UNIKABOXEN tar en titt på Karl den Stores betydelse för Kristendomen

Romarriket hade grundats på två föreställningar

Kejsarens gudomlighet och att Rom skulle existera i evighet

Patheon i Rom. Foto: Tommy Sörstrand.

På 300-talet växte Kristendomen upp från en liten rörelse till en statsreligion i staten. Den hade enligt traditionen kommit dit med aposteln Petrus, som Romersk-Katolska kyrkan ser som sin grundare och som Kristi rättmätige efterföljare. För den Romerska grenen av Kyrkan blev alltså Rom och inte Jerusalem religionens centrum. Därav kommer det latinska namnet på Kyrkostaten, Patrimonium Sancti Petri, vilket ungefär kan översättas till Sankt Petrus land.

Hos Paulus framträder tankar, särskilt i Romarbrevet, om att ingen överhöghet är överställd Gud. Detta ledde till en ambivalens i den tidiga kyrkan om hur församlingen skulle förhålla sig till den världsliga makten och dess lagar. Under den här tiden framrädde kyrkoläraren Augustinus, 354-430, med sitt verk De civitate Dei, Om Gudsstaten, i vilken han förespråkar idén om att världens frälsning skulle utgå från Rom.

Länge framställdes Konstantin den Store som grundläggare av Påvens världsliga makt på grund av ett donationsbrev. På 1400-talet konstaterades att brevet var en efterkonstruktion gjord på 800-talet, men samtidigt måste man ändå medge att Kejsar Konstantin var den som skapade förutsättningarna för den Kristna kyrkan genom sitt erkännandet av Kristendomen. I den Grekisk Ortodoxa kyrkan är Konstantin Isapostolos, att beteckna ett helgon isapostolos innebär att erkänna vederbörande ett inflytande likvärdigt Jesu apostlar. Detta tillkommer framför allt personer som betraktas som ett lands apostel, någon som omvände nationen till Kristendomen och därför betraktas som nationalhelgon.

Genom Konstantins införandet av trosfrihet, där ediktet i Milano 313 blev inledningen, hävdes förföljelsen av de Kristna och konfiskerad kyrklig egendom återlämnades. Religionens betydelse för rikets väl bekräftades och Kejsaren betraktade sig nu som folkets andliga ledare istället för att göra anspråk på gudomlighet, som Kejsare tidigare gjort. Sammankalladet till konciliet i Nicaea 325 inledde det Kejserliga engagemanget i Kristendomen. Den initiala ambitionen var att skapa enighet i de oroliga kristna leden och sätta stopp för de schismer som pågick kring Kristus natur. Konciliet fastställde den teologiska ståndpunkten att Gud och Jesus var av samma väsen.

Den Romersk-Katolska kyrkan förvärvade efter hand en betydande enskild jordegendom. Redan under Påve Gregorius I, 590-604 ägde kyrkan vidsträckta gods i Italiens skilda delar och även utom dess gränser. Samtidigt intog Påven också politiskt en inflytelserik ställning i Italien. Framför allt gällde detta själva Rom och Hertigdömet Rom, dukatet Rom. Detta skedde trots att både Rom och Ravenna fortfarande jämte andra delar av Italien lydde under den Östromerske Kejsaren, som efter uppdelningen i Västromerska- och Östromerska riket, samt Västroms kapitulation 476, var det enda som återstod av det Romerska imperiet.

692 försökte kejsare Justinianus II förflytta även Påvestolen till Konstantinopel, men misslyckades. I ett Rom under Bysantinskt styre höjdes förväntningarna på Påven och han kom att personifiera drömmen om ett självständigt Rom. Efter sju orientaliska Påvar tillträdde Romaren Gregorius II på Påvestolen 712 till Romarnas förtjusning. Romerska kyrkan och den östliga Kristendomen började under samma tid mer och mer gå skilda vägar. Den västliga delen bildade en förening med Karolingerna som senare skulle utgöra grunden för det Tysk-Romerska riket, vilket enligt många historiker är grunden till den västliga civilisation vi fortfarande har.

I mitten av 700-talet hotades ordningen av Langobardernas angrepp mot Italien från norr. Påven
Stefan II, 752-757 begärde då bistånd av Frankernas konung Pippin den lille, den första Kungen av den Karolingiska ätten. Han var son till den legendariske Karl Martell, Mordräparen och sedermera far till Kejsaren Karl den store. Pippin blev ensam härskare över Frankerna efter faderns död, då hans bror valde att bli munk.

Av Stefan utnämndes nu Pippin till Patricius romanorum och Pippin å sin sida tillförsäkrade Påven myndighet, inte bara inflytande, över vissa av de områden som återerövrats från Langobarderna och som tidigare varit Bysantinska. Den viktiga tidigare huvudstaden Ravenna kom i Påvens hand vid detta tillfälle. Genom Pippins donation får Kyrkostaten anses grundlagd. Påvens maktområde omfattade dukatet Rom och ökades snart ytterligare med Faenza och Ferrara. De Bysantinska makthavarna opponerade sig emot den nya alliansen och självständigheten, men Pontifikatet, det Påvliga ämbetet, svarade med att Bysans hade misslyckats med att uppfylla sina plikter i form av beskydd mot främmande makter, varmed dess suveränitet och jurisdiktion i området var upphävda enligt rättsliga principer.

Vid det Langobardiska rikets fall förtydligade Karl den store påsken 774 i Rom sin far Pippins löfte om att försvara den Romerska kyrkan och hävda dess rättigheter. Påsken 781, ånyo i Rom, bekräftade och ökade han faderns donation till den Påvliga Romerska stolen.

Detta gjorde emellertid inte Påvarna till självständiga furstar, även om både Stefan II och senare Hadrianus I, 772-795, strävade dithän. Vad Pippin och Karl den store efter honom i själva verket gav Påvestaten var beskydd och ett visst självstyre i dukatet Rom. Rom liksom Ravenna kvarstod till en tid formellt under Östromersk överhöghet. Vid kröningen av Karl den Store till Kejsare år 800 mottog han trohetsed av det Romerska folket och av Påven. Kyrkostaten var nu en del av Karl den Stores väldiga Frankerrike.

Saracenernas* angrepp, det Karolingiska husets förfall och det Heliga Romerska rikets uppdelning efter fördraget i Verdun 843 gav sammantaget Påvarna en större självständighet, men det byttes från slutet av 800-talet mot förfall och något som man inom den Katolska kyrkan benämner som pornokratin, eller Saeculum obscurum, Den mörka tiden.

Perioden kännetecknas av fejder, maktkamp och en Feodaladel som i praktiken styrde allt mer självständigt på sina gods, bortom kontroll för någon central makt. I Rom under 900-talets första hälft gjorde två mäktiga damer ur den Romerska aristokratin sig till känna och i ett halvt århundrade lät de placera sina älskare och anhöriga på Påvestolen. Teodora och hennes dotter Marozia. Alberik II av Spoleto var högst delaktig i detta drama med egna ambitioner. Alberik II var son till Alberik I av Spoleto och Marozia, som efter Alberik I:s död gifte om sig med Kung Hugo av Italien. Genom fadern var Alberik II greve av Tusculum och ärvde hertigdömet Spoleto när fadern avled. 932 hetsade han till ett folkupplopp i Rom mot styvfadern Kung Hugo. Hugo blev tvungen att fly till Lombardiet och Alberik lät fängsla såväl sin moder Marozia som hennes son, Påven Johannes XI, Alberiks halvbror. Själv fick han högsta makten i Rom under titeln furste och alla romares senator. Han gifte sig med Alda, dotter till styfadern Hugo och styrde sedan Rom med kraft och klokhet till sin död 954.

*Romarnas beteckning på muslimska folkgrupper i områden kring den Romerska provinsen Syria som inte var Araber.

Han avvärjde upprepade anfall från kung Hugo och behärskade även fullständigt Påvemakten. I syfte att förena den andliga och världsliga makten i Rom lät han före sin egen död feodaladeln gå ed på att vid nästa vakans på Påvestolen göra hans son Ottaviano till Påve. Dessutom skulle denna Påve ärva Alberiks världsliga makt. Detta skedde också år 955, när Ottaviano sjutton år gammal uppsteg på Petrus tron som Johannes XII. I honom kombinerades för första gången den världsliga och den andliga makten i en och samma person, men ibland faller äpplet långt ifrån trädet. Alberiks son hade inte alls faderns förmåga att styra sitt ämbete, utan hans tid på Påvetronen kännetecknas av maktmissbruk och ett högst olämpligt leverne.

Kejsaren Otto I och Påven Johannes II. Handskrift från 1400-talet av Diebold Lauber.
Bild hämtad från Wikipedia.

När han råkade i strid med Kung Berengar II, en annan av Italiens Kungar, bad han den Langobardiske Kungen Otto den Store om hjälp. Otto med ambtioner att återupprätta Karl den Stores rike, såg då möjligheten att med hjälp av Påvestolen förverkliga ambitonerna. Den 2 februari 962 lät han sig krönas av Påven till Tysk-Romersk kejsare. Tio dagar senare blev Otto, nu Kejsar Otto I, garant för Kyrkostatens självständighet genom Diploma Ottonianum, för att säkerställa all annan inblandning än sin egen i Kyrkans angelägenheter. När Kejsaren lämnat Rom och återerövrat territoriet från Berengar, blev Johannes orolig över den Tyske Kejsarens makt och ambitioner. Han tog därför kontakt med Magyarerna och Bysans för att skapa en pakt mot Otto, men i november 963 återvände Otto till Rom för att kontrollera Kyrkostatens självständighet. Påvens lämplighet hade ifrågasatts och samtida biskopar påstod att det Påvliga palatset under Johannes XII blivit en plats för rummel och dryckeslag, simoni och orgier. För kyrkan var detta naturligtvis allvarligt. För Otto, som mer såg Påven som en marionette, var det ett mindre problem så länge han var lojal mot Kejsaren.

En församling om 50 biskopar anklagade öppet Påven den 6 november 963. Han anklagades för mord, incest och äktenskapsbrott. När han vägrade förklara sig, utan istället exkommunicerade deltagarna i församlingen, utnämnde biskoparna lekmannen Leo VIII till ny Påve. När Otto sedan lämnade Rom utbröt inbördeskrig mellan Johannes XII:s och Leo VIII:s anhängare. Innan Otto kunde återvända till Rom ännu en gång avled Johannes XII, år 964. På vilket sätt är inte helt klart, men enligt ryktet avled han åtta dagar efter ett paralytiskt anfall han fått under akten vid ett äktenskapsbrott.

Efter Johannes XII:s död försökte Otto tillsätta en annan Påve, som han också kunde kontrollera, men den Romerska aristokratin gillade inte alls den Kejserliga kandidaten, utan plockade fram och utnämnde en egen Påve. Benedictus, en kardinal med gott rykte och föga inblandad i alla skandaler. Men Kejsaren gav sig inte. Rasande rustade han sin armé och marscherade iväg till Rom. Efter en lagom långvarig belägring och blockad av staden kapitulerade Romarna. Benedictus greps och knäböjande framför Kejsarens egna Påvekandidat bad han om nåd. Hans biskopsstav bröts över hans huvud, något som sedan blivit symbol för att bli vanhedrande avsatt.

Benedictus hann bara inneha ämbetet i en månad och en dag. Kejsaren tog med sig Benedictus på sin resa tillbaka till Tyskland. Den mycket kortvarige Påven dog efter ett år och begravdes i Hamburgs katedral.

1054 bröt den Romersk-Katolska kyrkan definitivt med Bysans och den Grekisk-Ortodoxa kyrkan. Kampen mellan Påven och Kejsaren i det Tysk-Romerska riket, bland annat definierad i den så kallade Investiturstriden, blev mer och mer central. Korstågen mot Araberna och Islam blev ett motiv som Påven utnyttjade för att mobilisera och ena mot en gemensam fiende långt österut bort från den pågående kampen med Tysk-romerska riket. Korstågsrörelsen fick sin upprinnelse i det tal som Påven Urban II höll vid kyrkomötet i Clermont den 27 november 1095. Gensvaret blev enormt för ett kombinerat fälttåg, med inslag av pilgrimsfärd, för att befria det Heliga landet. Initiativet skapade förutsättningar för det Påvliga ämbetet att säkra sitt inflytande och skapa trygghet för Kyrkostatens sjävständighet och makt. Bakslaget kom 1122 genom Wormskonkordatet, slutet på striden om Investituren, tillsättningen av biskopar. Påven förlorade genom uppgörelsen ensamrätten till Gud och tillsättningen av biskopar i det Tysk-Romerska riket skulle hädanefter utföras av Kejsaren. Påvens ställning att tillsätta Kejsaren kvarstod, men av en mer formell karaktär för att visa att Kejsaren var utvald av Gud.

Kejsaren Otto IV besöker Påven Innocetius III i Kyrkostaten. Handskrift från 1400-talet av
Diebold Lauber. Bild från Wikipedia.

Efter Kejsar Henrik VI:s död 1197 utnyttjade Påve Innocentius III den Tyska tronstriden, Interregnum, för att återställa Kyrkostaten som hotades av upplösning. Kejsar Otto IV erkände 1201 och 1209 Påvligt område, som Patrimonium Sancti Petri och Kyrkostaten blev från 1274, genom Kejsar Rudolf av Habsburg erkännande av Påvens självständighet, oberoende av det Tysk-Romerska riket och tillika mellersta Italiens största stat. Priset för självständigheten inom Kyrkostaten var att inflytandet utanför dess gränser påverkades och Påven blev mer och mer beroende av Kejsarens beskydd och välvilja. De flesta städerna runt Kyrkostaten var nästan enbart på papperet underdåniga och behärskades i verkligheten av adliga herrar eller styrde sig själva som republiker. Påven Gregorius IX lät 1231 upprätta en organisation för att undersöka utbredningen av kättare, främst Katarer och Valdensare. Detta blev inledningen på den häxjakt vi känner som Inkvisitionen. Kanske som en reaktion på Påvens minskade inflytande. Inkvisitionen blev ett sätt att aktualisera vikten av en ren andlig lära för att uppnå ordning i det politiska livet. Efter misslyckandet med de olika biskopliga inkvisitionerna under 1100-talet såg säkert Påven en möjlighet att återta en plats som talesman för den universella kyrkan. Resultatet blev tämligen nedslående och en mycket svart tid i den Katolska kyrkans historia. Några av renässansens friska hjärnor inom vetenskap och nytänkande drabbades samt samhället i stort. Angiveri och rädsla för att bli dömd påverkade yttrandefriheten och i Spanien har inkvisitionen som startade där något senare omkring 1478 anklagats för att under vissa perioder ha gått den politiska maktens ärenden snarare än kyrkans och därvid liknats vid säkerhetspolisen i moderna totalitära stater. Inte minst framhålls dess roll i samband med fördrivningen av Muslimer och Judar från Spanien i slutet av 1400-talet.

Ytterligare försvagades Påvarnas kontroll av Kyrkostaten sedan administrationen 1305 flyttat till södra Frankrike. Sedan 1273 ägde Påveämbetet Venaissin ett område i Provence och 1348 förvärvades Avignon, som blev kurians, det Påvliga ämbetets, nya säte fram till 1377. I själva Rom kämpade adelsätterna inbördes om makten med ambitionen att återställa den gamla Romerska republiken. Kardinal Gil Álvarez de Albornoz lyckdes för en kort tid mellan 1353-1367 upprätta Påvens makt i Kyrkostaten. Påven Gregorius XI etablerades i Rom 1377, men redan 1378 dör Påven och det som benämns som den stora schismen bryter ut. Händelsen påverkade Påvestolens världsliga makt, på samma gång som den skadade dess andliga anseende.

Påvens tidigare inflytandet i det Tysk-Romerska riket försvagades, men stärkte istället de regionala biskoparnas ställning. Dessa som tillsattes av Kejsaren blev på så vis mer beroende av Kejsarens samtycke än av Påvens välsignelse. Den gyllene bullan från 1356 fastställde en ny ordning för val av Kejsare i det Tysk-Romerska riket. Sju kurfurstar, tre andliga och fyra världsliga blev ansvariga för att ta fram och välja en ny Kejsare. Decentraliseringen av både den andliga som den världsliga makten i kombination med ett missnöje över Påvens mer och mer desperata vägväl för insamling av pengar till Kyrkostaten, ledde såsmåningom fram till Reformationen, som snarare blev en revolution och en förberedelse inför det 30-åriga kriget.

Sammantaget och paradoxalt nog stärktes Kyrkostaten regionalt från 1400-talets början trots eller kanske tack vare den nepotism, som dominerade ända fram till att Påve Innocentius XI (1676-1689) satte stopp för detta och åter bringade ordning i statskassan. 1692 förbjuds nepotism av Innocentius efterträdare Innocentius XII. Nepotismen i det Påvliga ämbetet och Kyrkostaten var ett sätt att skapa trygghet och allianser i de områden som tillhörde Kyrkostaten. Det var också ett sätt att utvidga sfären. Val av Påve och släktingar till Påven som gavs förläningar och kunde upprätta egna furstendömen blev en garant för Kyrkostatens överlevnad. Detta blev i längden mycket resurskrävande för staten, men gynnsamt för dem som gjode sig en förmögenhet på allianserna.

Påven Julius II 1503-1513 irriterades över att vara tvungen att be om hjälp varje gång Kyrkostaten hotades. Hans farbror Sixtus IV hade 24 år tidigare ingått en allians med Schweiziska edsförbundet. Det gav Påven möjlighet att rekrytera schweiziska legosoldater. 1506 marscherade de första 150 soldaterna in i Kyrkostaten. Den 6 maj 1527 visade gardet sitt mod under Roms skövling, då staden plundrades av kejsar Karl V:s Spanska armé på 20 000 man. 189 gardister samlades i Peterskyrkan för att försvara Kyrkostaten mot inkräktarna. 42 andra gardister höll tillbaka fienden medan Påven flydde genom Passetto di Borgo, en hemlig gång som går till fästningen Castel Sant'Angelo. Alla gardister massakrerades.

Efter masakern och plundringen av stadens skatter tvingades Påven gå med på att kröna Karl V till Kejsare över det heliga Tysk-Romerska riket i Bologna 1530. Kejsaren såg sig själv som Kristendomens världslige ledare och drogs in i krig över hela Europa i takt med att Protestantismen spreds. Det Spanska väldet i Italien medförde trots allt tryggade gränser och ett yttre lugn för Kyrkostaten, som nu trots reformationen och de ständiga krigen upplevde en guldålder med blomstrande handel. Det är under denna tid som Påven planerar Kyrkostatens och den Romersk-Katolska kyrkans nya och mäktiga symbol, Peterskyrkan. Bygget påbörjades 1506 och kyrkan invigdes 1626. Bygget försendes med största sannolikhet av 30-åriga kriget. Ett krig som Kyrkostaten ville att den Katolska ligan skulle vinna och därför satsades stora resurser på att bygga fästningar och finansiera arméer.

Under 1700-talets upplysningstid minskade i likhet med Påvarnas andliga välde även Kyrkostatens politiska betydelse. 1809-1810 införlivas Rom och Kyrkostaten genom Kejsar Napoleon I i det Franska Kejsardömet. Påven själv fördes fången till Savona och Fontainebleau, där han 25 januari 1813 genom ett nytt konkordat avstod sin världsliga makt. Detta medgivande återkallades dock snart, redan den 24 mars samma år. Efter Napoleons nederlag och Wienkongressen kunde Pius VII 24 maj 1814 åter dra in i Rom.

Den Europeiska kartan efter Napoleonkrigen och Wienkongressen. Bild från Wikipedia.

Men problemen var inte på något sätt över. Det Franska Kejsardömet fortsatte att dominera Europa även efter Napoleon. Hans son Napoleon II fick titeln Kung av Rom redan vid födseln och den 4 april 1814 mottar han Kejsartiteln av sin far, men redan 6 april återkallade senaten Ludvig XVIII till tronen. Napoleon II fördes till Wien och de allierade tillät honom ej att besöka fadern under dennes förvisning till ön Elba. Inte heller fick han följa med modern till hertigdömet Parma och Piacenza. Fördraget i Wien 1817 fastställde att han inte ägde arvsrätt till Parma efter modern. Som plåster på såren tilldelades han 1818 Reichstadt och fick titeln hertig.

1852 tillträder Napoleon III kejsartronen och inleder det andra Franska Kejsardömet, som varade fram till 1870. Under det andra kejsardömets tid enades både Italien och Tyskland till stater. Frankrike hade tidigare haft ett stort inflytande i såväl Italien som Tyskland, då dessa regioner ännu inte var politiskt enade. Napoleon III, 1808-1873, strävade efter att behålla det Franska politiska inflytandet över den Europeiska kontinenten. Därför borde han egentligen motarbetat enhetssträvandena i dessa länder, men han hyste istället sympatier för de nationella rörelserna i Europa, framförallt i Italien. Kanske berodde detta på hans egen insikt om att ett folkligt stöd var grundläggande för att tillskansa sig en ledande position. Både statskuppen som ledde till att Napoleon III blev president med oinskränkt makt och senare utnämningen till Kejsare stadfästes i efterhand genom folkomröstningar. En förankring som skapade en stor majoritet för Napoleon III:s politik.

För Kyrkostaten var den nationella rörelsen i Italien ett hot. Ett politiskt enat Italien förutsatte att Kyrkostaten, där Rom var huvudstad och Påven härskade, inlemmades i ett nytt Italienskt rike. Att stödja den Italienska enhetsrörelsen skulle ställa Napoleon mot Katolikerna även i Frankrike och Katolikerna tillhörde den grupp som han till stor del stödde sin makt på. Kompromissen blev att stötta Italien och dess stävan efter nationell enhet samtidigt som bevarandet av Kyrkostaten säkrades. Officiellt lovade han att Italien skulle bli fritt från Alperna till Adriatiska havet, med bevakade Kyrkostaten och Rom ända fram till kapitulationen mot Tyskland och upplösningen av Kejsardömet. Efter det Franska Kejsardömets fall den 4 september 1870 fann Italiens konung Viktor Emmanuel II tiden inne att fullborda Italiens enhetsverk. Den 11 september ryckte Italienska trupper in i Kyrkostaten och den 20 september tågade man in i Rom. En folkomröstning den 2 oktober utföll med 133 681 röster mot och bara 1 507 för Kyrkostatens införlivande i Kungariket Italien. Genom ett Kungligt dekret 6 oktober upphörde trots utfallet Kyrkostatens självständighet. Återupprättandet kom först 1929 genom Lateranfördraget och bildandet av Vatikanstaten.