenny har Linda arbetat med Celine Dion och Magnus Uggla. Linda deltog bland annat på Magnus Ugglas revyturné. 2006 och 2008 deltog Linda som dansare i Melodifestivalen. 2010 och 2011 deltog hon som tävlande artist.
På scenen hade Therese, Velvet och Linda hjälp av värmlänningarna Sanna Jansson, Christopher Bergström och Nathalie Akselsen som tillsammans bildar dansgruppen Branded Dance Concept. Gruppen har tidigare bland annat medverkat på årets Melodifestival.
Efter tjejtrions dansanta pop var det dags för en liten mellanakt med dragqueens och märklig modevisning. Peter Englund inledde ett fantasieggande nummer med djävlar i spetsmasker, men någonting gick fel, han ramlade och numret avbröts hastigt. Istället kallades Branded Dance Consept in och jag tror att det gick så snabbt att många i publiken inte hann reagera. Svordomarna från Peter när han arg lämnade scenen kunde lika gärna ingått i showen.
Disco Defenders
Extra glitter och extra allt blev det när Alcazar gav Pridepubliken några smakprov från deras hyllade krogshow.
Tess Merkel, Andreas Lundstedt och Lina Hedlund är gruppens nuvarande medlemmar. Sedan starten 1998 har sättningen varierat. Andreas bildade gruppen på ett initiativ av Alexander Bard och tillsammans med vännerna Tess och Annika Kjærgaard. 2002 förenades den forna dansbandssångaren Magnus Carlsson med gruppen. Vid flera tillfällen har man sedan gjort uppehåll och engagerat sig i individuella projekt, men ändå kommit tillbaka och återförenats. Sedan sommaren 2007 är Lina fast medlem, efter att Magnus och Annika hoppat av permanent.
Härliga Kristin Amparo med den fantastiska rösten tog revansch från torsdagens, i mitt tycke, lite bleka framträdande och bjöd på en sprakande och varm show med det där härliga trycket i rösten. Med rätt låtar är Kristin mycket svårslagen.
En annan artist som begåvats med en härlig pipa är rösten bakom 90-talshiten Show me love och hon visade att rösten inte blivit sämre. Robin Stone lekte med publiken och utnyttjade sitt instrument på ett lekfullt och medryckande sätt. Undrar vad hon gör idag? Synd om hennes resurser inte nyttjas till annat än klubbnostalgi. Hittar inte mycket nytt om denna fantastiska sångerska på nätet. Ovan ett smakprov från 1993.
Nu var det inte Allsång på Skansen. Nu var det en Petra som var mikrofonkåt. En Petra som älskade att vara det hon är bästa på; popstjärnan September.
Händerna upp i luften. Pannan mot baren, nu spränger vi taket.
Hamnar i himlen, där änglarna gråter. Stan är vaken, allt är förlåtet älskling!
Pride Park transformeras
När solen gått ner och ljuset ersatts av spotlights och annan artificiell belysning var det dags att öppna kvällens rave-party. Först ut på scenen var John Martin i sällskap med Michele Zitron. Det blev en hel del Avicii och Swedish House Mafia.
Högtalarna pumpade och publiken vajade till låtar som Save the World och Don't You Worry Child. Låtar han skrivit tillsammans med Michel Zitron och lanserade med Swedish House Mafia. Paret har även varit med och skrivit Avicii låten Fade into Darkness.
John och Michele bjöd på en röjig show och när John hoppade ner i publikhavet var lyckan bland fansen total.
Och vad skulle kunna toppa detta? Rebecca & Fiona såklart. DJ-duons deltagande hade redan på förhand annonserats och visst blev de grädden på den mos som så noggrannt rörts ihop för att skapa en värdig final på 2015 års Pridevecka.
Min faiblesse för den här så populära och utbredda musiktrenden är ljum och jag tycker fortfarande att musik framförs bäst av musiker, men blev ändå tämligen hänförd när Pridepubliken i så hög grad engagerade sig och hela publikhavet förvandlades till ett gigantiskt dansgolv. Mäktigt!
Det var en maffig avslutning, men jag saknade den där gemensamma, manifesterande avrundningen. En bild att ta med sig hem som sammanfattar hela Prideveckan. Nu kändes det lite tomt och konstigt när högtalarna tystnat. Jag satte mig vid ett av restaurangtälten, tog en öl och samlade tankarna innan jag begav mig hemåt i Stockholmsnatten. Ett års väntan till nästa gång...
Ta del av tidigare års reportage från Sthlm Pride på UNIKABOXEN.NET
