© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2018

Prominenta gäster och invigningsfest

När jag som vanligt lite vilsen första dagen i Pride Park sonderade terrängen i Champagnebaren blev jag igenkänd av en av servitriserna, som hälsade mig välkommen och presenterade mig för Fernando Castro, en ung och begåvad författare från Brasilien. Det ena ledde till det andra och redan efter första flaskan Champagne hade jag fått en ny vän, ännu en Pride vän. Jag har tidigare berättat om min Schlager vän från Australien, som varje år kommer hit för att gästa Schlagerkvällen, nu fick jag en vän även på den andra sidan av vår fantastiska värld. Fernando berättade om slumpen som tog honom hit och fick det att låta som ett mirakel. En mellanlandning på Stockholm Arlanda och en affisch, mer var det inte och han valde en vecka i Stockholm framför Barcelona. Anledningen till besöket i Europa var bokmässan i Barcelona dit han var inbjuden för att marknadsföra sin nya bok. Han hade planerat att åka dit i god tid innan för att kunna spendera lite tid i staden, men så blev det alltså inte. Istället blev det Stockholm Pride och party, party, party!

- I´ve been so proper and corect for years, now it´s time to screw things up a bit and have some fun, sa han, garvade och fyllde på mitt Champagneglas.

Där var jag nu mitt bland gräddan av inbjudna prominenta gäster från riksdag, regering och näringsliv. Ikoner inom hbtq-rörelsen, både nationellt och internationellt erkända, blandades med personligheter från musik- och showscenen. Det blev ett spännande mingel och många intressanta samtal. Samtal låter lite ambitiöst och märkvärdigt, men det blev faktiskt några korta intervjuer där jag om inte annat kunde promota UNIKABOXEN och få en liten statusuppdatering; vad gör du nuförtiden...?

En av dem som jag fick en pratstund med var den tidigare ordföranden för Stockholm Pride Haydar Adelson, som 2017 avgick i protest mot att styrelsen valt att inte polisanmälda en hög chef inom hbtq-rörelsen som anklagats för sexköp av en minderårig. Det var ingenting vi pratade om där och då, men som i efterhand gett tyngd åt den diskussion vi hade om generella problem i samhället avseende respekt. Det är uppenbart att det finns att göra lite varstans. Inte minst Me too och tystnadskulturen i Svenska Akademin som avslöjades under det gångna året signalerar behovet samtidigt som en reaktionär och främligsfentlig politik lockar fler och fler med en lösning på problemet. En slutgiltig lösning...

Flera kvinnliga förebilder i kampen för likaberättigande fanns på plats. Modiga kvinnor som kämpat och vågat ta ställning. Både unga och gamla. Både homo och hetero. Pia Sundhage, Anja Pärson, Barbro Westerholm, Ylva Maria Thompson, Sofia B Karlsson för att nämna några av dem som jag hade äran att träffa.

Pride har vunnit i både acceptans, popularitet och blivit lite av en folkfest. Från min första kontakt med företeelsen på 1970-talet till dagens mega arrangemang har mycket förändrats, men en del är oroliga för att allvaret glöms bort och när Prideveckan är slut återgår allt till det vanliga. Det blir en fest, en karneval där vi lovar varandra kärlek och respekt, men sen när vardagen sätter in är vi åter fast i de gamla normerna om vad som är normalt och inte. Så är det kanske, men jag utvecklas och lär mig någonting nytt varje dag trots att jag börjar närma mig sextio år. Det borde betyda att det finns hopp. Vi behöver inte fjättras vid förlegade normer och rädslan för allt och alla som inte är som jag. I mötet med andra, i samtalet kan vi om vi vill, hitta det som förenar och det som ett samhälle av idag borde bygga på. Klart det blir fel ibland, missförstånd uppstår, men är vi öppna blir det en erfarenhet som lär oss någonting. Rädslan för att göra fel, att vara fel, eller inte räcka till är vår värsta fiende, men kan om den inte slagit rot botas med ett vänligt ord och lite kärlek från en medmänniska. Att försöka skylla sitt eget tillkortakommande på andra, att det är andras fel att jag är som jag är eller beter mig som jag gör är en farlig väg och bygger murar. Murar som stänger ute och skapar konflikter. Pride och hbtq-rörelsen har hjälpt till att riva många murar. Att flera känner ett engagemang för att riva ner fler borde ses som ett gott tecken. Hur svårt kan det vara? Vi är alla olika, med olika erfarenheter, preferenser, tycke och smak. Kan vi inte få vara det? Är inte det en tillgång?

Schlagerkändisar

Mina kompisar Arne och Henrik känd genom sitt engagemang och kunskap avseende ESC och Mello blev lite konfunderade när de såg mig frottera bland alla kändisar i VIP sektionen. -Hur har du tagit dig in där, blev den naturliga frågan och jag svarade att min kamera var anledningen, så de inte skulle tro att jag hade någon gräddfil som de inte hittat. Normalt är det de som lägger upp sefies tillsamman med både den ena och den andra ikonen på Facebook.

Finstämt med Julian & Marina

Vid halvsju tonades musiken ner och besökarna i Champagnebaren bjöds på ett finstämt litet liveframträdande av duon Julian & Marina. Tillsammans med lite äldre material fick vi höra den nya och smäktande singeln, Someone To Cling To. I Prides programblad beskrevs musiken som; en blandning av crooner och 80-tal och kan beskrivas som fransk 60-talsfilm möter New Romantic, och det är filmiskt snyggt, de är snygga och den grafiska formgivningen på konvolut och logotype förstärker känslan. Julian Brandt känns igen från den senare sättningen av Lustans Lakejer, med bland annat ett framträdande i Mello 2007 med låten Allt vi en gång trodde på. Tidigare i år närmare bestämt 10 juni skapade bandet en riktig nostagiboost i Kungsträdgården med ett framträdande under Smaka på Stockholm. Jag var där och det blev ett litet reportage. Johan Kinde, sångare och frontfigur i Lustans Lakejer, hade kommit till Champagnebaren för att lyssna på sin musikkollega och gav mig en möjlighet att få ett litet snack om det glada 1980-talet med honom. Den andra hälften av duon Marina Schiptjenko är för den stora massan kanske mest känd för sitt deltagande i popgruppen BWO tillsammans med Martin Rolinski och Alexander Bard och deras musikaliska resa med bland annat fyra framträdanden i Mello, två Rockbjörnar för årets Svenska grupp två år i rad och en Grammis 2006 för årets popgrupp. För mig är Martina mer bekannt som den gulliga tjejen i DJ-båset här i Champagnebaren under Stockholm Pride 2017.

Stora scenen på andra sidan folkhavet

Tidigare hade Pia Sundhage och Anja Pärson invigningstalat och Dj Gunn med Jasmin Kara gjort sitt för att öka hettan i parken. Till traditionen hör att Regnbågssången (Ovan regnbågen/Over The Rainbow) ska framföras och minna oss om alla de som inte längre finns med oss. I år stod Stockholm Gaykör tillammans med Markus Krunegård för framförandet. The Choir - by ABBA The Museum gjorde än en gång ett bejublat framträdande på Stockholm Pride, som jag dokumenterade med en bild tagen från andra sidan av folkhavet. Kvällens fokus låg på Champagnebaren, alla goa människor där och min nyblivna vän Fernando Castro från Brasilien.

The Lovers of Valdaro

Ibland kunde jag inte låta bli att ängsligt blicka mot stora scenen för att försäkra mig om att jag inte missade något. Samtidigt visste jag vilket projekt det skulle vara att försöka ta sig fram till kravallstaketet för kvalitetsbilder. The Loves of Valdaro är en duo bestående av Erik Gabriel och Adam Warhester. De framförde bland annat Lost Forever som gav duon ett wild card i Mello 2019 genom juryns beslut i tävlingen P4 Nästa, en rikstäckande musiktävling arrangerad av Sveriges Radio för låtskrivare, artister och ny musik. Tävlingen vänder sig till både nya och etablerade låtskrivare och artister från hela Sverige. En av de åtta lokalvinnarna väljs ut av en jury för att delta i Melodifestivalen och Sveriges uttagning till Eurovision Song Contest. Vinnarna i Stockholm blev The Lovers of Valdaro som nu får möjlighet att medverka i Mello 2019, dock behöver de skriva en ny låt eftersom tidsramarna överskridits. Duon blandar 1980-tals beats och nostalgisk synthpop med moderna melodier, vilket tillsammans med dramatiska bilder i scenografin skapar en lätt dramatisk känsla som ger mersmak.

En stor Svensk artist

Kvällen avslutades från Stora Scenen med en stor svensk artist, som det stod i programbladet; Tove Styrke. Mycket har hänt sedan hon som 16 åring sökte till Idol 2009. Där kom hon på en hedrande tredjeplats och har sedan dess vårdat sitt varumärke som popstjärna. Den pondus hon arbetat fram genom att stå på de riktigt stora scenerna märktes tydlig. Tidigare i vår turnerade hon i USA som förband till Lorde för att sedan hänga med Katy Perry på en Europaturne med samma roll. Erfarenheten har gjort henne tuff men har ändå behållit sårbarheten och känslan.

Europride i Stockholm är nu invigd

Så var då årets Pridefestival för mig igång med både nya och gamla vänner. Saknade min Skånska vän, men han dyker nog upp i veckan. Nöjd med kvällen travade jag mot tunnelbanan och längtade efter min säng och några timmars sömn innan nästa dags urladdning; Schlagerkvällen.

© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2018