Ett kvarts sekel med Boxen

Att försöka presentera 25 år av publicerat innehåll och samtidigt göra det till ett intressant reportage är i det närmaste omöjligt, men fantastiskt roligt åtminstone för mig. Resultatet blev en blandning av gamla, men fortfarande intressanta bilder och en sorts inre resa visualiserad för dig, där mognad och insikter över tid förändrat både förutsättningar och det slutliga resultatet. Målet från början var just att visualisera och upplysa. Dagens Debatt var trots namnet inte tänkt som ännu ett debattforum där olika åsikter ställdes mot varandra, utan snarare till för att skapa dialog. Jag ville upplysa, provocera och öppna upp för samverkan kring olika utmaningar, samtidigt som jag ville dela med mig av mitt historiska intresse, i synnerhet religionshistoria och hur våra världsreligioner påverkat kulturen och finansierat stora delar av vår konsthistoria.

Det har hänt en del genom åren. Hårddiskar har kraschat och originalfiler försvunnit. När sajten renoverades 2021 i samband med 20-års jubiléet sparades delar av den gamla strukturen och två sidor skapades för att beskriva hur allting en gång började. Dessa sidor finns fortfarande med i vänsternavigeringen på sajten medan detta jubileumsreportage mer är tänkt som ett collage av bilder för att beskriva utvecklingen och hur Unikaboxen.net blev det digitala magasin som finns idag. Bilden är i centrum och den bildbank som skapats genom åren med eget material är källan som jag öst ur för att hitta minnen och händelser som påverkat och skapat de intressesfärer som idag delar upp sajten i åtta kategorier. Collaget nedan visar hur jag till en början arbetade och manipulerade andras bilder. Mitt eget fotograferande fick betydelse för sajten långt senare. Bilden med den Amerikanska flaggan är den äldsta bildfilen jag hittat och är från februari 2002.

På samma sätt var det inte enbart mina egna texter som publicerades. Ofta blev det en kombination där andras artiklar blandades med mina tankar. När någon upplyst mig, i en bok eller i en tidning, ville jag att alla skulle få ta del av det och bilda sig en egen uppfattning. Spännande att mycket är sig likt. USA var då liksom nu på tapeten. Det talades om krigsförbrytelser och USAs intervention i världsordningen ifrågasattes. Demokratins vara eller inte vara och hur ska friheten hanteras. När friheten används på ett ansvarslöst sätt är det naturligt att diskutera begränsningar. Det gjorde vi då och det gör vi nu. När maktfullkomliga ledare tar sig friheten att agera utanför de gemensamma regler vi en gång satte upp, för att värna folkrätten efter andra världskriget hotas inte bara den utan hela världsordningen. Rysslands invasionskrig mot Ukraina är ett tydligt exempel, men fler stormakter har den senaste tiden provocerat internationell rätt. Suveräna staters territoriella integritet hotas genom ingripanden, närmanden och fräcka anspråk. Olof Palme sa en gång, Respekten för folkrätten är vår första försvarslinje och även som medlem i försvarsalliansen Nato behöver vi stå upp och protestera när övertramp sker både inom och utanför vår tunnt skydade zon. Då var det kanske inte många som förstod allvaret i hans ord, men nu känns de centrala egentligen oavsett politiska färg.

Jag har alltid varit lite naiv samtidigt som jag haft lite svårt för att ta ställning. Att bli älskad av alla är nog omöjligt och risken är då överhängande att innehållet blir urvattnat och inte den provokation som oftast behövs för att väcka folk. Texten ovan från 2003 överaskar med sitt tydliga ställningstagande. Idag skulle jag nog söka en bredare vy och förståelse, men ämnet är lika aktuellt och ifrågasättandet av demokratin högst närvarande även idag.

Redan 1998 fick jag för mig att skriva en övergripande och lätthanterlig Kristendomshistoria. Intresset väcktes efter en rundresa i Italien 1993 och 2017 publicerades en sida med scannade diabilder, som beskriver lite av den fascination jag upplevde då och hur allt sedan fortsatte. Ville hitta en övergripande kontext och tyckte det var svårt att hitta svaren jag sökte. Hur svårt kan det vara? Idén byggde på en lodrät tidsaxel som började år 0 och skulle omfatta Kristendomens tvåtusenåriga historia. Resultatet finns kvar under Historia, men underhållet av sidorna har sedan länge avstannat och om målen med övergripande och lätthanterlig nåtts är tveksamt, men det var en kul och lärorikt tid åtminstone för mig. Något som åtminstone ibland får lite kärlek är min samling över besökta kyrkor. En samling som först publicerades 2012, som ett komplement till Historiesidorna. Där samlar jag fortfarande besökta kyrkor i kronologisk ordning efter kyrkans ålder, parallellt med historiska skeenden och beslut, med fokus i första hand på Skandinavien.

Med tiden har jag begränsat mig och insett att det jag gör här på Unikaboxen i första hand handlar om en personlig tillfredsställelse. Det är min terapi och ett sätt att släcka törsten och ge uttryck för mina tankar. Vissa saker måste lämna skalle och komma ut. Med ett digitalt publikt galleri, för text och bild, får jag feedback på mitt arbete och responsen skapar motivation och en mening att fortsätta. Det skapar också förutsättningar för att bredda mitt nätverk, ger mig nya inbjudningar och rättfärdigar mitt deltagande som fotograf på olika evenemang. Numera har sajten också bytt strategi sedan förändringen 2022 med devisen; Your Guide To All The Fun Things In Life. Människor med ambitioner dokumenteras och missionen är att skapa hopp och positiva vibrationer. Livet är så kort så varför slösa bort det på negativa tankar och irritation. Kanske kan kärleken ändå övervinna allt.

Det tog ett tag att få fason på sajten

I början var designen trevande, ganska enkel men lekfull. Såsmåningom fick sajten i alla fall en navigering. Den grafiska profilen var fortfarande spretig och otydlig. Den helsvarta startsidan med endast Enter Here var ett försök att vara lite hemlig och lockande. De grafiska elementen skapades utan något gemensamt sammanhang och jag hade svårt att hålla ihop det hela. Kristendomshistorian hade sin tidsaxel som ett gemensamt och samlat uttryck, men resten av sajten blev mest som en illa skött anslagstavla. Ingen ordning överhuvudtaget, men ett härligt kaos att verka i. Jag försökte också kommunicera med publiken genom en öppen brevlåda, som tidigt fick stängas ner efter intrång av Ryska nättroll.

2010 gjordes en omfattande renovering av sajten, med ny navigering och en tydlig header. Bilden ovan är den första sparade filen på det nya uttrycket från 1 augusti 2011. Jag hade hittat ett typsnitt jag gillade och det blev sedan en sorts logotyp. Ett varumärke som sedan skapat igenkänning och idag markerar varje fristående reportage här på sajten. Nedan till vänster ett exempel på hur sajten såg ut 2013 med fyra av de fem ursprungliga kategorierna. Bilden nedan i mitten visar en mellanperiod med de fyra huvudkategorierna i fokus och med ett första initiativ till att gå mot dagens kategorier. I samband med 20-års jubileumet 2021 gjordes åter en större anpassning. Sajten mobilanpassades något och de äldre delarna lades utanför de åtta huvudkategorierna. Hela sajten anpassade till de fristående bildreportagen. Nästa anpassning kom i början av 2025 när hela sajten flyttades till en ny modernare server.

Digital dokumentation

Det digitala bildbiblioteket sträcker sig från 2005 och till en början var det en Minolta E323 som levererade. Trots kamerans blygsamma 3,2 Mpix blev det ändå bilder som gick att använda. Det ledde också till att jag började snegla på mitt stora bibliotek av diabilder, tagna mellan åren 1980-2004. Inköpet av en Minolta Dimage Dual Scanner öppnade upp för att mer och mer börja jobba med eget bildmaterial, men att scanna diabilder var dock ett tålamodskrävande jobb och bildkvaliteten varierande.

2003 gjorde vi en spännande resa till Tunisien med besök i mäktiga Sahara, men redan 2002 gjorde vi en mycket intressant resa längs Loirdalen, som resulterade i en hel del bilder, som kunde användas för att illustrera Historiesidorna. Då var det fortfarande diabilder som gällde. Efter Tunisienresan följde en spännade resa till Spanien 2004 med vandring i Pyrenéerna och 2005 återupptäckte vi Kreta med barnen, tillsammans med min nyförvärvade digitalkamera. Egentligen den första resan där jag gjorde ett allvarligt försök att dokumentera människor i sin vardag. Det resulterade i att jag senare publicerade Min lilla porträttsamling, som idag innehåller närmare tvåtusen små porträtt på människor jag träffat och som betytt något för mig. Den första resan som resulterade i något som kan jämföras med dagens reportagesidor kom 2006 och gick till Italien. Bilderna användes i de två första bildreportagen här på sajten och återfinns nu under kategorin Konst; Pompeji och Templen i Paestum. Även om det gick att scanna diabilder och plåta med min lilla Minolta E323, var det efter mitt köp av en Nikon D70s 2007, som fotot och fotograferandet fick en större betydelse i reportagen och skaparglädjen fick nytt liv. Bilddokumentationen av resan till Turkiet 2008 blev på många sätt inledningen på det nya även om reportaget publicerades först 2013.

Fortsatt fokus på Kristendomshistorian

Resorna tog mig till monument och bevarade skatter som inspirerade till ett fortsatt arbete med undersidor till Historiesidan. Ett närmast oändligt uppdrag utan slut. Fler och fler sidor illustrerades med egna bilder och nya rön gjorde att texten fick bearbetas på nytt. Trots att arbetet sedan en tid avstannat och fokus flyttats till de åtta kategoriernas reportagesidor besöks sidorna flitigt av min publik. När jag senast tittade på statistiken för 2025 hamnade fem av dessa sidor på sajtens 25-i-topp lista. Detta gör inte att jag ifrågasätter mitt inriktningsbeslut, men vem vet, kanske återupptar jag arbetet en dag. Den senaste uppdateringen av historiesidorna är från 1 januari 2022. Det är uppenbart att det finns ett intresse. Minns professorn från Holland, som arbetade med en akademisk belysning av medeltida Kristna träskulpturer. Han hade hittat Unikaboxen.net och ett reportage från Överselö kyrka, där några av mina bilder på helgonkungarna St Erik och St Olof väckt hans intresse. Han behövde några illustrationer till sin publikation och kontaktade mig. Det är det som är så fantastiskt med att ha ett magasin och galleri, som når hela världen och som i bästa fall, som i detta, skapar kontakt mellan människor.

Något som betytt mycket både för mig och Historiesidorna är Italienresan med stopp i Ravenna 1997 och resan till Istanbul 2000. I Ravenna var det besöken i kyrkorna San Vitale och Appolinare in Classe, båda från 500-talet, som imponerade med sina fantastiska och välbevarade mosaiker. I Istanbul var det Hagia Sofia som med sin arkitektoniska mästerlighet fick mig att häpna. Även den uppförd på 500-talet och med imponerande mosaiker som överlevt transformationen till moské. På Historiesidorna och på undersidan Kristna kyrkobyggnader - de första officiella kyrkorna kan du läsa mer om dessa konstskatter.

Bilden ovan är tagen inne i Helige Frälsarens kyrka i Kariye eller Den heliga frälsaren i Chora, som är en kyrka uppförd redan på 400-talet och har mängder med imponerande senbysantiska mosaiker. Den vackra mosaiken på bilden är från 1300-talet. Bilden användes även för att skapa en så kallad Favicon för unikaboxen.net. Den har överlevt alla förändringar på sajten. Från början något som skulle symbolisera sajtens fokus på Kristendomshistoria, idag något som genomsyrar alla mina reportagesidor och dess innehåll - kärleksbudskapet. Han dog på korset för våra synder, men vi har fortsatt att synda och varje dag är det en ny Jesus som hänger på korset, men utan att få samma uppmärksamhet. Han sa att han skulle återuppstå och det gör han, men vi märker ingenting. Vi fortsätter att begå de mest horribla brott och ibland till och med i hans namn. Jag kan inte säga att jag är troende, men att hat föder hat förstår jag och att kärlek fungerar på samma sätt. Visar du kärlek och omtanke får du kärlek tillbaka, eller i sämsta fall hamnar på korset. Min blygsamma mision här på sajten är blott att visa på goda exempel och att kärlek är ett vapen mot hat och hot.

Hösten 2009 sa jag upp mitt jobb på COOP efter 30 års anställning. Omkring 20 av dessa jobbade jag som butikschef och drev olika butiker i Stockholms innerstad, Lidingö och Nacka. Finns två sidor under Resor som beskriver min sista tid på Coop i Coop Nacka Forum, En livsmedelsbutik och Årets Nackabo 2007. 2010 satte jag mig i skolbänken hos IHM Business School och skaffade mig en utbildning som diplomerad Kommunikations- och Marknadskoordinator. Under utbildningen fick jag praktisera på Gården Direkt och hos HSB på deras marknads- och kommunikationsavdelning. Gården Direkt var en grossistverksamhet i Stockholm startad av en tidigare chef till mig på COOP. Han bjöd in mig och familjen till sitt ställe på Fårö och tillsammans gjorde vi sommaren 2010 en rundtur bland öns småskaliga livsmedelsproducenter. Det blev till ett litet reportage - Gotland i bild. Januari 2011 efter avslutade studier började jag en anställning på HSB Inköp som marknadskomunikatör med uppdrag att marknadsföra HSBs avtal, erbjudanden och förmåner internt för HSB-sfären. Det nya arbetet påverkade även arbetet med Unikaboxen. Helt plötsligt fick jag tid. Arbetet som butikschef erbjöd inte så många timmars fritid. Helger, kvällar och nästan all tid gick åt till planering och utveckling av butiken och teamet. Nu var jag fri på ett helt annat sätt och detta skapade helt nya förutsättningar för att få ordning på sajten och att arbetet med Unikaboxen fick en prioriterad plats vid sidan av det nya jobbet.

Porträtten blev fler och fler

Med tiden blev människorna en allt viktigare del i mina reportage. Genom evenemang som Stockholm Pride, Gamex, Stockholm Ink Bash och Mosquito öppnades helt nya möjligheter. Porträtten blev fler och det handlade inte längre bara om att fotografera familj, släkt och vänner. Nu började unikaboxen leverera utifrån den nuvarande devisen - your guide to all the fun things in life. Inför 20 års jubileumet 2021 presenterades en porträttsamling som bevis på detta Porträtt i Kvadrat.

2013 fick jag känna på livets förgänglighet, när min Mor gick bort. Min Mamma Gertrud - berättelsen om min Mor blev ett omfattande arbete, som tog 10 år att bearbeta och över ett år att färdigställa. Publicerades först 2024. Finns idag under kategorin Resor tillsammans med Min Pappa Kalle - berättelsen om min Far. Två livsresor, som även beskriver Sveriges resa från Europas fattigaste land till det rikaste och mest betydelsefulla i världen. En position som nu markant förändrats. Idag finns det tvivel kring huruvida den Svenska modellen fortfarande håller och den parlamentariska demokratin har inte bara ifrågasatts, den har aktivt påverkats av Tidöavtalet.

2010 fotograferade jag Stockholm Pride Parad för första gången och 2011, när arrangemanget öppnade upp i Kungsträdgården, med ett försök att göra Pride lite mer folkligt, som ett enda långt Mello utomhus, var jag där med hela familjen och givetvis var kameran med. Reportagen började ta ställning och mina bilder visade på variation och mångfald. När Thomas och Eryhka bjöd på nationaldagsfirande på Smedsudden den 6 juni 2013 släppte alla fördämningar och jag var frälst. Thomas mision att genom musik förena och inspirera blev min. Det blev hela fem år, som jag firade Nationaldagen med Mosquito, innan myndigheterna stängde möjligheten, Nationaldagsfesten. Det dröjde inte länge förrän Mosquito och Stockholm Pride förenades. Som det sista ekipaget i Stockholm Pride Parad har Thomas Mosquito blivit det populäraste och den del av paraden som lockar flest deltagare.

Stockholm Pride blev med tiden ett allt viktigare vattenhål för mig. Där flockades alla och alla ville ta del av det inkluderande budskapet. Artister engagerades och under de femton år jag bevakat eventet har jag fått uppleva det mesta. 2012 var ett viktigt år. Festivalen hölls i Tanto och där träffade Jan-Erik. Vi blev vänner och har sedan träffats varje år under Stockholm Pride Week. Kanske är just mötet med regnbågsfamiljen det som förändrat både mig och Unikaboxen mest. 2019 firade vi 10 år tillsammans och ett Jubileumsreportage publicerades. Reportaget ger en bild av vad evenemanget levererat och vad mötet med alla dessa människor fortfarande betyder för mig. Så mycket att regnbågsfamiljen sedan en tid har en alldeles egen kategori här på Unikaboxen, Pride.

Behovet av lekfullhet och att gå utanför boxen, så att säga, kan ibland behövas. PRZ hade redan 2006 inspirerat mig till en del utflykter avseende avsteg från idén med Unikaboxen.net, som resulterade i en fristående publikation, en PRZ-fansajt. 2010 kom nästa inspirerande möte när Pelle, en kompis i Ludvika delgav sina ambitioner med sitt nystartade band Bjørnbrÿg. Det blev en riktig och viktig lekstuga för mig, som resulterade i ett antal lite avvikande reportage under kategorin Musik.

En ny arena öppnade upp 2015

Mitt intresse för konst och udda urbana miljöer fick mig att redan tidigt närma mig Streetart och Graffiti. Gjorde några reportagesidor där jag försökte beskriva Stockholms Graffhistoria, Graffiti konst eller klotter? och Stockholms Graffitihistoria, men när Snösätra bjöd in till sin första officiella remake våren 2015 blev allt på riktigt och det gamla industriområdet kom att bli en välbesökt plats för intressanta möten med människorna i denna subkultur.

Lite paradoxalt att Stockholm med sin nolltollerans fick en av Europas största graffitiutställningar och att Snösätra Wall of Fame blev en turistmagnet för staden vid sidan av Vasamuséet och Skansen. Journalisten Lars Epsteins artiklar i DN med bilder på graffitiparadiset var det som lockade ut mig till Snösätra. Det var en helt ny och spännande värld som gjordes tillgänglig för mig och när Spring Remake Snösätra sparkade igång fick jag inte bara se fantastiska målningar, jag fick träffa konstnärerna och möta initiativtagarna. Danne var en av dem med ambitionen att skapa ett internationellt och levande galleri för avancerad gatukonst. Det skulle vara ordning och reda och inget klotter fick förekomma. Respekten för målningarna och platsen genomsyrade allt och det fanns sanktioner att ta till om någon inte lydde. Smågangstern och vakthunden Percy hanterade det på sitt sätt. Han bodde på området och hade koll på allt.

Det var inte bara Stockholmsmålare som kom till det första offiiella Spring Remake 2015. På något vis hade djungeltelegrafen fungerat och lockat konstnärer från hela landet. Flera möten ledde till bestående vänskap och respekt.

Förgängligheten är en del av subkulturen. Det är inte bara målningar som målas över och försvinner. Vi människor är också en del i denna process, där liv tänds och släcks. Döden är alltid dramatisk och kommer alltid oinbjuden. Helt plötsligt är det bara minnena som finns kvar och en saknad. Förlorade två kära vänner Patrik The Tonk 2022 och Lisa Nilsson 2025. Båda två några av Snösätras allra trognaste beskyddare. Två förluster som påverkat och påverkar mina besök till Snösätra. Deras andar vilar fortfarande över området, men jag möts inte längre av deras varma kramar och inkluderande samtal. 2025 förlorade också subkulturen en av sina seniora mästare, när Nicklas Dahlquist aka Disey eller Disey Nakano lämnade oss. Tillsammans med sin kompanjon Jonas Ziggy Rassmuson anses duon vara de mest inflytelserika graffitikonstnärerna i Stockholm under 1980-talet och själv kommer jag ihåg deras imponerande arbete på 2015 års remake. Jacob Kimvall, lektor på Konstfack och en beskyddare av graffiti och street art, har utsett Diseys och Ziggys verk Red Dragon från 1989 till Stockholms viktigaste graffitimålning. Han har också försökt få målningen på en stallbyggnad vid Solvalla kulturskyddad.

Stockholm öppnar upp

2015 var ett viktigt år som gav mig Snösätra, men 2017 var året när Jimmie Hall öppnade sitt streetart galleri på Riddargatan och Mosquito presenterade Angela Parker och hennes Samba Angels för mig. Det var också året när jag fick uppleva Cosplay på riktigt och delta i Stockholm Zombie Walk för första gången. Mitt medlemskap i Tintinföreningen Generation T gav mig inte bara tillgång till ett spännande årsmöte utan även till en 10 års fest på anrika Konstnärshuset. Ett fantastiskt år som bjöd på flera spännande arrangemang som sedan blivit tradition att återvända till. 2017 var också året när Unikaboxen först dök upp i sociala medier.

Jag tappade lite av mitt fokus på Snösätra åren 2016 och 2017, men inte på Graffiti och Street Art. Efter mötet med Jimmie Hall i Kungsträdgården under Stockholm Street Festival öppnades helt nya möjligheter. Helt plötsligt fick jag tillgång till de verkligt stora inom genren. Inte bara Svenska artister. På festivalen fick jag träffa Tristan Eaton och kort därefter blev jag inbjuden till en live show med Odeith när han skulle måla en piece i Heron City. När sedan Wallery Gallery öppnade med ett vernissage för Huge i november blev Riddargatan 1 vid Stureplan snabbt som ett andra hem för mig. En plats för otaliga fester, men också bara ett häng för sköna samtal och fantastiska möten. Jimmie var också inblandad i utställningen Magic City - The Art Of The Street som öppnade upp den 28 oktober 2017 ute i Frihamnen. För mig något nytt och helt fantastiskt, men alla invigda i subkulturen var inte lika entusiastiska.

Saknar renodlad graffiti. Känns inte som Street Art, kanske för den oinvigde. Och gatukonst flyttar aldrig inomhus! Detta är inte representativt för gatan, det är iaf min personliga åsikt, skrev pseudonymen @nackasgraffitihistoria på Instagram som en kommentar till Lars Epsteins lovord till utställningen.

En av många liknande kommentarer från personer som starkt ifrågasatte Graffitins väg mot det kommersiella och den etablerade konstvärlden. Samtidigt som det öppnade upp för artister att faktiskt kunna tjäna en slant på sin konst togs nerven och friheten bort. Flera akademiskt utbildade konstnärer jag träffat hade lämnat den korrupta gallerivärlden för just den friheten som gatan erbjöd, fri från slaveriet och den ständiga kampen med marknaden. Idag ser det lite annorlunda ut och det kommersiella hittar du även ute i Snösätra. Det som Jimmie och flera med honom gjorde skapade ett sug efter alternativ utsmyckning av det offentliga. Till och med i Stockholm fick vi se muraler och flera offentliga lokaler som genom sprejfärg och duktiga artister fått uttryck som inspirerar, lockar och skapar dialog. Jimmie hade rätt och som pionjär bidrog han på ett aktivt sätt att göra streetart rumsren, vilket resluterat till det utbud vi har idag.

Den vildaste dialogen skapades när Carolina Falkholt målade en jättelik blå penis på Kronobergsgatan 35. Den så kallade Kronobergsväggen. Den blev tyvärr inte så långlivad, men så länge den satt uppe fick jag ta del av många spontana samtal på min väg till och från jobbet på Fleminggatan. Ofta var det älder damer som blev fascinerade och gärna ville dela med sig av sina känslor. De flesta var imponerade och faktiskt ganska förtjusta minns jag. Det är och har sedan 2008 varit Kollektivet Livet som ansvarat för vad som målas på den väggen.

Karnival i Stockholm

Vinter i Stockholm är inte alltid så upplyftande. Bar Brasil annonserade en inomhuskarneval i Münchenbruggeriet 2018, vilket gjorde mig intresserad. Så intresserad att jag behövde besöka denna bar på Själagårdsgatan i Gamla Stan, för att skaffa mig ett par biljetter. Blev lite förvånad när jag istället för en bar hittade ett litet antikvariat med Brasiliansk fotbollsnostalgi i skyltfönstret. Inne i lokalen mötte Johan von Friedrich mig och förklarade vart jag hade hamnat och att Bar Brasil endast var ett varumärke för hans ambition att sprida Brasiliansk musik och kultur till frusna Stockholmare. 2018 var det 25 år sedan han och en annan Johan bestämde sig för att Stockholm saknade något. Något som de upplevt på otaliga resor och boende i Brasilien. Bar Brasil bildades som ett produktionsbolag och året efter arrangerades den första Carnaval de Estocolmo 1994 på Brygghuset invid Odenplan.

Mötet med Johan blev en dörröppnare till en hel värld i sambatakt och Carnaval de Estocolmo 2018 ett bevis på att ingenting är omöjligt och inga hinder i världen kan stoppa oss från att samla hela världen i ett gammalt bryggeri på Söder. Där fick jag också träffa Gabriel Fontana för första gången. Numera en ikon och världskändis efter Drag Race Sverige.

Två år senare förändrades allt och det visade sig att det fanns något som kunde stoppa oss och hela världen. Men allt slocknade inte. Det blev en paus. En ganska lång sådan på två år, men det puttrade lite i grytan under hela tiden. Reportaget Ingen Carnaval Estocolmo 2020 visar att vi ändå träffades, dansade och längtade. Tillslut släppte restriktionerna och faran var över. Thomas, Johan och Wes reste sig och 7 maj 2022, kunde den första karnevalen efter Coronapandemin genomföras. Carnaval de Estocolmo 2022. Min första som ackrediterad fotograf och en del av teamet. I år blir det min sjunde karneval tillsammans med Bar Brasil.

Inte bara vädret var exeptionellt och tillåtade. Mitt engagemang och deltagande nådde också oanade nivåer detta år. Åtta veckors ledighet uppdelat på tre perioder skapade förutsättningar för spontana utflykter och resor. Allt tillsammans resulterade i en ofantlig bildbank och underlag till över 20 publicerade fotoreportage här på unikaboxen.net. Det måste vara rekord och året är ännu inte slut.

2018 var också året när jag för första gången publicerade en summerande krönika, Årskrönika 2018.
2018 är sannolikt det mest händelserika året hittills för Unikaboxen med Europride, Carnaval de Estocolmo, Wallery Gallery och ett par spännande resor.

2018 började också vänskapen med Moralito och Lady odlas. En vänskap som vuxit och gett mig självförtroende. Deras positiva feedback på mitt arbete har verkligen bidragit till utvecklingen här på Unikaboxen.net och hjälpt mig att våga stå på egna ben. 2019 tog jag mig utanför Sveriges gränser och deltog i Copenhagen Carnival för första gången. Detta kompletterade mitt sambanätverk och jag har sedan återvänt till eventet varje år sedan omstarten 2023.

Ur askan i elden

Som om det inte räckte med att en universell virusepidemi drabbade oss med nedstängningar och restriktioner. Nu skulle Stockholms Stad passa på att riva Snösätra och göra verklighet av detaljplanen. Att sparka på en som redan ligger ner är fegt, men ack så effektivt. Samhället passade verkligen på även om vi i Sverige inte drabbades lika hårt som många andra länder. När undantagstillstånd råder och åtgärder görs för att skydda befolkningen leder det till inskränkningar som påverkar friheten och begränsar handlingsutrymmet för den stora massan. Kontrollen ökar och den kollektiva rädslan skapar misstro och irritation. Istället för en stark enighet utnyttjas situationen politikskt för att skapa splittring. Vi fick ett ännu starkare vi och dem och allt var den andra sidans fel.

Våren 2020 blev en mardröm. Nästan allt kretsade kring anpassning och respekt för pandemin. Människorna som betytt så mycket för mig och mitt skapande var borta. Stängt och inställt aviserades och vi isolerade oss. Vi jobbade hemma om vi kunde och alla inom vården och i alla serviceyrken fick stå ut med det kollektiva missnöjet och rädslan. Det var på dem all ångest, frustration och ilska projicerades. Det var de som fick svara för vad politiker och Folkhälsomyndigheten hittade på i form av restriktioner och begränsningar. Samtidigt rapporterade media paradoxalt och dagligen antal döda. Ett skräckscenario som jag aldrig tidigare upplevt. Inte ens under HIV-hetsen. I reportaget Annorlunda vårkänslor 2020 försökte jag med bilder och text beskriva paniken och dess konsekvenser. Senare samma år försökte jag med Welcome back to Stockholm sprida hopp och en tro på att Stockholm åter skulle bli en turistmagnet 2021. Trots hoten om rivning var Snösätra fortfarande en frizon och en plats dit jag åkte för att andas och träffa människor. Rivningshoten skapade en ännu starkare gemenskap och vilja att kämpa emot. Spring Beast genomfördes, men utspritt över hela sommaren. Det resulterade i ett sorts samlingsreportage Fem år med Snösätra Graffiti Wall of Fame, som en del i kampen och ett bevis på platsens värde - ett galleri och verkstad för Street Art och Graffiti.

Fysiskt drabbades jag inte av det fruktade viruset, men det påverkade mig psykiskt. 2020 blev ändå dramatiskt med en cykelolycka, som hade kunnat förändrat, kanske till och med ändat mitt liv. Jag hade tur. Jag bröt inte nacken. Det var bara mjukdelar i nacken som skadades och tre kotor i ryggen som knäcktes, tillsammans med en krossad knoge på vänsterhanden. Jag var inte så kaxig när jag lämnade sjukhuset, men ändå fast besluten att med gipsad vänsterhand ta bilen till västkusten för att genomföra vår planerade sommarsemester, En liten Konstrunda på Bästkusten! Bilderna nedan får jag tacka min läkare på St Görans Sjukhus för.

Den enes död en annans bröd

När den mänskliga närvaron minskade under Pandemin och många höll sig hemma, fick naturen blomma fritt på ett helt annat sätt. Djuren såg möjligheter som tidigare inte funnits. Fågellivet i Kristineberg blomstrade. Sannolikt var den inställda flygtrafiken från Bromma en bidragande orsak, men det var inte bara de häckande Ugglorna i slottsparken, som imponerade. I den lilla skogsdungen ner mot vattnet var fågelsången starkare och artrikedomen större än någonsin. Det dök upp rådjur på vägen vid pizzerian och det verkade som att naturen såg en chans att ta tillbaka lite av det som vi människor rånat dem på.

Även för oss människor skapades det med uppfinningsrikedom och envishet möjligheter att inom ramen för det tillåtna träffas offentligt och till och med i begränsad form utöva underhållning. World Pride gick att genomföra i Köpenhamn och här i Stockholm genomfördes en Sit-Down Hatpparad och ett evenemang på Patricia som marknadsfördes som C'est La Vie Sundays. Där träffade jag initiativtagaren och ansvarig för produktionsbolaget Lights Event Christian Gerdes. Det ledde till ett avtalat engagemang och ett deltagande som fotograf på sommaren 2021 års arrangemang på Patricia. Något som aktivt bidrog till ett utökat nätverk och såsmåningom en möjlighet till fler uppdrag inom regnbågssfären.

Men vad lärde vi oss? Vad hände efter nedstängningen? Blev det den reboot, efter en lång tid av övermodigt leverna, som mänskligheten och planeten behövde? Nja, förutom en rejäl baksmälla, en viss ödmjukhet inför det faktum att jag med flera överlevt och en ökad benägenhet att tvätta sina händer i handsprit hände inte så mycket. När flyget kom igång och vi åter började resa var snart miljön återställd. Smogen förmörkade åter himlen i Dehli och Peking och sättet att hantera jordens resurser hade inte förändrats, snarare tvärtom. Nu visste vi att vår självklara tillvaro på planeten kunde hotas, så varför inte bara leva ut och göra slut på allt medan vi kan. Det skulle visa sig att fler och fler länder kom att strunta i de överenskommelser gällande klimatet som tecknats. Däribland Sverige, som tidigare haft ambitionen att gå före med gott exempel. Dock skulle det ta tid att få snurr på hjulen, särskilt inom besöksnäringen. Under de två år som restriktionerna gällde flydde många, skolade om sig och hittade alternativa vägar för att tjäna sitt levebröd. Restaurangbranchen drabbades hårt och det var länge en utmaning att hitta erfaren personal.

Den domedagsbevakning som levererades dagligen i TV och tidningar och som bara beskrev antal döda utan några trygga svar till en allt mer oroad befolkning kom att bli standard. Hopplösheten fick utrymme på bästa sändningstid och när väl hotet från detta grymma virus var över blev ämnet istället de kriminella gängen och de ständiga skjutningarna och sprängningarna. Något som effektivt användes politiskt och när Putin gick in i Ukraina 24 februari 2022 blev också oron för krig på Svensk mark en realitet. För många blev detta en vändpunkt. Ett behov av att stänga av och inte längre engagera sig. Hela det demokratiska systemet fick sig en rejäl törn och eftersom tilliten till de styrande och världsordningen i stort var och fortfarande är låg, rycktes det bara på axlarna när miljarder av våra skattepengar investeras i en upprustning av försvaret, efter att vi helt plötsligt blivit medlem i Nato.

Min Far, Pappa Kalle överlevde Covid. Farsoten hade gått hårt åt hans grannar på Siggebogårdens äldreboende ute på Lidingö. Trots stränga restriktioner och besöksförbud tog Covid många liv. På Pappas avdelning var det inte många kvar, när vi sommaren 2021 åter fick besöka honom och kramas. Den 29 juli firade vi hans 95e födelsedag, men han ville inte mer. Redan natten mellan den sjätte och sjunde augusti var det över. Ett långt och innehållsrikt liv var till ända. Ett liv vi delade i 61 år.

En viss revanch men svårt att hitta tillbaka

Jag fick en ny arena för Cosplay 2022 genom kontakten med Sam Anlér och organisationen NärCon. En unik upplevelse och någonting helt annorlunda. Inte alls som Comic Con Stockholm. När Con Sommar 2022 i Linköping blev början på något nytt och en tradition för nätverkande inom genren. En festival där du umgås med engagerade människor dygnet runt i tre dagar om du orkar. Som fotograf är utbudet närmast oändligt och det är lätt att bli yr och tappa fokus.

Två år senare på När Con Sommar 2024 hände något som verkligen lyfte Unikaboxens Instagramkonto. En kort liten reel på Nisens cosplay blev helt plötsligt viral och fick miljoner visningar och en massa likes. När det började hända kontaktade hon mig. -Har du sett vad som hänt med din film på Insta? Kort därefter fick min telefon fullständigt fnatt och pep hela tiden. Familjen undrade om det var något fel på den. Ibland händer det bara. Kändes som jag skrapat fram en miljon på Triss. Mina följare och räckvidden för publicerat ökade och det bidrog också till att Nisens konto @nisencosplay fick en boost, för det var ju faktiskt hennes cosplay som hade väckt uppmärksamhet.

Sakta men säkert började vi återvända till något som liknade det som fanns före Corona, men både i och utanför Sverige fanns en viss försiktighet. En försiktighet som utnyttjades politiskt och ledde fram till Tidöavtalet. Ett avtal för att begränsa gränsöverskridande överenskommelser i Sveriges Riksdag och skapa en utomparlamentarisk allians med Sverigedemokraterna för att bland annat genomdriva en mer restriktiv politik avseende migration och integration. I kölvattnet av detta skapades nya normer om vad som är Svenskt och inte, samt vad som passar sig.

Det hårdnade klimatet i landet parallellt med ett allt tydligare hot från omvärlden skapade ett behov av trygga zoner och vi började alltmer isolera oss med dem som vi känner oss trygga med. För mot rasism och främlingsfientlighet hjälper inte handsprit. Trots en tydligare gräns mellan vi och dem öppnade de kommande åren upp för samarbeten och konstellationer som ändå skänker hopp och tro på en framtid där vi kan leva tillsammans. Och då menar jag leva och inte överleva. Det är en väsentlig skillnad. 2023 sände SVT Drag Race Sverige och varje söndag kunde vi i Stockholm besöka Hotell Amaranten för att tillsammans titta och diskutera avsnitten. Det blev en safe-zone för alla som gillar lite annorlunda. 2023 är också året när Tease Easy blir verklighet. Premiär den 2 april på Bonden Bar, Tease Easy Burlesque. En queer föreställning för alla som vågar under ledning av Thomas Balestan aka Zizi Buffet. På unikaboxen.net fick senare Burlesque en helt egen kategori, efter alla mina besök på stadens klubbar och intervjuer med några av genrens seniora instruktörer.

Kampen mot hatet och hoten

Det finns ljus i tunneln, men det är ett ljus som behöver vårdas och få hjälp för att inte slockna. Det är så lätt att bara ryckas med i en hopplös färd mot avgrunden, men vi får inte ge upp. Är glaset halvfullt eller halvtomt? Det är du som avgör. Det går att vända på det mesta och se ljuset. Petter Wallenberg, bland mycket annat teaterdirektör för den av vissa så hårt kritiserade ensamblen Bland Drakar och Dragqueens, måste ha en extraordinär förmåga att se ljuset och hans glas är alltid halvfullt. Hans korståg mot hatet har lett fram till 20 fällande hatbrottsdomar skrev Göteborgsposten i en artikel publicerad i år. En superhjälte med övernaturliga krafter som verkligen gett kärlek som vapen ett ansikte. Det han gör är otroligt viktigt för att inte samhället och vår demokrati helt ska krackelera. Det mod han visar skapar hopp, men det behövs fler som sluter upp, ställer krav och engagerar sig. Bilderna nedan är från hans framträdande på Stockholm Pride 2017 där hans Rainbow Riot manifesterade kärlek och tro, med queera artister från Uganda, landet med en av världens hårdaste anti hbtqi lagar.

I den lätt provocerade debatten om vad som är Svenskt och hur man som Svensk ska bete sig, den så kallade vandel-frågan, har utvisningar på grund av icke hederligt leverne aktualiserats i Svensk politik genom Tidöavtalet. Det föreslås en prövning där hederligt leverne, frånvaro av brottslighet, missbruk eller samröre med kriminella blir ett krav för uppehållstillstånd i Sverige. Med tanke på den hatstorm som riktats mot Bland Drakar och Dragqueens kanske flera skulle behöva ingå i denna prövning. Exempel på bristande vandel med upprepade lagöverträdelser och samröre med kriminella har letat sig ända in i regering och riksdag, men för Svenskar gäller Svensk lag. Borde inte den räcka för alla, eller ska den kanske kompletteras med det klassiska straffet landsförvisning. I så fall är det fler än asylsökande, som behöver fundera på vad som är god vandel och inte.

Barn och ungdomar behöver förebilder. Framförallt manliga förebilder som visar på alternativ till den föråldrade mansrollen, som löser konflikter med våld. När Dragqueens läser sagor med humor och självdistans eller det som skådespelarna Razmus Nyström och Per Öhagen genomfört på Dramaten, för att locka en yngre målgrupp till denna för vissa isolerade borg av Svensk kultur, skapas förståelse för att det finns något utanför den stereotypa machorollen. Kanske till och med ett led i att på sikt bekämpa de kriminella nätverkens påverkan på våra barn.

När Razmus och Pers alteregon Lillan och Tjorven visar runt på Dramaten, sminkade och i vackra klänningar händer någonting. En helt ny värld visualiseras. Teater har alltid fascinerat och alla barn gillar att klä ut sig och leka, men helst inte med skarpladdade skjutvapen. Det hat och de hot som drabbat dessa musketörer i kärlekens tjänst är i många fall olagliga och kriminella, men de är också otroligt orättvisa. Tyvärr verkar de ingå i en politisk strategi som i mångt och mycket handlar om att skapa lydnad genom fruktan. Det blir allt tydligare vem som ligger bakom denna terror, som ska tysta oss och få oss att ställa in oss i leden, men det tråkiga är att denna bruna sörja spritt sig som ett virus i Riksdagshuset och påverkar både den Svenska parlamentarismen och vår demokrati. Men vi får inte ge upp.

Bilden ovan på Razmus och Per tillsammans med Leo B och Christer Lindarv är tagen på Mälarpaviljongen i samband med Hattparaden 1a maj 2024.

Mot nya mål för kärleken och friheten

När jag hörde Medina i årets Mello blev jag rörd och hoppades på en seger. Tänkte att här har någon skapat både text och musik till den kamp mot hatet, som måste utkämpas. Med kärlek ska vi visa världen var skåpet ska stå.

Mamma hon sa en dag till mig, Kommer vi resa oss igen
När allting faller ner
La liberte tiden e vår, viva l'amor

Tänk om den vunnit och hade fått representera Sverige i ESC. Då hade Sverige fått tillbaka lite av den stolthet som gått förlorad, om än i ett isolerat sammanhang. En röst i världen som protesterar och säger nej till de galenskaper som pågår. Vi får inte sluta tro och hoppas. Vi måste börja ta vara på vår frihet, njuta det goda i livet och visa för både oss själva och resten av världen vad det betyder att leva i fred och frihet. Unikaboxen.net kommer fortsätta att vara din guide på resan och visa på det som gör livet värt att leva. Lyfta fram förebilder, stötta initiativ som berikar och vara en plats för dig som tror på kärleken. Men det är dags för en omstart och att vi tar framtiden i våra händer, ser ljuset och vågar välja den upplysta vägen, som den gamla studentvisan uppmanar till.

Än klappar hjärtat med friska slag och den ljusnande framtid är vår