Kärlek och inspiration

För tionde året i rad hade jag vigt sista veckan i juli åt Stockholm Pride. För första gången hade jag och UNIKABOXEN ackrediterats för press och foto av arrangörerna, så det var med lite extra stolthet jag passerade säkerhetskontrollen på Östermalms IP med tre band runt höger handled. Ett privat för entré till samtliga fyra dagar och två för access till scendike och pressrum både i Parken och Pride House, som i år huserade i Clarion Hotel, Hornstull.

Vad är det då som lockar mig till detta arrangemang år efter år? Från början var det nog mest en fascination över att möjligheten finns. Möjligheten att få klä ut sig, sminka sig och framförallt agera på ett utåtriktat sätt, som en kontrast till vardagens ångest över att inte räcka till eller smälta in i mallen för vad som är acceptabelt. Att denna frihet i grunden handlar om att få uttrycka kärlek och att den kärleken kan och får riktas fritt och resultera till samkönad sex var något som till en början både lockade och avskräckte. Avskräckande på så sätt att jag kände mig inte tillräckligt gay. Kände mig utanför eftersom jag sexuellt dras till kvinnor. Genom åren har jag lärt mig att sex inte är allt. Kärlek är så mycket och handlar mer om respekt och tillit än sex, samt att begreppet gay egentligen kan omfatta alla oavsett sexuell läggning. Idag känner jag många som lever i samkönade relationer och som kan känna samma vilsenhet inför begreppet gay och den organiserade så kallade gay-rörelsen som jag kände då. Nu när jag deltar i Stockholm Pride Week och snubblar runt med min kamera och träffar människor både bekanta och okända kan jag känna en tillhörighet, som att jag är lika gay och är en del av rörelsen. Jag känner mig accepterad för den jag är och till och med älskad av vissa. Efter tio år med Pride vågar jag vara mer öppen. Jag känner mig ganska trygg i miljön nu när jag skaffat mig ett nätverk av vänner som jag delar erfarenheter med.

2012 låg Pride Park i Tanto och brevid mig framme vid scenen under Schlagerkvällen stod en Skåning och vi började prata med varandra. Jag har för mig att han presenterade sig som Micke, heter något annat och har dessutom genom åren arbetat med flera alteregon. Generellt har jag svårt med namn och har lätt för att blanda ihop både arbetskamrater, vänner och den egna familjen. I Mickes fall i det närmaste omöjligt. Nu vet jag vad han heter, men det spelar ingen roll. Jag rör ihop begreppen varje gång vi träffas och det har vi nu gjort i åtta år. Än så länge bara under denna dedikerade och återkommande vecka, men i år lovade vi varandra att det kanske inte behöver ta ett helt år mellan gångerna.

Micke som jag kallar honom här lever tillsammans i ett förhållande och har gjort så ända sedan vi träffades första gången där i Tanto. Vi har haft flera spännande samtal alla tre genom åren. 2017 blev extra spännande när Mickes Mamma deltog både i Parken och i Paraden.

Micke är en av flera, men för mig den viktigaste, som får mig att känna mig välkommen och inkluderad i denna gay-värld. Får mig att känna mig gay.

Jag klär av mig naken

Egentligen handlar hela Prideveckan om att klä av sig naken.Att öppet stå där med naken själ, inte nödvändigtvis naken kropp,men den nakna kroppen är enklare att visa. Det blir en symbol för det som är jobbigare att avslöja. För mig blir den nakna kroppen eller delar av den en öppning till dialog. En kvinna som visar sina bröst öppet vill säga något på samma sätt som en manlig blottad stjärt också kommunicerar. Det är inte bara sex och sexigt. Det finns en djupare mening och det går att med nakenheten som underlag fundera över mycket i olika sammanhang som exkluderar. Kroppen är för många möjligheter, för andra utmaningar och rent av ett fängelse. Ångest på grund av otillräcklighet finns överallt. Självklart även här, men här finns ändå en gemensam vilja, vågar jag säga, att åtmistone försöka att vara lite mer inkulderande och öppen mot alla än vad vardagen normalt bjuder på. Det gillar jag, för det skapar kommunikation och oväntade samtal. Pyttan är ett sådant exempel som efter engemensam lunch i Parken fick mig att funderar över mina egna tillkortakommanden. Pyttan är gravt rörelsebegränsad och sitter i en permobilfullklistrad med upplyftande klistermärken.

-Jag är så sugen på att skaffa mig en HD, en trike. När jag är i Spanien hyr jag en och det är så mäktigt att brumma runt som en kung på vägarna, berättade hon. Sånt skapar perspektiv. Själv har jag inte ens lyckats ta MC-kort trots allvarliga försök. Förutsättningarna sitter som regel i knoppen inte i kroppen.

Du söker djupen i mej, jag säger djupen finns i haven, du söker ljuset i mej, jag säger ljust är det på dagen,
ge mej din nakna själ, jag säger själen och jag, är samma människa.

Jag klär av mej naken, här är jag, här står jag, naken för dej

Eva Dahlgren formulerar detta fint i sin text i låten Jag klär av mig naken. Hade en diskussion härom dagen med några kollegor på jobbet inför en kick-off. Alla skulle inför arrangemanget välja ut en låt till en spellista. -Verkligen att klä av sig naken, utbrast en av kollegorna och förklarade hur hon kände det inför att avslöja sin musiksmak. Vi är alla olika och att klä av sig naken kan betyda så vitt skilda saker.

Jon Voss invigningstalade från stora scenen

Förlagschefen på QX Jon Voss sammanfattade den resa han varit med om sedan 1977 för att i Sverige skapa ett mer inkluderande samhälle och varför bevarandet av vad som hittills uppnåtts ständigt måste försvaras. Han fick nog fler än jag att förstå att Pride Veckan inte bara är fest och glam, utan att den också har ett budskap. Det viktigaste just nu är kanske att hindra en tillbakagång. Att hindra de krafter som idag verkar för likriktning och snävare riktlinjer för vad som är OK och inte. Jon Voss avslutade sitt tal, som finns i sin helhet på QX hemsida, med följande ord:

Sverigevänner: Nu i veckan firar vi här i parken, på PrideHouse, i Galaärparkens scenkonstfestival, i Kungsträdgårdens regnbågsfestival, vid Stora synagogans shabbat och Svenska kyrkan mässor liksom på ett otal antal fester och i lördagens parad ett Sverige där mångfald får plats i familjen, i släkten och i samhället.

Vi ställer oss i frontledet mot de krafter i familjer, i släkter, i stadsdelar och i samhället som med straff, diskriminering, osynliggörande och hot vill tvinga in alla de kommer åt i snävt nationalistiska-, religiösa-, köns- och sexualitetsnormer.

Och vi delar med oss av en tacksägelse ur den judiska böneboken Siddur  som sägs varje gång man ser ovanligt underliga människor eller djur:

”Lovad är du, Herre vår Gud, världens Kung, du som gör dina skapelser olika.”

Ut och festa nu ungdomar i alla åldrar! Glad Pride!

Och just den här blandningen av att glädjas åt allt vi lyckats uppnå och samtidigt vara rädd för att någon tar det ifrån oss skapar en balanserad utgångspunkt för många intressanta samtal med människor som likt mig själv sympatiserar med idén att alla är välkomna.

Visst blir det en hel del ryggdunkande och några selfies för att understryka detta, men under ordnade former. Lite kärlek har väl ingen dött av. Invigningen av Parken på onsdagen i Pride Week är alltid lite extra spännande. Då fylls Champagnebaren med diverse inbjudna celebriteter från lite olika delar av den mediala scenen. Ett riktigt VIP-party.

Teamet bakom baren med kända och nya ansikten vet precis hur gästerna ska hanteras för ett optimalt resultat och ett lyckat party. Som vanligt var det Viktor och Alexander som styrde upp det hela och såg till att Champagnen flödade. Traditionsenligt såg de även till att jag fick spännande bilder.

Tillgången till scendiket gjorde att jag kunde njuta av vimlet i Champagnebaren samtidigt som jag visste att jag när som helst kunde ta mig fram till pull position framme vid scenen. Tidigare år har det alltid varit nödvändigt att säkra en plats vid staketet, vilket inneburit en hel del dötid och tålmodigt väntande. Nu kunde jag utnyttja tid maximalt och det blev många bilder, en himla massa. Förutom detta collage där Champagnebaren står i centrum finns länkar längst ner på sidan till sidor med bilder från de fyra dagarnas scenframträdanden med världsartister som Mel C, Icona Pop, Village People och Weather Girls, samt en rad andra. Torsdagens schlagerkväll drog som vanlig flest besökare.

Med Champagnebaren i centrum

Tack vara min ackreditering och fri passage till scendiket kunde jag verkligen utnyttja Champagnebaren som basecamp. Visst det händer saker i hela Parken, men tältet med Champagnebaren är min favorit och bjuder ständigt på överraskningar. Förr eller senare är det ändå alltid där man möts. Jag känner mig hemma där, mycket tack vare personalen, men även besökare som börjar känna igen mig och gärna poserar framför min kamera.

Anna Sahlin Wahlsteen, känd i schlagersammanhang som Sahlene, bjöd på en extra show när hon bad mig följa med till Nobinas karaoke-tält för att sjunga sitt Eurovisionbidrag Runaway från 2002. Tror hon fick feeling redan framme vid scenen när hon stod och lyssnade på när Melanie Wehbe sjöng från stora scenen. I pausen mellan akterna stod vi och pratade i Champagnebaren om tidigare framträdanden på Pride och att årets arrangemang inte erbjöd någon scentid för henne när hon plötsligt utbrast:

-Jo jag måste sjunga, jag ska sjunga. Det finns karaoke där borta. Häng med och fota mig, sa hon och jag hängde med.

Spontant och härligt - I´ll make it happen´

När solen gått ner reflekteras de rosa strålkastarna mot den vita tältduken och allt bäddas in i ett rosa skimmer. Då börjar partyt på riktigt. Musiken dunkar och kärleken flödar. Varje kväll i fyra dagar. Onsdagens V.I.P. invigning är speciell och gästas av tongivande människor inom den politiska administrationen, näringslivet och showbiz, tillsammans med gamla och nya styrelseledamöter för Stockholm Pride och ett helt gäng med bloggare, influensers och fotografer som likt mig vill ta del av den goa känslan, fira Pride och njuta Champagnen. Men varje kväll har sin charm och sitt tema. Torsdagskvällen bjuder på glitter och glamour för då är det schlagertema. Fredagskvällen bjöd på catwalk med The House of Revlon. En alternativ modeshow med mycket kärlek, humor och öppenhet. Lördagen efter Paraden blir en final och ett avslut. En speciell kväll som i år slutade i en efterfest på Münchenbryggeriet.