Uppladdning i Rålis

Många hade tidigt samlats i Rålis för frukost. Under Lilla Västerbron höll Vänsterpartiet sitt uppladdningsmöte med självaste Jonas Sjöström. Att skicka en hälsning med FaceTime till en som inte kunde delta är något som en dedikerad partiledare självklart ställer upp på. Jonas har blivit lite av en go gubbe hos många i gay-världen och jag gillar att samtala med honom. Vänstern får alltid någon sorts medvind i sammanhang där större grupper demonstrerar jämnställdhet och lika värde eller protesterar mot något orättfärdigt. Pride är inget undantag även om det historiskt funnits en ganska etablerad skepsis inom arbetarrörelsen gentemot avvikande beteende och samkönad sex. Nu trots att vissa gärna vill strö salt i såren, begränsa utvecklingen mot ett mer öppet samhälle och värna normer och ideal som vi trodde var historia är alla överens denna dag. Alla vill synas och fira i paraden. När Ebba Busch Thor stolt glider fram i Paraden höjer en och annan i publiken på ögonbrynen och några hade till och med förberett sig med plakat, men det är egentligen inte så konstigt. Stockholm Pride har blivit en internationell företeelse och en del av Sverige. Hade Jimmy Åkesson fått hade han också deltagit, men där går gränsen tycker arrangören.

På plakatet som adresserats till Ebba står: Känner hon ens till menshyddor?
Även om ordet menshyddor använts flitigt i media under 2019 var begreppet okänt för mig. Ordet etablerades i Svenskan redan 2013 för att beskriva sedvänjan att kvinnor som menstruerar eller nyligen fött barn betraktas som orena. I Nepal kallas traditionen för chhaupadi. Under en period får de inte komma i fysisk kontakt med livsmedel, män, boskap och religiösa föremål och tvingas sova i separata hyddor. Företeelsen är numera olaglig. Ändå har flera dödsfall i menshyddor uppmärksammats internationellt under 2019. Det är kvinnor och barn i Nepal som rökförgiftats när de tänt eldar inne i hyddorna för att värma sig.

Internationell solidaritet är viktig. Särskilt för ett land som Sverige, som kommit ganska långt avseende likabehandlingsprincipen och uppfyllandet av innehållet i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. I paraden har avdelningen Marching for those who can´t i alla år uppmärksammat detta och blivit en symbol för att kampen inte är över och att Stockholm Pride är mer än en fest.

Ebba Busch Thor är KD:s första partiledare som deltar i paraden. Första gången var 2016 sen kom ett uppehåll och en del kritik riktad till organisationen och paradens fixering på sex. Hennes deltagande i år visar ändå tydligt att det inte går att stå utanför och att åsikter som begränsar hbtq-personers rätt i samhället inte är politiskt korrekt. Det är i sig en framgång. Däremot går det inte att över en natt med väna ord och deltagande i paraden tvätta bort den stämpel som partiet fått på grund av homofobiska uttalanden genom åren. Eftersom de politiska partierna inte bara i Sverige alltmer frångår sina visioner och partiprogram för att agera på ett mer populistiskt vis, där varje uttalande värderas statistiskt, blir resultatet att partierna alltmer liknar varandra och de aktuella sakfrågorna blir viktigare än att presentera långsiktiga svårbegripliga strategier. Det gäller att hela tiden anpassa sina uttalande och dra nytta av dagens snackisar. Den som kontrollerar den breda kommunikationen och kan mobilisera åsikterna mot ett gemensamt mål vinner matchen.

Så när ett arrangemang som engagerar över en halv miljon besökare äger rum i huvudstaden är det viktigt att agera och agera korrekt.

Aktiviteter på hela Norr Mälarstrand

Sträckan mellan Lindhagensplan och Stadshuset fylldes snabbt med både deltagare och fordon. Ett frenetiskt arbete pågick när jag anlände vid tiotiden. Deltagarna pimpade sig själva och hjälpte sina kompisar med olika detajer. De olika åkdonen behövde också pyntas med balonger och baderoller av skiljda slag. Stämmningen var uppsluppen och förväntansfull. Själv förväntade jag mig som ackrediterad att få en väst i signalfärg med Stockholm Prides logga på. Dagen innan hade jag hört mig för i Parkens presstält och hade fått information av självaste paradgeneralen att dessa skulle hämtas ut i god tid vid anmälningstältet. Där fanns dessvärre varken västar eller kännedom kring detta. Jag hänvisades till informationstältet vid Kungsholms torg, där jag fick lyssna på några telefonsamtal innan jag fick beskedet att de skulle komma. -Kom tillbaka om en timme så ska du få din väst, sa en av de mycket hjälpsamma och lite stressade volontärerna.

Stockholm Pride är en gigantisk organisation med omkring 600 volontärer som varje år ställs inför en massiv utmaning, Paraden. Ett riktigt elddop där över 50 000 deltagare ska lotsas genom centrala Stockholm. Bara att trygga säkerheten för deltagare och besökare kräver synk och samordning mellan en rad olika aktörer. Till det ska läggas återställning, trafikplanering och all administration. Att en fotograf då får vänta en timme på sin väst får i sammanhanget en tämligen liten betydelse.

När jag väl fick på mig västen gav den mig faktiskt mer än vad jag trott. Inte bara som en extra legitimitet gentemot tillfrågade modeller utan även som en tydlig signal till alla volontärer och ansvariga för paraden att han är med oss. Det blev en passersedel som tog mig innanför avspärrningarna och efter målgång vid Östermalms IP kunde jag ta personalingången in i parken och slapp på så sätt den långa kön genom säkerhetskontrollen. hade inletts redan tidigt på lördagsmorgonen. När jag anledde vid tiotiden var mycket redan på plats och jag vågade störa deltagarna i förberedelserna.

Hade laddad kameraväskan med ett helt gäng visitkort för att kunna marknadsför mig och hemsidan och samtidigt ge modellerna ett tydligt svar på var bilderna sedan kommer publiceras. Jag berättade också att detta med att dokumentera och skriva reportage om mina upplevelser är en hobby och att publiceringen kommer dröja. I år visste jag att det skulle ta extra lång tid att sammanställa allt och skapa ett knippe reportage, eftersom jag ville göra något extra, med en tillbakablick på de tidigare nio åren som jag varit med och bevakat Stockholm Pride. Sedan en tid tillbaka finns UNIKABOXEN även i sociala medier. Dessa kanaler fungerar bra när det gäller för mig att snabbt lägga upp smakprov eller visa modeller i vilka sammanhang de kommer hamna.

Diversity and equality

Det är mångfalden, alla olika fasader som presenteras, som gör Stockholm Pride så häftigt. Vi kan se så olika ut, bete oss på så många olika sätt, men ändå är vi människor i grunden så lika. Det märks inte minst i behovet av att älska och bli älskad. En vacker yta kan locka, men det är insidan och vad som döljer sig under den skyddande fasaden som skapar en tillhörighet, en koppling som vi förälskar oss i och som i vissa fall leder till livslång kärlek. Då har ytan endast en sekundär betydelse. Här är ytan viktig och en del i processen att visa mångfalden och allas rätt att få vara med och ta del av livets goda där kärlek kanske är den viktigaste ingrediensen.

Bilden till vänster på kvinnan med den fasta blicken har blivit en av mina favoiter bland de tusentals bilder jag knäppte under Pride Week 2019. Porträttet symboliserar stolthet och krav på respekt, en respekt som vi i vardagen inte alltid visar varandra. Hon genomförde sin parad i rullstol och hennes blick har förföljt mig. Betrakta mig för den människa jag är och se inte mitt yttre handikapp som ett hinder...

Pride har av vissa kritiserats för att fokusera för mycket på sex och sexuell läggning samt att olika metoder för sexuell stimulans har fått ett alldeles för stort utrymme. Kritikerna menar att sex och samlevnad är något privat. Läderpiskor, kedjor och andra fetischer gör det inte lättare för dem inom hbtq-sfären som bara vill bli accepterade och leva ett normalt liv.

För mig ingår det också i mångfalden. Om politiker blint följer signalerna från den breda massan, eftersom deras existens bygger på ett valresultat, blir resultatet tillslut att hela samhället bygger på vad majoriteten vill ha. Det blir ett fattigt samhälle där ingen hänsyn tas till mångfalden. Bara det som lönar sig ekonomiskt eller politiskt får stöd. Det borde vara varje politikers ansvar att även värna minoriteter och lite udda kulturyttringar. Jag tycker att Stockholm Pride gör det genom att lyfta fram alla och att alla får gå i paraden på sitt sätt (utom Jimmy Åkesson). Inget är opassande och nästan allt är tillåtet.

Det är viktigt att komma ihåg att det inte är så länge sedan samkönad sex var förbjudet även i Sverige. Min Pappa växte upp i ett Sverige där homosexualitet var straffbart. Han var 18 år 1944 när förbudet hävdes och homosexualitet istället betraktades som en metalsjukdom. Själv var jag 19 år när sjukdomsstämpeln togs bort 1979 efter en aktion i trappan på Socialstyrelsens kontor i Stockholm.

Kända ansikten och kompisar från förr

Nu när jag varit med i så många år är igenkänningsfaktorn stor och några har blivit mina Pride-vänner. Gabriel Fontana bilden ovan har jag lärt känna genom Johan von Friedrich och Bar Brasil Stockholm. Gabriel är en fantastisk artist. Första gången jag såg honom på scen var i Münchenbryggeriet under Carnaval Estocolmo 2018. I år var det dags för Pride Park och han fick prime time under invigningskvällen på stora scenen.

Klart häftigt att träffa Siw Malmkvist med barn och barnbarn i paraden. Vi hade träffats tidigare i Parkens Champagnebar under invigningskvällen. Jag fick då tillfälle att ge henne kred för allt hon bidragit med under sin långa karriär som artist, samtidigt som jag fick ta några kärleksfulla bilder på denna unga 82-åriga schlagerstjärna. Någon Micke hittade jag däremot inte varken på Norr Mälarstrand eller i paraden, men vi träffades senare efter målgång i Parken.

Mer om Micke aka Rosetta Baybay tidigare Marie Claudette finns att ta del av i jubileumsreportaget 10 år med Stockholm Pride.

Klockan gick och jag tappade kontrollen. Långt bak i tåget frågade jag en volontär om starten blivit försenad.

-Nej tåget har lämnat Stadshuset för länge sedan, sa hon och jag fick lite panik. Hur skulle jag kunna ta mig fram till början av tåget? Att avancera bland de kompakta sektionerna skulle ta för lång tid. Använde trottoaren fram till strax innan Stadshuset, men där var det stopp. Alldeles för mycket folk, så jag hoppade in i tåget och följde med till Tegelbacken. Där smet jag in under avspärningarna, trängde mig igenom folkmassan och upp mot Brunkebergstorg, för att senare via Regeringsgatan passera över Kungsgatan. På bron över Kungsgatan stod det packat med människor och jag frågade en om paraden passerat. -Nej inte än, fick jag till svar och drog en lättnande suck. Då skulle jag hinna ner till Stureplan och där vid paradvägens största friyta kunna möta och ta del av paraden i sin helhet.

En exklusiv plats och ett utmärkt läge för en fotograf. Den generösa ytan skapar lite av en scen för paraddeltagarna som gärna bjuder på lite extra efter att paradutroparna Moa Svan och Thobias Thorwid från sina uppsatta positioner presenterat sektionen.

Planen var att stå kvar där ända fram till att den sista sektionen passerat och sedan hänga med dem upp till slutdestinationen, Östermalms IP. Traditionsenligt är den sista sektionen Thomas Gyllings Mosquito och hans ambition är att få med sig så många som möjligt bland åskådarna i denna svans.

Thomas och flera andra sektioner dök aldrig upp. Istället blev det ett långt uppehåll och många lämnade Stureplan i tron om att det var slut. Jag försökte få ett besked från någon av de ansvariga, men alla var osäkra och när en volontär sa att det inte skulle bli något mer började även jag bege mig upp mot Station och Östermalms IP. Uppe på Valhallavägen fick jag ett annat besked: -De kommer, sa en av de ansvariga organisatörerna med komradio och jag klättrade upp på ett betonghinder för att kunna ta del av den sista svansen av paraden som visade sig vara ganska lång. Det var inte bara Mosquito som dök upp utan flera andra ekipage.