Efter förra årets streamade festival fanns nu äntligen förutsättningar, genom lättnader i coronarestriktionerna, att bjuda in publik. Möjligheten att nå artister utanför Sverige var fortfarande begränsat, men det har å andra sidan aldrig varit festivalens huvudsakliga målsättning. 
Till skillnad mot Art Street Hbg jobbar arrangörerna för Gåsebäcksfesten med Jimmy Skize i spetsen i första hand med att lyfta fram lokala och nationella förmågor. 
Närheten till Danmark gör att även Köpenhamn och Helsingör brukar ingå i den distinktionen och leverera artister.
– Vi ser det här som ett ”show room” för att visa upp att vi har väldigt kompetenta artister även i vårt eget land. När det blivit mer accepterat med graffiti i offentligheten tar man ofta in stora utländska namn för att utsmycka städerna men de här inhemska är absolut kompetenta nog, sa Jimmy i en intervju med SVT Nyheter på Graffitins dag den 1 augusti i år.
Ungdomar behöver förebilder inte bara idoler som lever i en helt annan värld, utan förebilder i vardagen, personer som går på samma gator och som känns igen. Personer som visar vägen och bjuder in. Årets festival bjöd på en bred palett av begåvade artister inom vitt skiljda områden. Detta tillsammans med seniora spraycan-konstnärer som Rolf Carl Werner och Puppet skapades en härlig och intressant blandning.
Jimmy Skize stod som vanligt i händelsernas centrum och såg till att alla trivdes och att allt som behövdes fanns på plats. Joakim Cosmo med sin härliga skivsamling såg till att konstnärerna under viadukten hade en fet matta av old school soul att måla till under fredagskvällen. 
Jill Paulsson sålde second hand i en av lokalerna och Jimmys sambo Lill såg till att artiserna fick mat och fika. Från stora scenen avlöste artisterna varandra. Linnea Snäll, nedan till vänster, inledde fredagskvällen. Tjejerna i LHD World imponerade och var lika tuffa på scenen som de var framför min kamera i Jill Paulssons second hand shop, där jag för övrigt hittade en rosa träningsoverallsjacka från Adidas, som värmde skönt när solen gick ner. Föutom imponerande uppvisningar från de olika scenerna var det såklart graffitieventet som stod i centrum. 55 inbjudna artister och 350 meter vägg skulle målas på de tre dagar som Gåsebäck Graffiti Jam varade.
Första gången jag träffade Jimmy var 2018, under Urban Street Festival i Helsingborg. Området kring brandstationen i Gåsebäck och arrangemangen ute på Pixlapiren var då tämligen nya ytor för alternativt skapande. Det var genom Tim Nedrup och hans besök i Stockholm, som jag fick upp ögonen för vad som pågick i Helsingborg och hittade Jimmy. 
Sedan dess har det blivit årliga besök och reportage som inte bara dokumenterat Helsingborg utan även Malmö och Köpenhamn. Den Svenska Graffscenen 2018 är en roadtrip som beskriver delar av ett Sverige som mer och mer accepterar Street Art och Graffiti som en del i utsmyckningen av det offentliga rummet och som en kulturyttring, inte bara en subkultur. 2019 gjorde jag ett mer övergripande kulturreportage, Southern Comfort, som beskriver resultatet av människors engagemang och skaparglädje när samhället öppnar upp och bjuder in. 2020 kom pandemin, men det hindrade mig inte från en visit till Gåsebäcksfesten. Besöket resulterade i ett reportage i kategorin Naturligt, Den Skånska Kulturmyllan, som blev en bred dokumentation av min och min fru Ingelas lilla semesterresa till Skåne. Som du kanske förstår har jag kategoriserat reportagen om Street Art och Graffiti lite olika och det är därför jag känner ett behov av att länka till de reportage som beskriver mina upplevelser i Helsingborg med omnejd. Ett reportage som sammanfattar mina upplevelser på andra sidan Öresund har nyligen publicerats, Copenhagen Street Art.
