Under tusen år hade kyrkan ändå genom de många klosteretableringarna upprättat ett förtroende hos vanligt folk och regionala ledare. Mycket handlade om livets konkreta behov. Munkarna delade med sig av medicinalväxter för bot och lindring, byggnadsteknik, hantverkskunnande och konsten att läsa och skriva. Ifrågasättandet av Påvarnas vidlyftiga leverne och deras makt var inte något som engagerade gemene man. Det var långt till Rom från Europas nordliga delar och det som intresserade var mycket begränsat till lokala utmaningar. Den universella kyrkans kommunikationskanaler var till en början också vida överlägsen de geografiskt begränsade proteströrelserna. Kontrollen över den nya tekniken boktryckarkonsten blev ett avgörande steg i vem som skulle få den stora massans förtroende.

Alvastra klosterruin. Foto: Tommy Sörstrand.

De världsliga ledarna, lockade av att få ta del av det rikedomar som hamnade hos Påvarna i Rom, var inte sena att utnyttja rörelsens protester, men de stötte på motstånd av grupper som försvarade det etablerade och i stället protesterade mot förändringen. Indirekt blev detta ett stöd till Påvemakten och den universella kyrkan. Motståndet kunde se lite olika ut i de olika delarna av nuvarande Europa, men det fanns en gemensam vilja att göra upp med de orättvisor och pålagor som påverkade det dagliga livet oavsett var de kom ifrån.

I Förlorarnas historia av Magnus Nyman, Katolska Bokförlaget 1997, beskrivs just den sekundära roll som kyrkans utövande av kristendomen och dess religiösa tolkningar hade i detta paradigmskifte;

Skissartat har vi pekat på att många faktorer samverkade till att aktivera det reformatoriska utbrottet: en ny fursteroll, natiolalstaterns konsolidering, social oro, nya ekonomiska grupper i städerna, en aktiv humanistisk reformrörelse, sedvanlig antiklerikalism, modern tryckteknik - lägg därtill drag av ungdomlig revoltlust. Med allt detta har samtidigt mycket litet sagts om den existentiellt religiösa kamp som för Luther* var så central i uppgörelsen med traditionen.

*Martin Luther, central i många avseenden när det gäller initiativ och inspiration i denna förändring av maktstrukturen i det vi idag kallar Europa. Han var verksam i det Tysk-Romerska Riket, som från 962, genom Påven Johannes XII kröning av Otto den Store till Kejsare av Rom och Det Heliga Romerska Riket, var en central maktfaktor och utgångspunkt för den kristna missionen. Martin Luther var en Augustin-eremit, tiggarmunk, och teologie doktor, som 29 år gammal blev professor av Augustiner Orden, vid det lilla universitetet i Wittenberg. 1517 då 34 år gammal skulle Martin Luther bli känd för en större allmänhet.

Magnus Nyman beskriver händelsen i sin bok;

Bakgrunden till formulerandet av de 95 teserna, som alltså vände sig mot det dåtida avlatsbruket, var att Albrecht, ärkebiskopen av Mainz, hade fått Påvligt tillstånd att genomföra en omfattande försäljning av avlatsbrev. Vinsten skulle dels gå till Rom, dels till att avbetala ett större lån som ärkebiskopen fått av bankirfirman Fugger i Augsburg. Dominikanen Johann Tetzel, som ledde avlatskampanjen, utlovade lika generöst som teologiskt tveksamt de största förmåner för dem som inhandlade breven.

Den Katolska kyrkans viktigaste kyrkobyggnad var Peterskyrkan, som på 300-talet uppfördes på aposteln Petrus grav i Rom. I början av 1500-talet beslöt Påven att Peterskyrkan skulle ersättas med en ännu ståtligare kyrka. Arbetet med att bygga den påbörjades 1506 men kostnaderna blev så stora att de inte kunde bekostas av Påvens allmänna intäkter. För att få in de medlen som behövdes, började Påven att utfärda tillstånd att sälja avlatsbrev i stor skala. Dessa gav köparen rätt att välja biktfader och av honom efter ånger och bikt få absolution och full avlat, syndernas förlåtelse. En av de mest nitiska försäljarna var den tyske Dominikanmunken Johann Tetzel, som sålde avlatsbrev i universitetsstaden Wittenberg. Hans reklamslogan lär ha varit;

När mynten i kistan klingar, sig själen ur skärselden svingar

Magnus Nyman fortsätter;

När Luther i biktstolen hörde talas om hela avlatshistorien och hur den oroade de troende, kontaktade han biskopen för att få denne att sätta stopp för spektaklet. När detta inte lyckades beslöt han att i stället, på medeltida vis, framlägga några teser i frågan till öppen debatt inom universitetet. Luther räknade alltså vid denna tid med att det skulle vara möjligt att genomföra önskvärda reformer inom den existerande kyrkan och i samarbete med den kyrkliga hierarkin.

Men hans kritik av avlatshandeln kom i stället att inleda en större uppgörelse med den traditionella teologin och många av dess kultiska uttrycksformer. Under denna process avlägsnade sig Luther sakta från delar av den katolska tron. När den inte speciellt djupsinnige påven Leo X, som främst ägnade sig åt kapitalinsamling och krigsplanering gentemot turkarna, hörde talas om Luthers teser och stridigheterna kring dessa, så uppfattade han allt detta som ytterligare ett meningslöst munkgräl. Han beordrade augustingeneralen Gabriel della Volta att lugna den bråkige brodern. Det skulle emellertid visa sig att ordensgeneralen och många inom Augustinorden i själva verket sympatiserade med sin medbroders kritik av avlatshanteringen. Det råder ingen tvekan om att Martin Luther var besjälad av en uppriktig vilja till förnyelse av den dåtida kyrkan.

Redan år 1518 hade den Påvlige legaten för Tyskland kardinal Cajetan sammanträffat med Luther vid tre tillfällen. Båda har i bevarade anteckningar angett vilket direktintryck de fick av den andre. Kardinalen uppfattade augustinbrodern som en ohyfsad munk med; olycksbådande ögon och fantastiska tankefoster i huvudet. Broder Martin å sin sida såg kardinalen som; en slingrig, dunkel och obegriplig teolog. Kanske är det onödigt att säga att de två teologerna talade förbi varandra. När Luther inte upphörde med sin kritik bemötte kyrkans ledning den frispråkige Augustinbrodern med disciplinära metoder. Efter det att Luther demonstrativt bränt ett Påvligt dekret som hotade med exkommunikation, kulminerade striden den 3 januari 1521 med bannbullan Decet Romanum Pontificem, i vilken broder Martin förklarades vara avfälling och därmed fredlös.

Att augustineremitens kritik blev så känd berodde naturligtvis på tryckpressarna. Före den nya tryckteknikens uppkomst hade kyrkoledningen alltid övertaget gentemot kätterier på grund av bättre kommunikationskanaler, men nu var läget ett helt annat. Från första stund nådde Luther genom sina mustigt folkspråkliga skrifter en läsande allmänhet och så att säga inbjöd den till att pröva hans argumentering. Ett tilltalande drag för många var säkert Luthers förkunnelse om evangeliets enkelhet:

bibelns ord är rent och klart och kan förstås av bodbiträde och bondhustru,
ingen behöver fråga vare sig prästen eller professorn.

1519 dör den Tysk-Romerske Kejsaren Maximilian I. Vid interregnum, tiden mellan en Kejsares död och valet av hans efterträdare, var Ärkedrotsen, Pfalzgreven, Riksföreståndare, vicarius imperii för de Frankiska länderna, juris francici och Ärkemarsalken, Hertigen av Sachsen, juris saxonici, för de Sachsiska. Vid tidpunkten var Fredrik av Sachsen Ärkemarsalk och även han involverad i den debatt som var på allas läppar sedan Martin Luther två år tidigare rört om i den Tysk-Romerska grytan och ifrågasatt självaste Påven. Ifrågasättandet och krav på en viss rättvisa var inte något som var isolerat kyrkan, utan flera grupper i samhället krävde en förändring. Bodeupproret 1524 i det Tysk-Romerska riket var en direkt följd av att resurserna fördelades orättvist. I Magnus Nymans bok står att läsa;

Utan tvekan var massorna inspirerade av inslag i den nya förkunnelsen. Berättigade krav på social rättvisa och drägligare levnadsförhållanden hade lett till en omfattande resning. Till de upproriskas besvikelse valde Luther att vädja till furstarna och adeln om att utan förbarmande krossa upproret. Detta minskade Luthers popularitet bland befolkningens stora flertal. Överheten demonstrerade genom bondeslakten sin viktiga funktion som bevarare av ordning och kontinuitet i samhällskroppen. Furstarna hade alltså visat sig nyttiga såväl genom att skydda reformationen som genom att sky revolutionen.

Här beskriver Magnus Nyman furstarnas tydliga roll och hur Reformationens ledare, om än kanske ofrivilligt, lämnar över taktpinnen till dem att bestämma över lag, ordning och så småningom även trosutövande. Något som skulle leda till den furstliga revolutionen och självständiga, statskontrollerade kyrkor, där den Påvliga makten började förlora sitt inflytande. Magnus Nyman;

Den färgstarke Fredrik av Sachsen - som bland annat var stolt ägare till en av Tysklands största reliksamlingar - tycks ha stött Luther utifrån en ny statsfilosofisk insikt; det var fursten som hade det övergripande ansvaret för vilka religiösa doktriner som fick förkunnas inom det område han ansvarade för. Att försvara tron hade i och för sig alltid varit furstens uppgift. Den nya uppgift som många furstar nu tog sig an var att vid behov också definiera tron. Det är symptomatiskt att Fredrik för att rådföra sig angående hur han skulle agera i fallet Luther vände sig till humanismens grand old man, Erasmus av Rotterdam (1467-1536) -och inte till de kuriala myndigheterna i Rom.

Fredrik var inte på något vis unik när han menade att en av furstens viktigaste uppgifter var att skydda religionen genom att avgöra omtvistade lärosatser och vid behov reformera kyrkan och det religiösa livet. Den Engelske Kungen Henrik VIII hyste samma uppfattning. Denne sammanställde Assertio Septem Sacramentorum (1521) där han fördömde det Lutherska förnekandet av de sju sakramenten, något som renderade honom den påvliga hederstiteln Trons försvarare. Senare skulle denne trosförsvarare klippa av banden mellan den Engelska kyrkan och den universella kristenheten. Det nya med Henriks skrift var att en kung stod som författare (låt vara med bistånd av rådgivare) till en fackteologisk skrift. Medeltidens kungar hade knappast utmärkt sig genom någon högre boklig bildning och definitivt inte skrivit texter av detta slag. I Frankrike hade Frans I genom konkordatet i Bologna år 1516 tryggat kronans närmast totala dominans över kyrkan genom rätten till nyckelutnämningar inom den kyrkliga hierarkin och genom skatterättigheter. Allt tydligare skulle under de följande århundradena den gallikanska kyrkans nära förbindelse med staten utvecklas. I Spanien hade centralmakten i samband med återerövringen av de muslimska områdena kommit att nyttja kyrkan som ett instrument i den etniska rensningen av de nya territorierna (där den statligt kontrollerade men kyrkligt bemannade inkvisitionen utförde sin beryktade gärning).

I Danmark beslutade Christian III på herredagen i Köpenhamn den 30 oktober 1536, efter så kallat rådslag med folket, att införa den Lutherska reformen i landet. Inför herredagen hade kungen låtit arrestera hela det katolska episkopatet och ledande katoliker hade fått veta att samma sak skulle hända med dem, om de protesterade mot den förda politiken. I framtiden skulle landet styras världsligt.

När kejsar Karl V, som såg sig själv som en i högsta grad renlärig katolik, inför riksdagen i Augsburg år 1530 förklarade att han med kärlek och välvilja ville lyssna till de olika stridande gruppernas åsikter, avslöjade Karl samtidigt att han uppfattade sig själv, och inte den kyrkliga hierarkin, som den högsta instansen i trosfrågor inom det väldiga Tysk-Romerska Kejsardömet.

Fr.V. Christian III av Danmark och Norge, Gustaf Vasa av Sverige, Karl V av det Tysk-Romerska Riket, Henrik VIII av England
och Frans I av Frankrike. Representanter av den furstliga makten i Europa under tidpunkten för Reformationen. Bilder Wikipedia.

Fredriks, Henriks, Frans, Christians och Karls benägenhet att själva avgöra vad som var rätt lära, hur tvistefrågor borde lösas och hur kyrkan skulle reformeras (samt avgöra vem som var rätte ägaren till de kyrkliga egendomarna) ger oss en nyckel till att förstå den tidiga reformationen. Utan furstarnas självpåtagna uppgift som trons försvarare på detta nya och utökade vis hade reformationshistorien sett annorlunda ut.

Bakgrunden till regenternas mer aktiva roll visavi religionen var att humanismen betonade att fursten måste vara väl insatt i alla sidor av statsstyret. Fursten förväntades vara en filosof på tronen, någon som hade insikt i sanningen och som därmed förstod vad som gagnade hans undersåtar, inte en som, likt äldre tiders regenter, drog ut på jakt eller ägnade sig åt bordets fröjder under det att de lärde på latin avgjorde knepiga tvistefrågor. Vi ser här ett exempel på tidens stora intresse för den platonska filosofin - i Platons idealstat utgjordes ju det styrande skiktet av bildade filosofer, och många såg den platonska statsläran som den bästa styrelseformen också för samtidens europeiska stater. Motsatsen till att ha en filosof på tronen var att låta sig styras av en tyrann (eller än värre av en adlig klick som på oligarkiskt sätt gynnande de egna). Fursten hade av Gud fått ansvaret för att styra sitt område, och eftersom religionen band samman medborgarna, så gällde det för regenten att engagera sig också i de kyrkliga frågorna. Om valet stod mellan städernas stridande partibildningar, den gamla feodaladelns gruppintressen och en duglig modern furste, så var säkert det sistnämnda alternativet lockande för många. Likaså syntes det uppenbart att det behövde genomföras förändringar av det furstbiskopliga system som transformerat många biskopar till feodalherrar. Vem skulle kunna göra detta om inte en stark furste? Det går en röd tråd från de italienska renässansstädernas nyplatonska och antika romerska ideal och intressen, över Erasmus och den nordeuropeiska humanismens furstespeglar, till det furstliga realpolitiska agerandet under 1500- talet.

Erasmus av Rotterdam var långt ifrån någon Lutheran. Tvärtom avvisade han för Luther centrala läror, men genom sitt starka betonande av furstens många uppgifter och sitt relativa ointresse för kyrkans läroämbete bidrog han verksamt till reformationens framgångar (tillika hyste Erasmus ett djupt agg till klosterväsendet). När Fredrik brevledes tillfrågade Erasmus om huruvida Martin Luthers agerande var kätterskt svarade denne att Luther inte syndat mot religionen utan endast brutit mot några Påvliga regler.

Det kan tyckas paradoxalt att Luther själv inte delade denna furstarnas uppfattning om rätten att agera inom den kyrkliga världen. För reformatorn fanns två sfärer i tillvaron: det andliga och det världsliga regementet. Furstens uppgift var att styra det världsliga regementet. I extrema nödsituationer kunde han garantera kyrkan yttre förutsättningar att förkunna evangeliet, men han fick aldrig gripa in i kyrkans inre liv, inte i lärotolkningen, trosbekännelsen eller liturgin. Utvecklingen blev nu en annan än vad Luther hade önskat. Överallt i de Lutherska lokalkyrkorna kom furstarna att etablera en fast kontroll över också det andliga regementet. Teologiskt kom detta att rättfärdigas genom läran om fursten som lokalkyrkans främste medlem; praecipium membrum ecclesiae. Det ålåg denne att sörja för att den sanna gudsdyrkan och den därtill hörande ordningen och moralen praktiserades inom riket. Precis som den gode husfadern sörjde för att tro och goda seder praktiserades inom familjen, så skulle fursten som en far för sitt folk se till att så också skedde inom nationen. Genom den augsburgska religionsfreden år 1555 bekräftades utvecklingen ytterligare och de Lutherska furstarna erkändes ha övertagit den gamla biskopliga jurisdiktionen; jura episcopalia i sina länder. Genom teologiska konstruktioner av detta slag banades väg för den fursteabsolutism som så djupt kom att prägla europeiskt 1600-tal.

Lutherdomen - om uttrycket får användas för den inledningsvis löst sammanfogade reformgruppen - kom under 1520-talet att vinna inflytande i många tyska städer. Däremot reagerade det stora flertalet professorer vid universiteten negativt på Luthers läror, likaså det högre prästerskapet. Annorlunda var det med yngre präster och ordensmän - inte minst många ur Luthers egen orden slöt upp bakom honom - liksom över huvud taget yngre stadsbor. Det finns skäl att betrakta reformationen också som en ungdomsrevolt. Martin Luther var vid reformationens början 34 år, Philipp Melanchton 20, Andreas Osiander 19, Johann Brenz 18, Martin Bucer 26 och bondeupprorsledaren Thomas Mäntzer 27 år. Mycket av fräckheten, förenklingarna och överdrifterna, liksom modet, vitaliteten och attraktionskraften, kan förklaras av rörelsens ungdomliga prägel. Samtidigt var gruppen splittrad redan från start, och med tiden märktes detta allt tydligare.

År 1530 utkom Confessio Augustana, det första lutherska bekännelsedokumentet, om vi bortser från katekesen 1529. Ännu vid Augsburgska bekännelsens tillkomst avsåg reformatorerna att ena den gamla kyrkan - striden sades i Confessio Augustana handla om några få missbruk; Tota dissensio est de paucis quibusdam abusis. De misslyckade förhandlingarna ledde till att det Lutherska partiet nu förvandlades till en konfession. En ny kyrkobildning med många olösta frågor att behandla såg 1530 dagens ljus. De interna spänningarna inom Lutherdomen kunde dock hanteras så länge Luther levde, då dennes auktoritet var oomtvistad.

Med Luthers död den 18 februari 1546 inträdde en ny fas i rörelsens historia. Det finns ingen allmänt accepterad ledare som kunde ersätta Luther och i stället följde en lång period av uppslitande interna strider mellan olika fraktioner och skolbildningar. I början av 1570-talet var Lutherdomen så splittrad att dess framtid var hotad. Genom det mödosamma skapandet av en ny enhetsformel, fastlagd i konkordieformeln 1577 och konkordieboken 1580 återställdes rörelsens enhet. I Sverige accepterades Confessio Augustana officiellt först på Uppsala möte 1593 - däremot inte något av de andra Lutherska lärodokumenten.

Resultatet - Revolution istället för Reformation

De krav som Martin Luther och hans trosfränder Calvin och Zwingli hade på att reformera den Katolska kyrkan blev istället ett maktskifte. Den universella kyrka tappade mark och ledde till att den centrala makten förflyttades från Rom till de nya staternas huvudstäder, oavsett om den världsliga furstens makt utgick från en Protestantisk lag eller Katolsk. Nya samfund bildades, som stärkte den nationella tillhörigheten, men kom att dela upp den andliga kontrollen ytterligare. Fursten hade makten över trosutövandet. Trosutövandet och kontrollen över detsamma kom att bli en central angelägenhet i de nya nationalstaternas strävan att mobilisera och motivera till krig, erövringar och söndring av det som Påvemakten länge strävat efter; en Europeisk andlig och värdslig gemenskap.

En beskrivning från Wikipedia av den avknoppning från den Katolska kyrkan som initierades genom Reformationen på 1500-talet.

Presbyterianism

Presbyterianism, även kallad synodalförfattning, är en kyrkoförfattning som praktiseras av bland andra de reformerta kyrkorna i Engelskspråkiga delar av världen, där de vanligen kallas presbyterianska kyrkor. Man förkastar inte enbart Papalismen, där Påven ses som överhuvud, utan även Episkopalismen, där Biskopen innhar kyrkans högsta ledning. Bakgrunden till de Presbyterianska kyrkorna är Kalvinismen. Presbyteriansk teologi understryker Guds suveränitet, Bibelns myndighet och behovet av nåd genom tron på Kristus. Presbyterianismen betraktas ibland som ett samfund i sig och ibland som en grupp samfund.

Synodalförfattning genomfördes i Skottland 1560 och landet blev Presbyterianernas främsta fäste. En del av Puritanerna* i England yrkade redan på 1500-talet på Presbyterialförfattning, och under Engelska inbördeskriget var de nära att nå sitt mål. Vid den av parlamentet utsedda Westminstersynoden 1643-1649 antogs bland annat en Presbyteriansk kyrkoordning. Dess genomförande hindrades dock av separatisten Oliver Cromwell vars Protestantism stödde sig på den independentiskt och kongregationalistiskt sinnade armén. Efter restaurationen tvingades Englands Presbyterianer genom uniformitetsakten till frikyrkobildning. 1800-talets väckelserörelse innebar ett uppsving för dem i England och 1876 bildades Presbyterian church of England. I Skottland innebar 1700- och 1800-talet en splittring bland de Presbyterianska kyrkorna, främst på grund av opposition mot statsmaktens inflytande och patronatsrätten. Efter en sammanslagning av flera frikyrkor till United free church, 1900, förenades denna med statskyrkan 1929. Från Skottland och England kom presbyterianska kyrkor även att sprida sig till Irland, Kanada och andra tidigare delar av det Brittiska imperiet, bland annat till USA.

*Förespråkade en sträng variant av Kalvinismen och kan ses som Engelsktalande länders motsvarighet till Pietismen i de Tyskspråkiga och Lutheranska länderna. Båda betonade vikten av individens såväl som kyrkans moraliska renhet för tillbedjan och gudstjänst. De predikade fromhetsideal innefattande sedlighet och förakt för yttre prakt och nöjen. Puritanerna ville reformera den anglikanska kyrkan och sprida en sträng, religiös livsstil över hela samhället. I Puritanismen sammanfördes en bibeltrogen, asketisk kristendom med en sträng, världstillvänd moralfilosofi.

Även om vissa anhängare bekänner sig till Calvins och hans närmaste efterträdares teologi, finns det en rad olika teologiska åsikter inom den samtida Presbyterianismen. Vid början på 1800-talet hade många församlingar blivit unitariska, det vill säga att man avvisar treenigheten och förespråkar en mer oortodox syn på Kristendomen. En modernisering där kyrkan och religionen samspelar med vetenskapen. Pluralismen i organisationen innebär att man inte vill att kyrkan skall styras av en påve, ärkebiskop eller av biskopar (episkopos) utan av valda lokala ledare, äldste (πρεσβύτερος, presbýteros). Detta anser man är mer i överensstämmelse med den första kristna församlingens tanke att alla kristna är präster och att alla tar del i de beslut som fattas. Varje församling i urkyrkan leddes av äldste. De flesta betydande kristna frikyrkor tillämpar detta styressätt.

Presbyterianer fäster stor vikt vid utbildning och kontinuerlig studie av skrifterna och teologiska skrifter. Det är viktigt att förstå och kunna tolka kyrkans doktriner som ingår i flera trosbekännelser och katekeser, formellt antagna av olika grenar av kyrkan. Det anses allmänt att meningen med sådant lärande är att möjliggöra för de troende att sätta sin tro i praktiken och Presbyterianer visar i allmänhet upp sin tro i handling genom att förkunna evengeliet om Kristus. En sann Presbyterian ska visa generositet, gästvänlighet och ha en ständiga strävan efter social rättvisa och reformer. Enligt traditionell liturgi finns det bara två sakrament: Dopet, både vuxendop och barndop, och Nattvarden.

Presbyterianer tror att kyrkorna är byggnader som stödjer dyrkan av Gud och inredningen är därför i vissa fall allvarlig för att inte förringa denna dyrkan. Vanligtvis har presbyterianska kyrkor inga statyer av helgon eller utsmyckade altare.

Presbyterianismen är den största Protestantiska kyrkoförfattningen på Irland. Till Afrika kom Presbyterianismen på 1800-talet genom skotska missionärer. Kyrkan är idag utbredd och finns representerad i åtminstone 23 Afrikanska länder. Den Presbyterianska kyrkan i Kenya är särskilt stor och har över 4 miljoner medlemmar.

Reformationen på Svenska

I Sverige ledde reformationen till inbördeskrig 1542, trots att historieböckerna beskriver det som en fejd eller bondeuppror. Dackefejden ledde trots allt till att Nils Dacke blev, efter att Kungen Gustaf Vasa tvingats till fredsförhandlingar, ledare över Småland med undantag för Jönköping och Kalmar. Han kunde därmed återinföra den Katolska gudstjänsten och gränshandeln med Danmark. Det blev dock en kort triumf för bönderna och Nils Dacke. Redan hösten året efter slogs upproret ned, Nils Dacke dödades och Kungen kunde återta makten över hela riket. Från Stockholm kunde han styra sitt rike och den nya kristna kyrkan, den Lutheranska kyrkan under ledning av Olaus Petri.

Bakgrunden till missnöjet som ledde fram till bondeupproret var direkt kopplade till den reformglada Gustav Vasa och de förändringar som påbörjats efter han tillträdande tronen 1523. Han ville kasta ut den Katolska kyrkan och beslagta all dess mark och ägodelar. Nya skatter och kontrollinstrument infördes, samt nya pålagor på bönderna, som nu skulle gå till kronan. Inte minst kom många av bönderna att indirekt starkt påverkas av reformationen genom att många kyrkor och klosterhemman drogs in och gavs till adelsmän och högadel, som ställde helt andra krav än kyrkan hade gjort. Bland annat bestraffades nybyggarbönder med hårdare skatter. Nils Dacke var en av dessa nybyggande bönder som drabbades hårdast av dessa regleringar. För att få anhängare till sitt uppror lovade Dacke skattefrihet under ett år om de köpte vapen för pengarna istället. Han ville inte förändra samhället utan han ville bara protestera mot de förändringar som hade blivit och återställa ordningen.

Redan 1523 hade Gustav Vasa träffat Laurentius Andreæ (en latinsk omskrivning av Lars Andersson) och börjat närma sig den protestantiska läran. Troligtvis hade han redan då planer på en övergång till den Lutherska läran. Laurentius Andreæ, en lärd teolog som bland annat studerat på univeristeten i Rostack och Leipzig, var kritisk till det hierarkiska system som Påvemakten byggt upp och vars avigsidor han haft tillfälle att se i Rom. Som nationalistisk reformator motverkad av både Påven och Kung Kristian II (Kristian Tyrann), som vägrade befordra honom till biskop, blev han den andliga nyckeln och en viktig person i genomförandet av Kungens kulturrevolution. Genom Laurentius Andreæ lärde Kungen känna Olaus Petri, som 1524 förflyttades till Stockholm, utnämndes till sekreterare för stadens råd och prost i Storkyrkan. Olaus Petri kom att tillsammans med Laurentius Andreæ bli de ledande reformatorerna i Sverige och betydelsefulla framför allt genom översättningen av Nya Testamentet till Svenska. Paradoxalt anklagades båda två för högföräderi och dömdes till döden 1540 efter det stormiga kyrkomötet i Uppsala 1539, där reformatorerna sökte rädda den svenska kyrkans nationella egenart och frihet. Båda två benådades, men de fick betala ett högt pris för sin frihet och deras inflytande på den Svenska politiken var över, samtidigt som kyrkomötet beslutade att stadsfästa och konsolidera den Lutherska bekännelsekyrkan i Sverige.

Ungefär vid samma tid, 1534 i England, bröt Henrik VIII, av mer personliga skäl, med Påven och gjorde sig själv till den Engelska kyrkans överhuvud med rätt att utnämna biskopar, vilket gjorde Engelska kyrkan självständig. Lojalitet med påven sågs som högförräderi. Tillsammans med Thomas Cromwell* lät han stänga klostren och beslagta dess egendomar.

*Ej att förväxlas med hans systerson Oliver Cromwell, Protestant och revolutionär, som stred för Separatisterna och avsatte både Kung och styrelseskick i England vid 1600-talets mitt.

Klosterruin på Irland. Foto: Tommy Sörstrand.

Fem turbolenta år som skakade om England

Motståndet kom här lite oväntat från hans egen dotter Maria, men först när hon tillträdde tronen 1553. Maria var övertygad katolik och inte alls för de reformer som påbörjats av fadern Henrik VIII och som utvecklades efter hans död under hans son Edvard VI:s förmyndarregering. Till exempel lagstiftades det om att protestantiska riter skulle följas vid gudstjänsterna och ärkebiskopen av Canterbury - Thomas Cranmer introducerade det obligatoriska användandet av Book of Common Prayer. Blott 15 år gammal dör Edvard VI, men något som kan liknas vid en statskupp förhindrar Maria hennes, enligt successionsordningen rätt till tronen. Edvard VI, påverkad av det protestantiska regentrådets ledare, hade genom ett testamente, försökt undvika att kronan skulle gå till den katolska Maria, då han fruktade att hon skulle göra England katolskt igen och undanröja hans och faderns reformer. I testamentet uteslöts både Maria och den yngre systern Elisabet från tronföljden och istället utsågs den protestantiska, och legitima, Jane Grey till hans efterträdare. I denna förändring av successionsordningen hade Edvard stöd från John Dudley, 1:e hertig av Northumberland som efterträtt hertigen av Somerset som förmyndarregeringens ledare. Maria insåg att det fanns starka krafter i förmyndarregeringen som inte ville se henne tillträda tronen. Hon kände sig hotad och satte sig i säkerhet hos vänner och religöst likasinnade. Detta kom att visa sig betydelsefullt, då John Dudley mycket riktigt skickade ut män för att sätta Maria i förvar.

Den 10 juli år 1553 uppsteg Lady Jane Grey på tronen som regerande drottning av England och Irland. Hon var då cirka sjutton år gammal. Så fort Maria fick höra nyheten om det inträffade flydde hon till East Anglia där en stor del av befolkningen var katoliker och där Northumberland hade många fiender. Här åtnjöt Maria ett brett stöd och kunde samla anhängare kring sig. Stödet för Northumberland och drottning Jane rasade snart samman och hon avsattes den 22 juli 1553 efter att ha regerat i blott nio dagar. Maria kunde i triumf rida in i London med sin halvsyster Elisabet vid sin sida, för att till folkets jubel ta över tronen. Jane Grey och Northumberland fängslades och fördes till Towern.

En av Marias första åtgärder som drottning var att befria sina katolska alierade från deras fångenskap i Towern. Hertigen av Nortumberland avrättades för högförräderi. Maria kunde inte låta fängsla hela det sittande Privy Council, trots att samtliga varit inblandade i försöket att göra Jane Grey till drottning. För att kunna ha någon i sin närhet att lita på utnämnde Maria, Gardiner till biskop av Winchester och till Lord Chancellor. Den 1 oktober 1553 krönte Gardiner Maria till drottning av England. Som drottning var Maria mycket bekymrad över de reformerta tendenserna i England, som för henne framstod som kätteri. Hon vidtog omedelbart efter trontillträdet åtgärder för att börja upphäva de kyrkoordningar som etablerats av Edvard VI respektive Henrik VIII, då hennes önskan var att försöka återföra den Engelska kyrkan till den katolska tron. Kardinal Pole som var son till Marias guvernant Margaret Pole, grevinna av Salisbury, anlände till England som påvlig legat den 20 november 1554. Efter att ärkebiskopen av Canterbury, Thomas Cranmer, avsatts och sedan bränts på bål, utnämnde Maria kardinal Pole till hans efterträdare år 1557. Pole, även om han var kardinal, var inte prästvigd, men detta hindrade inte Maria från att utse sin utvalde och han kom att bli en av hennes viktigaste rådgivare.

På religionens område återgick man till de sex artiklar som antagits under Henrik VIII år 1539, även om Maria i förlängningen ville återgå helt och hållet till den kyrkoordning som rådde före hans konflikt med Rom.

Att övertala parlamentet att ogiltigförklara Henrik VIII:s lagstiftning gällande kyrkan visade sig bli en mycket utdragen process. Maria tvingades gå med på att de landområden som bytt ägare under klosterupplösningen inte skulle återgå till kyrkan. Påven godkände detta år 1554. Maria lyckades samma år få parlamentet att återinföra de kätterilagar som tidigare upphävts. Med hjälp av dessa kunde sedan reformvänner förföljas, ställas inför rätta och avrättas. Ett stort antal protestanter avrättades under de religiösa förföljelser som ägde rum under hennes period på tronen. Många protestanter som hade medel och möjlighet därtill valde att gå i exil. Ungefär 800 framstående Engelsmän lämnade av detta skäl landet under hennes regeringstid. De första avrättningarna av kättare ägde rum under fem dagar i början av februari år 1555. Förföljelserna och avrättningarna kom sedan att fortgå under nästan fyra år. Sammanlagt avrättades 284 personer. De flesta av dessa brändes på bål. Trots att dess avrättningar idag kan framstå som barbariska var det strikt juridiska handlingar, som följde en mycket sträng lagstiftning. Från och med att kätterilagarna återinförts kunde alla som ansågs bryta mot katolsk tro straffas med döden. Att etablera skuld i trosfrågor blev därmed en fråga för domstolarna, en process som man hoppades skulle återföra förlorade får till fållan.

När någon befanns skyldig blev personen först exkommunicerad. Sedan lämnades den dömde över till de statliga myndigheterna för bestraffning i enlighet med inkvisitionens regelverk. De offentliga handlingarna från rättegångarna meddelar endast den formella anklagelsen och domen. För att sätta in händelserna i ett sammanhang har historiker också använt det som skrivits av de anklagade i form av brev, dagböcker med mera. I dessa redogörelser, unika texter skrivna och distribuerade för att uppmana till stöd bland protestantiska sympatisörer, berättar de drabbade om arresteringar och förhör och förser historien med ögonvittnesskildringar av processen. Källkritiskt ska man dock vara medveten om att många historiker genom tiderna har lutat sig mot dessa beskrivningar när de bildat sig en uppfattning om den historiska kontexten.

Under sin uppväxt och i början av sin tid som regent åtnjöt Maria stor popularitet bland den engelska befolkningen, särskilt bland dem som motsatte sig religiösa reformer och ville ha en återgång till den gamla ordningen. Den hårda behandling hon utsattes för av sin far och sin bror väckte sympatier och stärkte hennes politiska mission. Äktenskapet med Filip II var dock mäkta impopulärt och skadade drottningens anseende bland de egna undersåtarna. Spanskhatet var utbrett och trots att de delar i äktenskapskontraktet som försäkrade fred mellan länderna visade sig vara verkningslöst tolkades det som en kapitulation. Filip II var inte särskilt närvarande hos sin hustru, utan kom att tillbringa det mesta av sin tid utanför England, där hans egagemang i den Romersk-Katolska kyrkan och kampen mot Protestantismen lämpade sig bättre. Han kom alltid att betrakta England som sin främste Protestantiske fiende. Trots detta och avsaknaden av folkets stöd friade han, efter Marias död, till systern, Elisabet. Hon betackade sig dock.

Det enorma klosterkomplexet Escorial utanför Madrid som blev platsen för Filip II:s sista vila 10 år efter den Spanska armadans
nederlag mot Engelsmännen 1588. Foto: Tommy Sörstrand.

De hårdhänta förföljelserna av reformerta ledde till att Maria började kallas Bloody Mary. Om än historikerna tvistar om hur många som faktiskt avrättades för kätteri under Marias år som regent, så är namnen på många framstående offer för förföljelserna kända: Thomas Cranmer - ärkebiskop av Canterbury, Nicholas Ridley - martyr och biskop av London samt reformivrarna John Rogers och Hugh Latier. I den vittspridda och berömda Foxe's Book of Martyrs, utgiven av John Foxe år 1562, fem år efter Marias död, utmålas den avlidna drottningen som en ondskefull och blodtörstig tyrann. Otaliga utgåvor av denna bok har kommit ut genom tiderna och den har spelat en stor roll för Marias eftermäle och att epitetet Bloody Mary har befästs.

Maria I (1553-1558) ovan till vänster och Elisabeth I (1558-1603). Bilder från Wikipedia.

Den Engelska medelvägen

Systern Elisabet I, som var protestant, återinförde reformationen men sökte samtidigt finna en medelväg. När Maria avled i förtid och utan barn tillträdde Elisabet tronen år 1558. En av Elisabets första åtgärder som drottning var att tvinga fram en ny ordning för den engelska statskyrkan, för vilken hon blev överhuvud med titeln Supreme Governor of the Church of England. Denna elisabetanska kyrkoordning har senare utvecklats till dagens Church of England. Det förväntades att Elisabet skulle gifta sig, men det gjorde hon aldrig. En form av kult växte fram kring henne och Jungfrudrottningen hyllades i samtidens porträtt, teaterstycken och litteratur. Elisabets politik i religiösa frågor präglades framförallt av pragmatism, diplomati och en förmåga att hitta lösningar med bred förankring, vilket framgår av hur hon handskades med följande viktiga frågor:

Drottningens legitimitet. Trots att hon rent tekniskt var illegitim enligt både protestantisk och katolsk lag var det faktum att hon retroaktivt förklarats illegitim av den protestantiska kyrkan inte en så stor nackdel för henne som att hon enligt den katolska kyrkan aldrig varit legitim över huvud taget. För hennes egen del förefaller dock det viktigaste ha varit att hon ansåg att frigörelsen från Rom innebar att hon blivit legitim. Av denna anledning var det aldrig sannolikt att Elisabet offentligt skulle säga sig tillhöra något annat än den protestantiska tron.

Rikets säkerhet. Att planera för att bemöta ett eventuellt katolskt korståg mot det protestantiska England. Elisabet försökte därför erbjuda en lösning på kyrkliga frågor som inte alltför kraftigt stred mot hennes katolska undersåtars samveten, men som ändå tillfredsställde protestanterna. Hon var motståndare till de radikala protestanter och puritaner som krävde mer långtgående reformer. Följaktligen antog parlamentet år 1559 på drottningens anmodan en kyrkoordning som till stor del byggde på den protestantiska kyrkolag som stiftats under Edvard VI, men som även innehöll flera katolska inslag. Ett exempel på detta som kan upplevas marginellt var prästerskapets klädsel. Det brittiska underhuset ställde sig i det närmaste enhälligt bakom denna kyrkoordning.

Återinförandet av Suprematiakten. Lagen som fastslog att Elisabet, liksom tidigare hennes far och bror, skulle vara kyrkans absoluta överhuvud. Suprematiakten mötte motstånd i överhuset, främst från biskoparna. Elisabet hade dock tur och många biskopssäten råkade vara lediga vid tillfället, däribland posten som ärkebiskop av Canterbury. Detta öppna upp för att rösta ner biskoparnas motstånd. Elisabet gick med på att anta titeln Supreme Governor i stället för Supreme Head, då många ansåg att en kvinna inte kunde vara överhuvud för kyrkan, utan fann en titel som innebar beskyddare eller handhavare mer acceptabel. Den nya kyrkoordningen blev lag den 8 maj 1559. Alla offentliga ämbetsmän var tvungna att svära en trohetsed till monarken såsom Supreme Governor of the Church of England, eller riskera att bli av med sina ämbeten. De gamla kätterilagarna upphävdes för att undvika framtida religiösa förföljelser liknande dem som ägt rum under Marias regering. Vid samma tillfälle antogs en ny Act of Uniformity 1559, som innebar att det blev obligatoriskt att närvara vid kyrkans gudstjänster samt att använda en omarbetad version av den år 1552 utgivna böneboken, Book of Common Prayer. Straffen om man bröt mot denna lag var dock förhållandevis milda.

Frankrikes reformation kan sammanfattas med Hugenottkrigen

Staden Tours vid floden Loir och den vackra Wilsonbron från 1700-talet. Foto: Tommy Sörstrand.

Under reformationstiden på 1500-talet bildades flera reformerta församlingar i Frankrike, särskilt i södra och västra delarna av landet. Det första nationella Kalvinistiska kyrkomötet, Synoden, hölls av Hugenotter i Paris 1559. Kalvinismen spred sig snabbt bland annat tack vare den organisatoriska skicklighet som man lärt sig av Calvins kyrka i Genève. Ett exempel på detta är när Hugenotterna år 1567 sände efter 120 pastorer från Schweiz som sedan skickades ut över landet för att predika och starta nya församlingar. Som mest fanns det ca 2 miljoner Hugenotter i Frankrike, vilket ska jämföras med runt 16 miljoner Katoliker. Kalvinismen attraherade framförallt hantverkare, butiksägare och affärsmän men även delar av adeln, bland annat bourbonerna med Henrik av Navarra i spetsen.

Hugenotterna utmanade den katolska hegemonin och utsattes för svåra förföljelser som kulminerade i blodbadet under Bartolomeinatten 1572 då tusentals Hugenotter mördades. Mellan 1562 och 1598 utkämpades mellan Hugenotter och Katoliker de åtta så kallade Hugenottkrigen, även kallade de Franska religionskrigen. Konflikterna avlöste varandra och fick nytt bränsle dels av maktkampen mellan de olika adelsfamiljerna och dels det instabila förhållandet mellan den Franska kronan och den Katolska kyrkan. Ediktet i Nantes 1598 gav Hugenotterna vissa fristäder och viss religionsfrihet, men detta återkallades av Ludvig XIV 1685. Först med Franska revolutionen 1789 fick dessa protestanter full religionsfrihet.

Under åren av förföljelser, framförallt efter 1685, flydde hundratusentals Hugenotter till Nordamerika, Sydafrika, Nederländerna, Schweiz, Tyskland, England och Danmark samt några till Sverige.

Motreformationen

Redan innan Reformationen gjorde sitt intåg hade den Katolska Kyrkan tydligt skapat ett försvar för den sanna läran och på olika sätt och med blandat resultat implementerat den. Brytningen med den Grekisk-Ortodoxa kyrkan, Alianser för att skydda Kyrkostaten, Korstågen och kampen mot Katarerna var inte uttryck för anpassning utan sände tydliga signaler till omvärlden. När protesterna startade fanns redan en organisation etablerad genom Dominikanorden, som redan på 1200-talet tagit fram ett regelverk, som kom att utvecklas i Spanien till en Katolsk säkerhetstjänst under Kungligt beskydd. Artikeln Inkvisitionen och den svarta legenden publicerades 13 mars 2001 på nätsajten www.poplarhistoria.se och ger en nyanserad bild av den Katolska kyrkans användande av Inkvisitionen. Artikeln är skriven av Anna Larsdotter och Bengt Ankarloo.

När man hör talas om den katolska inkvisitionen tänker nog de flesta på obehagliga och skrämmande ting: mörka källarhål där folk torterades för brott mot kyrkan, som vi numera betraktar som fiktiva (häxeri) eller som uttryck för en självständig folklig religiositet (kätteri). Man tänker kanske också på stora offentliga avrättningar med bränning på bål i någon spansk storstad, dit judar, muslimer eller protestanter fördes för att möta en kvalfull död.

Denna bild av en intolerant och grym maktapparat i den katolska renlärighetens tjänst skapades redan under reformationen av holländska, engelska och tyska protestanter. Den ingick i ett propagandakrig mot den tidens ledande supermakt, det habsburgska Spanien, och den innefattade också föreställningen om den spanska regimen i de nya kolonierna i Amerika som en hänsynslös utsugare av den indianska befolkningen.

Denna svarta legend, la leyenda negra som spanjorerna själva kallade den, har levt kvar ända in i modern tid, inte minst här uppe i det protestantiska Norden. I en allmänt brukad lärobok i religionskunskap för gymnasiet (1985) heter det på tal om inkvisitionen, att “den fällde dödsdomar över sådana som misstänktes vara kättare”, och religionskrigen och inkvisitionen mot kättare anförs som exempel på kyrkans inhumana och brutala behandling av människor genom historien.

Hur sann är den bilden? Har den något fog för sig eller är den en ren och skär propagandabild? En ny omfattande inkvisitionsforskning ger oss underlag för en bedömning av den viktiga frågan. Man har på nytt gett sig i kast med att granska protokoll och andra källor både från kättarförföljelserna under högmedeltiden och från den nya inkvisition, som verkade under motreformationen på 1500- och 1600-talen i Spanien, Portugal och Italien.

Pedantiska protokoll

De flesta andra historiska källor från den tiden handlar om eliten, om kyrkans och statens stormän, om koncilier, rådsmöten, fältslag och kungamord. Men inkvisitionens protokoll fördes med sådan pedantisk noggrannhet, att vi med deras hjälp kan få detaljerad kunskap om hur de anklagade – som ju oftast var vanliga enkla människor – tänkte och levde, älskade och arbetade för 400 år sedan. Vår tids intresse för gräsrotshistoria har faktiskt kunnat tillfredsställas också för medeltiden just med hjälp av inkvisitionens utförliga registrering av sina förhör. Boken om Montaillou är det mest bekanta exemplet.

Man kan alltså säga, att det är ett historiskt antropologiskt intresse som har gjort, att inkvisitionen har kommit på modet igen. Men det är bara den ena och mest synliga sidan av saken. Mer i det tysta har samtidigt ett tålamodigt och tidsödande arbete pågått i syfte att ge en mer sammanhängande bild av folkkulturen, den folkliga religiositeten och rättsväsendets vardagliga funktion under flera hundra år i det katolska Europa.

Det spanska materialet är av särskilt intresse. Det är både fullständigt, välbevarat och tillgängligt för forskningen. Den spanska inkvisitionen var inte direkt underställd kurian i Rom utan hade sin egen högsta ledning, la Suprema. När den avskaffades 1820, hamnade hela det stora arkivet under den civila regeringens kontroll och ligger nu i det spanska riksarkivet i Madrid. Det består av över tusen bundna manuskriptvolymer och 4 000 paket med löst hopbuntade papper.

Att få en överblick över detta väldiga material är naturligtvis inte lätt. Lyckligtvis finns det en genväg. La Suprema begärde årligen in korta skriftliga sammanfattningar av samtliga mål vid de regionala inkvisitionstribunalerna. Dessa redogörelser, relaciones de causas, utgör ungefär 100 volymer om vardera tusen sidor, fortfarande en imponerande mängd, men ändå hanterlig på ett helt annat sätt.

Datoriserad analys

Nu har man med modern datateknik sammanställt och bearbetat dessa rapporter för drygt ett och ett halvt sekel med början 1540. Databanken omfattar 45 000 mål.

Här har vi nu kalla och väl underbyggda siffror, som kan bestyrka eller vederlägga den uppfattning som våra gymnasieungdomar bibringas, att inkvisitionen främst ägnade sig åt att “fälla dödsdomar över sådana som misstänktes för kätteri”.

Det är inte lätt att veta vilka föreställningar detta väcker hos de unga. I massförintelsernas århundrade, i Eichmanns och Pol Pots värld, då likhögarna mäts med sjusiffriga tal, kan man kanske umgås med föreställningen, att den grymma spanska inkvisitionen under de tre sekler som förföljelserna pågick tog kål på några tiotal tusen kättare. Men så här ser databankens statistik ut. Under motreformationens epok från 1560 och femtio år framåt, då den spanska kronan med alla medel gick till angrepp mot religiösa avvikare, avrättades i hela det spanska väldet, från Sicilien till Mexico, 637 personer, tolv om året. Det är bara ett par procent av de 28 000 kättare som rannsakades och dömdes i tribunalerna. Och under den följande perioden, som omfattar större delen av 1600-talet, sjunker andelen dödsdomar till en procent, 142 stycken.

Uppfostrare på landet

Inkvisitionens verksamhet gick alltså inte i första hand ut på att utrota kätteriet genom att döda kättarna. I stället hade den en sorts allmänt folkuppfostrande funktion ute på den sydeuropeiska landsbygden.

Många forskare menar till och med, att reformation och motreformation måste ses som ett och samma fenomen, ett förnyat energiskt försök från maktens centrum att äntligen göra bönderna kristna, att förmå dem att lägga bort sina gamla halvt hedniska föreställningar och omfatta en kristen världsbild och en kristen moral. Inkvisitionen var motreformationens viktigaste instrument i de katolska länderna.

Skall man jämföra dess vardagliga arbete med någonting här hemma i Sverige, skulle det snarast vara de visitationer som våra ortodoxa biskopar genomförde på 1500- och 1600-talen. Ärkebiskopen Abraham Angermannius stora räfst i Västergötland och Småland på 1590-talet blev till exempel en visa i hela Sverige: han lät förhöra och sedan med riset straffa sådana som hade horat eller använt vidskepliga läsningar och signerier. Och det var många det. Samma okristliga bruk som inkvisitionen försökte avskaffa i Medelhavsländerna var alltså allmänt utbredda i byarna på Skaraslätten och i Finnvedens skogar. Och ett sekel senare stötte den svenska ockupationsmakten i Baltikum på samma problem. De estniska bönderna fortsatte trots energiska missionsåtgärder från de svenska prästernas sida att offra på sina gamla heliga platser, där de helt öppet samlades.

1698 fick de en varning från guvernören, att om de fortsatte med sina hedniska sedvänjor, så skulle man skingra deras sammankomster med hjälp av kavalleri. Det var mission det med äldre tiders aningen bryska metoder.

Galärslav i svåra fall

Inkvisitionen hanterade förstås inte heller problemet enbart med silkesvantarna på. Trots allt lät man ju avrätta sådana som var så hårdnackade i sin vantro, att de vägrade låta omvända sig. Men alla som bekände, ångrade och underkastade sig fick förlåtelse och välkomnades tillbaka i kyrkans armar. Botgöring, disciplinstraff och husarrest var de straff som utmättes, i svårare fall några år på roddarbänken som galärslav, men alltså bara ytterst sällan döden på bålet.

Någon liknande systematisk utvärdering av den romerska inkvisitionens verksamhet i Italien är inte möjlig. Man hade inte samma centraliserade organisation som i det enväldiga Spanien med årliga rapporter till högsta ledningen. I samband med den franska ockupationen av Italien under napoleonkrigen förstördes många lokala inkvisitionsarkiv eller spreds över stora delar av Europa. Viktigt material från den romerska inkvisitionen finns till exempel i dag i Irland och Belgien.

Historien om dessa omfattande dokumenttransporter, som iscensattes av Napoleon, är häpnadsväckande. När kejsaren åren före det ryska fälttåget stod på höjden av sin makt, vidtog han en rad åtgärder för en nyordning av Europa. Bland annat skulle Paris göras inte bara till dess politiska utan också kulturella huvudstad. Dit skulle samlas konstnärer, författare och vetenskapsmän. Bibliotek och arkiv i Europa-format skulle skapas.

Napoleon plundrade

På erövrares vanliga vis lät Napoleon plundra de besegrades huvudstäder. Från Rom fördes i februari 1810 Vatikanens arkiv i tusentals trälådor med en åsnekaravan över Alperna i riktning mot Paris. Påvliga arkivtjänstemän, som övervakade transporten, fick med ängslan bevittna hur två vagnar försvann i en stormflod utanför Parma och hur åtta lådor föll i en kanal mellan Turin och Susa.

Det mesta kom ändå fram och finns registrerat i en förteckning som upprättades 1813 av Napoleons egen arkivchef. Alla den katolska kyrkans centrala verk och inrättningar finns representerade på denna intressanta lista, inklusive alla handlingar från mötet i Trient och från den romerska inkvisitionen.

Efter Napoleons fall fördes det allra mesta tillbaka till Rom, men en del som hade bedömts av perifert intresse var utsålt som makulatur eller hade på annat sätt skingrats i Paris. En del försvann för alltid. Dit hörde alla ungdomsverken av Tommaso Campanella, Solstatens författare (han hade rannsakats för misstänkta ideologiska avvikelser) och hela sviten av vittnesmål för försvaret i processen mot Giordano Bruno. 40 volymer inkvisitionsakter hade kommit i privata händer och såldes senare på den internationella antikvitetsmarknaden. Nitton hamnade i Dublin och utgör nu den kanske viktigaste källan till den romerska inkvisitionens tidigaste verksamhet under 1500-talet.

Vatikanen stängt

Vatikanens arkiv, där det allra mesta nu åter är samlat, är lika stängt som någonsin tidigare. Carlo Ginzburg har berättat om sina fåfänga försök att få tillgång till det historiska material som han med sina böcker har bidragit till att göra världsbekant. 1979 skrev han till påve Johannes Paulus II och anhöll, att inkvisitionens akter skulle göras allmänt tillgängliga för forskningen. Han fick inget svar. Han begärde då hos en kardinal vid kurian att få ta del av ett enskilt fall som han arbetade med. Kardinalen svarade vänligt, att de akter Ginzburg efterfrågade saknades i arkivet och troligen hade gått förlorade under det franska äventyret.

Senare meddelades från statssekreterarens kansli, att det kunde vara begripligt och motiverat, att “en intellektuell som ägnar sig åt ett studium av historien” kunde ha ett behov av att ta del av inkvisitionens akter, men “detta arkivmaterial är av en så konfidentiell natur att det ännu inte synes påkallat att ge allmänheten tillgång till det”. Den process det var tal om var från 1622, månghundraårigt sprängstoff.

Den statistik som kan redovisas för Italien är alltså inte på långt när så omfattande och representativ som den spanska. Men bilden är densamma. Kätteri i en farlig mening spelar en undanskymd roll. Det är i stället också här folktron som dominerar, oskyldiga avvikelser som signeri och läsningar, folklig läkekonst, olovligt sex eller kalvkotletter under fastan.

Inkvisitorerna har uppvisat en stor juridisk försiktighet och framför allt den centrala ledningen vid kurian i Rom har haft en syn på både straff och process, som är förvånande modern.

Källkritiska problem

När man skall försöka utvärdera detta stora material som en källa till den folkliga kulturens historia under motreformationen, måste man ha i minnet de källkritiska svårigheter som är förknippade med företaget. Inkvisitorerna var förvisso samvetsgranna förhörsledare och protokollförare. Men de vittnesmål de bokförde passerade genom flera olika filter. Ett sådant var språkligt: närhelst förhören skedde med tolk (och sådana behövdes både i Spanien och Italien, där dialekterna var många och vitt skilda) fanns risk för förvanskning. Dessutom befann sig inkvisitorerna på en mycket högre kulturell nivå än de anklagade, som ofta var analfabeter. Slutligen fanns här också ett byråkratiskt filter, framför allt i den senare utvecklingen under 1600- och 1700-talen. Förhör och anklagelser blir mer och mer rutinmässiga och standardiserade på bekostnad av den spontana mångfald, som präglar de tidigaste protokollen.

En av de viktigaste poängerna i Carlo Ginzburgs klassiska I benandanti (som i år har kommit på svenska) är att inkvisitorerna i början inte trodde sina öron, när bönderna berättade om sina drömresor till de dödas rike. Den versionen får nog därför bedömas som genuint bondsk. Men i den senare utvecklingen påtvingade förhörsledarna de anklagade sin egen tolkning, så att bönderna i stället började tala om häxsabbaten.

Det vi kan bevittna i detta väldiga material är en process genom vilken kyrkans och statens elit, inkvisitorerna i Spanien och Italien, de svenska biskoparna och kavalleriöverstarna i Småland och Estland, tvingade sin världsbild på en motvillig och svårlärd hop av bondtölpar.

Bengt Ankarloo är docent i historia.

Faktaruta:

Den påvliga inkvisitionen (av latinets ord för utfrågning) växte fram gradvis och fick fast form på 1230-talet genom Gregorius IX. Han gav Dominikanorden i uppdrag att bilda inkvisitionsdomstolar, vilka var självständiga från furstemakt och biskopar. Successivt fick inkvisitionen fäste i hela Väst- och Sydeuropa. I ett påvligt brev från 1400-talet talas t o m om att inrätta speciella domstolar i Sverige.

I Spanien fick inkvisitionen vid 1400-talets slut en ny inriktning under det styre som inrättades av Ferdinand II och Isabella. Den spanska inkvisitionen var oberoende av kurian i Rom och hade sin egen högsta ledning, la Suprema, som avskaffades först 1820. Undersökningarna riktade sig bland annat mot kristna, morer och judar.

Motreformationen ledde till att det år 1542 inrättades en romersk inkvisition som fick förnyad kraft och pågick långt in på nästa sekel. Upplysningstiden på 1700-talet fick till följd att inkvisitionen ebbade ut. Den hade spelat ut sin roll.

Blev det någon reformation av den universella kyrkan då?

Trots det dominerande resultatet av reformationen eller kanske tack vare, blev Påvemakten påverkad av vad som hände med maktstrukturen i Europa och behovet av en anpassning växte och blev nödvändig. Magnus Nyman beskriver denna anpassning i sin bok;

Under de hundra åren mellan 1530 och 1630 genomgick den katolska kyrkan en omvälvande förändring. På sätt och vis blev Luthers protest upptakten till en reformationsprocess också inom kyrkan. En nutida katolsk forskare har aningen tillspetsat talat om Luthers insats som en felix culpa - en lycklig skuld. Orden kommer från påsknattens exsultet och syftar på att, genom Adams svek, öppnades vägen för Kristus.

Kontraster i den Romersk-Katolska kyrkan. Klosterlivet och livet i Vatikanstaten. Bilder från klostret Montecassino och
mastodontbygget Peterskyrkan i Rom som tog 120 år att färdigställa. 1506-1626. Foto: Tommy Sörstrand.

Visserligen hade flera lokalkyrkor och ordnar redan långt före reformatorernas framträdande inlett en förnyelseprocess - en sådan ständigt återkommande revitalisering av det kristna livet har för övrigt varit en normal företeelse i kyrkans historia. I Spanien hade ärkebiskopen av Toledo, den humanistiskt inspirerade franciskankardinalen Ximenes (död 1517), genomfört omfattande reformer av kyrkolivet. Hans kritik av penningavlaten var för övrigt lika skarp som reformatorernas. Kardinal Ximenes grundade universitetet i Alcala, främst för att fä ett bättre utbildat prästerskap, han stödde bibelforskningen och insåg vikten av att ha tillgång till experter som behärskade Grekiska, Hebreiska, Kaldeiska och Arameiska. Resultatet av den lärda mödan visualiserades i den stora polyglottbibel som fick påvligt trycktillstånd är 1520. I Italien verkade Glan Matteo Giberti, biskop av Verona 1524-1543, som genom otaliga visitationer gjorde stiftet till ett mönster för kyrkan. En annan viktig Italienare var kardinal Jacopo Sadoleto, rådgivare till påven Paulus III och brinnande reformvän. I Frankrike brukar biskop Briconnet av Meaux omtalas, likaså humanisten och bibelöversättaren Jacques Lefevres. I Paris fungerade Collège de Montaigu som ett förnyelsecentrum för prästerskapet, och snart uppstod nya centra i Cambrai, Valericiennes, Malines och Louvain. I Nederländerna var traditionen från devotio moderna levande, ett arv som bland andra benediktinerna i Hainault under ledning av abbot Francois-Louis de Blois (död 1566) förvaltade. Från England kan biskopen John Fisher i Rochester och lordkanslern Thomas More nämnas - båda för övrigt katolska martyrer under den Engelska reformationen.

Efter det att den inledande förvirringen lagt sig kom några av de traditionella ordnarna att spela en viktig roll i den katolska restaurationen. Vi kan peka på Kartusianerna i Köln, vilkas omfattande utgivning av litteratur var betydelsefull för den tyska utvecklingen, men även Benediktinerna, Dominikanerna och Franciskanerna visade på många håll stor reformvilja. Lägg därtill den av Teresa av Avila (död 1582) och Johannes av Korset (död 1591) som reformerade Karmelitorden.

Av större vikt för rekatoliceringsarbetet var ändå de nya ordnarna och kongregationerna som såg dagens ljus under 1500-talet: Jesuiterna (grundade av Ignatius av Loyola 1540), Kapucinerna (en asketisk gren av den franciskanska ordensfamiljen, godkänd 1529), Theatinerna (en prästorden instiftad 1524), Barnabiterna (en prästorden grundad 1530), Oratorianerna (en lösare sammanslutning av präster grundad av Filippo Neri 1551) och Ursulinerna (en kvinnlig apostolisk orden för flickundervisning, sjukvård etc, grundad 1537 av Angela Merici). För att vi skall få en bild av Jesuiternas och Kapucinernas snabba tillväxt kan följande siffror nämnas: 1581 fanns femtusen Jesuiter, 1615 trettontusen; Kapucinerna hade 1574 tretusen bröder, 1619 femtontusen. Samtliga av dessa nya ordnar och kongregationer hade en utåtriktad profil, ofta i kombination med stor lärdom - särskilt Jesuiternas högskolor skulle komma att röna uppmärksamhet också på protestantisk mark på grund av den pedagogiska kvaliteten.

Den typ av katolicism som utvecklades under denna tid brukar benämnas som den Tridentinska reformkatolicismen. Denna satte sin prägel på kyrkan ända fram till Andra vatikankonciliet (1962-65). Uttrycket den tridentinska katolicismen syftar naturligtvis på konciliet i Trient (1545-63) som utstakade riktlinjerna för kyrkans liv delvis i reaktion mot reformationens kritik av den traditionella tron. Konciliet blev en vändpunkt för den västerländska - latinska kristenheten. Klyftan gentemot de olika protestantiska grupperingarna befästes, samtidigt som konciliet inledde ett förnyelsearbete - den romerska katekesen (1566), ett enhetligt missale (1570) och en auktoriserad version av bibeln (1590) är exempel på detta. Samtidigt innebar konciliet att den romerska centralismen tilltog och att en mer militant och uniform katolicism växte fram.

Från mitten av 1500-talet kom den katolska kyrkan att göra betydande landvinningar. Läget i Polen, Ungern och österrike stabiliserades, kyrkans ställning i Frankrike tryggades och de katolska kärnområdena i Sydeuropa upplevde inte längre protestantismen som något större hot, samtidigt som sjöslaget vid Lepanto i korintiska viken (1571) stoppade den muslimska expansionen. Även den katolska missionen i de utomeuropeiska områdena tycktes lovande - missionärer i tusental sändes till Indien, Kina, Japan och Amerika. Tillika var kyrkans ledning nu i händerna på nitiska reformpåvar och stiftsbiskopar.

Först genom det trettioåriga kriget och den efterföljande freden i Westfalen 1648 skulle gränsen mellan kyrkan och konfessionerna fastställas. Därigenom cementerades klyftan mellan det katolska och det protestantiska Europa. Kriget ödelade kontinentens centrala delar, nu var den etniska rensningen på konfessionell basis genomförd och få platser erbjöd ens någon begränsad samexistens. Dialogen hade för lång tid tystnat.

Även de nordiska länderna blev indragna i detta stora europeiska drama. Allt inleddes när Gustav Vasa, en man som i praktisk handling förkroppsligade den nya fursterollen, år 1523 utsågs till svensk monark och stegvis genomförde sin religiösa och politiska kulturrevolution. Genom sonsonen Gustav II Adolfs inträde på den Tyska scenen tryggades även den kontinentala Lutherdomens existens och Sverige trädde fram som en Europeisk stormakt.

Sammanfattning

Reformationen av den del av den universella kyrkan, som kontrollerade den västra delen av Europa och som benämns den Romersk-Katolska kyrkan, fick en mycket liten betydelse för de strukturförändringar som kom att ske under mitten av 1500-talet och början av 1600-talet. Istället utnyttjades reformationen av världsliga ledare för att bryta med Påvemakten och det dominerande Tysk-Romerska riket. Den europeiska kartan ritades om och genom bildandet av självständiga statskyrkor kunde de världsliga ledarna mobilisera och motivera till nationalism och försvar av de nya gränserna både världsligt och andligt. En process som tog närmare hundra år och orsakade stort lidande för vanligt folk. Den Westfaliska freden 1648 resulterade i ett paradigmskifte. Det Tysk-Romerska riket upplöstes och med det försvann Påvens inflytande över den världsliga makten. Även Påvens inflytande över den andliga makten desimerades, dels genom uppdelningen i ett Protestantiskt och ett Katolskt Europa, dels genom de världsliga ledarnas nya roll. Ordningen från det Tysk-Romerska riket där Påven hade inflytande och symboliskt krönte Kejsaren var nu till ända.