© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2016

Från Gamla Uppsala till Östra Aros

Drygt hundra år efter instiftandet av ett nytt Ärkebiskopssäte i Norden flyttades det 1273 från Gamla Uppsala till dess nuvarande plats på Dombeget i Östra Aros, det vi idag benämner Uppsala. Domkyrkans historia och dess symboliska värde genom århundradena har lett till mängder av analyser och spekulationer, ofta anpassade till samtidens omständigheter och politisk uppfattning. 2010 avslutades det så kallade Huseliusprojektet genom utgivandet av sex volymer om Uppsala domkyrka i serien Sveriges Kyrkor, nr 227−232. Projektet startades 2002 av professor Anders Åman och har finansierats med medel från Vitterhetsakademins Huseliusfond. Arbetet har huvudsakligen bedrivits vid Upplandsmuseet i Uppsala. Med sina drygt 3 000 sidor är det den största publiceringen hittills i Sveriges Kyrkor. 2011 skrev Jan von Bonsdorff under medverkan av Christian Lovén och Herman Bengtsson* en introduktion till denna massiva publikation och som sammanfattar det grundläggande i vad det åtta år långa projektet kommit fram till. Det handlar både om att överge tidigare antaganden och få andra bekräftade. Några frågor besvaras nedan genom citat från Jan von Bonsdorffs introduktion/föredrag.

*Christian Lovén är docent i konstvetenskap vid Uppsala universitet. Han är huvudförfattare till avsnitten om Uppsala domkyrkas byggnadshistoria och byggnadsbeskrivning. Herman Bengtsson är fil. dr i konstvetenskap vid Uppsala universitet. Han har varit redaktör för sexbandsverket om Uppsala domkyrka.

Bakgrund till flytten

Ärkesätet hade genom ett beslut år 1164 förlagts till Gamla Uppsala. Redan vid 1200-talets början kan man emellertid skönja ett växande missnöje, både med platsen och med den där belägna domkyrkan som 1204 hade skadats av en brand. Uppsala domkapitel försökte därför utverka påvens tillstånd att få flytta ärkesätet till en ny lämpligare plats, vilket beviljades 1258 under förutsättning att man behöll det gamla namnet. Vid ett möte i Söderköping i september 1270 beslutades att ärkebiskopen och domkapitlet skulle ha sitt säte i Östra Aros, något som möjliggjordes genom en markdonation av kung Valdemar. Ett formellt flyttningstillstånd utfärdades 1271 av biskop Karl av Västerås, som av påven hade utsetts att övervaka ärendet. Två år senare, 1273, genomfördes flyttningen.

När började katedralbygget?

Eftersom det slutgiltiga flyttningstillståndet utfärdades först 1271 kan uppförandet av den nuvarande domkyrkan knappast ha påbörjats tidigare än så. Tidpunkten för byggstarten bör därmed sättas till omkring 1271. Det innebär i sin tur att man inte kan ha hunnit särskilt långt med byggnadsarbetena när flyttningen av ärkesätet formellt genomfördes 1273.

Hur fungerade ärkestiftets andliga utövande under byggtiden?

Våren 2005 utfördes en markradarundersökning i domkyrkan för Huseliusprojektets räkning under ledning av Magnus Alkarp. Ett av de viktigaste resultaten av undersökningen var att man kunde påvisa spår efter en romansk absidkyrka under det nuvarande högkoret. Med största sannolikhet rörde det sig om den i Erikslegenden omnämnda Trefaldighetskyrkan, där helgonkungen ska ha bevistat mässan innan han dödades den 18 maj 1160. Den ingick troligen i en kungsgårdsanläggning som skänktes till domkyrkan år 1270. I Erikslegenden framhålls särskilt att Trefaldighetskyrkan låg på samma plats som den nuvarande domkyrkan. Eftersom läget nästan exakt motsvarade domkyrkans högkor verkar man ha eftersträvat altarkontinuitet. När ärkesätet flyttades 1273 fick den gamla Trefaldighetskyrkan för en tid tjänstgöra som provisorisk domkyrka. Samtidigt pågick uppförandet av den nuvarande, betydligt större kyrkobyggnaden utanför den gamla. Förfarandet förefaller ha varit vanligt, och väldokumenterade paralleller finns på flera håll i Frankrike och Tyskland.

Omkring 1290 hade man kommit så pass långt med domkyrkans östparti att den gamla Trefaldighetskyrkan måste rivas. Istället uppfördes en träkyrka, som i de medeltida källorna går under beteckningen ”ecclesia lignea”, och som med största sannolikhet var belägen strax väster om korsmitten. Här inrättades ett provisoriskt högkor och här förvarades också skrinet med Sankt Eriks reliker. Det nuvarande högkoret verkar ha tagits i bruk på 1310-talet, men träkyrkan fick stå kvar i ytterligare ett par årtionden, troligen för att man behövde en rymlig lokal för den växande Erikskulten.

1381 omtalas en del av långhusets nordöstra mur som ny. Troligen var det först nu som man rev den provisoriska träkyrkan från 1290, samtidigt som skrinet med Sankt Eriks reliker flyttades till högkoret.

När kunde kyrkan invigas?

Vid medeltidens slut var domkyrkan en av de rikaste institutionerna i landet. Kyrkobyggnaden hade invigts under högtidliga former 1435. Under 1400- och 1500-talen satsade man hårt på att marknadsföra sitt huvudhelgon Sankt Erik, vars påkostade skrin nu var uppställt i en tumbaliknande konstruktion i högkorets östra del. Runt kyrkobyggnaden hade en omfattande bebyggelse vuxit fram bestående av bostäder för ärkebiskopen och kanikerna samt ett särskilt domkapitelhus och flera fristående kapell.

En Trefaldighetskyrka finns fortfarande kvar, men flyttad och uppförd på sin nuvarande plats samtidigt som Domkyrkan började byggas omkring år 1300.
Se separat reportage om Helga Trefaldighets Kyrka.

Från Påvens förlängda arm till Nationalsymbol

Det som möter besökaren idag är givetvis inte den kyrka som invigdes 1435. Särskilt en så viktig byggnad som denna har naturligtvis förändrats över tid för att anpassas till samtidens krav. I knappt hundra år skulle kyrkan tjäna som Ärkebiskopssäte för den Svenska provinsen i den Romersk Katolska maktsfären. Efter den andliga revolutionen i Sverige och införandet av en nationell självstyrande kyrka gjordes nödvändiga förändringar, som mer handlade om att städa bort missvisande inventarier och lyfta fram den världsliga makten. Det skulle tydligt framgå att det nu var Kungen och inte Påven som var kyrkans överhuvud. Trots detta var Kungens bidrag till underhåll och utveckling de första årtiondena efter förändringen ganska skrala och gav utrymme till endast det absolut nödvändigaste. En brand 1572 ändrade på detta. Johan III såg det nödvändigt att utöka kronans medel för underhåll, om kyrkan skulle bestå som centrum för den Svenska kyrkan och skapa en traditionen som kröningskyrka för Svenska monarker, något som hans far inledde 12 januari 1528.

De ökade medlen ledde inte bara till att kyrkan kunde återställas efter branden utan på 1570- och 1580-talet genomfördes flera förändringsarbeten. Under slottsbyggmästaren Franciscus Pahrs ledning tillkom bland annat en ny takryttare och 1583 uppfördes också de äldsta kända spirorna på västtornen efter ritningar av Antonius Watz. På 1610­talet fick Gerhard de Besche i uppdrag av Gustav II adolf att rita nya västtornsspiror, sedan de gamla hade blåst ner i en storm. En viktig åtgärd inför Kungens kröning i kyrkan oktober 1617. Även inför drottning Kristinas planerade kröning 1650 gjordes en omfattande upprustning som utvecklades till att gälla hela Uppsala stad.

På 1700-talet gjorde barocken entré, som bland annat ledde till nya huvar på tornen, ny altaruppsats och predikstol tillverkad av bildhuggaren Burchard Precht. Den gotiska domkyrkan var i och med detta klädd i en klassicistisk, barock stildräkt. Interiören putsades och vitkalkades, allt efter ritningar av arkitekten Nicodemus Tessin den yngre. Schröders kopparstick från 1857 ovan till höger illustrerar kyrkans utseende innan förändringarna på 1700-talet. I Erik Dahlbergs omfattande verk Suecia antiqua et hodierna finns också en bild av kyrkans utseende på 1600-talet genom en fin gravyr utförd av Jean Marot i slutet av 1600-talet. Sammantaget är det ändå den restaurering som genomfördes på 1880-talet efter ritningar av Helgo Zettervall, som mest har påverkat kyrkans nuvarande utseende. Hans egen förklaring av vad som menas med restaurering sammanfattar på ett tydligt sätt vad som blev följden av hans arbeten i de flesta av våra medeltida domkyrkor;

...med ordet restaurera menas att återställa en förfallen och defekt byggnad i komplett skick, till en helhet, sådan den måhända aldrig på en gång har egt, men som den vid någon viss tidpunkt har kunnat och bort ega, om den blifvit fullföljd i sin egen stil.

Förvandlingen

I nio år skissade Helgo Zettervall på olika förslag till restaurering av Uppsala domkyrka. Då grundplanen visade stora likheter med franska katedraler från 1200-talet ansåg han att även resten av domkyrkan borde ha varit tänkt i enlighet med fransk kalkstensgotik. Invändigt blev korpelarna i fransk kalkstensgotik mall för hur hela kyrkan borde teckna sig. De gamla pelarna i långhuset, som delvis var utförda i tegel, kläddes med ett skal av kalksten. Kapitäl och baser restaurerades genom omhuggning av ytan. Partier som inte var av kalksten putsades, målades i kvaderstensimitation och dekorerades med nygotiska målningar efter förlagor av Agi Lindegren. Det mesta av inredningen nytillverkades efter Zettervalls ritningar. Burchardt Prechts barockaltare från 1731 flyttades till Gustav Vasa kyrka i Stockholm och en ny gotiserande altaruppsats uppfördes efter ritningar av Helgo Zettervalls son Folke Zettervall. Den gamla predikstolen i barock ritad av Tessin den yngre behölls, men flyttades och byggdes om. Den nya orgeln från 1871 minskades för att inte skymma rosfönstret.

Utvändigt utfördes en så omfattande omgestaltning att merparten av domkyrkans yttre blev helt ny. Större delen av murteglet byttes ut, listverk och detaljer nytillverkades i cement. Carl Hårlemans tornhuvar från mitten av 1700-talet togs bort och ersattes av höga spiror och den baltisk-gotiska tornornamentiken avlägsnades trots att Ärkebiskopen protesterade. Västfasaden utvidgades ovanför portalen med en prydnadsgavel – en vimperg – och det ovanliggande rosettfönstret flyttades högre upp på fasaden. Mittskeppets strävmurar från 1700-talet byttes mot strävbågar. Bilden nedan till höger illustrerar de så kallade Hårlemanska huvarna i barock från 1700-talet och avsaknaden av takryttare.

Domen över Zettervalls arbete blev så förkrossande, att arkitektens namn länge kom att användas som ett skällsord. I artikeln Modern barbarism från 1894 gick Verner von Heidenstam till häftigt angrepp mot avsaknaden av all historisk äkthet; Det som sätter vår inbillning och vår känsla i dallring är medvetandet om, att detta stycke murbruk bevittnat den eller den tilldragelsen. Utan detta skola våra äldsta kyrkor stå inför oss så likgiltiga och döda som vilket annat bönehus som helst. Kritiken tilltog och kravet på att återställa kyrkan blev allt starkare. Man ville få bort den falska grannlåten i cement. Ett annat argument var att de tillägg och kompletteringar i cement som Zettervall utförde vittrade och började spricka redan tjugo år efter restaureringen. Men det som till slut visade sig vara det största hotet mot restaureringens fortbestånd var inte de tekniska bristerna utan en kraftig estetisk smakförändring – modernismen.

Riksantikvarien Sigurd Curman föreslog 1931 en konservering av domkyrkans yttre, som innebar att man skulle reparera den i dess dåvarande arkitektoniska form. Man önskade även åstadkomma en viss förhöjning av kyrkans konstnärliga effekt genom att byta ut cementdetaljer mot repliker i natursten och skadat tegel från Zettervalls tid mot tegel av äldre typ. År 1935 blev kyrkans förfall akut. En skyddsarbeteskommitté tillsattes och arbetet med att riva och rensa de nygotiska formelementen påbörjades. Diskussioner pågick sedan ända fram till mitten av 50-talet angående vad som borde bevaras eller lyftas fram. Slutet blev en kompromissfylld restaurering ledd av Åke Porne 1971–76, vars resultat blev en reducering av restaureringsåtgärderna och en inledning till en mer återhållsam restaureringssyn. En syn vi idag brukar förklara med ambitionen att bevara de arkitektoniska årsringarna på en äldre byggnad. Således blev Agi Lindegrens väggmålningar kvar i koret, medan det inre av tornen gestaltades med skarpa former i glas och betong.

Gravkor och reliker

De få senmedeltida inventarierna är placerade i de restaurerade koren från 1880-talet. I det största, Vasakoret, står gravtumban med Gustav Vasa och  hans två första gemål, Katarina av Sachsen-Lauenburg och Margareta Eriksdotter Leijonhufvud, avbildade i marmor med förgyllda kronor och spiror. Gravsättningen ägde rum strax före Jul 1560 i den krypta som finns under golvet. Marmorsarkofagen färdigställdes först 1583. Änkedrottningen Katarina Stenbock, hans tredje fru, levde ända fram till 1621 och blev 86 år innan hon också begravdes i kryptan. I krypten ligger även Gustav Vasas son Johan III, medan hans andra son och Johans halvbror Erik XIV ligger begravd i Västerås Domkyrka. Väggarna i koret är dekorerade med motiv från Vasas liv i en fosterländsk och stiliserad anda, utförda av konstnären och professorn i teckning vid Konstakademien, Johan Gustaf Sandberg på 1830-talet. Under den Katolska tiden var detta kor tillägnat Jungfru Maria och kallades Vårfrukoret. Det är kyrkans största kor och ligger längst in i domkyrkan, längst åt öster, närmast soluppgången och den förnämsta platsen i kyrkan. Högst lämplig för att representera den nya kyrkans överhuvud och initiativtagare. På 1600-talet blev sedan handeln med gravkor omfattande och flera av landets främsta adelssläkter köpte sig gravplatser i kyrkan. Detta spreds snabbt och idag finns det knappt någon kyrka som inte innehåller ett eller flera exempel på detta. I allmänhet höll man sig till de befintliga utrymmena, men på 1690­talet skapades här ett helt nytt gravkor öster om den södra korsarmen för riksrådet Bengt Oxenstierna, berättar Jan von Bonsdorff i sitt föredrag om Uppsala Domkyrka. I sin text lägger han också in en tes om varför det plötsligt blev så populärt att vitkalka kyrkorna och täcka över alla medeltida målningar; vitputsningen var sannolikt delvis orsakad av att man ville göra kyrkorummet ljusare och mera enhetligt. det kan också ha varit ett önskemål från de inflytelserika adliga gravägarna, vilkas alltmera skrymmande gravmonument och epitafier på så sätt kom bättre till sin rätt.

Ett stycke bevarad medeltid

Brevid Vasakoret ligger Finstakoret. Koret har fått sitt namn efter gården Finsta utanför Norrtälje. Där bodde i början av 1300-talet lagman Birger Persson och Ingeborg Bengtsdotter, föräldrar till den Heliga Birgitta.

I korgolvet ligger föräldrarnas gravsten daterad till 1320-tal. Gravhällen, som tillverkades i Flandern av polerad svart marmor, fick sin nuvarande upphöjda placering vid renoveringarna på 1970-talet.

Förutom paret avbildas deras gemensamma sju barn inställda i valvbågar utmed kanterna på stenen. Bland dem finns den Heliga Birgitta längst ned på kvinnans vänstra sida. Längs kanten runt stenen finns en latinsk inskrift som lyder i översättning: Här ligger den ädle riddaren, herr Birger Persson, Lagman i Uppland, bed för oss och hans hustru Ingeborg med deras barn. Må deras själar vila i frid.

Lagman Birger Persson tillhörde sin samtids absolut största jordägare i Sverige. Detta avspeglas i hans gravhäll, som tillhör den Svenska medeltidens mest dyrbara monument. Stenens huvudfigurer är idag mycket skadade men de äldre kopparstick, som finns bevarande av stenen visar mycket fint utmejslade figurer. Se bild till höger hämtad från Wikipedia. Tidigare har sannolikt stenens figurer och text varit förgyllda och ytan än mera blankpolerad. Hällen måste i sin fulla prakt ha framträtt som ett av domkyrkans mest storslagna och dyrbara monument.

I koret finns också en relik från den Heliga Birgitta förvarad i ett litet skrin. Trots att hon blev en av Sveriges mest kända personligheter genom tiderna och nyligen utnämnd till ett av EU:s sex skyddshelgon är det nog relikerna efter Helgonkungen S:t Erik som tar hem priset som kyrkans förnämnsta inventarie. Det skrin eller snarare kista som idag står i Finstakoret är det tredje i ordningen. Det första skrinet bars i procession över till den nya domkyrkan, i det nya Uppsala den 24 januari 1273. Domkyrkan var långt ifrån färdigbyggd när man på det här sättet markerade att Ärkebiskopssätet och den Svenska Kristenhetens centrum flyttats till en ny plats. Processionen mellan den nya och den gamla Domkyrkan kom senare att upprepas varje år på Eriksdagen den 18 maj ända fram till den nya ordningen med Gustav Vasa. På så sätt fick S:t Eriks reliker välsigna vårsådden, på samma sätt som de tidigare processionerna dragit fram över den bördiga Uppsalaslätten för att blidka Asaguden Frö. Till invigningen av den nya Domkyrkan 1435 behövdes ett mer representativt skrin. Det andra skrinet liknade en gotisk kyrka i miniatyr och var mycket påkostat med guld, ädla stenar och pärlor. Efter att Katolska kyrkan kastats ut från Sverige lät Kung Johan III föra bort skrinet och smälta ned det. Relikerna förvarades en tid efter illdådet i ett enkelt träskrin i kyrkan. Kanske fick Johan dåligt samvete över att berövat domkyrkan dess vackraste medeltida klenod, för han lät tillverka ett nytt tredje skrin, som år 1580 bars ner till Domkyrkan från Uppsala slott. Ett skrin format av 34 kg silver och sedan förgyllt. En otroligt vacker pjäs, men som ändå leder tankarna till dess föregångare, som förmodligen var helt bedårande. Skrinet innehåller nu stora delar av kungens skelett, med spår av svärdshugg, samt S:t Eriks krona. Sveriges äldsta bevarade kungakrona. Kronan består av förgylld koppar besatt med halvädelstenar i rött, grönt och blått. Mer om S:t Erik står att läsa på sidan om Gamla Uppsala Kyrka. Kvinnan nedan i mitten är en vaxdocka och tillhör några av de mer moderna inventarierna. Skrämmande naturtrogen.

Målningar och valvdekorationer

August Agi Lindegren, arkitekten med intresse för dekorativ utsmyckning av byggnader, fick uppdraget av Helgo Zetervall. Lindegren hade under den andra delen av 1800-talet gjort sig ett namn. Efter dekorationerna i Johannes kyrka i Stockholm blev han kyrkorestauratören på modet. Uppdraget han fick av Zettervall bestod av att utarbeta skisser till dekoren samt rita och färglägga förslag till fönster. Han skulle leda arbetena, men under honom tillsattes flera dekorationsmålare och kalkstensputsare. Bland de förra märktes hans yngre svåger Olle Hjortzberg, som sedan vid flera tillfällen kom att samarbeta med honom. Lindegren stod under Helgo Zettervalls överinseende, som var noga med att kyrkans gotiska karaktär skulle understrykas. I gravkoren fann man på några ställen fragment av medeltidsmålningar, som lades till grund för utsmyckningen. Det har med rätta påtalats, att restaureringen utförts så, att man inte kan urskilja vad som är gammalt och vad som är nytt. I övrigt har de dekorativa mönstren i kyrkan hämtats från Svenska medeltidskyrkor. Risinge kyrka i Östergötland har varit en inspirationskälla i likhet med motiven i Albertus Pictors måleri.

För den rikare utsmyckning, som planerades i kor och transept, samt för glasmålningarna ansågs det önskvärt, att han närmare fick studera gotiska kyrkor på kontinenten. Restaureringskommittén bidrog med pengar och Lindegren for till Tyskland och Italien på en kombinerad studie- och bröllopsresa. Han var särskilt mån om att få träffa Alexander Linnemann i Frankfurt am Main, enligt Lindegren; Tysklands förnämste gotiske målare. Linnemann hade lett restaureringen av domen i Frankfurt och hade en ansedd verkstad för glasmåleri.

Jon Hogdal skrev en artikel för Uppsala Universitet 1997-11-24, Agi Lindegren – en arkitekt i tidens stil, där han beskriver Agi Lindegrens dominans kring förra sekelskiftet; kom från en borgerlig familj i Hudiksvall och blev också, verksam i Stockholm, en borgerskapets arkitekt med uppdrag från både kungahus och kyrka. Agi Lindegren var bland annat slottsarkitekt för Drottningsholms slott, där han svarade för flera nya inredningar. Som kyrkoarkitekt har han framför allt svarat för ombyggnader och restaureringar i sammanlagt drygt 70 kyrkor landet över. Ett av de mer betydelsefulla uppdragen var muralmåleriet och glasmålningarna i Uppsala domkyrka som utfördes på 1890-talet med förebilder i bland andra den medeltida kyrkomålaren Albertus Pictors måleri.

Nedan två scener hämtade från Erikslegenden signerade Agi Lindegren, som utgör en del i det väldekorerade kor som är placerat mitt emot Vårfrukoret.

Nedan en smått märklig detalj från ett epitafium i ett av gravkoren. Vad söker alla dessa kvinnor hos den kejsarlike mannen? Tröst?
Är det kanske självaste riksrådet Bengt Oxenstierna som avbildats på detta sätt?

Nedan från vänster; kyrkans skyddshelgon S:t Lars utan huvud, S:t Erik och S:t Olof stående på den för honom karakteristiske underliggaren. I mitten en ärkebiskopslängd som inleds med Stefan av Alvastra och avslutar den katolska eran med Johannes Magnus som förvisades 1528 efter Gustav Vasas revolution. Nedan till höger detalj från Bengt Oxenstiernas gravkor.

Domkyrkan är i många sammanhang alltför stor – de flesta av domkyrkans mindre gudstjänster och många dop firas i Sturekoret, en liten kyrka i kyrkan.
Altarskåpet på bilden nedan till höger är gjort i Bryssel på 1520-talet och stod från början i Skånela kyrka strax norr om Stockholm. Skåpet kom till domkyrkan 1912. Motivet är berättelsen om Anna och Joakim, Jungfru Marias föräldrar. Koret är uppkallat efter familjen Sture som har gravplats i kryptan under golvet. Bland dem Svante, Nils och Erik Sture som mördades på Uppsala slott 1567 av Erik XIV. Kläderna de bar vid morden finns att beskåda i skattkammaren.

Den upplysta katedralen vintern 2016/2017

Stay tuned and keep that crazy feeling!

© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2016

Källor: | Riksantikvarieämbetet | Bengt Wadbring - Bengans Historiesidor | Statens Fastighetsverk | Svenska Kyrkan | Riksarkivet - Svenskt biografiskt lexikon | Wikipedia