© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2016

Den svenska kyrkoprovinsens första ärkesäte förläggs till Gamla Uppsala 1164

I Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister står att kyrkan troligen byggdes vid 1100-talets mitt. År 1164 blev den domkyrka för det nybildade Uppsala ärkestift och säte för ärkebiskopen. De förenade landskapen i det som skulle bli Sverige hade fått sitt första ärkestift, som lydde direkt under Påven i Rom.

Byggnaden var ursprungligen en centraltornskyrka av betydande storlek. En stenkatedral uppbyggd på den gamla kungsgårdens mark. Se skissen till höger, där de mörkare partierna visar dagens betydligt mindre kyrka. Planen var korsformig med ett torn i centrum. Mot väster sträckte sig ett treskeppigt långhus och mot öster ett absidförsett kor. Mot norr och söder sträckte sig korsarmar med absider mot öster. Se rekonstruktion nedan fotograferad av Susanne van Raalte och hämtad från skriften Svenska Kulturminnen 59 - Gamla Uppsala sammanställd av Elisabeth Klingmark.

Sannolikt föregicks katedralen av en eller flera träkyrkor och kanske ett hednatempel. Att platsen var betydelsefull redan innan etableringen av Kristendomen råder det inget tvivel om. Arkeologiska fynd visar på en bosästtning här redan på 20o-talet, men det är på 500- och 600-talet som detta blir Svearikets maktcentrum och en av Nordens viktigaste kultplatser.

Den skeva planen tyder på att man tvingades anpassa kyrkan efter en på platsen stående träkyrka. Bengt Wadbring skriver på Bengans Historiesidor att troligen byggdes den första kyrkan under 1000-talet.  På samma plats, kanske bredvid kungsgården, uppfördes sedan Sveriges första ärkebiskopskyrka år 1164. Sigtunas roll som biskopssäte med anspråk på ärkebiskopsstolen var förbi och biskop Karl i Västerås fick uppdraget att meddela det Påvliga ämbetet att flytta biskopssätet från Sigtuna till Gamla Uppsala. Enligt Karl grundlades biskopskyrkan i Gamla Uppsala år 1138 av kung Sverker, fullbordades sedan under Erik den helige och invigdes av den engelske missionsbiskopen Henrik år 1150. År 1270 togs beslutet av kung Valdemar Birgersson att flytta ärkesätet i Uppsala till byn Östra Aros, som skulle bli det moderna Uppsala. Domkyrkan degraderades till sockenkyrka och fick sin nuvarande form under 1400-talet. Den nya Domkyrkan i det nya Uppsala stod färdig för invigning 165 år efter beslutet, 1435.

1160 dödades kung Erik den helige av den Danske tronpretendenten Magnus Henriksson och platsen ska enligt Erikskrönikan, som skrev 100 år efter kungens död, vara Domberget där den nya Domkyrkan senare skulle uppföras. I krönikan berättas det vidare om hans tidigare gärningar i Finland och Österled, då han med svärd i hand kristnat hedningar. Dagen för hans död ska han enligt legenden deltagit i mässan för Kristi Himmelsfärds fest och låtit den genomföras till sitt slut, trots att han visste att en fientlig gruppering ledd av Magnus Henriksson väntade utanför kyrkan. Även om berättelsen om Eriks död säkert konstruerats för att skapa en passande inramning för att hylla Helgonkungen, kan kyrkan som benämns vara Helga Trefaldighets Kyrka, som med stor sannolikhet hade en föregångare till den nuvarande kyrkan på Domberget invid Domkyrkan. Enligt Västgötalagens konungalängd står endast att han; hastigt blev tagen av daga. Undersökningar av Eriks ben visar på kraftiga huggskador, som enligt Anna Kjellström, docent vid osteoarkeologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet, tyder på strid och att de delarna i den gamla skrönan faktiskt överensstämmer med verkligheten.

– De ser ut som typiska stridsskador från den här tiden, men det är ovanligt att det är så många skador som kommer från så många olika håll, säger hon i en artikel i DN 2016-03-16 av Jannike Kihlberg. I nära två år har ett antal experter från flera olika forskningsområden undersökt de 24 skelettdelar som förvarats i det relikskrin i Uppsala domkyrka och sägs komma från Erik den helige, för att öka förståelsen kring honom. Helgonet som aldrig fick offentligt godkännande av Påven, men som kom att dyrkas som ett nationalhelgon. Påven tyckte att han var mer av en försupen rumlare än någon som han kunde tänka sig att helgonförklara, sägs det. Själv var Erik under sin livstid inte heller särskilt intresserad av att skapa en relation med Rom, utan vände sig hellre mot England där hans släkt hade ett förflutet. De ben som anses vara Eriks blir före år 1198 skrinlagda här i gamla Uppsala domkyrka, men flyttas 1273 till det pågående bygget av Uppsala Domkyrka.

Flera medeltida träskulpturer finns i kyrkan. Bland annat tre triumfkrusifix varav ett anses vara från 1100-talet. Nordens första helgon, helgonkungen S:t Olav är avbildad på en av skulpturerna. Att det är Olav som avbildats förstår man eftersom han är avbildad stående på en så kallad underliggare. En symbol för de besegrade hedningarna. Bilden ovan mellan Jesusbilden och Jungfru Maria. Nedan en medeltida soffa och detalj från ett av de tre triumfkrusifixen. Soffan eller bänken är förmodligen från 1200-talet, då den i stil påminner mycket om biskopsstolen och munkbänken i Husaby kyrka.

Tro och liv i Gamla Uppsala genom århundradena

En film producerad av Svenska Kyrkan

 

Vårt nationalhelgon S:t Erik

Det fina altarskåpet är från 1400-talet. Längst till vänster i den övre raden ser vi S:t Erik, helgonkungen i sin rustning, med konungakronan och riksäpplet. Han spelade en central roll i kyrkans historia även före sin död. Han valdes till kung omkring år 1150 och hette egentligen Erik Jedvardson. Faderns namn Jedvard tyder på att han hade Engelskt påbrå innan han etablerade sig i Götaland. Genom Erik kom sedan den Erikska ätten att utmana Sverkerätten om kungamakten över Svear och Götar. I Erikslegenden från cirka 1260 berättas om hans goda gärningar, bland annat gjorde han stora insatser för kyrkobygget i Gamla Uppsala. Till Eriks stordåd räknas framförallt hans korståg till Finland, där han tvingade de hedniska Finnarna att ta emot kristna missionärer. Erik den Helige mördades 1159 eller 116o av Dansken Magnus Henriksson, som enligt Västgötalagens kungalängd var Eriks efterträdare. Helgonkulten uppstod en kort tid efter hans död. Skelettet efter kungen togs upp ur graven i Gamla Uppsala domkyrka och lades i ett skrin. Varje år den 18 maj, som är Eriks döds­ och skrinläggningsdag, firades på medeltiden Eriksdagen, då man gick med helgonets reliker i procession från Gamla Uppsala till Östra Aros. Syftet var att visa upp relikerna för folket och att välsigna markerna i bön om god växt och skörd. Det är inte svårt att se den religiösa parallellen till Asatrons Frökult. Erik avbildas vanligen med ett riksäpple och en kungaspira , men ibland bär han även ett palmblad, som symbol för sitt martyrium. Genom Erik blev en världslig furste ett helgon - kungamakt och gudamakt hade på så sätt förenats i en och samma person. Samma sak som hände med S:t Olav och som fick betydelse i byggandet av nationen Norge. Helgondyrkan hade på medeltiden en stor betydelse för kristendomens frammarsch och kom på sätt och vis att ersätta de gamla gudarna. Till helgonen kunde man i bönen vända sig med vardagslivets små och stora problem. Medeltida mirakelberättelser handlar om personer som sökt hjälp hos både Sankt Erik och Sankt Olav och blivit bönhörda. Deras regionala anknytning fick också stor betydelse för att samla folken kring en kung och en nation både i Norge och Sverige.

På altarskåpet finns bägge helgonen avbildade med riksäpplen och kronor. S:t Erik längst till vänster i den övre raden brevid S:t Eskil , den Engelske missionären som led martyrdöden 1080 i Strängnäs. S:t Olav ser vi på den högra skåpdörrens övre rad brevid Biskop Henrik, som tillsammans med S:t Erik företog det första korståget österut och blev Finlands första Biskop. Brevid Jesus på korset i mitten står på hans vänstra sida Petrus och Maria. På hans högra sida Johannes och Paulus. På den nedre raden från vänster; en okänd biskop som möjligen kan vara Erasmus, S:t Leonard, Maria Magdalena, S:ta Elisabet, S:ta Birgitta, S:ta Gertrud, S:t Bernhard av Clairvaux och S:t Lars, kyrkans skyddspatron. Skåpet är tillverkat av den tyske skulptören och målaren Bernt Notke. Hans verkstad i Lübeck skapade många fantastiska altarskåp och skulpturer och under en tid var han även verksam i Stockholm. Ett av hans mest kända verk för oss Svenskar är S:t Göran och draken i Storkyrkan, Stockholm.

I likhet med de flesta av våra äldre medeltida kyrkor försågs även denna med tegelvalv på 1400-talet. Omkring 1450 slogs valv i det gamla koret, lågkyrkan och tornrummet, som även benämns högkyrkan. Korgaveln och tornet försågs med blinderingar. Kor och sakristia fick trappgavlar i tegel. Valven försågs med kalkmålningar. Dessa kalkades över 1805, men 1926 genomfördes en stor restaurering under ledning av arkitekten Erik Fant. I samband med den togs de medeltida kalkmålningarna fram av konservator John Österlund. Det nyvunna intresset för och bevarandet av denna riksklenod ledde också till att en arkeologisk utgrävning genomfördes av professor Sune Lindqvist, som bland annat avslöjade två medeltida golv och därunder ett kulturlager med stolphål äldre än kyrkan, vilket stärker teorin om att katedralen från 1100-talet föregåtts av en eller flera kyrkor i trä. Målningarna har blekts av överkalkning och tidens tand, men är ursprungliga från olika tidsepoker och inte förvanskade, som i så många andra kyrkor för att bättre spegla tidens anda. Vid restaureringen fick altartavlan sin nuvarande placering ovanför altaret.

Inte bara kalkmålningarna speglar århundradenas olika trender. Inventarier från medeltid till nutid visar att kyrkan inte övergavs när biskopsstolen flyttades till Nya Uppsala. Ekstockskistan nedan är ett föremål som sticker ut och får fantasin att skena iväg.

En gång Nordens viktigaste kultplats

I Riksantikvarieämbetets skrift Gamla Uppsala sammanställd av Elisabeth Klingmark berättas att; 400- och 5oo-talets Europa kännetecknades av stora omvälvningar i samhället, både ekonomiska och politiska. Det västromerska riket som hållit ihop stora delar av Europa försvagades, hunnerna anföll österifrån och de stora folkvandringarna började. Det var en tid av regionala maktkamper. Olika folkstammar förde krig mot varandra, lokala hövdingar knöt landområden till sig och bildade små kungadömen. Det nuvarande Sverige existerade inte vid den här tiden utan området var, liksom det dåtida Europa, indelat i löst organiserade småkungadömen av skiftande storlek och infytande. Ätten var samhällsstrukturens kärna och som en länk i släktens kedja kunde den enskilde individen vinna en position i samhället. Ur detta ättesamhälle växte en härskarklass fram. En av de mest infytelserika och sägenomspunna släkterna var Ynglingaätten. Enligt legenden var Guden Frö Ynglingaättens stamfader i Svitjod, Svearna rike och han utsåg Gamla Uppsala till kungasäte.

Historia är ett svårt ämne och historiska skildringar måste alltid sättas i ett sammanhang där hänsyn tas till den som nedtecknat berättelserna, tidens anda och eventuella syften. Henrik och Fredrik Lindströms bok Svitjods undergång och Sveriges födelse är ett utmärkt exempel på hur man genom att skapa paralleller till vårt nuvarande samhälle med våra gällande maktstrukturer kan skapa en bredare vy och en större förståelse för medeltida agerande och strukturer. För mig blev detta ett berikande möte, där närmandet till människorna som levde här för tusen år sedan, skapade tankar kring nutida mysterier.

Svearna hade utan tvekan en hel del att säga till om runt Östersjön. Men något organiserat land eller rike var det inte tal om. Man bedrev istället vad vi, med ett modernt ord, skulle kalla beskyddarverksamhet. Man visade sin makt genom att härja, plundra, bränna ner och förstöra, detta inleder kapitel ett i boken och får mig att tänka på nutida hirarkier. Kriget mot terrorismen och kampen mot den organiserade brottsligheten läser vi dagligen om i media. De forna ritualerna lever kvar än i dag och människor offras till gudarna. De nya hirarkierna saknar nationsgränser och värvar krigare på ett sätt som påminner om när vikingatidens och medeltidens härskare samlade anhängare. Starka ledare som engagerar och förgör etablerade maktstrukturer, då som nu.

Stay tuned and keep that crazy feeling!

© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2016

Källor: | Riksantikvarieämbetet | Bengt Wadbring - Bengans Historiesidor | Artefact - Arkeologoiska nyheter och facta | Arkeologi Gamla Uppsala | Wikipedia