© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2019

Första gången för mig

2010 var första gången som jag bevakade Pride Paraden, men redan 1979 var jag med. 1977 köpte jag min första kamera och började treva mig fram som hobbyfotograf och 1979 hade jag eget mörkrum och en nystartad fotoklubb tillsammans med några skolkompisar.

Jag ville dokumentera och porträttera. En av mina förebilder var Christer Strömholm. Var fascinerad av hans bilder och förstod att man som fotograf måste söka sig till spännande miljöer och inte vara rädd för människor. Jag var ganska rädd eller kanske snarare bekväm. Ville inte utsätta mig för någonting egentligen. Ingenting som kunde avslöja mig. Avslöja min rädsla för allt, inkluderat mig själv.

När jag begav mig till Humlegården den där dagen tillsammans med en av kompisarna från fotoklubben var jag lite rädd, men ändå nyfiken. Trettio år senare hade inte mycket hänt egentligen. Lite mindre rädd kanske, men ändå klart distanserad. Paraden var det enda jag besökte och när det var dags för lite mer intima möten inne i Pride Park gick jag hem.

2011 beslutade arrangörerna att göra en helomvändning och skapa ett Pride för alla. Nu skulle alla vara med och man vände sig till de festsugna. Kungsträdgården valdes ut till arena för denna vattenfestival i mångfaldens och modets tecken. Ingen skulle behöva vara rädd för högljudda och konstiga bögar. Ingen skulle behöva känna sig utanför och det skulle vara gratis, inget inträde. Det passade mig utmärkt. Hela familjen kunde gå dit och njuta av att vara gay.

Även om besökarna bjöds på många läckerheter från scenen och jag kände mig lite tryggare blev det trots allt ganska urvattnat. Urvattnat blev även det ekonomiska resultatet. Det var ett under att föreningen Stockholm Pride inte gick i konkurs. 2012 års festival fick verkligen suga på ramarna och trolla med knäna för att få till det. Även om krav på inträde återinfördes blev det tufft.

2012 var Pride Park tillbaka i Tanto. Det var där jag träffade Micke. Idag en kär vän inte bara en Pride-kompis. Jag tror kanske att det var där det började. Min kärlek till Pride. I början var jag en åskådare med kamera. En hobbyfotograf som letade motiv. Har fortfarande kameran i högsta hugg när jag kryssar mellan besökarna, men kostar nuförtiden även på mig att samtala och utbyta erfarenheter. Det är roligare att fotografera någon som man vet lite om och som vet lite om mig. Framförallt har rädslan försvunnit. Idag gillar jag människor, våra olika behov och förutsättningar. Att det har tagit så lång tid tror jag beror på att det fortfarande finns ruttna normer för klassificering och värdering. Det finns mer att göra och devisen för 2019 är högst relevant; Vi behövs.

Klassisk Schlagerkväll

2011 slogs det på stora trumman och Schlagerkvällen i Kungsträdgården blev en riktig nostalgibomb med orkester ledd av vår egen ESC-dirigent Anders Berglund. Från tiden innan singback till inspelad musik, som infördes 1999, stod Anders bakom våra Svenska artister i ESC 13 gånger. Åren 1977, 1980-82, 1986, 1988-89, 1991-92, 1994-96 och 1998. Ledningen hade lyssnat på kritiken från tidigare år och nu skulle publiken få se fler originalartister och färre coverband. Raden av artister som deltog var imponerande, med en blandning av nytt och gammalt.

–Vi har ett 30-tal artister klara och kommer att göra kvällen med fler riktiga artister och färre covers, sa festivalkoordinator Magnus Lindner till SvD i maj 2011 inför arrangemanget i Kungsträdgården.


Den konstruerade sångtrion Towa Carson, Ann Louise Hansson och Siw Malmkvist återförenades och framförde sin C'est la vie från Mello 2004. Andra veteraner som Kicki Danielsson, Anna Book, Arja Saijonmaa, Pernilla Wahlgren, Lotta Engberg och Sanna Nielsen blandades med Molly Sandén, Babsan och Shirley's Angels med flera till en musikalisk gryta, presenterad av ESC-kännaren och allas vår Björn Kjellman. Sammantaget blev detta en av de bästa, kanske den bästa av mina schlagerkvällar hittills.

Stockholm Pride 2011 - den mest utskällda

Artisterna, showen och paraden har hyllats av flera. Robert Fux, legendarisk paradutropare hyllade paraden i Aftonbladet kort efteråt som den bästa hittills. –Fantastisk var den! Jag har varit paradutropare i fyra år nu och jag tycker att det här var den bästa paraden. Det var ett otroligt tryck. Jag vet inte om paraddeltagarna hade kolhydratladdat eller något, för de var så himla på!

Men kritiken på upplägget i sin helhet var massiv både under och efter Prideveckan. Babsan hotade med bojkott och debattören Micke Kazarnowicz sammanfattade besvikelsen i en ledarartikel i Aftonbladet: Allt för många heterobesökare kan förstöra frizonen och göra Pride till ett zoo för hbt. Ambitionerna inför var det inget fel på, men kanske lite naivt. –Det kommer nog att bli en större blandning av folk. Men jag skulle snarare säga att det handlar om att kunna hålla handen och hångla med vem man vill överallt, inte bara instängd i ett område utanför stan, sa Pär Wiktorsson dåvarande ordförande för Stockholm Pride till SvD 16 maj 2011. Kanske är det så att vi fortfarande inte är mogna för att öppna gränserna och tillåta kärleken att flöda fritt. För mig blev det i alla fall en dörröppnare till ett vidsträckt engagemang och en ny värld fylld av underbara människor där några blivit mina vänner för livet. 2011 var en speciell festival på många sätt och även om notan blev dyr var erfarenheten guld värd för kommande planering.

Från och med 2013 har det varit Östermalms IP

2012 återvände Pride Park till grusgropen i Tanto, men efter det har det varit Östermalms IP som gällt. Platsen har genom åren fungerat väl även om det förekommit problem med evakuering vid stängning och antal toaletter. Ett inhängnat område för en betalande publik är alltid en utmaning både när det gäller säkerhet och att området är tillräckligt stort för att täcka spontanbesökare.

Priscilla - Queen Of The Desert The Musical

Genom åren har publiken skämts bort med fantastiska dragqueens, klackrace med Leo B och annat läckert, men när det gäller fantasifulla dräkter tog nog showen med ensamblen från Göta Lejon priset. En bedårande show som presenterades avslutningskvällen 2013. I dräkterna gömde sig en och annan kvinna, men det hör liksom till och gjorde det hela ännu mer spännande.

Ett udda inslag 2017

Genom åren har fredagskvällen dominerats av flator, burlesque och dragshow, men 2017 kom arrangörerna med ett alternativ; Robert Wells och Rhapsody In Rock. En märklig föreställning. Jag har absolut ingenting emot Robert Wells och konceptet Rhapsody In Rock är fantastiskt och lockar ständigt nya stjärnor till turnéerna, men en helkväll på Pride kändes helt fel och det trots alla fina soloprestationer och en bra konsert. Det blev för dominant helt enkelt och som ett avbrott. Ikväll kör vi Rhapsody In Rock imorgon är Pride tillbaka. Låter kanske orättvist, men det blev min upplevelse.

Många gobitar

Det har inte varit lätt men fantastiskt roligt att från bildarkivet plocka fram det som betytt mest eller gjort störst intryck på mig de tio gånger jag och UNIKABOXEN närvarat på Stockholm Pride. Det har också varit spännande att se hur mitt engagemang förändrats genom åren. Från ett nästan hundraprocentigt fokus på scenen och artisterna till ett närmande gentemot besökarna, volontärerna och all personal. De tre senaste festivalerna utgår mer eller mindre från Champagnebaren och människorna där. Schlagerkvällen är ett undantag. Ackrediteringen 2019 gjorde det möjligt för mig att smidigt växla mellan miljöerna men annars har Schlagerkvällen alltid resulterat i ett stort utbud av artistbilder.

Kompisen i scendiket, Arne & Henrik och polarn från Melbourne har alla hjälpt mig med den där hemma-känslan och kärleken till Pride. Att bli sedd och accepterad är lite av essansen i vad Pride står för. Dessa herrar har i stor grad bidragit till att jag känner mig hemma. Från familjens svarta får 2010 till en accepterad och etablerad familjemedlem 2019. Precis som Pride gjort sin resa från Stonewall 1969 till Sarajevo 2019 har jag gjort min och jag hoppas att mina reportage och samtal bidragit på något sätt till en ökad förståelse för mångfaldens betydelse i mänsklig utveckling och samverkan. Tendenser till motsatsen har i alla tider lett till katastrof och mänskligt lidande. Det är nu dags att ändra inställning. Det har alltid varit aktuellt, men nu borde vi snart vara mogna för en ny inriktning. Häxbålens tid är förbi. Vi måste tänka om och börja acceptera. Acceptera att vi är individer med olika behov och olika sätt att finna lycka i livet. Att normalisera lycka och sälja den på burk går inte. Vi vinner heller inget på att hänga ut individer och straffa beteenden utanför den egna ramen. Vi måste börja acceptera. Det är först då som vi kan börja lära oss av våra egna fel och brister. Tillåts vi inte att göra fel kommer vi inte kunna rätta till felen. I all utveckling är det felen och misstagen som för oss framåt. Bakom varje framgång döljer sig en massa misstag och felaktiga antaganden. Om vi inte tillåts att göra fel lägger vi locket på och allt stangerar i ett kaos där vi hänger syndabockar och gläds åt rättvisan tills vi själva hänger där och dinglar. Vi skulle kunna klara oss ganska långt om alla visade en smula ödmjukhet och då och då rannsakade sig själva först. Många av de samtal jag haft under mina år på Pride har just handlat om det. Bristen på att kunna acceptera.

Besök även originalreportagen - klicka på årtalen nedan

© Text och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2019