Mission Complete

Efter paraden är målet uppnått, Prideveckan på väg att avslutas och vardagen skymtar med sina krav och måsten. I backen upp mot Allmänna BB där jag för snart sextio år sedan förlöstes samlades några för en spontan sammanfattning och vila trötta fötter, en avskedsskål och summera intrycken innan uppbrotten och transporten hem. Långt ifrån alla fortsätter in till Parken och den officiella avslutningscermonin. 1960 när jag föddes var det inte tillåtet för män att vara med vid förlossningen. När jag kommit ut fick Pappa se mig genom en glasruta. En sköterska höll upp mig som en i mängden av nyförlösta i salen. Mamma låg i uppvaket efter ett lyckat kejsarsnitt. På många områden har samhället ändrats och vi människor anpassas till nya krav och måsten. Normer som ligger i tiden styr medan grunden i vårt mänskliga beteende inte förändrats och där likheten är slående mellan oss och de förfäder som sprang omkring nakna på savannen för hundratusentals år sedan. Det är fascinerande att våra kroppars belöningssystem och skyddsmekanismer i princip inte alls utvecklats under de senaste tvåhundra åren, men miljön och den värld vi lever i har en hissnande utvecklingshastighet där varje generation får helt nya förutsättningar. Förutsättningar där det naturliga urvalet ersatts av det mänskliga urvalet. I den miljön behövs normer och regler för att skydda oss, men vi behöver inte fler som utesluter, begränsar och talar om för oss att vi inte duger. Kanske räcker det med kärlek. Borde inte hat vara något onormalt och som vi kan klara oss utan. Då blir kärlek normen. Idag känns det nästan tvärtom, men inte på Pride, där vinner kärleken.

New Population - Grebnellaws

In this modern age where everything risks exposure at the hands of social media, the pressures of expectation can be crushing, and excitement for the unknowns in our life has all but dissipated—we can’t seem to shake the urge to label, to put things in a box, if not for our own sanity, then to protect ourselves from the hypocritical BLANK of society. Nosslo-Grebnellaw Aniluap is flipping this script and fully embracing ambiguity, oddity and a lack of definition. For this artist, it is this very fear of the unknown that generates the thrill of her work.

Using her electronic music and performance art project, Grebnellaw, to create a movement of a 'New Population' of imaginary beings, the Swedish visual artist, performer, and singer/songwriter has created her own fantastical world.

Paulina Wallenberg-Olsson är konstnären bakom dessa Grebnellaws. Robert Fux introducerade mig för henne under onsdagens invigningsfest och jag förstod att lördagens show skulle bli något jag inte ville missa. Adam Spjut och det föränderliga och fantastiska dragprojektet Imaa Queen som inledde akt ett inspirerar och överraskar alltid, men detta var nog det som påverkade mig mest av det som visades från stora scenen under lördagskvällen. En helt vild och galen show som skrek tillåt och fuck you på samma gång. Lite Yayoi Kusama fast mer rörligt och med ett passande soundtrack. Så befriande!

Sápmi Queer

Att Samisk kultur bryter mot nationella normer är inget nytt och att en minoritet visar vägen för en majoritet är lite av idén med Pride, men det är likväl häftigt och tämligen provocerande när vårt beroende av våra roller kastas i ansiktet på en. Jag är Lapp och jag har mina renar, var en sångtext som jag växte upp med under 1960-talet. En schablon som jag tror många fortfarande har även om begreppet Lapp inte används längre förutom i landskapsnamnet Lappland. 90 % av Sveriges Samer jobbar inte inom rennäringen och Stockholm är den kommun i Sverige som har högst andel Samer. Vill du veta mer om Samisk identitet och kultur gå till Samer, en informativ sajt med ambitionen att öka kunskapen kring Sveriges ursprungsfolk Samerna och deras land Sápmi, Sábme, Sábmie, Saepmie. Där finns bland mycket annat ett reportage om Sápmi Pride, världens första i Kiruna 2014.

– Hela ens bild av framtiden och hur den ska vara, förändras när man upptäcker att man inte är hetero. Och har man inte haft sådana samtal i familjen och vet hur de kan tänkas reagera så är det nervöst. Men det enda jag satte på spel var mina föräldrar och min familj. Jag visste att jag kunde välja det som var viktigt för mig ändå: att spela trumpet och hålla på med politik, säger kulturanalytikern Elfrida Bergman en av initiativtagarna till Queering Sapmi, en utställning och en bok som kom ut 2013. Boken och utställningen på Västerbottens museum i Umeå bygger på intervjuer med ett 30-tal personer med Samisk identitet som också identifierar sig som queer, homo-, bi- eller transsexuella. I boken och utställningen finns allt från citysamer som nyligen upptäckt att de har en Samisk bakgrund till personer från renskötarfamiljer. Den äldste som är med i boken och utställningen är 80 år. Den yngsta är 18 år.

– Men i extremexemplet i en renskötande familj, även om en minoritet av alla samer är renskötare, är släkten skitviktig för dig. Och du är beroende av samebyn för att kunna sköta ditt jobb och av en specifik plats för att få prata ditt språk. Det handlar om ekonomi, kultur och identitet. Man har så mycket mer att förlora. Det är svårare att tillhöra ett mindre sammanhang om man är queer vare sig det är en liten by i Småland, inlandet i Västerbotten eller ett litet samiskt sammanhang. Det komplicerar situationen när man tillhör starka och tajta grupperingar, säger Elfrida Bergman.

Poeten, urfolksfeministen och den Samiska queeraktivisten Timimie Märak firade Pride från stora scenen. Hon inledde sin poetry slam med:

-Pride behövs mer än någonsin som mer än ett jippo, och tillsammans med Harley Queen The Moondancer, suggestiv musik och dramatiska bagrundsbilder fortsatte hon på temat; ...de tar våra marker, de tar våra språk, de tar våra klubbar, de tar våra mått, men de kommer aldrig att hålla måttet...

Efter inledningsscenen fick hon sällskap av sympatisörer och medaktivister som syboliskt kastade mjuka tegelstenar ut i folkhavet.

Pussy Riot

Vi hoppas att ni inte kommer att gilla våra nya låtar eftersom de handlar om riktigt vidriga saker. Vi hoppas att ni kommer att stänga av, gå ut, och agera, sa gruppen i ett uttalande inför sin Europaturné.

Jag hade verkligen sett fram emot att få se dem från en Svensk scen. Har framförallt fascinerats av den okuvliga vilja som medlemmen Maria Aljochina ger uttryck för i boken Riot days. Ryssland är så nära, men ändå så långt bort. Om man är villig att offra allt för att beskriva orättvisor genom olika former av provocerande performance art måste dessa orättvisor vara så begränsande och påverka vardagen på ett sådant sätt att de inte går att leva med. Jag dör hellre och offrar hellre min familj än tyst accepterar en sådan vardag. Frihet är svårt och svårigheterna blir tydliga när ett totalitärt och elitstyrt samhälle öppnas upp. I de länder som ingick i det Moskvastyrda östblocket efter andra världskriget exponerades detta tydligt. Ledarrollerna fick nya ansikten och det enda som egentligen släpptes ut i frihet var pengarna. I Ryssland återskapades samverkan mellan det profana, Tsaren, och det andliga, Patriarken, genom att släppa fram den Rysk Ortodoxa Kyrkan för att sätta normerna i Tsar Putins välde. En nödvändighet för att skapa rättning i leden, men förödande för dem som inte passar in i normen eller väljer att stå utanför.

Om Pussy Riot hade uppstått i Sverige hade de varit en i mängden av provocerande punkgrupper. En aktion i Storkyrkan hade förmodligen bara lett till några debattartiklar och sannolikt ett visst stöd från den Svenska Kyrkan som säkert använt aktionen i sitt reformarbete. I Ryssland är det annorlunda. Där är det inte tillåtet att stå utanför. Det är inte ens tillåtet att ha en avvikande åsikt. Pussy Riot sätter fingret på detta.

Gruppens uppmaning inför turnén hade jag inte tagit del av innan deras framträdande ändå följde jag den. När de tog Pridescenen i besittning befann jag mig i dialog med besökarna i Champagnebaren. På håll såg och hörde jag deras protester, men var mer engagerad i vad som hände runt omkring mig.

Temperatures Rising

Lördagens show avslutades med klassiska Weathergirls, som i likhet med Village People satt musik till rörelsen och med tiden blivit gayikoner, framförallt genom superdiscohiten It´s raining men från 1982. Duon som inledningsvis kallade sig Two Tons O'Fun bildades 1976 av Martha Wash och Izora Armstead. Karriären började som körsångare bakom Sylvester. 1978 gjorde de succé tillsammans med discohiten You make me feel (mighty real). 1979 fick de ett eget kontrakt med Fantasy Records. I samband med It´s raining men bytte duon namn till The Weather Girls. Valet av namn antyder både humor och självdistans samtidigt som det ger en fingervisning av den tuffa miljön inom showbiz och vilka kroppsideal som gällde och fortfarande gäller. Martha och Izora gjorde fem album tillsammans innan Martha 1988 bröt upp och började engagera sig i House music. En lyckad transformation som gav henne tolv listettor på Billboards danslista. Många av dessa låtar som hon sjöng in, bland annat listettan Gonna Make You Sweat (Everybody Dance Now) med C+C Music Factory och flera hits med Black Box fanns hennes namn inte ens med på skivomslaget. Hon ansågs osäljbar på grund av sin kropp, men hennes pipa ville alla ha. Den var det inga problem att sälja. Gruppernas musikvideos spelades in med modeller som mimade till Marthas inspelningar. Efter att Zelma Davis, som frontade för C+C Music Factory, vunnit fyra American Music Awards, fem Billboard Music Awards, två MTV Video Music Awards och en Grammy Award nominering rann bägaren över för Martha, som stämde producenterna och skivbolaget Sony. Hon fick en viss upprättelse genom domslutet. Domstolen gav Martha rätt och det blev obligatoriskt att ange vem som sjöng i en musikproduktion. Sony begärde av MTV en dementi för tidigare utnämningar med tillägget att det var Martha som sjöng och Zelma som visualiserade på video. 2016 rankade Billboard magazine henne som nummer 58 på listan most successful dance artist of all-time.

Izora fortsatte turnerandet med Weather Girls och skapade 1991 en ny sättning tillsammans sin dotter Dynelle Rhodes och flyttade till Tyskland. 2002 gör de ett mindre framgångsrikt deltagande i Tysklands uttagning till ESC tillsammans med Disco Brothers. 2004 dör Izora endast 62 år gammal. Dottern fortsätter tillsammans med Ingrid Arthur. De släpper två plattor och får viss framgång. Bland annat en listetta på danslistan med singeln Break You 2008. 2012 slutar Ingrid för att prova en solokarriär och hon ersätts av Dorrey Lin Lyles som tidigare varit engagerad i gruppen. Sedan 2013 turnerar de internationellt och på Pridescenen är det en hel del av arvet från Two Tons O'fun vi får se och höra. Marthas vilda toner saknar jag, men det är nostalgi och två underbara människor som bjuder på sig själva, med en stor portion kärlek. En värdig avslutning på Pride Week 2019.